Metoden, eller metoder

Finns det en vetenskaplig METOD, eller handlar det om metoder? Den frågan är ständigt aktuell, och den är viktig, för där finns frön till förståelse för skillnader och likheter mellan naturvetenskap och humaniora. Jag menar att det inte finns en vetenskaplig metod, det finns bara olika (mer eller mindre vetenskapliga) metoder. Vad vi behöver för att kunna undersöka det vi vill och behöver undersöka är inte en metod, ett standardiserat sätt att arbeta, utan många olika sätt att söka kunskap och förståelse.

Världen är komplex och aldrig en och den samma överallt, och därför måste kunskapsmålet vara överordnat vägen dit. Det är är mänskligt att vilja känna sig säker, och ett sätt att uppnå säkerhet är att standardisera, att skapa en situation där det finns en hög grad av jämförbarhet. Men eftersom världen inte ser ut eller fungerar så, krävs av oss om vi verkligen vill förstå att vi släpper taget om säkerheten. Världen går inte att kontrollera, framtiden är öppen och kultur är väsensskild från natur, på många men inte alla sätt.

Att jag skriver detta har att göra med en kommentar jag fick på gårdagens bloggpost, av C.S. som skriver.

Jag läste ditt tidigare inlägg om den "humanistiska metoden", intressant! Även om jag egentligen inte blev så mycket klokare av det. När det gäller forskningsmetodik. Tror jag. Kanske är det fel att fokusera på det. Men jag tänker att det som skiljer naturvetenskap från humaniora, är den naturvetenskapliga forskningens reproducerbarhet. Om man beskriver sina metoder/ metodik, kan en annan forskare återupprepa och få resultat som bekräftar samma teori. Eller visar på luckor i hypotes/teori. Hypoteser kan förkastas. Även om man, när det t ex gäller strängteorin, inte ens är ense om just den grundläggande egenskapen. Inte helt svart och vitt.

Det är så som jag förstår naturvetenskapen också, att det där är relevant att reducera för att nå högsta möjliga grad av generaliserbarhet, och där är det också viktigt att andra forskare kan upprepa experiment för att förkasta eller bekräfta slutsatserna. Kunskapsmålet och undersökningsobjektet ser där sådant ut att det är den bästa vägen för att nå kunskap, om naturen. Men kulturen är något annat, något väsensskilt. Därför kan kultur inte undersökas på samma sätt som natur. Eller, visst kan den, men det ger ofta ett missvisande resultat. Och att bestämma sig på förhand att det bara finns en metod, hur vetenskapligt är det? Finns det evidens för rimligheten i den utgångspunkten? Jag ser inte att det finns det, tvärtom talar allt för det orimliga i ett sådant antagande.

Metodiken inom humaniora tycks mer "luddig", och det kan den ju få vara (om jag personligen ska tycka), men jag tror att det generellt är svårt att se "resultatet" av så'n forskning. Människor har svårt för det som är "indirekt", som har påverkan, men som inte är det explicita "business case":et.

Jag kan bara instämma här C.S., det är luddigt och det finns sällan något tydligt RESULTAT. Som kulturforskare kommer jag ofta inte fram till något, i alla fall inte till något som kan sammanfattas i ett abstract. Kulturforskning resulterar inte i några snygga formler. Men varför är DET ett problem, tycker jag man måste fundera över. Varför ställa olika vetenskapsgrenar med helt olika kunskapsmål mot varandra? Varför är det oproblematiskt? Hur vet vi det? Eller handlar det om kulturellt betingade preferenser? Jag hävdar det senare, och förstår därför att och hur det blir så, att och hur en sådan tanke kan växa fram och omfattas av så många. Jag förstår motparten, som vägrar förstå mig och det jag sysslar med. Tankarna från C.S. visar på en vilja att förstå, och det uppskattar jag. För det är enda sättet att uppnå fördjupad kunskap, att parterna vill och försöker, lyssnar och förklarar. Att det finns ett ömsesidigt intresse för respektive disciplins olika sätt att tänka och se på kunskap.

Bara för att det är svårt och för att det går på tvärs mot intuitionen betyder inte att det är meningslöst. Och om kunskapsobjektet är luddigt kan det ju aldrig vara ett problem för FORSKAREN. Att bortse från luddigheten vore djupt ovetenskapligt. Jag väljer inte forskningsobjekt för något annat skäl än för ökad förståelse. Och det spelar ingen roll hur mycket man än vill att världen ska vara förklarbar och standardiserad, den är som den är och det kan forskaren bara anpassa sig efter, allt annat är ovetenskapligt.

Fast det egentligen det som samhället lider allra mest brist på, förståelse för återkopplingsmekanismer.

Håller med om det, och kanske är det så enkelt. Kanske är det här det brister, i förståelsen för återkopplingsmekanismer, som ingen kulturvetare kan bortse från. Och det får mig osökt att tänka på en annan "kommentar", denna gång på Facebook, i form av en länk till en högintressant artikel. Jag kan nu inte bedöma vetenskapligheten i resultatet som presenteras, men texten är hur som helst intressant och den handlar om gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap. Läs den gärna, alla med intresse för vetenskap!

Kultur är samhällets mörka materia

Något håller allt samman. Vad är det? Hur kan vi bevisa dess existens? Så kan frågor formuleras. Ett alternativt sätt att närma sig frågan är: Vad säger att det måste vara NÅGOT, och varför måste man BEVISA existensen av, vad det nu är?

Lyssnar på en podcast om mörk materia. Det spekuleras, vänds och vrids på frågan. "Vi ser det inte, men våra beräkningar säger att det måste finnas". Slås än en gång av att det är helt okej för fysiker att resonera så. Det påverkar inte synen på forskarna, även om de inte kan ge oss något annat svar än att deras beräkningar kräver existensen av mörk materia. Beräkningarna är alltså vad de talar om, ett slags tolkning. En teori.

Det som skiljer fysikernas teorier från kulturvetarens är att fysikernas teorier bygger på siffror, statistik och beräkningar som resulterar i exakta siffror, med decimaler som kan jämföras med andra siffror. Och att beräkningarna kan förutsäga vad som ska hända.

Kulturen kan också iakttas. Kulturen lämnar också spår efter sig som kan dokumenteras. Och studier av kultur bygger också till stor del på tolkning. Ändå misstänkliggörs kulturforskaren, men inte naturvetaren. För utgångspunkten, den kulturellt upprätthållna kunskapssynen, är att forskning är en och den samma, överallt, oavsett ämne.

Kulturen är dock resultatet av människors tankar, handlingar och reaktioner på känslor, affekter och irrationella önskningar. Kulturen, det som studeras av kulturvetaren, är resultatet av människors skapande. Och alla vet att det som skapas kan omskapas. Det som hålls för sant och det som accepteras av många kan omskapas. Galaxer kan inte omskapas, fysiken påverkas inte av människors vilja eller önskningar.

Alla vet detta. Ändå är det få som accepterar det. Och kulturforskningen  blir styvmoderligt behandlad, för att humaniora inte kan producera förutsägelser. Nej, det går inte, för ingen vet vad någon annan ska vilja önska och försöka skaffa sig i framtiden, och det påverkar kulturen. Framtida önskningar av människor. Jag ser detta som ett slags kulturens motsvarighet till fysikens mörka materia, med den skillnaden att det går att räkna på fysiken men inte på kulturen.

Det är några av sakerna jag funderar på under resan mellan Stockholm och Göteborg, i en varm tågkupé, inklämd mellan en familj med två stirriga barn och en pappa som högljutt lägger ut texten (helt utan censur. Alla tankar som dyker upp i huvudet måste omvandlas till ord som frikostigt delas med hela kupén) och en bortskämd treåring som skriker och kräver att få sin vilja igenom. 

Semesterns första vecka lider mot sitt slut. Känslan i kroppen av ledighet och ro sjunker sakta in. Vilar i den tanken, och vet att vi snart är framme och att friheten inte är långt borta. 

Relationer uppstår mellan

Ett kort inlägg, i farten. Sommarbloggande. Mer koncentrerat. Ett slags snapshot. Sitter på Medborgarplatsen i Stockholm. Solen skiner. Är här med barnen. Första gången på länge som det är bara vi på resa. De är vuxna nu. Bara en bor hemma. Båda klarar sig själva. En helt annan sak att resa med dem nu. Vi har en helt annan relation idag än när de var små. Och det är detta jag tänker på, att relationer är föränderliga.

Relationer är ömsesidiga. Ingen enskild bestämmer över hur den ska bli eller vad den ska vara. Det bestäms mellan, av alla inblandade parter och av sammanhanget delarna ingår i. 

Att ha en vuxenrelation till sina barn är ingen självklarhet, det är något man måste bygga, tillsammans. Det man har att bygga på är den gemensamma historien och det faktum att man delar gener.

När barnen var små var det jag som bestämde, jag som styrde och hade det fulla ansvaret. Idag är det vi som bestämmer. Och vi har alla förändrats. Dottern har bott hemifrån några år. Sonen bor hemma, men jag är bara där ibland. Vi har skaffat oss nya vanor. Om vi ska kunna ha en relation även framöver krävs det ömsesidigt arbete, som med alla relationer. Tycker det är viktigt och intressant att tänka på det, för jag vill ha en bra och vuxen relation med mina barn. Det är nu inte bara upp till mig, vi är tre om detta, och det finns en rad andra aktörer och faktorer som påverkar. Helheten bestämmer, men att åka iväg och att göra saker tillsammans är en bra grund att stå på. 

Dessa insikter och lärdomar är inte bara giltiga i och för min relation till mina barn, mellanrummens betydelse och helhetens bestämmande funktion gäller även för kulturen, samhället, kunskap och fysiken. Mellanrummens betydelse kan inte underskattad! 

Utan mellanrum, inget liv, inga relationer.

Det spelar roll vilka experter vi väljer att lita på

Lata dagars ledighet betyder inte att tankarna satts i pausläge, tvärtom. Semestern innebär mer tid för utökad eftertanke och reflektion, mer tid för läsning. Och det finns som bekant oerhört mycket klokt att läsa där ute, på det enorma nätet, och för varje dag som går tillkommer det nya texter. Till exempel en intressant artikel i DNs kulturdel, där Fredrik Segerfeldt skriver om en ny bok som skulle kunna bidra till att det växer fram en förändrad syn på vad som leder till utveckling och vad som inte gör det. Låter den texten bilda utgångspunkt för dagens funderingar. Sedan bär det av till Stockholm med barnen, som nu mer inte är några barn längre, de är vuxna och detta blir vår första resa tillsammans på många år. Fint. Ser fram emot det.

Det senaste decenniet har det betraktats som en vetenskaplig sanning att det inte finns något samband mellan demokrati och ekonomisk tillväxt. Demokratier växer inte snabbare än andra länder och länder som växer snabbt blir inte mer demokratiska. Det enda som har ansetts belagt är att hög ekonomisk tillväxt minskar risken för att nyblivna demokratier ska återfalla i diktatur. 

Nu har Daron Acemoglu och James Robinson ifrågasatt denna konsensus. De två ekonomerna, vid MIT respektive Harvard, är mest kända för sin forskning om institutionernas betydelse för utveckling, sammanfattad i den populärvetenskapliga bästsäljaren ”Why nations fail”. I denna använder de inte begreppen demokrati respektive diktatur, utan talar i stället om inkluderande respektive extraherande institutioner. När det är fritt att delta i det politiska och ekonomiska livet utvecklas ett land och när det finns barriärer för sådant deltagande hämmas utvecklingen.

Vi är inne i en tid där samhällsutvecklingen hämmas, och det oroar mig. Möjligheterna att delta i byggandet av samhället förhindras genom en rad olika, intrikat samverkande mekanismer. Effektivitetsjakt och ekonomisering leder till minskade marginaler, snabbare tempo och allt mindre tid för reflektion över sakernas tillstånd. Allt fler ägnar sig allt mer och allt oftare åt sig själva. Främlingsfientligheten, misstänksamheten och uppgivenheten ökar dramatiskt, vilket är allvarligt. För med tappad framtidstro finns allt mindre incitament att göra något, att engagera sig i något och att bry sig om något annat än det som rör mig och mitt. Samhället bryts upp inifrån, av sina egna inneboende spänningar.

I en artikel förra året, skriven tillsammans med Suresh Naidu och Pascual Restrepo, gav sig Acemoglu och Robinson in i diskussionen om demokrati och utveckling och fann ett positivt samband. Enligt artikeln lider tidigare forskning av mätfel som har lett till missuppfattningar om orsakssambanden. Ofta delar forskare upp de undersökta tidsperioderna i femårsintervaller. Eftersom demokratiseringar tenderar att äga rum i samband med ekonomiska nedgångar har många dragit slutsatsen att demokrati sänker tillväxten. Men att demokratisering sker under ekonomiska nedgångar innebär inte nödvändigtvis att bytet av politiskt system är orsaken till den lägre tillväxten. Det skulle lika väl kunna vara så att kausaliteten är den omvända, det vill säga att den svaga ekonomin leder till missnöje, krav på politisk förändring och därmed demokratisering. I stället för att använda femårsintervaller utgår Acemoglu och Robinson från den exakta tidpunkten för den politiska förändringen och visar att demokratisering följs av tydlig ökning av BNP per capita.

Mätfel, alltså. Och risken för det är allmänt känd. Ändå litas det blint på forskare och forskningen. Ändå krävs det mer mer evidens, mindre tolkning och effektivare kontroll och utvärderingsinstrument. Och det påverkar människors framtidstro, som påverkar viljan att göra något för någon annan. Pessimismen leder till missnöjdhet och allt hotar att bli ett uppslukande svart hål som hindrar utvecklingen och gör att allt fler fastnar i en ond spiral av negativism. Grogrunden för populism och efterfrågan på enkla lösningar växer och bidrar till problemen,

En annan inflytelserik utvecklingsforskare och debattör som förmodligen är glad över dessa nya insikter är William Easterly, professor i nationalekonomi vid New York University och mest uppmärksammad för boken ”Den vite mannens börda”. Hans senaste bok, ”The tyranny of experts. Economists, dictators and the forgotten rights of the poor” börjar med en anekdot från 2010 om hur militärer med våld tvingade bort bönder i amerikanska Wood County från deras mark, brände deras hus och deras säd och sköt deras boskap. Allt för att ett brittiskt storföretag i samarbete med Världsbanken skulle få tillgång till marken. 

Läsaren har instinktivt svårt att tro på berättelsen. Så är den inte heller sann. Visst förekommer det expropriering i USA, men inte på det sättet utan på laglig, demokratisk väg och med rättsstatens verktyg. Händelsen ägde i stället rum i Uganda. Easterly använder ett retoriskt grepp för att illustrera skillnaden mellan de två länderna när det gäller individuella rättigheter. I USA är de starka, i Uganda svaga. Det är enligt Easterly denna skillnad som förklarar varför vissa länder är rika och andra fattiga. I mogna kapitalistiska demokratier har befolkningen rätt till liv och egendom, rätt att byta ut dåliga politiska ledare och rätt att fritt idka ekonomiskt utbyte med andra. I andra länder saknar medborgarna dessa rättigheter. 

Tyvärr delar de flesta som håller på med globala utvecklingsfrågor inte insikten om de individuella rättigheternas betydelse. Det gäller politiker och tjänstemän i regeringar, offentliga förvaltningar, internationella mellanstatliga organisationer och frivilligorganisationer. (Easterly är noga med att påpeka att han inte skriver om akademiska forskare.) Särskilt hård kritik riktas mot Världsbanken, som enligt stadgarna är förbjuden att ta ställning mellan olika politiska system. 

”The tyranny of experts” utgår från en fiktiv debatt mellan de två vinnarna av 1974 års ekonomipris till Alfred Nobels minne, dels svensken Gunnar Myrdal och dels österrikaren Friedrich Hayek. De hade sinsemellan fundamentalt olika syn på ekonomisk utveckling, en skillnad som kan illustreras med tre dikotomier: 

1) Ska experter behandla det fattiga landet som ett tomt ark eller spelar landets historia en roll för förutsättningarna för utveckling? 2) Är det stater eller individer som räknas i utveckling? Ska ansträngningarna riktas mot länder eller mot enskilda människor? 3) Är utveckling ett resultat av planering av experter från centrum eller av individers oplanerade handlingar?

Den som följt min blogg vet var jag står i denna fråga. Individers oplanerade handlingar är vad som bygger samhällen, på gott och på ont. När många individer tappar sin tro på framtiden samtidigt hamnar samhället i den typen av låsning som nu sprider sig i Sverige och som gör det svårt att bryta mönstret. Tankeexperimentet som boken om experternas tyranni handlar om visar hur sårbart ett system blir om det reduceras till en eller ett, till några få experter eller makthavare eller till den enda vägens politik. Det handlar om terriotorialisering eller deteritorialsering. Myrdal företrädde kontrollens, sammanhållningens och den enda vägens politik.

För Myrdal, som aldrig tyckte att individuella rättigheter var viktiga, var det första alternativet i varje av de tre motsatsparen det rätta: utveckling ska centralplaneras på statlig nivå utan hänsyn till historiska omständigheter. Hayek, som hade individuella rättigheter i centrum, menade däremot att det var det andra alternativet som var den rätta vägen: utveckling skapas nedifrån och upp som ett resultat av miljontals individers enskilda och spontana handlingar i ett historiskt sammanhang.

Jag lutar som som sagt mot Hayeks syn, i alla fall här i detta sammanhang. Jag vill se en politik och en samhällsutveckling som växer underifrån och som har enskilda individer och relationerna mellan dessa som sin utgångspunkt och sitt mål. Det måste finnas utrymme för slump och möjlighet att bejaka flyktlinjer där och när de uppstår, annars förlorar samhället sitt nödvändiga skydd mot tillvarons oväntade inslag, vilka ingen expert i världen någonsin kan veta något om, än mindre hantera. Här är vi med andra ord något viktigt på spåren. Vilka experter ska vi lyssna på, framförallt vilken typ av experter, och vilken typ av tankegångar är det som leder till att samhällets hållbarhet ökar.

Problemet med den etablerade synen på internationell utveckling är enligt Easterly att Myrdal har haft så mycket mer inflytande än Hayek, vilket har gjort att det globala utvecklingsetablissemanget har satt tekniska lösningar framför individuella rättigheter. Men fattiga människors tekniska problem är fattigdomens symtom, inte deras orsak. Den verkliga orsaken är statens okontrollerade makt över fattiga människor. Det myrdalska, teknokratiska angreppssättet ignorerar denna aspekt och ger dessutom legitimitet och makt till de makthavare som utgör utvecklingens främsta hinder. I stället för ytterligare ett decennium med nationella handlingsplaner räcker det att ge rättigheter till ekonomiska och politiska aktörer som sedan främjar sin egen utveckling. 

Easterly lyfter fram den återkopplingsmekanism som är central både på en marknad och i en väl fungerande demokrati. Utländska biståndsexperter är inte föremål för sådan återkoppling och har därför andra incitament. De saknar drivkrafter att mångfaldiga de projekt som lyckas och avsluta de som misslyckas. 

Men det är inte de internationella experternas oförmåga att göra nytta som är det värsta. Som framgår av titeln är huvudpunkten i Easterlys anklagelseakt i stället att de lever i symbios med de politiska ledare som håller sina befolkningar i fattigdom och förtryck av olika grad. Experternas tyranni består alltså i att de ger diktatorerna politiska och ekonomiska medel att upprätthålla sitt destruktiva styre och förneka människor deras rättigheter.

Tänker på ett citat från en annan artikel, i en anan bloggpost, som jag skrev för några dagar sedan och som handlade om högskolan och humanioras roll i samhället. Tänker på Danmarks högskolepolitik, som utgår från att bara ämnen och forskare/forskning som hjälper företag att öka sin vinst har berättigande i systemet som byggs där. Snacka om att skapa symbios mellan makten, marknaden och forskningen. Snacka om att skapa ett destruktivt system, uppifrån och med stöd i några få (partiska) experters uttalanden. Klart att humaniora ses som ett hot då, men för vem och för vad? För det som är bra för det stora flertalet, eller det som gynnar makten och de redan gynnade? En samvetsfråga ...

En central del i ”The Tyranny of experts” handlar om västs syn på utveckling. Det finns ett konstigt, men allmänt accepterat antagande om att utveckling i dagens fattiga länder på något sätt skulle vara en företeelse som är väsensskild från de framsteg som gjorts i rika länder och därför måste betraktas och behandlas på ett annat sätt. Denna idé föddes och fick förankring under en tid då västvärlden var djupt rasistisk, främst under mellankrigstiden. Tankesättet finns kvar, som vore mörkhyade människor på något sätt fundamentalt annorlunda än ljushyade. Easterly sammanfattar hur väst blev rikt och demokratiskt genom att lyfta fram ett enda årtal, 1776, som nyckeln: ”Jefferson declares all men equal, Adam Smith declares all men free to choose, and James Watts installs his first steam engine.” Svårare än så behöver det inte vara.

Det är som bekant det enkla som är det svåra, och nu tänker jag inte på enkla lösningar, för det existerar inga sådana! Det är den drömmen, den villfarelsen som måste krossas för att en annan syn ska kunna växa fram och för att människor ska kunna börja tro på framtiden igen. Och därifrån kan ett annat och mer hållbart samhälle sedan växa fram, på den grunden och utifrån enskilda, spontana handlingar i vardagen.

I likhet med många andra centrala utvecklingstänkare de senaste åren diskuterar Easterly migrationens potential som verktyg för ökad mänsklig välfärd på global nivå. Han vänder sig mot resonemanget om att rika länder stjäl läkare från fattiga länder med argumentet att människor knappast är staters egendom och därför inte kan stjälas. I stället bör migration ses som en ventil genom vilken människor kan fly från fattigdom och förtryck. 

Vidare menar Easterly att det finns en snedvridning i synen på utveckling, som om det handlade om ekonomisk verksamhet på ett visst territorium. Men utveckling handlar om människor, inte om stater. Ett exempel på hur utvecklingsetablissemanget ignorerat migrationens kraft är att FN har haft toppmöten om snart sagt varje angelägen fråga man kan komma på, men aldrig om migration. Attityden i utvecklingsetablissemanget när det gäller människans rörlighet över nationsgränser är för Easterly ytterligare ett belägg för att den enskilda människans rättigheter kommer i skymundan.

Ett problem som jag ser här handlar om synen på vad som är en aktör, och om problemet med att betrakta företag som jämlika aktörer med människor. En aktör en röst, säger man (väldigt förenklat) och så skapas ett system där företagens "behov" likställs med människors. Men människor har inga behov av att göra sig av med människor, smutsar inte ner naturen, skapar inga miljökatastrofer och lever inte av att sälja cancerframkallande produkter till andra människor. Enskilda har ingen möjlighet att skapa system för att undgå skatt. Ändå tilltalas och bemöts företag som om de vore medborgare. För att pengar idag betraktas som ett medel, inte ett mål.

Sedan Easterly i början av 2000-talet fick sparken från Världsbanken för publiceringen av sin första bok ”The elusive quest for growth” har han varit en ihärdig kritiker av biståndsindustrin och betraktas i dag som världens främste biståndsskeptiker. Han skriver vanligtvis med vass penna och bitande ironi, som en polemiker av rang med färdiga oneliners perfekt utformade för twittereran. ”The tyranny of experts” erbjuder dock inte lika lustfylld läsning som vanligt. Det är som att Easterlys starka engagemang för vad han uppfattar som orättfärdighet och orättvisa har tagit överhand över stilistiken.

Easterly är en respekterad akademiker som sitter i redaktionen för några av de tyngsta nationalekonomiska tidskrifterna och som regelbundet publicerar välciterade vetenskapliga artiklar. Men även om han anknyter till den institutionella utvecklingsforskningen med Acemoglu & Robinson i centrum är detta hans mest ideologiska bok. Detta hindrar inte att den bör vara obligatorisk läsning för alla som har intresse av och lust att förstå hur utveckling fungerar.

Här har vi alltså en expert, som vi säger oss vilja lita på. Men det handlar om en expert som säger obekväma saker och som tvingar oss att tänka om. Därför lyssnar vi inte på honom, för det finns ju andra experter, som säger det vi redan "vet" och som låter oss fortsätta på den inslagna vägen. Och det är ju bekvämt ... Men är det bra? Leder det till att fler får det bättre? Eller är det bara bekvämt? Är ett bättre samhälle inte värt att kämpa för? Samvetsfrågor ... avgörande frågor som ingen kommer undan. Samhället är och kommer alltid att vara alla vi tillsammans, på gott och på ont!

Om sökande efter värdet i det analoga och känslan av flow

Letar planlöst och lite sommarlojt på nätet efter något. Det finns så mycket där och hela tiden leder det ena till något annat. Det enda, det bästa eller ens något som skulle kunna sägas vara bättre än något annat finns inte. Där finns bara ett enda enormt stort överflöd och för varje dag som går späds allt ut, både det som är bra och det som är medelmåttigt och dåligt. Och eftersom det är enklare att producera skit, det vill säga sådant som inte kräver något av producenten, är det skräpet på nätet som ökar mest, slagprodukterna som allt mer döljer guldkornen. Och eftersom ingenting försvinner från nätet blir det svårare och svårare att hitta guldkornen. Är det klokt att flytta allt mer av skolans verksamhet till nätet, undrar jag stilla.

Internet är lika lite som verkligheten av kött och blod ett evigt lyckorike. Där som här finns risker och förtjänster. Därför är jag kritisk till all överdriven entusiasm, åt ena eller andra hållet. IT-optimism är lika problematisk som det-var-bättre-förr-täkande. Kritiskt tänkande och sund vaksamhet är vad som behövs, överallt, alltid. Det finns inga genvägar till lycka eller framgång. Vad går vi miste om i den allt snabbare övergången från det analoga samhället till det digitala? Om detta skriver Sam Sundberg klokt i SvD idag, under rubriken, "Hotet från e-böckerna är inte det du tror", där han pekar på något som det inte finns en enkel lösning på, men som manar till eftertanke. Det gamla talesättet att man inte saknar kon förrän båset är tomt är och kommer alltid att vara aktuellt.

Det finns ett inneboende hot i e-böckerna, men det är inte att oläsliga författare får sämre betalt, eller för den delen att fina gamla bokhandlar utan kundunderlag tvingas stänga. Hotet från e-böckerna är att de gör läsningen privat, att de gömmer litteraturen bakom små ikoner i mobiltelefoner. 

Undersökningar visar att barns framtida utbildningsnivå har starkare samband med antalet böcker i deras hem än med föräldrarnas utbildningsnivå. Jag tvivlar på att sambandet med antalet e-böcker på föräldrarnas molnkonton är lika starkt. För varje gång någon byter sin bokhylla mot en Kindle-app stängs dörrar som tidigare stod på glänt mot okända, obegripliga världar.

Mitt försvar av pappersboken handlar inte om nostalgi, inte om teknikfientlighet och inte om att jag har något emot nätet, utan om värnande av viktiga värden som hotar att gå förlorade i en fullkomlig transformation av samhället, från det analoga till det digitala. Varför är det ingen som talar om kombinationer, om blandningar eller om att plocka det bästa från olika världar? Varför handlar debatterna endast om antingen eller, för eller mot? Pappersböckerna har ett inneboende motstånd inbyggt i sig, ett slags naturligt skräpfiler som helt saknas på nätet. Sundberg syftar på en bok i sina föräldrars bokhylla som pockade på uppmärksamhet under många år, Rapport från en skurhink, av Maja Ekelöf. Han skriver att i en helt digitaliserad bokmarknad hade han aldrig vetat om att boken fanns, än mindre läst den, vilket han aldrig gjorde och troligen inte kommer att göra. Men, och det är detta som är poängen:

I verkligheten stod den oförtröttligt där i hyllan och påminde mig om att det fanns saker i världen jag ännu inte förstod. Då och då fingrade jag klentroget på boken, så småningom frågade jag lite om den, och på så sätt bidrog den till insikten att det kan finnas värden i litteratur även när den inte handlar om klärvoajanta trapetsartister som bekämpar kommunister.

På nätet är allt strömlinjeformat, individanpassat och tenderar att sluta sig i allt mer klaustrofobiska googlesökbubblor där allt mer av samma cementerar det rådande och allt mindre av det som nytt, oväntat, knäppt och konstigt letar sig in. När endast det bästa är gott nog kan försämringar på olika områden långsamt accelerera utan att någon märker vad som håller på att hända. Som i den svenska skolan, till exempel, som i allt snabbare takt IT-anpassas. Konsekvensen blir att allt färre böcker står framme och pockar på uppmärksamhet, triggar nyfikenhet eller väcker avsky. Allt mer av det som anses bra översköljer dagens unga, i största välmening. Men hur går det? Blir resultatet bra? Inget talar tyvärr för det, och det får mig att tänka dessa banor. Jag ser ingen anledning att avfärda forskningen som visar att utbildningsnivå hänger samman med antalet fysiskt, analoga böcker som finns i ett hem. Tvärtom ser  allt fler anledningar till eftertanke.

Letar vidare, i min jakt på uppslag att tänka med. Hittar en artikel om flow, som fångar mitt intresse, som talar till mig och sätter ord både på det jag tänker och den jag är. Finner min omedvetna, underliggande, livsfilosofi, beskriven på ett bra sätt. Det handlar om kreativitet, om vad som främjar nytänkande.

Enligt Fredrik Ullén är vilopauser, och ibland längre perioder då man presterar på en lägre nivå, viktiga förutsättningar för kreativitet – och för att man ska kunna prestera toppresultat. Kreativa personer har ofta mycket intensiva perioder av arbete för att sedan vila.

Toppresultat nås inte bara genom topprestationer. Lika viktigt är det med vila och overksamhet. Det är en gammal sanning att under 20 procent av tiden utförs 80 av arbetet. Därför är motståndet mot sex timmars arbetsdag och allt tal om effektivisering av skola, vård och annat som rör mänsklig utveckling, kontraproduktivt, för att inte säga naivt. Lockelsen med effektivisering är bara ännu ett fåfängt uttryck för människans eviga dröm om evighetsmaskinen, om kakan man kan ha SAMTIDIGT som man äter upp den. Det verkar finnas konsensus i samhället om att kreativitet är bra, men så länge det inte också finns en samsyn rörande vägen dit kommer det målet att vara en utopi. För det går inte att få något utan att ge något. Vill vi ha del av kreativitetens välsignelse, måste vi vara beredda att betala priset.

Kreativa personer tycks också vara både extremt inåtvända och utåtriktade. Även här pendlar de mellan ytterligheterna. Efter tät kontakt med kolleger och vänner kommer längre eller kortare stunder med totalt fokus på arbetsuppgiften.

Inte antingen eller, utan både och. Vägen till kunskap och framgång är aldrig rak. Livet är en omväg. Det finns hur många olika sätt som helst att uttrycka samma tanke, samma insikt, samma klokskap. Kreativitet går inte att beställa fram, det är inget mål som går att säkra. Kreativitet är en nåd att stilla och ödmjukt bedja om. Det enda man vet är att den enda vägen dit leder fel!

När någon kommer in i ett tillstånd där tiden tycks stanna upp och all flyter på till synes utan ansträngning sker en rad saker i kroppen. Andningen blir till exempel djupare och hjärtat börjar slå fortare. Normalt brukar andningen bli ytligare vid ansträngning.

Att vara kreativ är inte bara bra för dem som är det, oavsett om utfallet går att använda eller ej, det är bra för alla. Folkhälsan ökar om marginalerna tillåts öka och om det finns tid att ta semester och utrymme i vardagen att inte göra något. För det man gör då är att ladda batterierna för en framtida urladdning, om och när samt där det behövs en kraftinsats. Liksom den där olästa boken i bokhyllan som finns där och som pockar på uppmärksamhet, finns kreativiteten där, som ett slags resurs hos oss alla. Om vi bara tillåter oss att se den, acceptera det den kräver för att finnas och om vi inte klåfingrigt jagar effektivitetsvinster för att tillgodose kortsiktiga ekonomiska vinster, som genereras till ett pris som kostar mer än det smakar, om säger om, man räknar in alla de värden som går förlorade genom att välja den enda vägen.

Tidigare har forskare visat att det i kreativa beteenden ingår en förmåga att kunna tänka ut en rad olika alternativ, att möjligheterna tillåts ”bubbla upp”. Sedan väljer hjärnan bland dem – och det sker omedvetet. Fredrik Ullén menar att en av kreativitetens hemligheter är förmågan att kunna växla mellan idéskapande och disciplin.

Bokhyllan hemma, som till dels består av böcker som aldrig lästs och som kanske aldrig kommer att läsas fungera just på det sättet. Skräpet på nätet som svämmar över alla brädder fungera inte alls så, tvärt om tar det död på kreativiteten i kraft av mängden oväsentlig eller meningslös information. Den där boken som står där i hyllan köptes av en anledning, den ansågs en gång i tiden vara värd sitt pris och mödan som krävs för att läsa den. Att den inte blev läst handlar om olika saker. Tillsammans leder dessa båda tillfälligheter till den effekt som går att belägga med hjälp av forskning. Ingen vet vilken av böckerna som bär på svaret, för allting flyter, allt förändras, och framtiden kan mycket väl visa sig vara i behov av just det som samtiden anser vara skräp. Men bara om det finns kvar eller om det går att hitta det man söker är det värt något. Bara om det finns där när man behöver det.

På Karolinska institutet arbetar han och hans forskargrupp med ett projekt om sambandet mellan musik och flow. Vi kan hamna i flow när vi utför uppgifter som är utmanande, och där vår egen förmåga ligger i nivå med utmaningarna. Typiskt för flow är en känsla av hög koncentration, kontroll, minskad självmedvetenhet och njutning.

Bloggande är förknippat med flow för mig. När jag skriver utan krav, utan mål och bara för mitt eget höga nöjes skull, hamnar jag ofta i flow. Och den som en gång upplevt det vill uppleva det igen. Flow är vad jag söker, allt mer, allt oftare och i allt mer av det jag gör. Jag blir bättre och bättre på att uppnå flow, och därmed blir jag bättre på att tänka och koncentrera mig. Genom att släppa på kontrollen ökar den, prestationsgraden höjs, liksom tillfredsställelsen i arbetet. Jag blir mer medveten om mig själv när jag kan ägna mig åt annat, när jag inte känner mig kontrollerad och när jag känner tillit. Med sex timmars arbetsdag och med minskade krav på prestation skulle samhället få ut mer av mig. Och jag tror det gäller alla, oavsett vad man arbetar med. Kontrollsamhället och jakten på effektivisering stör känslan av flow mer än det leder till någon vinst. Ju mer kontroll och effektivisering, desto mindre resultat. På 80 procent av tiden utförs 20 av arbetet, kanske man skulle kunna säga. Och resten tvingas fram till ett enormt högt pris.

Tidigare forskning på flow utgick tidigare från ett psykologiskt perspektiv. På Karolinska institutet studerar forskarna nu de biologiska underlagen till flow. Bland annat har det visat sig att kroppen reagerar annorlunda fysiologiskt under flow jämfört med en period med hög koncentration och mental ansträngning utan denna känsla. 

I pågående studier tittar Fredrik Ullén och hans kolleger på om det finns biologiska orsaker till att vissa människor har en personlighet som gör att de tenderar att uppleva mer flow i livet, är mer ”flowbenägna”.

Jag tror man kan lära sig uppleva flow och att alla kan bli bättre på att arrangera sina liv och sin vardag för att optimera just sina möjligheter att hamna i det tillståndet. Alla är inte lika och olika människor har olika förmågor och olika möjligheter att uppnå det tillstånd som gör att just de kan prestera mesta möjliga, till bästa möjliga kvalitet och lägsta möjliga kostnad (i ordets vidaste bemärkelse, ekonomiskt, fysiskt och socialt). Ett sätt eller en väg passar aldrig alla, så det bästa är att överge tanken på att det skulle finnas något sådant. Det bästa är att släppa på kontrollen, på kraven och att göra upp med övertygelsen om att något så pass komplext som kunskap eller kultur skulle kunna styras mot ett på förhand utformat mål.

Lite mer nomadologi, lite mer utrymme för slump och tillit till nästan är vad som krävs för att bygga ett bättre samhälle. Inte antingen eller, utan både och, i ständigt varierande grad!

Utan humaniora, inget liv

Läser i DN, i en artikel från igår, om humanioras roll i samhället. Instämmer i det som sägs och vill sprida tankarna från Stefan Arvidsson (Professor i religionshistoria Linnéuniversitetet) vidare. Vill utveckla och lägga till, för jag instämmer i allt han säger, men det finns mer att säga och något absolut och givet svar finns inte. Artikeln är skriven som en reaktion på ett anförande som hölls på Linnéuniversitetet vilket i korthet gick ut på att det humanister sysslar med är passé. Arvidsson skriver även att,

I vårt södra grannland Danmark har det sedan åtminstone tio år pågått ett liknande skarpt ifrågasättande av humanistisk forskning och utbildning. Ledande politiker har menat att skattemedel inte bör gå till ”smakdomare” och att universitetens enda existens­berättigande ligger i att hjälpa till att alstra vinster åt företagen.

Bevare oss för en sådan inställning till kunskap! Om det är universitetens enda uppgift kan vi lika gärna bomma igen verksamheten eller i alla fall byta namn på den, för om företagen inte klarar av den uppgiften på egen hand är det företagen som saknar existensberättigande! Och om samhället endast erkänner ett enda värde, pengar som måttstock på alla andra värden, är vi illa ute. Om pengar är det enda som betyder något tvingas vi acceptera att människor är kostnader som bara är värda något om de genererar vinst. Ledande politiker som när den åsikten och som driver en sådan politik är populister som sålt sin själ till djävulen och som fiskar efter röster i lika grumliga vatten som Sverigedemokraterna och andra liknande partier. Det om något är ett skäl till ökade satsningar på humaniora, Krisen i skolan är ett annat, historielösheten och den bristande förmågan i samhället att tänka kritiskt och analysera uttalanden av ovanstående art, avseende dess långsiktiga konsekvenser.

Arvidsson pekar på två saker som humaniora bidrar med. Det första är att ämnena som ryms under det övergripande paraplyet humaniora alla på ett eller annat sätt bidrar till och ger människor kunskaper och verktyg att finna sig tillrätta och känna sig hemma i livet på jorden, tillsammans med sina medmänniskor. Utan den känslan, i avsaknad av sådana kunskaper, är företagens vinster meningslösa. Pengar är ett medel, inte ett mål. Politiker och företagsledare som inte förstår det saknar existensberättigande, som politiker och företagsledare. Som människor har de i lika hög utsträckning som alla andra självklart rätt att leva i samhället, uttrycka sina åsikter och kämpa för det de tror på. Om det bara handlade om överlevnad behövdes inte humaniora, men ingen som har mat i magen, tak över huvudet och känner sig någorlunda trygg, nöjer sig med det. Människan söker mening, och det är detta humaniora handlar om: Mening och sökande efter mening.

Det andra som Arvidsson pekar på som humanioras huvuduppgift är att undersöka hindren som finns för människor att bli lyckliga och att fortsätta vara lyckliga. Studier av olika typer och uppkomsten av, förtryck, till exempel. Skamkänslors vara och funktion. Och så vidare. Det finns massor av saker och kulturella preferenser som gör eller bidrar till att människor blir olyckliga. Humanvetenskaplig forskning handlar om det och kunskapen hjälper människor att bli bättre på att bli lyckligare. Här skulle jag vilja lägga till en sak. Humanioraforskningen som jag bedriver handlar till dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Vad är och hur man vi tillsammans bygga ett bättre samhälle? Den frågan bör vi av uppenbara skäl inte överlåta till varken politiker eller företagen, för deras fokus är allt för snävt inriktat på nästa kvartalsrapport eller nästa mandatperiod. Humaniora utgör med andra ord ett nödvändigt skydd mot alla typer av särintressen och varianter av kortsiktigt tänkande. Humaniora förvaltar arvet efter mänsklighetens hela historia, mot kortsiktiga ekonomiska intressen (brunkolsgruvor, fracking, barnarbete och så vidare), mot alla former av populistisk politik som vänder människor mot varandra (främlingsfientlighet, krigshets och förslag på skattesänkningar som leder till att vitalt underhåll av samhällets bärande funktioner eftersätts) och mot religiös fanatism som till exempel den som praktiseras av Islamiska staten och som leder till att ovärderliga kulturskatter förstörs, kvinnor förtrycks och oliktänkande torteras. Humaniora är det nödvändiga vaccinet som mänskligheten behöver. Humaniora bevakar och bevarar den tunna linjen mellan rå natur och förfinad kultur. Utan humaniora förändras samhället till något helt annat, till något som INGEN har en aning om vad det innebär eller hur man kan leva där, än mindre hur man hjälper företag att alstra vinster. Vinster som ingen heller har en aning om vad man ska göra med, där och då. Humaniora är med andra ord en av mänsklighetens mest grundläggande vetenskaper, och tanken på att vi skulle kunna göra oss av med humaniora är i sig ett alarmerande tecken på hur allvarligt läget är och hur viktigt det är med krafttag och satsningar.

Humaniora är lika mycket vetenskap som alla andra vetenskaper, men det är en annan vetenskap. För många är det en främmande vetenskap. Humaniora söker kunskaper liksom alla andra ämnen, men det handlar inom humaniora om andra kunskaper. Olika vetenskaper kompletterar varandra, utgör varandras förutsättningar. Avskaffas humaniora kommer det att påverka andra ämnen, på sätt som ingen har en aning om på förhand. I Kina, under Maos styre, försökte man utrota alla småfåglar, i ett utslag av hybris. Det ledde till att insekterna tog över och blev en allvarlig plåga. Livet på jorden är en helhet och små förändringar kan få oanade och långtgående konsekvenser. Och det måste även den som uteslutande värnar företagens vinster beakta, även det är med andra ord ett argument FÖR humaniora, inte mot. Humaniora är en annan vetenskap, med en annan syn på kunskap, men det betyder inte att humaniora är ovetenskaplig. Vetenskap är inget entydigt begrepp!

Det ligger också i humanioras natur att aldrig kunna bli en exakt vetenskap. Den kommer aldrig ifrån att använda inlevelse för att förstå det främmande och den kan aldrig upphöra att vara ett tolkande forskningsområde. Men bara den som kan läsa ugaritiska kan någonsin hävda att hen är en framstående expert på ugaritisk kultur. Bara den som har tillbringat månader i Indonesien kan uttala sig med auktoritet om islam på öriket. Bara den som har lagt många dagar i folklivsarkiven kan tala med sakkunnighet om svensk bondementalitet.

Bara genom ingående studier av människan och av mänskligt liv, idag och genom historien, kan förståelsen för vad det innebär att vara människa fördjupas, utvecklas och bevaras. Vill vi fortsätta leva som människor och vill vi bygga ett bättre samhälle för fler, behöver vi kunskaperna som finns, utvecklas och bevaras inom humaniora!

Den humanistiska forskningen strävar efter att hjälpa människor att förvandla hus till hem och därför finns det en historisk pakt mellan humaniora, humanism som livshållning och humanitära ansträngningar. Och omvänt finns det en oförsonlig motsättning mellan humaniora och livsförnekande religioner och antihumanistisk politik. De enda som har goda skäl att vilja se humaniora förtvina är religiösa personer som redan vet att jorde­livet inte är vår sanna bestämmelse utan bara en prövning samt de som gärna ser att de själva har goda och meningsfulla liv men inte mår illa av att andra medlemmar av homo sapiens far illa. Ja, och så en grupp till: de som anser att enbart det arbete som kan ge dem ännu mer pengar är värt att utföra.

Humaniora är mänsklighetens skydd mot egoism, fanatism och ekonomism. Humaniora är liksom atmosfären en tunn och skör hinna som skyddar människan mot sina egna dunkla drifter, farliga begär, kortsiktigt tänkande och fatala lockelser. Humaniora gör oss alla klokare och utgör en förutsättning för kloka investeringar, för framtida vinster och rikare samhällen.

Humanioras yttersta existensberättigande är alltså att hjälpa människor att känna sig hemma under deras korta vandring på jorden. Det är med den målsättningen som humanister följer historiens och världens kulturer och försöker återge människors kamp och strävan, deras längtan och besvikelser, deras tankar och frustrationer. Humanister vill göra det förflutna åtkomligt för nutiden, göra hela mänsklighetens påhitt tillgängliga och förklara varför dessa yttringar av den mänskliga själen någon gång någonstans av någon uppfattades som rimliga. Så kan vi bygga vidare på – eller vända oss mot – mänsklighetens kulturarv.

Humaniora är en del av mänsklighetens arv, på samma sätt som det arvet är en del av humaniora. Alla tankar på att avskaffa humaniora eller krav på att humaniora ska förändras och marknadsanpassas är närmast att jämföra med villfarelsen om att det går att klara sig utan hjärna, utan hjärta, eller att människans medvetande skulle kunna överföras till en maskin. Humanvetenskaplig forskning handlar om hjälp till självhjälp, mer än något annat. Så till alla som hävdar att humaniora är dyrt och att vi inte har råd, vill jag be dem att innan man gör något utreda vad det skulle kosta att helt avskaffa humaniora. Det är, av ovan angivna skäl, förenat med ENORMA risker och oanade kostnader. Frågan är inte om vi har råd med humaniora, utan om vi har råd att inte satsa på humaniora?

Arbetare, eller arbetets slavar?

Ägnar inledningen av semestern åt att reflektera över det som sällan hinns med i vardagens larmande jakt på ... vad då? Vet vi ens vad vi sysslar med när vi jagar fram genom livet? En retorisk fråga, för det enda svaret jag kan komma på är att det vet vi inte. Och vi bryr oss inte särskilt mycket heller, för det finns ingen tid för det. Tid är pengar. Hittar ett citat. En tanke. Ett perspektiv på tillvaron. Orden sattes på pränt på 1800-talet, men är lika aktuella idag som då.

"Livet är inte ett problem som skall lösas utan en verklighet som skall upplevas."
- Kierkegaard

Kloka ord. För vad sysslar vi med om inte just lösa problem? Och ju fler problem vi löser desto större blir problemen, desto vidare sprider de sig i samhället. Allt fler ägnar sig allt oftare åt brandkårsutryckningar som syftar till att lappa och laga på ett samhällsbygge som håller på att förfalla. När problemen hopas höjs ropen på lösningar och flockas hugade spekulanter som menar att just deras förslag är lösningen som ska utplåna alla problem. Fast det finns ingen lösning, det är problemet. Livet, samhället och kulturen är inget PROBLEM. Vi lever i en verklighet och det enda vi kan göra är att uppleva den. Uppleva kan man vara bättre eller sämre på. Idag jobbar vi intensivt på att bli sämre, för vi fokuserar allt mer på problem och på lösningar. Vi jagar i ett ekorrhjul som snurrar allt snabbare, vilket leder till tunnelseende som leder till minskad överblick, försämrad insikt och utarmad förmåga till reflektion.

Läser på DN-Debatt, ett svar på ett tidigare inlägg. Det handlar om New Public Management, som inte existerade på Kierkegaards tid, men som jag tycker hans ord fångar på pricken. Det handlar om vad NPM gör med samhället, vården och utbildningssystemet.

Som alltid har intentionerna med NPM varit goda men i dag vet vi dess effekter. Eftersom allt ska mätas (resultatstyras) måste all verksamhet omvandlas till kvantitativa paket som får ett numeriskt värde. En blindtarmsoperation, ett studentsamtal, en polisutryckning, ska alla mätas i siffror. För att kunna mäta och utvärdera krävs en massiv aministration som tar resurser från den egentliga verksamheten. Vi har fått ett cyniskt köp- säljsystem inom sjukvården där läkare tvingas arbeta med långa listor där olika diagnoser poängsätts, så att deras professionella bedömning måste korrumperas med en ekonomisk. Vi har fått en polis som tvingas arbeta med poäng (pinnar) och lägga dyrbar tid på att rapportera in arbetsdagen i olika datorssystem, för att kunna utvärderas; tid som kunde gå till att utreda brott eller synas i samhället. Samma princip och jakt på statistik har vi för lärare och alla andra tjänstemän. Vi har fått mer ekonomisk rationalitet men mindre sans och vett.

Cyniska köp- och säljsystem handlar om att lösa problem, som uppstår på grund av problem, som uppstår på grund av problem ... Vill vi verkligen lära oss leva mer hållbart måste vi lära oss UPPLEVA livet. Skolan och vården är inga problem, det handlar om livets hörnstenar. Kunskap och hälsa är essentiella inslag i ett lyckligt liv. Att jaga statistik leder till sämre hälsa och mindre fokus på kunskap och innehåll, på det som är viktigt. Pengar är ett medel, inte ett mål. En upplevelse som blir större och mer värd ju mer man slösar med den. Kierkegaard visste det. Kommer vi någonsin att lära oss det? Jag tvivlar, men ger aldrig upp hoppet. Det ser mörkt ut, men att resignera är det samma som att spela mörkrets makter i händerna.

På universiteten är effekten förödande. Institutionerna får betalt per examinerad student, vilket ger incitament att sänka kraven för att öka genomströmningen. För att motverka denna kvalitetssänkande systemeffekt har man byggt en administration med rapporteringar, mätningar, självvärderingar och utvärderingar. Vi har fått en inåtvänd utvärderingskult som odlar en korrumpering av klassiska bildningsvärden. Universitetets grundidé hotas. Ett ytterligare steg var Autonomireformen (2011) som skapade autonomi för rektorerna men inte för akademikerna. Resultatet blev nedmontering av det kollegiala styret, vilket innebär att många svenska universitet inte längre uppfyller Unescos krav på vetenskaplig självständighet.

Även yttrande- och meddelarfriheten hotas. När myndigheter ska agera som företag börjar chefer kräva lojalitet mot myndighetens varumärke i stället för ämbetsmannaetik.

Så skapas fler problem, som pockar på nya lösningar och som drar till sig fler som anser sig veta bättre. En ond spiral som inte leder till något gott. En låsning som bara kan lösas upp genom att fler anmanar en annan syn på vad livet är och hur ett samhälle fungerar. Letar på nätet. Testar olika sökord. Söker i listor och kolumner. Fastnar för en artikel om arbete, som en chans att göra något för sina medmänniskor. Så skulle mitt arbete kunna se ut, men det gör det inte. Jag kontrollerar prestationer och rapporterar in resultat, så effektivt som möjligt. Det är så vi använder frukten av akademikers studiemöda. Vi reducerar inte bara den som studerat länge och bedrivit mångårig forskning till en obetydlig kugge i ett maskineri vars enda mål är att snurra snabbare och med mindre friktion, vi reducerar även samhället och livet till en meningslös formalitet. För vi har glömt hur man upplever livet. Artikeln handlar om klosterliv, men tanken är överförbar till ett annat samhälle
där förmågan att uppleva livet återupprättats.

Med devisen ”bön och arbete” byggde klostergrundaren Benedikt av Nursia det moderna Europa. Medeltidens kloster var inte isolerade och världsfrånvända, utan kulturhärdar – center för teknisk, medicinsk och humanistisk bildning.

Benedikts berömda klosterregel, som reglerade livet i den myriad av kloster som spreds över Europa från 500-talet, präglas av ett sök­ande efter balans. Balansen mellan lydnad och integritet, fasta och fest, och inte minst mellan bön och arbete. Här finns också lärdomar också för det moderna arbetslivet.

Sätt dessa ord i relation till Kierkegaard, NPM och urholkningen av den svenska skolan. I alla fall jag ser en röd tråd och finner uppslag och inspiration till andra sätt att se på livet, inte som ett problem utan som något man upplever och kan lära sig uppleva mer och bättre.

Det benediktinska mottot ”Bön och arbete” låter kanske inte så aktuellt i ett sekulärt samhälle, men kan ändå ge vägledning. Ett kloster är en gemenskap där man söker leva det goda livet, och här anses arbetet ha en plats. Benedikt försökte skapa en livsrytm där allt får sina rätta proportioner. Arbetet är något gott, något som människan inte bör berövas – men det är inte det högsta goda. Den som tror att arbetet har ett egenvärde blir snart dess slav. Arbetet får i stället sin ­mening genom att det riktar människan mot högre ting: mot medmänni­skan och ytterst mot Gud.

Idag berövas allt fler möjligheten att arbeta, i den heliga effektivitetens och lönsamhetens namn. Och utbildning handlar inte om kunskap, utan allt mer om att sortera de lämpade från den som är dömda till ett liv i meningslöshet. Tomheten växer på kvadraten av effektiviseringar och lönsamhetskrav. Klyftan mellan dem som har och de som saknar ökar inte bara, den accelererar. Alt färre blir allt rikare allt snabbare, och resten av samhällets medborgare betraktas som ett problem som ska lösas. Den tanken, de orden ger mig kalla kårar och borde mana till eftertanke. För någon ny slutgiltig lösning på några som helst problem som rör människan vill ingen av oss veta av!

Ora et labora – bön och arbete – är det berömda slagord som sammanfattar ”Benedikts regel”. Egentligen borde det kanske heta ”Bön, läsning och arbete”, för det är så dagarna i klostret organiseras: fasta tider för bön, andlig läsning och arbete. Benedikt formulerar ingen teori om arbetet, men han ger en handfast och konkret vägledning till arbetets plats i munkens liv. Den grundläggande filosofin är att arbetet är nödvändigt, men inte för sin egen skull. Det får sin betydelse genom att det riktas mot ­högre mål.

Studier och samhällsbyggande, skulle kunna fungera som en modern, sekulär variant av Benedikts regel. Och det rimmar väl med Kierkegaards tanke. Fler borde ägna sig mer åt att lära sig uppleva livet, och det borde vara samhällets viktigaste uppgift att ge så många som möjligt chansen att utveckla den förmågan, för din, min och allas skull, idag och för framtiden.

Arbetet kan bli en del av det goda livet, om det får sin rätta plats i våra liv. Om vi följer Benedikt ska vi alltså inte tillskriva arbetet ett egenvärde, utan uppskatta det för vad det riktar oss mot. Arbetet är en chans att göra något för vår nästa, en möjlighet att använda vår kropp, och kanske också ett tillfälle till inre samling, ja till och med bön.

Motsatsen, att tillskriva arbetet ett egenvärde, leder enligt den benediktinska traditionen till obalans. Människan dras in i ett effektivitetstänkande, och börjar värdera sig mer efter vad hon gör och producerar än vad hon är.

Hon upphör att vara arbetare, och blir i stället arbetets slav.

Nyliberalismen talar om frihet, och New Public Management är vägen fram. Den myten måste krossas, de bojorna måste lösas upp, för att verklig frihet ska kunna odlas. En frihet som handlar om att fylla livet med innehåll, istället för tvärtom!

En kropp utan organ 5

Nu är semestern äntligen här. Tid för tankar, tid för reflektion. Tid att se och försöka förstå det som finns mellan och det som håller samman. Börjar dagen där, i den tanken, tillsammans med Deleuze och Guattari.

Something will happen. Something is already happening. But what comes to pass on the BwO is not exactly the same as how you make yourself one. However, one is included in the other. Hence the two phases set forth in the preceding letter.

Skapad och skapare. Skapar och skapas. Mellan dessa enheter finns något, och det är detta något som är det intressanta. Det är inte något som går att nå, som går att väga, mäta eller räkna på. Det är bara något. Båda är delar av samma helhet, liksom det som finns mellan dem. En immanent helhet. Och där finns kroppen utan organ. Närmare än så kommer ingen den.

Why two clearly distinguished phases, when the same thing is done in both cases—sewing and flogging? One phase is for the fabrication of the BwO, the other to make something circulate on it or pass across it; the same procedures are nevertheless used in both phases, but they must be done over, done twice.

Minns beskrivningen i förra bloggposten, den som handlade om masochistens program eller handlingsschema. Deleuze och Guattari var tydliga med att poängtera att det inte handlade om en fantasi, utan om ett program. Om handling, tillblivelse, något som skulle sättas i verket, göras. En fantasi kan naturligtvis omsättas i handling, men den finns inte förrän den resulterat i något. Kroppen utan organ är både och, är tanke-och-handling i ett. Kroppen utan organ är det som håller ihop dubbelbindningen, ett slags dubbel artikulation. 

What is certain is that the masochist has made himself a BwO under such conditions that the BwO can no longer be populated by anything but intensities of pain, pain waves. It is false to say that the masochist is looking for pain but just as false to say that he is looking for pleasure in a particularly suspensive or roundabout way. The masochist is looking for a type of BwO that only pain can fill, or travel over, due to the very conditions under which that BwO was constituted.

Smärta kan vara ett sätt att komma i kontakt med kroppen utan organ. En väg att lära känna det som finns mellan. Smärta är en upplevelse, ett intryck, en känsla. Smärta är ett budskap. Kroppen är innehållet, känslorna är uttryck, för att knyta an till assemblagetanken. Du och jag är det som händer mellan. Vi är både vår kropp och affekterna som uppstår mellan. Och kroppen utan organ är mediet som delarna eller aspekterna av helheten använder för att kommunicera, förändras och bli till. 

Pains are populations, packs, modes of king-masochist-in-the-desert that he engenders and augments. The same goes for the drugged body and intensities of cold, refrigerator waves.

Smärta är en del av en helhet, ett sammansatt fenomen. Knarkarens kropp är en annan helhet och den som fryser upplever liknande saker. Det handlar om att rikta uppmärksamheten mot det som finns mellan. Alla kan relatera till frusenhet, så det är ett bra exempel. Det är något som händer mellan kroppen och dess omgivning, är kroppens sätt att hantera kontexten, köldsensationen finns mellan. Samma med kärlek, som uppstår dels mellan människor, dels i mellanrummen som finns på insidan av respektive älskare. Kärlek är en del av helheten men den är inget i sig.

For each type of BwO, we must ask: (1) What type is it, how is it fabricated, by what procedures and means (predetermining what will come to pass)? (2) What are its modes, what comes to pass, and with what variants and what surprises, what is unexpected and what expected?

Det jag finner här är en uppsättning verktyg som kan användas för att förstå det som finns mellan. Det vill säga det som allt mer sällan uppmärksammas, för att tiden inte finns eller för att förmågan att förstå saknas. Det som finns mellan kräver tid och tankemöda. Kroppen utan organ är ett analogt fenomen som en digital värld har svårt att hantera. Och digitaliseringen skapar dikotomierna som försvårar perceptionen. Se där, ännu ett fenomen som uppstår mellan. Människan är inte digital utan analog, och därför behövs ett begrepp som kroppen utan organ för att vi ska kunna förstå dels oss själva, dels det som händer mellan oss och mellan våra kroppar och den miljö vi lever i. Frågan är inte vad kärlek, lust, smärta eller köld är, utan hur dessa tillstånd fungerar, vilka delar som aktiveras, varieras eller vilka typer av utfall som är normala och vilka som är onormala (fast inte i någon moralisk mening). 

In short, there is a very special relation of synthesis and analysis between a given type of BwO and what happens on it: an a priori synthesis by which something will necessarily be produced in a given mode (but what it will be is not known) and an infinite analysis by which what is produced on the BwO is already part of that body's production, is already included in the body, is already on it (but at the price of an infinity of passages, divisions, and secondary productions). It is a very delicate experimentation since there must not be any stagnation of the modes or slippage in type: the masochist and the drug user court these ever-present dangers that empty their BwO's instead of filling them.

Ömsesidiga tillblivelser som upprepas i oändlighet. Kroppar som töms på innehåll och kroppar som fylls med mening. Kroppar som utsätts för än det ena än det andra och som ger upphov till olika typer av sensationer. Temporära och kontextuella synteser. Analyser av tillblivelser som uppstår mellan. Kroppen utan organ är ett verktyg som kan hjälpa den som är intresserad att förstå kultur, som är just ett sådant fenomen. Något som händer mellan och som just därför aldrig kan sägas vara antingen det ena eller det andra. En digitaliserad kultur är möjlig att förklara, men eftersom människa är något som uppstår i och genom kroppar av kött och blod blir digitaliseringen ett slags försök att utplåna smärtan som uppstår mellan kroppen och frågan som inte har något svar. Liv är lidande säger man i vissa indiska religioner. Att leva är att vara dömd till okunskap om vissa aspekter av livet, till exempel om det som kommer sedan.

Tillvaron är fylld av blinda fläckar. Där finns kroppen utan organ, eller det är i alla fall ett sätt att se på och förstå begreppet. Men av förståelsen av själva begreppet följer inte automatiskt någon kunskap om livet. Kroppen utan organ är bara en del av kunskapen, det som händer mellan är lika viktigt för helheten.

Drömmar om Stockholm

Den högre utbildningen i Sverige har problem, det verkar alla som tur är vara överens om, och det är bra att frågan är uppe för debatt. Det är en viktig fråga, inte bara för oss som lever och verkar här och nu, utan även för framtiden, för det som vi gör idag utgör grunden för framtida generationer arbete. Utbildning och kunskap är som bekant frågor jag brinner för, så när Lotta Edholm (FP), oppositionsborgarråd och gruppledare, Stockholms stad och Richard Bengtsson (FP), Kommunfullmäktige, Stockholms stad, idag skriver om detta på Brännpunkt kan jag inte hålla mig från att kommentera. De skriver ...

Ett gott företagsklimat har ett mänskligt egenvärde. Företagande och entreprenörskap producerar varor och tjänster som gör livet rikare och som ökar enskilda människors frihet.
Stockholm är en av Europas mest innovativa regioner. Vi har starka kluster inom it och bioteknik. Vi är en betydande kultur- och turiststad. Här startas flest företag i landet. Stockholm och Sverige ligger högt i internationella jämförelser då det gäller fysisk miljö, livskvalitet, jämställdhet och fungerande samhällsinstitutioner. 

Men världen förändras. Globalisering och teknisk utveckling ställer Stockholms arbetsmarknad under ett stort omställningstryck. Därför måste vi hela tiden arbeta för att förbättra Stockholms konkurrenskraft. 

Tyvärr ser vi nu hur såväl regeringen som majoriteten i Stockholms stadshus driver en politik i motsatt riktning. Skatterna höjs utan att välfärden förbättras. Bostads- och infrastrukturpolitiken handlar om att försena och ifrågasätta, inte om att bygga. Och istället för regelförenklingar får företagen samordnare och innovationsråd. 

Finns det inga som helst problem, utom i den politik som inte är FPs, undrar vän av ordning? Och varför är förbättrad konkurrenskraft ett självändamål? Ständigt denna jakt på mer, mer, mer. Aldrig något enda ord om mer tid, mer vila, mer reflektion. Bara snabbare, bättre, billigare, mer. Ett steg före i konkurrensen. Jaga, jaga, jaga. Är det verkligen så man skapar ett bra och hållbart samhälle? Nej, säger och och den åsikten bygger på år av forskning och ett helt liv av erfarenhet. Därför är jag skeptisk till förslagen, redan innan jag börjar läsa. Men jag ska ge dem en chans.

Mot detta ställer Folkpartiet nu ett antal förslag för ett smartare och vassare Stockholm: 

Uppvakta ett världsledande universitet att öppna en filial i Stockholm. Många av världens ledande universitet har etablerat filialer i städer som Dubai och Hong Kong. Staden borde bjuda in ett av dessa universitet, till exempel New York University, att etablera sig i Stockholm. Det skulle attrahera studenter från hela Europa. Stockholm har infrastruktur och en engelskkunnig studentpopulation som borde göra staden mycket attraktiv för internationella universitet.

För mig är detta ett helt obegripligt förslag. För vad har NYU att erbjuda, förutom sitt varumärke, som de så klart inte skänker bort. Vad tänker man sig att NYU ska göra? Vad förändras av att de etablerar sig här i Sverige, förutom att konkurrensen om studenterna ökar? Det som har gjort NYU ledande handlar ju inte om verksamheten i någon av filialerna, utan om det som görs på campus i New York. Möjligen skulle en etablering locka studenter som ser detta som en enkel väg till en internationell examen, men det förändrar inget i sak och om det gör något med det svenska utbildningssystemet så är det att det degraderas. Det är en effektiv väg att gå om man vill omyndigförklara svenska universitet, svenska lärare och svensk forskning. Det blir inte bättre för att det kommer utifrån! Det bara ännu ett exempel på den omöjliga drömmen om en extern lösning. Svenska studenter och deras studier förbättras inte automatiskt genom att ett utländskt universitet etablerar sig. Det enda som händer är att Sverige får betala för något vi redan har. Det är ett naivt förslag som bara ger politisk uppmärksamhet, liksom många andra av Folkpartiets förslag rörande skolan.

Ta vara på talangerna. Stockholm måste ta vara på de talanger som väljer att studera på lärosäten här. Staden bör ta sig an internationella studenter genom att helt eller delvis betala studieavgifterna i utbyte mot att studenterna åtar sig att till exempel göra ett examensarbete som är relevant för Stockholms stad, exempelvis inom stadsplanering eller miljöteknik.
Kartlägg konkurrensutsatt verksamhet. Konkurrens på lika villkor är nödvändigt för fungerande marknader. Därför är det viktigt att det offentliga inte blir en aktör som snedvrider konkurrensen. För att öka transparensen bör det vart tredje år ske en kartläggning och redovisning av den verksamhet som kommun och landsting bedriver på en konkurrensutsatt marknad.

Internationella studenter? Vad är det ens? Vad är det i det INTERNATIONELLA som lockar? Internationella tidskrifter, internationella forskningsmedel, internationella forskare och studenter? Det är samma gamla som drömmen om Messias, frälsaren som kommer för att rädda oss alla. Alla troende. Och ständigt denna betoning på konkurrens. Förhärligande av kamp och utslagning. Må bäste man vinna ... Det är inte så man bygger ett hållbart samhälle. Uppifrån, utifrån och med fokus på den och det bästa, så skapar man eliter. Och eliter bryr sig inte om någon annan än sig själv. Gemenskap, solidaritet och en ömsesidig strävan efter att hjälpa varandra att hjälpa sig själva. Det är den grund som ett hållbart samhälle vilar på. Det är ingen enkel lösning, men eftersom det inte finns några enkla lösningar, hur mycket FB än försöker få oss att tro det, så är det bara den vägen som fungerar. Varför inte sträva efter att etablera filialer till Stockholms universitet utomlands? Varför sälja ut det svenska utbildningssystemet på en internationell marknad där det bara handlar om pengar? Det oroar mig att tanken ens lyfts, att den tänks och förs fram visar på hur illa det är ställt med kunskaper och med tron på den egna förmågan.

Gör offentlig verksamhet mer innovativ. Det måste bli lättare både som anställd och företagare att testa nya idéer inom kommun och landsting. Testmiljöer bör byggas upp där nya arbetssätt kan prövas. Det bör finnas innovationsmedel som man enkelt kan söka som anställd för att testa nya idéer.

Man kan inte GÖRA en verksamhet mer innovativ!? Innovationsmedel? Det låter som något hämtat från Kalle Ankas värld, som ännu en omöjlig dröm om en enkel lösning som gör att vi slipper tänka själva. Det är ett luftslott som presenteras, en populism som späder på problemen i det svenska utbildningssystemet, samtidigt som det är ett symptom på hur allvarligt läget är. Innovationer kan inte beställas fram, de växer underifrån om och när klimatet för det är tillräckligt gynnsamt. Och det kan det aldrig bli när allt fokus ligger på effektivisering, på mer för mindre och när det enda som betyder något och är värt att satsa på är det som kommer utifrån.

Skapa genvägar genom byråkratin. Det finns 37 olika tillstånd för näringsverksamhet som Stockholms stad handlägger. Många av dem är nödvändiga, men uppfattas ofta som krångliga att navigera. Varje företagare som så önskar bör få en egen byråkratilots som ger en samlad kontaktväg.

Äntligen ett förslag jag skriver under på! Mindre byråkrati är en framkomlig väg, mindre kontroll och mer frihet. Men inte för utländska storföretag, utan för svenska medborgare som vill skapa något! För utländska aktörer som vill verka i Sverige både kan och bör kraven vara mycket hårda, för vad är poängen med att låta multinationella kapitalägare plundra vårt land? NYU eller något annat prestigeuniversitet är inte intresserade av att förlägga en filial i Sverige för något annat skäl än att tjäna pengar. Det är företagande enligt samma logik som SevenEleven, McDonalds eller Starbucks, som idag tillåts utarma mångfalden i Sverige. Det går på tvärs mot allt som sägs och lovas i debattartikeln.

En bättre kund till små företag. Stockholms stad och landsting upphandlar för miljardbelopp varje år. Men 26 procent av företagen i Stockholm anger att man avstått från att delta i upphandlingar eftersom de är för storskaliga (Se Företagarna: ”Osund konkurrens fortfarande ett problem för små företag”). Fyra av fem jobb skapas i små och medelstora företag. Upphandlingar måste bli småskaligare, men också utformas för att ge betydligt större utrymme för innovation och teknikutveckling under avtalsperioden.

Vad är NYU om inte ett storföretag? Och är inte problemen som pekas på här en konsekvens av upphandningstänkandet, som i sin tur är en konsekvens av effektiviseringstanken som i sin tur bottnar i den omöjliga drömmen om en kaka som man kan äta och ändå ha kvar? Betraktar man förslaget och samhället som det springer ur lite från sidan, vilket man kan göra när man har semester och det finns tid, ser man hur futtigt det är. Hur illa genomtänkt det är och hur dåligt det hänger samman. Det är ett luftslott och mer av samma vara löser inga av problemen som pekas på i artikeln.

Gör Stockholm mer levande. Stockholm uppfattas jämfört med andra världsstäder sällan som spontant och levande. Detta försvagar stadens varumärke. Centrala områden som City, Riddarholmen och Slussen har en stor outnyttjad potential. Kontor måste göras om till bostäder, döda ytor måste göras levande, ett levande gatuliv uppmuntras och kulturlivet få förutsättningar att leva dygnet runt.

Allt till alla, gratis. Naivt, populistiskt, verklighetsfrämmande och en uppenbar skapelse av reklammakare, som en uppladdning för Almedalsveckan? Ett lustspel, ett jippo utan någon som helst koppling till vardagen, verkligheten och människorna som man säger sig företräda. Jag bävar för den veckan, för dess självrefererande effekter och dess förmåga att tränga bort alla andra nyheter från agendan. För i en värld där enkla lösningar är svaret på allt och ett samhälle där allt fler tror att frälsningen kommer utifrån och att problemen kan exporteras, finns följaktligen bara utrymme för en nyhet åt gången. Ett perspektiv, en väg. Och det är allt annat än ...

Ett kreativt och levande Stockholm, där det är lätt att pröva nya idéer, blir en stad som drar nytta av hela världens möjligheter. Det är vårt Stockholm – en stad öppen mot omvärlden.

Det är ert Stockholm. En omöjlig, naiv dröm om ett land där ingen betalar skatt, där ingen behöver hjälp och där alla är sin egen lyckas smed. Det är ett Stockholm som jag inte vill vara del av, åka till eller drömmer om. Jag tror på ett annat samhälle, ett annat Stockholm, en annan skola och ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum och som främjar gemenskap, solidaritet, samtal och kritiskt tänkande.

Tankar om minnets och fantasins betydelse

Vaknar utvilad. Ändå trött. Nu är sommaren och semestern här. Låter den komma i sin egen takt. Lika ovant varje gång, varje år. Omställningen, från ... till. Det handlar aldrig om att komma tillbaka. Framåt, framåt, pekar livets pil. Och det som finns kvar är minnet. Allt vilar på minnets bräckliga grund. Det ingen minns finns inte. Tänker på det, och låter den tanken utgöra ett slags brygga mellan arbete och fritid, vila, semester och ledighet. Letar på nätet. Hittar en gammal Under Strecket. Arne Melberg skriver om en avhandling som handlar om minnet. Den fångar mitt intresse och väcker lusten att samtala. Finner det vilsamt att underordna mig och tanken ett slags struktur. Melbergs ord och avhandlingens innehåll väcker tankar och ger riktning åt framställningen. Vart vi hamnar har jag som vanligt ingen som helst aning om.

På Göteborgs universitet kan några lyckligt utvalda ägna sig åt ”konstnärlig utbildning på forskarnivå i litterär gestaltning”, som det heter på byråkratiska. Man kan rentav disputera i detta, något som också gjorts av några välkända författare: Fredrik Nyberg och Mara Lee. Nyligen var det dags för Helga Krook, poet och översättare, som skrivit en högst originell avhandling med titeln ”Minnesrörelser” (Autor förlag). Den bekräftar intrycket man får av denna litterärt gestaltande forskning: att den lockar fram nya tankar och nya sätt att skriva.

Nya tankar och nya sätt att skriva. Även om ytterst lite är nytt under solen, trots att det mesta är varianter på gamla teman, är det få saker vi behöver mer just nu än nya tankar och nya sätt att skriva vetenskap på. Läsåret som just lagts till handlingarna lämnar en fadd smak i munnen av intellektuell inavel. Mer av samma är det som premieras. Nya tankar och alternativa sätt att skriva fördöms och den som inte bliver vid sin läst straffas hårt. Det litterära, det fantasirika, sökande efter ny kunskap på nya platser och intellektuella rörelser ut i okänd terräng betraktas med skepsis. Akademin håller på att bli en unken plats där allt fler tänker allt mindre nytt. Vetenskap handlar idag om att bekräfta sanningar, att slå fast det vi redan vet. Inte om att söka nya kunskaper, inte om att testa nya sätt att tänka. Uppfinningsrikedom vad gäller metod, teori och framställning av resultat stoppas effektivt av den allt mer omfångsrika och intrikata kontrollapparaten. Allt och alla kontrolleras och kontrollerar. Därför blir jag glad av att läsa denna text som gick mig förbi när den publicerades, för då jag jag fullt upptagen med att uppfylla kraven för min tjänst. Fullt upptagen med att dokumentera det jag gör för att kommande kontroller inte ska visa några fel, några problem, några svagheter. Krook visat att det finns andra sätt att tänka, andra sätt att agera. Hon gör uppror mot formen och satsar på innehållet.

Det är med andra ord inte fråga om en avhandling som presenterar ett material som låter sig kontrolleras. Det vi får är i stället sex röster, sex synvinklar, sex versioner, sex gestaltningar – så handlar det ju också om ”litterär gestaltning”. Det vi inte får är någon objektiv verklighet eller något säkerställt och välkontrollerat underlag för minne och kunskap. I stället får vi minnet i arbete, minnet i rörelse, inte minst minnets tillkortakommanden.

Minnet är det enda vi har. Mänskligheten vilar på ett bräckligt fundament av fragment från historien. Vi är alla utelämnade till det vi minns och det vi kan återkalla från minnet. Idag när allt mer kan sparas allt längre. Idag är allt kan och ska arkiveras kan också allt mer kontrolleras. Och i jakten på säkerhet och kontroll tvingas allt fler underkasta sig logiken i den rörelsen. Allt mer tid och allt fler resurser läggs på dokumentation och kontroller och utvärderingar av det som dokumenterats. Allt mindre tid finns därför över åt att ägna sig åt det som här och det som när, uppdraget vi uppbär lön för. Allt fler tvingas till allt oftare kompromissa med allt mer och tiden som förr kunde användas till reflektion går nu åt till att klara sig genom dagen. Och det går ut över minnet, som allt annat vilar på. En ond cirkel. När minnet hos allt fler allt oftare fallerar leder det till ökade krav på dokumentation och kontroll, som leder till att minnets kvalitet försämras än mer och detta får konsekvenser för synen på sanningen.

Jag kan inte undvika en association till Nietzsche, när denne är på relativistiskt humör och prövar tanken att det inte finns några ”fakta”, bara ”tolkningar”. Det finns – och nu citerar jag från ”Till moralens genealogi” – ”bara ett perspektiviskt seende, bara en perspektivisk kunskap, och ju fler affekter vi låter komma till orda om en sak, ju fler ögon, olika ögon som vi vet att använda för samma sak, desto fullständigare blir vårt begrepp om denna sak, vår objektivitet.”

Hur många perspektiv behövs innan man kan säga att man uppnått ett tillstånd av objektiv sanning? Om världen är relativ och perspektivberoende borde det också gälla sanningen om världen. Kulturen som jag undersöker är inget, för den blir ständigt till. Och då spelar det ingen roll hur mycket material och dokumentation och kontroll man har tillgång till, för allt det där är historia. Kuluren är här och nu. Ständigt här och nu. Kulturen som sådan kan inte dokumenteras, bara minnet av den. Vill man förstå kultur är det den enda sanning man behöver. Var och en upplever kultren på sitt sätt och min sanning om mitt liv behöver inte stämma med din sanning om ditt liv, för vi har båda rätt. Om inte till något annat så till vår upplevelse av livet, verkligheten, sanningen och till uppfattningen om vad som är en önskvärd framtid. Vi behöver nya sätt att tänka, nya sätt att undersöka, nya metoder och teorier. Vi behöver göra hål på bubblan vi lever i, den självreproducerande dokumentationen av dokumenterandet, som kontrolleras och som därmed blir kontrollerande. Fiktion kan vara mer sann än det som dokumenterats, för utan selektion och analys blir informationen meningslös. Fantasin överträffar därför ofta sanningen, för fiktionen kan mycket lättare följa med i rörelsen av kollektiv tillblivelse. Sanningen är en allt för ängslig väg att gå. Sanningen är ett slukhål som ständigt kräver mer dokumentation mer kontroll mer resurser. Resurser som måste tas från det som är här och det som är nu.

Behållningen av att läsa Krooks avhandling består emellertid inte i att den skulle avtäcka några historiska sanningar utan att den så mångsidigt och omsorgsfullt diskuterar en rad av de frågor som är centrala i den forskning som intresserar sig för minnet och som återfinns tvärs igenom en rad discipliner: litteratur, filosofi, historia, arkitektur, arkeologi, neurologi. Det handlar om ”arkivets” betydelse, om berättelsen och dokumentationen, om möjligheten eller omöjligheten att minnas och att återge något av historiskt betingade trauman – och till allt detta ger den nazitid, som Krook söker upp, en rad slående exempel.
Starka sekvenser handlar om minnesplatser och om minnets topografi. Det gäller Tyskland och särskilt Berlin, som fått alltfler inskriptioner i stadsbilden, som ska dokumentera och påminna om nazitidens brott. Krook påpekar att detta med minnesplatser är något av en samtida tysk rörelse, även om det var en fransk historiker, Pierre Nora, som myntade begreppet. Hon låter sedan kulturjournalisten Linda Beel gå runt i staden och beskriva flera sådana: det judiska museet och Neues Museum, som båda ger arkitektoniska versioner av historiska förlopp. Christian Boltanskis installationer, särskilt ”The missing house”, där tomrummet efter ett bombat hus gestaltar just ett tomrum. Eller de tusentals betongblocken intill Brandenburger Tor, som bildar minnesplatsen för Förintelsens offer.

Tomheten och det icke uttalade, mellanrummen och tystnaden bär också på information. Det som inte är något i kraft av sig själv, det som bara finns mellan och som uteslutande består av avsaknad, går inte att dokumentera och ryms följaktligen inte i minnets arkiv. Tystad, tomhet och mellanrum kan inte dokumenteras och kontrolleras. Det som inte kan arkiveras kan bara analyseras i realtid. Och det är detta som kulturvetenskap handlar om. I alla fall den kulturvetenskap jag ägnar mig åt och undersöker förutsättningarna för och möjligheterna med. Därför finner jag Krooks avhandling så intressant.

”Jag tänker mig att det här projektet är en hyllning till skönlitteraturens möjliga möjligheter”, deklarerar Krook. Och preciserar ”författarens hållning” som att ”utsätta sig och öppna dörrar bakom sig i en rörelse som kan framstå som fullständigt improduktiv. Att vägra leverera”. Jag antar att det är just det som Krook sysslar med när hon låter en av sina författare upplösa sig i osorterade ”försök”, en annan i idel misstänksamhet mot alla sökmetoder, en tredje i aforistiska ”korta satser”, ytterligare en i dikter som bara högst indirekt har med sökandet och det ”primära dokumentära materialet” att göra. Krook vägrar att ”leverera”.

Jag försöker vägra leverera. Eller det är i alla fall så det jag faktiskt gör uppfattas av systemet som dokumenterar och kontrollerar. Det jag gör, det jag skriver och producerar, tankarna jag tänker, räknas inte. Kravet på att leverera är mer uttalat idag än någonsin, men det enda som räknas som en legitim leverans är det som godkänts av systemet, det som kontrollerats och som standardiserats. Det vill säga det vi redan visste, för det är det enda vi känner igen som sant och viktigt. Jag skriver varje dag, jag levererar texter och tankar som på ett eller annat sätt handlar om det jag forskar om, men det räknas inte. Systemet jag verkar i ser mig som improduktiv. Akademin äger inte förmågan att se eller förstå kulturvetenskapens möjligheter, dess värde och betydelse. För kulturvetenskapen kan lika lite som litterära gestaltningar och den kultur som vetenskapen handlar om kontrolleras. Kulturen är som den där näktergalen som kejsaren av Kina fångade och satte i bur. Den slutade sjunga. Den slutade vara en näktergal och förvandlades till något annat. Därför vägrar jag leverera, för det jag levererar räknas inte. Jag vill forska om kultur, men det kan jag bara göra i frihet. För kultur handlar om skapande, om det som är här och nu och det som vi gör tillsammans, med och mot varandra.

Denna vägran är produktiv i den meningen att den riktar uppmärksamheten mot vägen i stället för målet och öppnar för de olika perspektiv, som enligt Nietzsche skulle leda till högsta objektivitet. Men leder den till en högre sanning?

Vägen är målet och den tar oss dit vi rör oss, på gott och på ont. Jakten på högre och bättre SANNINGAR leder oss inte rätt, det är det enda vi vet. För jakten på sanning är ett mål och mål kräver kontroll och dokumentation. Vägen till målet måste säkras, för man kan aldrig hoppas att man finner det av en slump. Lyckan finns däremot ofta där man minst anar det. Därför är vägen ett bättre mål, om det är lycka och hållbarhet man söker. Lycka vet man inte vad det är förrän man finner den. Lycka är ett värdelöst mål, men bara som mål betraktat. Däri ligger en viktig paradox och ett helt universitet av visdom.

När Helga Krook öppnar dörrarna till sitt material vädrar hon ut bland minnesarbetets förutsättningar och möjligheter. Det är uppfriskande men också oroande. Det som oroar är att vi som läser får lyssna till en kör av röster som ofta motsäger varandra, att vi blir lämnade i ett labyrintiskt arkiv, som är historiens rum. Vi får mängder av ledtrådar som varken leder till slutsatser eller resultat. Det är svårt att undgå intrycket att den litterära gestaltningen mynnar ut i det negativa: sanningen är att ingen sanning gives.

Så ser sanningen ut, och det är vad vi har att förhålla oss till om vi på allvar vill förstå världen vi lever i. Sanningen är att kulturen är vag och obestämbar, att kunskapen om den inte går att kontrollera. Och det är sant att kulturen till stor del består av tystnad, mellanrum och platser där ingenting händer. Lika viktigt för kulturens karaktär är det som går att dokumentera och kontrollera, är det som är okontrollerbart, det som är tyst och mörkt och till synes meningslöst. Kuluren är fylld av paradoxer, motsägelser och misstag. Det är dessa nyckfulla, slumpmässiga och ologiska inslag som ger kulturen liv och förändringsrörelsen dess riktning.

Sommaren är en improduktiv period av intensiv produktion av sådant som inte räknas. Därför är det bara en tidsfråga innan krav på att semestern ska effektiviseras bort reses, i alla fall om vi fortsätter på den inslagna vägen. Låt oss hoppas att dokumentations- och kontrollsystemet kollapsar under sin egen tyngd innan dess! Låt oss hoppas att vi inser vårt misstag innan det är för sent, innan vi helt glömt hur det en gång var och innan vi tappat förmågan till fantasi som behövs för att kunna föreställa sig något annat, något bättre.

Några slutet-av-terminen-reflektioner

Sista arbetsdagen innan semestern. Första läsåret som jag bara undervisat i Företagsekonomi. Och för första gången på länge är jag inte HELT utarbetad vid den här tiden på året. Visst har det varit jobbigt att hålla reda på 30 uppsatser i tre olika kurser, men det har bara varit under en kort och intensiv tid alldeles här på slutet. Detta året har varit innehållsrikt, men det har också funnits tid för återhämtning, och jag har blivit bättre på att koppla av och verkligen vara ledig. Vid 50 års ålder har jag kunskaperna, erfarenheterna och självförtroendet som behövs för att överleva i akademin. Hur länge det varar vet ingen, så jag njuter och försöker vara så närvarande här och nu som jag bara kan, så länge det går. Lite handledning, några C-uppsatser att läsa och betygsätta, svara på mail och rapportera in betyg på B-kursen jag ansvarat för under våren, det är dagens beting. Sedan är det midsommar, semester och sju veckors ledighet. Nästa läsår känns långt borta, men så är det ju inte, även det har jag lärt mig.

Tiden rusar iväg, och hastigheten ökar för varje år som går. Det är priset man får betala för kunskapen, erfarenheten och alla minnena. Försöker att inte glömma det, försöker att ta vara än mer på det som är här och nu. Utan att medvetet stänga några dörrar eller förstöra framtida möjligheter. Det är ett ständigt chackrande, en evig kamp där förutsättningarna och spelreglerna dessutom hela tiden ändras. Livet är som samhället och kulturen alltså. Det framstår allt tydligare, för med åren framträder mönstren tydligare och tydligare. Andra mönster visar sig vara något annat än mönster. Insikterna går därför aldrig från mörker till ljus, från klarhet till klarhet. Livet, kultur och kunskap är inga linjära processer, det handlar hela tiden och överallt om samproduktion, komplexitet och kollektiv tillblivelse där mellanrummen spelar en mycket stor roll. Spännande är det, och intressant som tusan att både leva och studera. Försöker koncentrera mig på det, för att hålla demonerna borta. Det finns så mycket att oroa sig över, men det är som det är, det går inte att önska sig något annat.

Livet, kulturen och kunskapen är verkligen och på allvar som de är. Det måste vi alla acceptera. Visst går det är förändra mycket, men inte vad som helst och alltid bara på marginalen och tillfälligtvis. Slump och tillfälligheter styr mer än någon vilja i världen och sätter ofta käppar i hjulet för människans drömmar om en bättre värld. Samhället är därför en evig kamp mot mer kollektiva demoner. Alla hanterar livet och tillvaron på olika sätt. När jag stannar upp, tar ett steg åt sidan och reflekterar över världen och kontexten jag lever i, är det detta jag ser. En evig kamp för att få det bättre, och för att hålla illusionen om att tillvaron går att kontrollera vid liv. Och när det inte blir som man vill, eller så som prognosmakarna lovat, finns det två vägar att gå, både på individplanet och i samhället. Antingen mer kontroll, eller mer fatalism.

Idag präglas kulturen av kontroll. Alla kontrolleras och kontrollerar varandra. Det är till exempel inte så att jag som docent känner mig litad på, att jag skull ha något särskilt mandat. Mitt arbete och mitt omdöme är lika kontrollerat som alla andras. Tanken med det är naturligtvis god, liksom med så mycket annat. Ingen vill vara utlämnad till subjektivitet och godtycke. Men eftersom fullständigt objektiv kontroll är omöjligt löser rådande sätt att organisera samhället och utbildning inga problem, det skapar andra och värre problem istället. För när den som ägnat mer än halva sitt liv åt att studera och skaffa sig erfarenheten inte litas på, eller lyssnas och litas på lika mycket som nybörjaren, som inte har några fördjupade kunskaper och som saknar erfarenheter, spelar det ju ingen roll att studera. När läraren inte får använda sina kunskaper och när hen saknar mandat att omsätta sin kompetens och erfarenhet i arbetet, vem vill då bli lärare? Det är ju själva poängen att studera och skaffa sig erfarenheter, att man kan och får använda dem. Klart vi får problem då, för hur mycket vi än vill så går det inte att tvinga någon att bli lärare, och att bara locka med högre lön leder till att man säljer ut verksamheten till marknaden. Kunskapen kommer att utarmas, och utarmningens hastighet kommer att öka allt mer. Och mer kontroll leder inte till något annat än till att den processen påskyndas.

Livet är fyllt av liknande paradoxer som dem jag försöker beskriva här. Och det kommer jag att fortsätta undersöka, skriva om och upprepa. Till hösten ska jag påbörja nästa bok, som blir den sista av tre, i serien som handlar om kultur. Ser fram emot det arbetet, för nu har jag fått upp ångan. Tre böcker, tre i gångar till i grund och botten samma problem. Och alla handlar på olika sätt om hur man kan hantera livets, kulturens och kunskapens paradoxer, komplexitet och motsägelsefullhet. Där, i skrivandet, det fria skapandet, känner jag mig inte kontrollerad. Där är jag fri och där kan och får jag använda mina kunskaper, min erfarenhet och nyfikenheten som jag hoppas att jag aldrig förlorar. Där, när orden och tankarna kan och får komma som de vill, där trivs jag. Där känner jag mig närvarande och kan jag njuta fullt ut av livet. 

Fatalism, nihilism och förmågan att stanna upp och bara vara närvarande. Det är viktiga egenskaper, både på individplanet och i samhället. En kultur som präglas av lagom kontroll, med där det också finns frihet och tillit. är en hållbar kultur. Därför är jag kritisk till kontrollsamhället, för att det är kontraproduktivt och naivt, för att jag med åren, erfarenheterna, genom studier och egen forskning insett att kontroll är en fåfäng dröm om något som inte går att få eller uppnå.

Därför säger jag det igen: Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt gemensamma äventyr. Men gör det med måtta och njut av det som är här och nu, så som det ser ut och fungerar. Nu är det sommar, ledigt och tid för vila. Först ska bara skrivbordet rensas!