Den kontemplativa förmågan

Vi som lever idag har exakt lika mycket tid till vårt förfogande som alla andra människor i världshistorien. Skillnaden är att vi tvingar oss själva och varandra att fylla tiden med fler och fler uppgifter som hela tiden ska utföras på kortare tid. Det finns massor av saker som kan utföras snabbare utan kvalitetsförlust, men vissa saker kräver tid för att kunna bli bra, och ju mer tid man kan och får ägna åt saken desto bättre. Ägnar man sig åt analytiskt, kontemplativt tänkande står kvaliteten i utfallet i direkt relation till tiden som läggs ner på uppgiften. Prestationskrav och stress är den intellektuella kvalitetens värsta fiende, vid sidan av störmoment av olika slag. Utan tid för eftertanke och möjlighet att dra sig undan i en avskild vrå där tankarna kan utvecklas i sin egen takt finns med andra ord ingen möjlighet att uppnå akademisk kvalitet, och utan akademisk kvalitet i den högre utbildningen blir kunskapen lidande och det gör samhällets investering i forskning och utbildning till ett gigantiskt slöseri. Och när kunskapen och den analytiska förmågan utarmas i samhället, vilket den gör när generation efter generation av studenter lämnar högskolan med ett examensbevis i handen (utan att ha förstått vad det innebär att tänka kritiskt och självständigt), samtidigt som äldre generationer går i pension och dör, blir det på sikt allt svårare för allmänheten att hantera komplexa problem. Därifrån stupar det brant utför för demokratin.

Mitt arbete som lektor har förändrats i grunden och jag undervisar idag i en helt annan högskola än den jag var student och doktorand i och där jag påbörjade min lärargärning. Jag har över 30 års erfarenhet av högre studier och kunskapsutveckling, men jag upplever det sorgligt nog allt mer som att mina kunskaper och min erfarenhet betraktas som en belastning i den kontext jag nu verkar i. Det är så himla sorgligt att tvingas konstatera att jag oftare på senare tid önskar att jag inte brydde mig så mycket. Det tär på mig att tvingas se på och i viss mån vara delaktig i avakademiseringen av högskolan. 

Kunskapen kan bara försvaras om den respekteras, och det gör den tyvärr inte idag. I hög grad beror den bristande respekten för kunskap på att tiden för att kontemplera saknas i den prestationssamhälle som vuxit fram mellan oss människor, vilket gör att man inte vet vad man går miste om. Trots att eftertänksamhet och möjligheten att skapa sig perspektiv, samt möjligheten att låta tänkandet ta den tid det tar, är en förutsättning för kunskapsutveckling, betraktas dessa helt essentiella inslag i forskning och utbildning som slöseri med resurser. Det skulle kunna sägas vara definitionen på galenskap, men eftersom kraven på "en budget i balans" och eviga "effektiviseringar" anses vara tecken på klok förvaltning av alla verksamheter idag är det den som talar om det jag skriver om här som betraktas som tokig. Därför finns ingen ljusning i sikte. Sällan har det gamla ordspråket: Man saknar inte kon förrän båset är tomt, känns mer aktuellt. 

Det finns inga genvägar till kunskap och saknas förutsättningarna blir kvaliteten oundvikligen lidande. Det är ingen åsikt, det är ett faktum. Tyvärr finns en risk att den som påpekar detta uppfattas som en nostalgisk drömmare, naiv förespråkare för något som är omöjligt, eller en illojal medarbetare. Och eftersom den som saknar insikt om problemet inte förstår kritiken -- har man aldrig fått möjlighet att utveckla den kontemplativa förmågan vet man inte vad man går miste om -- behöver kritiken inte bemötas och avakademiseringen fortsätter. Detta är saker jag funderar allt oftare på och kämpar allt mer med i vardagen på högskolan. När den enda frågan jag får efter tre timmars föreläsning om vad som kännetecknar självständigt, kritiskt tänkande är om det kommer att läggas ut instuderingsfrågor för att underlätta läsningen av kurslitteraturen, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Och när jag av ekonomiska skäl tvingas låta sex studenter (som gör en intervju var) tillsammans skriva "samma" uppsats på fem veckor som jag själv gjorde ensam (och med stöd i tio intervjuer), blir det plågsamt uppenbart hur mycket förutsättningarna att bedriva HÖGRE studier har försämrats sedan jag var student.

För att inte förlora mitt förstånd och för att inte tappa tron på det jag vigt mitt liv åt stjäl jag till mig stunder i enskildhet där jag kan läsa och skriva. Lusten att lära och nyfikenheten som drev mig till högskolan och som hållit mig kvar i alla år finns där fortfarande, men idag är läsandet och skrivandet snarare en existentiell fråga. Dagligen och stundligen ser jag tecken på bristande kontemplativ förmåga, inte bara på sociala nätverk där känslan och dumheten ständigt övertrumfar kunskapen. Vill man bli känd och rik och få följare måste man tala till känslorna, för ingen (avrundat) har kontakt med sitt intellekt i den stressade tillvaro alla tvingas hantera. Det faktum att man till och med kan bli president i världens största och mäktigaste demokrati utan att äga någon som helst kontemplativ förmåga säger något djupt oroande om samtiden. Hur ska konflikten mellan Israel och Palestina kunna nå något slags lösning när det enda språk som världens ledare förstår är våld? Hur ska vi kunna få bukt med skjutningar och galopperande gängkriminalitet i Sverige om den enda åtgärd som föreslås och debatteras är hårdare straff? Klimatförändringarna kommer aldrig att kunna hindras utan tid att tänka och en kollektiv förmåga till kritiskt tänkande och kontemplativ förmåga, därtill är problemet allt för komplext.

Den där helt avgörande, kontemplativa, förmågan grundläggs tidigt i livet. Får man ingen inspiration, alltså om föräldrarna inte visar vägen och ger en stöd i hemmet kommer skolan inte att kunna fungera som det är tänkt, och det påverkar naturligtvis i förlängningen höjden på den högre utbildningen. Att tillägna sig kunskap som går utöver rena fakta som man kan plugga in, alltså kunskap om det som är komplext och där sambanden inte är tydliga, tar tid. Liksom med kondition måste man initialt vara beredd på att utsätta sig för sådant som är jobbigt för att det ska kunna gå lättare sedan. Belöningen står i direkt relation till ansträngningen och den kommer sen, inte omgående. I en skola där lärarna förväntas underlätta för elever och studenter kommer allt färre att övervinna hindren som man måste övervinna för att kunna tillägna sig förmågan, och går därmed miste om det som ligger på andra sidan, vilket naturligtvis får konsekvenser för kunskapens kvalitet. Fast även de som övervunnit hindren, tagit sig igenom högskolans grundutbildning och disputerat har idag svårt att praktisera den kontemplativa förmågan eftersom forskare förväntas konkurrera om medel för att kunna producera artiklar på löpande band, dessutom inom allt smalare områden. I en sådan miljö finns ingen förståelse för komplexa problem och frågor som kräver kontemplativ förmåga, och den kollektiva förståelsen minskar successivt i takt med de äldre forskarna går i pension. Högre seminarier betraktas idag helt följdriktigt som slöseri med tid, vilket gör att de löses upp. Idag är det få som kommer ihåg eller ens vet hur det såg ut och fungerade på den tiden när Sverige ansågs ha ett av världens bästa utbildningssystem, och därför saknar man inte och förstår heller inte meningen med att tänka tillsammans.

Tillvaron blir allt mer fragmenterad och överblicken går därmed förlorad. Allt fler drabbas av ett slags tunnelseende, som med tiden blir den allmänna uppfattningen om hur det ska vara. Därför ser allt färre faran med att allt fler låser in sig i filterbubblor där alla bekräftar och eldar på varandras åsikter. Livet och tillvaron blir således allt mer obegripligt och för många allt mer hotfullt, vilket driver på den negativa utvecklingen. Ohälsan stiger och går man till läkaren får man piller som i bästa fall lindrar symptomen, men eftersom den underliggande sjukdomen är kulturellt betingad finns en uppenbar risk att man fastnar i en ond spiral. Problemen som jag försöker beskriva liknar i mångt och mycket ett moment 22, för om man inte inser betydelsen av att stanna upp och tänka efter, om man inte förstår värdet av att lyssna på sin kropp och på andra människor samt världen man lever i, blir det svårt att ta till sig talet om värdet av att läsa avancerade böcker och tänka tankar som går på djupet, vilket krävs för att man ska kunna skaffa sig den typen av perspektiv på tillvaron som behövs för att förstå verkligheten i sin fulla vidd på ett adekvat sätt. Problemet förvärras av att både förståelsen för värdet av och respekten för den kontemplativa förmågan, samt inte minst kompetensen att använda den, måste vara kollektiv. Det kommer aldrig an på vad enskilda kan, vet och förstår, det är alltid den generella nivån i befolkningen som helhet som räknas. Jag vägrar tro att det är kört, och även om det är så kommer jag aldrig att ge upp kampen.

Ser du också problemen jag pekar på och värnar även du den kontemplativa förmågan: Sprid gärna den här posten, för det krävs för att tankarna ska kunna bryta igenom det allmänna bruset.