Människan, en aningslös och kännande maskin?

Här i veckan var det ett kort inslag i Aktuellts kulturnyheter som handlade om att svenskarnas bokläsande tydligen fortsätter att gå ner. Det var över på någon minut, bara ett kort konstaterande, men det skrämde mig och jag kan inte riktigt släppa det. Efter konstaterandet fick man se några klipp från stan. ”Det är tråkigt att bara sitta ner”, skrattade en yngre tjej. En pojke stod vid sin mamma och sa att han läste varje kväll. "Det är jag som lärt honom", sa mamman. Sen åter till studion. ”Tack för ikväll”. Ingen analys, ingen diskussion, bara ett kort konstaterande och några röster från vanligt folk. I kulturnyheterna!? Jämför det med när börsen går ner. Då blir det krigsrubriker och ekonomiska experter och sparekonomer kallas in för att ge råd och analysera riskerna. Läsande är en helt central del av det som gör oss människor till människor, så det är ingen liten sak att folk läser allt mindre, och att så många bryr sig så lite är ett illavarslande tecken på bildningens och kunskapens egenvärde.

Vad man läser och hur man läser spelar en avgörande roll. Många väljer att lyssna på böcker istället, ofta samtidigt som de gör något annat. Idag måste man kunna multitaska, sägs det. Men det är ingen unikt mänsklig egenskap, läser jag i boken Trötthetssamhället, av Byung-Chul Han. Evolutionen har tvingat fram den egenskapen (om det nu är så det fungerar). Djuren på savannen måste kunna äta samtidigt som de har koll på omgivningen, annars finns en risk att de blir dödade. Det är dock ingen intellektuell förmåga. Ju fler saker man gör samtidigt, desto ytligare blir tänkandet och "läser" man samtidigt som man gör något annat blir det svårart att ta in meningen i det man läser. Om det bara är information eller förströelse går det nog att hänga med, i alla fall hjälpligt. Och om det man lyssnar på verkligen fångar en styrs naturligtvis uppmärksamheten dit. Men det är omöjligt att ta till sig tankar som går på djupet eller tillägna sig abstrakta tankegångar om man inte är fullt fokuserad på det man gör. Det faktum att att allt fler överger pappersboken är med andra ord ingen liten sak.

Förändringen i synen på bokens och läsandets värde ligger i linje med andra förändringar som oroar lika mycket. Paradigmskiftet tar sig en rad olika uttryck, men det bygger på en kombination av fascination för maskiner och algoritmer och ett förakt för det mänskliga och det får kraft av okunskapen om vad som driver förändring. Människans fallenhet för att lyssna och lita på auktoriteter spelar också en viktig roll, vilken drivs dels av önskan att slippa ta ansvar, dels av uppgivenhet inför komplexitet, dels av drömmen om en frälsare som ska leda gruppen mot en ljus framtid. 

Förändringarna är del av samma rörelse som ytterst handlar om att allt fler människor allt mer försöker likna en maskin. Just nu är AI hetare än någonsin, men drömmen om artificiell intelligens är aningslös och den bygger på känsloargument. Vi måste ingenting, för det är (fortfarande) människor och mänskligt beslut som driver utvecklingen i den riktning som den tar sig, därför är det problematiskt när auktoritet hävdar att att det är av nöden tvunget att göra si eller så. Maskiner kommer ALDRIG att kunna konkurrera på människans villkor, av det enkla och självklara skälet att maskinen aldrig kan bli en människa. Skulle maskinerna utveckla ett medvetande skulle det per definition vara väsensskilt från hur människor fungerar.

I boken Trötthetssamhället, som handlar om konsekvenserna av utvecklingen som diskuteras ovan läste jag om ”förlusten av den kontemplativa förmågan”, och tänker att det är där vi är idag, som kollektiv betraktat. När vi effektiviserar allt försvinner inte bara tiden att tänka, även förmågan att göra det går förlorad. Förlusten av förmågan att tänka är mer skrämmande än de vidriga krigen som rasar just nu i vårt relativa närområde och klimatförändringarna som förr eller senare drabbar oss alla. För med en kollektiv förmåga att tänka kan krig förhindras och klimatförändringar vändas, men utan människans intellektuella förmåga, som är just mänsklig och därför aldrig kommer att kunna övertas av någon algoritm, går vi oundvikligen med öppna ögon mot vår egen undergång.

Trots att riskerna borde vara uppenbara håller mänskligheten på att successivt närma sig maskinerna, som idag utgör idealet och därför betraktas som en auktoritet man måste följa, oavsett vad man tycker eller tror. Med hjälp av kirurgi och botox samt olika slags filter skapar många människor idag en illusion om att utseende är något man väljer och att det är ett permanent attribut, vilket är motsatsen till hur livet fungerar. Det är bara ett trivialt och tragiskt exempel på förnekelse av det unikt mänskliga. Andra exempel är den allt aggressivare digitaliseringen av allt fler aspekter av vardagen och livet, vilken tvingar människor att jämföra sig med maskinerna som vi aldrig kan vinna över. Jakten på effektiviseringsvinster och strategierna för målstyrning och kvalitetssäkring drivs av en ekonomisk logik som algoritmer är bättre på att förstå och ansvara för än människorna som därmed frivilligt underordnar sig maskinerna, genom att försöka likna och konkurrera med dem.  

Börjar man leta efter tecken på vart vi är på väg finner man dem allt oftare och i allt fler sammanhang. Strävan efter att vara och fungera som maskiner i kombination med föreställningen att pengar är det högsta goda gör att vi människor ser varandra som ett potentiellt hot. Här i veckan skrev jag ett antal inlägg om detta på Twitter, som Elon Musk -- en av de fyra eller fem människor som har makt över utvecklingen och som tjänat ihop sin enorma förmögenhet, som ger honom närmast oinskränkt makt över alla andras liv och tänkande -- döpt till X. Tyvärr flimrade inläggen bara förbi i flödet som styrs av känslor, ju starkare desto bättre för det regerar mer data som övervakningskapitalisterna säljer till högstbjudande för att få oss att efterfråga och köpa det marknadens aktörer vill att vi ska köpa, så därför publicerar jag dem här.

Det var inte bättre förr, sägs det. Men när jag var student respekterades forskare för sina breda och djupa kunskaper. Idag avgörs respekten av hur mycket pengar man drar in och hur många publikationer man producerar.

Välkommen till misstänksamhetssamhället, där allt och alla utgör ett potentiellt hot mot dig och där alla därför måste underkasta sig kameraövervakning, visiteringar och nyckfulla förbud, där du ALDRIG kan eller får vila i nuet och ta vara på livets fina stunder.

När hotbilden ökar är det väl allas vaksamhet och försiktighet som behöver öka, inte kontrollerna och restriktionerna? Ett öppet och demokratiskt samhälle måste fortsätta vara just det, annars terroriserar vi oss själva, och vad är då poängen med allt?

Väskförbud låter som en trivial åtgärd, men det innebär att vardagen förändras i grunden. Det är sällan man går direkt hemifrån och sen tillbaka till ett evenemang. Och effekten av att alla betraktas som misstänkta ska inte underskattas. När är det safe att avskaffa förbudet?

Ett samhälle som ser människor som ett hot, ett hinder eller en onödig kostnad, vad fan är det för samhälle?

För att hålla min egen intellektuella förmåga vid liv skriver jag böcker och stjäl till mig stunder av koncentration där jag i tystnad kan försjunka i och fokusera på innehållet i filosofiska böcker och tankeväckande romaner som handlar om djupt mänskliga dilemman. I arbetslivet finns inte tid att tänka, än mindre mötas för att tänka tillsammans med andra människor. Det är orsaken till att jag skrivit en bok om akademisk kvalitet, vilken jag bloggat om här (se posterna som publicerades förra veckan). Och just nu är jag upptagen med slutredigeringen av en bok om Nietzsche. Följande citat reflekterar jag inte över i den boken, men det är skrämmande att se hur en som levde på 1800-talet redan då såg vad som låg i farans riktning. I boken Mänskligt alltförmänskligt, skriver Nietzsche följande:

Den verksamma människans största brist. -- Verksamma människor utmärks ofta av frånvaron av högre verksamhet: jag menar individuell. De är verksamma som ämbetsmän, köpmän, forskare, det vill säga som artvarelser, men inte som enskilda och alldeles särskilda människor: på den punkten är de overksamma. --Det olyckliga med verksamma människor är att deras verksamhet nästan alltid är en smula oförnuftig. Hos exempelvis en penningsamlande bankir frågar man förgäves efter ändamålet med hans rastlösa verksamhet: den är oförnuftig. De verksamma rullar så som stenen rullar, enligt mekanikens dumhet. -- Alla människor sönderfaller, som i alla tider så ock idag, i slavar och fria människor; för den som inte har två tredjedelar av sin dag för sig själv är en slav, han må sedan vara statsman, köpman, ämbetsman eller forskare. (Nietzsche 2000, 172 i Samlade skrifter, band 3)

Det var Byung-Chul Han som gjorde mig uppmärksam på aforismen. Han analyserar i sin bok rörelsen från disciplinsamhället (se Foucault), över kontrollsamhället (se Deleuze), till dagens prestationssamhälle, där människan tvingar sig själv att konkurrera med maskiner, vilket är en kamp som vi aldrig kan vinna och som dessutom gör oss sjuka. Och där prestation är viktigare än kontemplation kommer maskinerna att vinna, men inte för att de är bättre än människorna utan för att människorna inte värderar det unikt mänskliga tillräckligt mycket.

Aldrig någonsin tidigare i utvecklingen av livet på jorden har det funnits ett större behov av att stanna upp och tänka efter. Istället anklagas den som uttrycker minsta lilla oro över vart vi är på för att vara naiv. Kritiken mot digitaliseringen och utvecklingen av AI är den samma som när tågen infördes, säger man. Men det är inget argument, för kritiken mot tågen var en rädsla byggd på känslor för det okända. Hotet som digitaliseringen medför är reellt och går att belägga empiriskt. Paradoxalt nog är det ett moment 22, för det krävs intellektuell och analytisk förmåga samt en vilja att förstå för att se vart vi är på väg, och den förmågan är vi på väg att överge med hänvisning till aningslösa känsloargument. Den som inte läser böcker vet inte vad hen går miste om, och samma gäller kunskapen. Ignorans och dumhet övertrumfar kunskapen, men bara i sammanhang där kunskapen anses sakna värde.