Fler tankar från FEKIS: Om universitetsväsendets framtid

På FEKIS lyssnade jag på en paneldiskussion mellan: Astrid Söderbergh Widding, Gustav Amberg och Lars Strannegård. Samtalet som modererades av Lars Engwall inleddes med ett resonemang om den akademiska friheten som är hotad över hela världen, och Sverige ligger sämre till än jämförbara länder. Följande tankar om detta viktiga ämne, liksom reflektionerna om kvalitet i undervisningen och konsekvenserna av digitalisering och internationalisering, är resultatet av mitt aktiva lyssnade, inte en sammanfattning av vad som blev sagt.

Politiseringen av högskolan gör den mer målstyrd. Högskolan ska inte förverkliga politiska partiers visioner för då är uppdraget inte längre kunskap, som är resultatet av öppet sökande. Panelen talade om: Magna Charta Universitatum (som är ett manifest som undertecknats av många högskolor i världen som förbinder sig att värna den akademiska friheten). Det talas idag ganska mycket om frihet, liksom om bildning, innovation och nytänkande, men det är inte forskarnas oro över hotet mot dessa helt centrala principer som sprids, det är istället kommunikationsavdelningarna på landets högskolor som använder orden i marknadsföringen av lärosätena. Ytterst drivs den tragiska utvecklingen av klåfingriga politiker som är mer intresserade av universiteten som ett sätt att ta makt över utvecklingen än av kunskapen. Ett annat problem med politisk styrning av utbildning och forskning är att politiska förlag ofta är både kortsiktiga och motstridiga, vilket blir ett hinder i arbetet med att utveckla bästa möjliga kunskap. Utbildning ska inte vara lönsam, den ska skapa förutsättningar för lönsamhet och är en långsiktig investering i samhällets framtid. Årets Nobelpris i medicin diskuterades, som är ett resultat av grundforskning (i kombination med osedvanlig tur/”timing”). Jag återkommer ofta till tanken att högskolan inte är som vilken statlig myndighet som helst, och detta var rektorerna i panelen överens om.

Undervisningens kvalitet

Svenska studenter får mindre tid med sina lärare än studenter i många andra länder (vi ligger tragiskt nog sämst till i hela Europa). Även om det satsas mycket pengar på utbildning och talas om vikten av effektivitet, går pengarna paradoxalt nog i högre grad till åtgärder för att säkra kvalitet genom att öka administrationen, på undervisningskvalitetens bekostnad. Konsekvensen av detta blir att lärarna som undervisas misstros eftersom systemet bygger på kontroll, inte på tillit som krävs för att värna den akademiska friheten. Hur många studenter per lärare, och timmar till lärares interaktion med studenter, är rimligt, givet att det är akademisk kvalitet vi vill ha? Långt mer än vad som är fallet idag i alla fall. Under mina år som lektor har tiden jag får för att ansvara för kurserna halverats. Självklart får det konsekvenser för kvaliteten, men det är inget vi talar om. Istället satsas det på hårdare styrning och utökad kontroll. Vad innebär forskningsanknytning? Som jag ser det: att lärare forskar och forskare undervisar parallellt. Om alla på högskolan undervisar på 50% och forskar på 50% skulle man kunna spara en massa pengar som idag läggs på systemen för konkurrens om medel (som i praktiken handlar om att sortera bort 90% av ansökningarna som måste skrivas för att forskare ska kunna konkurrera). En sådan reform skulle innebära en massa vinster, för forskningen skulle inte konkurrera med undervisningen och arbetet som avdelningsledare skulle bli mindre betungande när alla vet vad de ska göra framöver, istället för som det är nu när det blir kaos när någon får medel och lämnar resten av lärarlaget i sticket. Kunskapskvalitet uppnås inte självklart genom att lärosätena mäter vetenskaplig kompetens i kronor och ören (vunna i konkurrens) och prioriterar produktion av publikationer i högt rankade journaler framför spridande av kunskap. När linjens makt över kollegiet ökar minskar lärarnas makt över undervisningsvardagen, och eftersom linjens mål måste vara mätbara och möjliga att konkurrera om med andra linjechefer på andra lärosäten utarmas kunskapen mer och mer för varje år som den här utvecklingen fortsätter. Akademiska hus är en genialisk (obs, bitter ironi) affärsidé eftersom staten ger med ena handen och tar med den andra. På det sättet kan politikerna lansera sig själva som kunskapsälskare, samtidigt som de tar tillbaka medlen genom att höja hyrorna. Inte för inte är Akademiska hus det mest lönsamma statliga företaget. Andra konsekvenser av ekonomiseringen av högskolan är stordriften som bygger på massföreläsningar, vilket inte är någon fördel i högre utbildning. Det går självklart att ha storföreläsningar, men finns inte tid, förståelse och respekt för det akademiska seminariet, som är själva sinnebilden för högre, akademisk utbildning, går det inte att uppnå kvalitet i högskolans verksamhet.

Digitalisering

Forskning och högre utbildning handlar inte om producering av stoff (mätbara resultat), men den idén är svår att värja sig mot i en allt mer digitaliserad organisation eftersom kontextualiseringen av kunskapsutvecklingen blir lidande. Mänskliga möten och mellanrum är centrala för allt vad kvalitet handlar om i den akademiska världen. Bildning blir svårt om man digitaliserar av fel skäl och på fel sätt (fel = med fokus på ekonomi, istället för kunskap). Det är möjligt att använda digitala verktyg, det finns absolut vinster att göra, men om kunskapen inte är i centrum utarmas bildningen och den akademiska kvaliteten. Framstående och intressanta forskare skulle kunna ge offentliga föreläsningar via nätet, men undervisningen måste ske mellan engagerade lärare som man känner och tillsammans med studenter som man umgås med. Därför är ett levande campus helt avgörande. Antingen-eller-tänkande brukar jag vara mot, men ett hybridupplägg där man erbjuder deltagande både på campus och nät blir sämre för alla, och går ut över lärandet och kunskapens kvalitet. 

Hur använder studenterna nätet? ChatGPT: Vad menar vi med fusk? Bara i en produktionsorienterad utgör dessa båda problem ett hot, för i en seminariebaserad högskolekultur där lärare och studenter arbetar tillsammans för att utveckla kunskap används tekniska verktyg för lärande, inte för att få sina betyg så snabbt och effektivt som möjligt. Att hindra den tekniska utvecklingen går inte, men man måste inte nödvändigtvis anpassa den akademiska utbildningen efter algoritmer som tillhandahålls av multinationella techbolag som ägs av några få män med orimligt mycket makt och inflytande över allt och alla. Bildning är en analog, mänsklig kompetens och kunskap växer relationellt! Tänker och agerar man så är AI och digitalisering inget hot, tvärtom borde högre utbildning kunna ses och fungera som ett slags vaccin mot fördumningen som ekonomiseringen effektiviseringen och digitaliseringen leder till.

Internationalisering

Respekt för det faktum att kunskap är språkberoende är a och o. Språket är det medium som kunskap växer och förmedlas med, och lärande är beroende av att man behärskar språket. Ju bättre man är på undervisningsspråket desto bättre blir lärandet. Undervisning på engelska är därför ett ineffektivt sätt att bedriva undervisning. Jämför forskning där man forskar på det egna språket och sedan sprider resultatet och diskuterar det med kollegor från andra länder på engelska. Ska man kunna vara fri i tanken måste man få tänka på det språk man är mest bekväm med och behärskar bäst annars kommer man bara att kunna bli medioker. Ska man erbjuda internationella utbildningar, kanske man ska anställa utländska lärare och mötas med engelska som kommunikationsmedel, men få undervisning och möjlighet att samverka med lärare och medstudenter på det egna språket. Parallella spår och respekt för komplexiteten som alla strävanden efter mångfald innebär är helt nödvändig om den akademiska kvaliteten ska kunna värnas. På högskolan liksom på alla andra områden gäller att man får vad man betalar för. Internationalisering tar helt enkelt mer tid, kräver större resurser och fungerar inte utan bred förståelse för svårigheterna.

Detta var i korthet vad jag fångade upp och tar med mig från panelsamtalet. Inga stora nyheter, men jag är tacksam över att få det bekräftat att jag inte är ensam om att tänka som jag gör, vilket jag tyvärr ofta upplever att jag är.