Kultur är samhällets mörka materia

Något håller allt samman. Vad är det? Hur kan vi bevisa dess existens? Så kan frågor formuleras. Ett alternativt sätt att närma sig frågan är: Vad säger att det måste vara NÅGOT, och varför måste man BEVISA existensen av, vad det nu är?

Lyssnar på en podcast om mörk materia. Det spekuleras, vänds och vrids på frågan. "Vi ser det inte, men våra beräkningar säger att det måste finnas". Slås än en gång av att det är helt okej för fysiker att resonera så. Det påverkar inte synen på forskarna, även om de inte kan ge oss något annat svar än att deras beräkningar kräver existensen av mörk materia. Beräkningarna är alltså vad de talar om, ett slags tolkning. En teori.

Det som skiljer fysikernas teorier från kulturvetarens är att fysikernas teorier bygger på siffror, statistik och beräkningar som resulterar i exakta siffror, med decimaler som kan jämföras med andra siffror. Och att beräkningarna kan förutsäga vad som ska hända.

Kulturen kan också iakttas. Kulturen lämnar också spår efter sig som kan dokumenteras. Och studier av kultur bygger också till stor del på tolkning. Ändå misstänkliggörs kulturforskaren, men inte naturvetaren. För utgångspunkten, den kulturellt upprätthållna kunskapssynen, är att forskning är en och den samma, överallt, oavsett ämne.

Kulturen är dock resultatet av människors tankar, handlingar och reaktioner på känslor, affekter och irrationella önskningar. Kulturen, det som studeras av kulturvetaren, är resultatet av människors skapande. Och alla vet att det som skapas kan omskapas. Det som hålls för sant och det som accepteras av många kan omskapas. Galaxer kan inte omskapas, fysiken påverkas inte av människors vilja eller önskningar.

Alla vet detta. Ändå är det få som accepterar det. Och kulturforskningen  blir styvmoderligt behandlad, för att humaniora inte kan producera förutsägelser. Nej, det går inte, för ingen vet vad någon annan ska vilja önska och försöka skaffa sig i framtiden, och det påverkar kulturen. Framtida önskningar av människor. Jag ser detta som ett slags kulturens motsvarighet till fysikens mörka materia, med den skillnaden att det går att räkna på fysiken men inte på kulturen.

Det är några av sakerna jag funderar på under resan mellan Stockholm och Göteborg, i en varm tågkupé, inklämd mellan en familj med två stirriga barn och en pappa som högljutt lägger ut texten (helt utan censur. Alla tankar som dyker upp i huvudet måste omvandlas till ord som frikostigt delas med hela kupén) och en bortskämd treåring som skriker och kräver att få sin vilja igenom. 

Semesterns första vecka lider mot sitt slut. Känslan i kroppen av ledighet och ro sjunker sakta in. Vilar i den tanken, och vet att vi snart är framme och att friheten inte är långt borta.