Vad har jag lärt av David Bowie?

Ända sedan jag var liten, långt innan jag började lyssna på David Bowie, var det något hos honom som slog an en ton hos mig. Jag minns intervjuer med honom på TV och att han fascinerade mig. På högstadiet, när Scary Monsters kom fick jag upp ögonen för musiken men det var först efter konserten på Ullevi 1984 som jag köpte alla skivorna och spelade in kassettband som slets ner i min Walkman. Konserten på Eriksberg 1987 var tyvärr en besvikelse. Och när jag började studera och fick barn fick jag annat att tänka på. Men även om jag inte köpte de nya skivorna glömde jag honom inte. När The next day kom väcktes intresset till liv, men jag hann inte utveckla det förrän han dog samtidigt som Black Star släpptes, vilket berörde mig mer än jag trodde.

Tråkigt nog var det först efter att han dött som jag på allvar började analysera mitt intresse, men när jag väl gjorde det fann jag å andra sidan en massa nycklar till självförståelse, och det är ju så livet fungerar. Först i efterhand har man facit och det är bara då kan kan förstå på djupet. Han var en outsider och när jag tänker på det idag inser jag att det var detta som fångade mitt intresse. Inte så att jag ville vara utanför, tvärtom, men det är inget man styr över och jag tror idag att hans existens fungerade som ett slags fyr, ett ljus i mörkret. Det var absolut inte så jag tänkte då, men det är så jag tolkar mitt intresse för honom som person. Jag lever inte i hans efterföljd och klär mig inte som honom, men hans inställning till livet och skapande är inspirerande och lärorik.

I dokumentären Moonage Daydream, som jag såg på bio förra året och som jag såg om för en vecka sedan, på Netflix, säger Bowie två saker som fastnat hos mig. Det första handlar om att han efter framgångarna med Let's Dance kände sig tom eftersom han gav publiken det publiken önskade, istället för att kämpa för att försöka få publiken att gilla det han själv gillade, vilket var vad hans skapande handlade om under de första tio, fullkomligt magiska, åren av sin karriär. Det andra handlar om hans sätt att se på meningen med livet. Jaga inte efter en dröm; gör det du tycker om, var närvarande i det du gör och gör det bra, så kommer du att skapa din dröm. 

Jag la märke till dessa båda klokskaper redan första gången jag såg dokumentären, men det var när jag såg den en andra gång som jag på allvar insåg hur mycket de där orden svänger i takt med den jag är och det liv jag lever. Jag har aldrig jagat någon dröm, för jag har aldrig haft någon. Jag har strävat efter att komma bort från saker som jag inte trivs i eller med, och jag har aldrig varit rädd att prova saker. Sen är jag lyhörd. Jag har alltid satt en ära i att göra det jag gör så bra jag bara kan. Idag är jag där jag vill vara och jag gör det jag trivs med och finner intressant och utvecklande under en stor del av de flesta dagarna, så även om universitetsvärlden och samhället förändras oroväckande snabbt till det sämre lever jag det liv jag önskar och känner ingen längtan bort. Det är så nära ett slags drömtillvaro som jag kan hoppas på att komma. Jag har förändrat det jag kan och lägger ingen tid och energi på det jag måste acceptera.

Först på senare år, efter att jag fick min första lärobok antagen, när jag äntligen fick gehör för och möjlighet att göra det jag tror på, har jag kunnat kämpa för att försöka få andra att se värdet i och uppskatta det jag tror på. Och det bidrar till att förstärka känslan av att leva ett rikt och meningsfullt liv. Att få böcker antagna är svårt och det blir svårare och svårare att slå igenom i det allt mer öronbedövande bruset, därför kommer jag aldrig att ta det föregivet att jag ska få ge ut böcker. Skrivandet kan dock ingen ta ifrån mig. Just nu lägger jag sista handen vid manuset till min kommande lärobok, om metod. Nästa vecka ska jag påbörja arbetet med nästa lärobok, om ledarskap. Och under tiden jag väntar på besked från förlaget om min bok om akademisk kvalitet filar jag på språket och detaljerna i det manuset, för jag vet att det finns en uppenbar risk att boken inte antas. Jag har blivit refuserad några gånger på de stora förslagen, men jag kommer i inte att ge upp. Så länge jag finner mening i skrivandet jobbar jag vidare med tankarna och slipar på dess form. Det är kampen för att övertyga och få fler att se och förstå det jag ser och förstår som ger min tillvaro mening, och skulle jag lyckas är det en bonus.

Genom att leva efter dessa enkla principer, vilka fylls med det som passar mig och ger min tillvaro mening byggs drömmen successivt och från grunden, och jag riskerar inte att drabbas av den tomhet som framgång byggd på anpassning efter det som ligger i tiden och som andra gillar leder till. Därmed har jag gjort vad jag kan för att få det så bra som möjligt.