Utan humaniora, inget liv

Läser i DN, i en artikel från igår, om humanioras roll i samhället. Instämmer i det som sägs och vill sprida tankarna från Stefan Arvidsson (Professor i religionshistoria Linnéuniversitetet) vidare. Vill utveckla och lägga till, för jag instämmer i allt han säger, men det finns mer att säga och något absolut och givet svar finns inte. Artikeln är skriven som en reaktion på ett anförande som hölls på Linnéuniversitetet vilket i korthet gick ut på att det humanister sysslar med är passé. Arvidsson skriver även att,

I vårt södra grannland Danmark har det sedan åtminstone tio år pågått ett liknande skarpt ifrågasättande av humanistisk forskning och utbildning. Ledande politiker har menat att skattemedel inte bör gå till ”smakdomare” och att universitetens enda existens­berättigande ligger i att hjälpa till att alstra vinster åt företagen.

Bevare oss för en sådan inställning till kunskap! Om det är universitetens enda uppgift kan vi lika gärna bomma igen verksamheten eller i alla fall byta namn på den, för om företagen inte klarar av den uppgiften på egen hand är det företagen som saknar existensberättigande! Och om samhället endast erkänner ett enda värde, pengar som måttstock på alla andra värden, är vi illa ute. Om pengar är det enda som betyder något tvingas vi acceptera att människor är kostnader som bara är värda något om de genererar vinst. Ledande politiker som när den åsikten och som driver en sådan politik är populister som sålt sin själ till djävulen och som fiskar efter röster i lika grumliga vatten som Sverigedemokraterna och andra liknande partier. Det om något är ett skäl till ökade satsningar på humaniora, Krisen i skolan är ett annat, historielösheten och den bristande förmågan i samhället att tänka kritiskt och analysera uttalanden av ovanstående art, avseende dess långsiktiga konsekvenser.

Arvidsson pekar på två saker som humaniora bidrar med. Det första är att ämnena som ryms under det övergripande paraplyet humaniora alla på ett eller annat sätt bidrar till och ger människor kunskaper och verktyg att finna sig tillrätta och känna sig hemma i livet på jorden, tillsammans med sina medmänniskor. Utan den känslan, i avsaknad av sådana kunskaper, är företagens vinster meningslösa. Pengar är ett medel, inte ett mål. Politiker och företagsledare som inte förstår det saknar existensberättigande, som politiker och företagsledare. Som människor har de i lika hög utsträckning som alla andra självklart rätt att leva i samhället, uttrycka sina åsikter och kämpa för det de tror på. Om det bara handlade om överlevnad behövdes inte humaniora, men ingen som har mat i magen, tak över huvudet och känner sig någorlunda trygg, nöjer sig med det. Människan söker mening, och det är detta humaniora handlar om: Mening och sökande efter mening.

Det andra som Arvidsson pekar på som humanioras huvuduppgift är att undersöka hindren som finns för människor att bli lyckliga och att fortsätta vara lyckliga. Studier av olika typer och uppkomsten av, förtryck, till exempel. Skamkänslors vara och funktion. Och så vidare. Det finns massor av saker och kulturella preferenser som gör eller bidrar till att människor blir olyckliga. Humanvetenskaplig forskning handlar om det och kunskapen hjälper människor att bli bättre på att bli lyckligare. Här skulle jag vilja lägga till en sak. Humanioraforskningen som jag bedriver handlar till dels om att undersöka förutsättningar för förändring. Vad är och hur man vi tillsammans bygga ett bättre samhälle? Den frågan bör vi av uppenbara skäl inte överlåta till varken politiker eller företagen, för deras fokus är allt för snävt inriktat på nästa kvartalsrapport eller nästa mandatperiod. Humaniora utgör med andra ord ett nödvändigt skydd mot alla typer av särintressen och varianter av kortsiktigt tänkande. Humaniora förvaltar arvet efter mänsklighetens hela historia, mot kortsiktiga ekonomiska intressen (brunkolsgruvor, fracking, barnarbete och så vidare), mot alla former av populistisk politik som vänder människor mot varandra (främlingsfientlighet, krigshets och förslag på skattesänkningar som leder till att vitalt underhåll av samhällets bärande funktioner eftersätts) och mot religiös fanatism som till exempel den som praktiseras av Islamiska staten och som leder till att ovärderliga kulturskatter förstörs, kvinnor förtrycks och oliktänkande torteras. Humaniora är det nödvändiga vaccinet som mänskligheten behöver. Humaniora bevakar och bevarar den tunna linjen mellan rå natur och förfinad kultur. Utan humaniora förändras samhället till något helt annat, till något som INGEN har en aning om vad det innebär eller hur man kan leva där, än mindre hur man hjälper företag att alstra vinster. Vinster som ingen heller har en aning om vad man ska göra med, där och då. Humaniora är med andra ord en av mänsklighetens mest grundläggande vetenskaper, och tanken på att vi skulle kunna göra oss av med humaniora är i sig ett alarmerande tecken på hur allvarligt läget är och hur viktigt det är med krafttag och satsningar.

Humaniora är lika mycket vetenskap som alla andra vetenskaper, men det är en annan vetenskap. För många är det en främmande vetenskap. Humaniora söker kunskaper liksom alla andra ämnen, men det handlar inom humaniora om andra kunskaper. Olika vetenskaper kompletterar varandra, utgör varandras förutsättningar. Avskaffas humaniora kommer det att påverka andra ämnen, på sätt som ingen har en aning om på förhand. I Kina, under Maos styre, försökte man utrota alla småfåglar, i ett utslag av hybris. Det ledde till att insekterna tog över och blev en allvarlig plåga. Livet på jorden är en helhet och små förändringar kan få oanade och långtgående konsekvenser. Och det måste även den som uteslutande värnar företagens vinster beakta, även det är med andra ord ett argument FÖR humaniora, inte mot. Humaniora är en annan vetenskap, med en annan syn på kunskap, men det betyder inte att humaniora är ovetenskaplig. Vetenskap är inget entydigt begrepp!

Det ligger också i humanioras natur att aldrig kunna bli en exakt vetenskap. Den kommer aldrig ifrån att använda inlevelse för att förstå det främmande och den kan aldrig upphöra att vara ett tolkande forskningsområde. Men bara den som kan läsa ugaritiska kan någonsin hävda att hen är en framstående expert på ugaritisk kultur. Bara den som har tillbringat månader i Indonesien kan uttala sig med auktoritet om islam på öriket. Bara den som har lagt många dagar i folklivsarkiven kan tala med sakkunnighet om svensk bondementalitet.

Bara genom ingående studier av människan och av mänskligt liv, idag och genom historien, kan förståelsen för vad det innebär att vara människa fördjupas, utvecklas och bevaras. Vill vi fortsätta leva som människor och vill vi bygga ett bättre samhälle för fler, behöver vi kunskaperna som finns, utvecklas och bevaras inom humaniora!

Den humanistiska forskningen strävar efter att hjälpa människor att förvandla hus till hem och därför finns det en historisk pakt mellan humaniora, humanism som livshållning och humanitära ansträngningar. Och omvänt finns det en oförsonlig motsättning mellan humaniora och livsförnekande religioner och antihumanistisk politik. De enda som har goda skäl att vilja se humaniora förtvina är religiösa personer som redan vet att jorde­livet inte är vår sanna bestämmelse utan bara en prövning samt de som gärna ser att de själva har goda och meningsfulla liv men inte mår illa av att andra medlemmar av homo sapiens far illa. Ja, och så en grupp till: de som anser att enbart det arbete som kan ge dem ännu mer pengar är värt att utföra.

Humaniora är mänsklighetens skydd mot egoism, fanatism och ekonomism. Humaniora är liksom atmosfären en tunn och skör hinna som skyddar människan mot sina egna dunkla drifter, farliga begär, kortsiktigt tänkande och fatala lockelser. Humaniora gör oss alla klokare och utgör en förutsättning för kloka investeringar, för framtida vinster och rikare samhällen.

Humanioras yttersta existensberättigande är alltså att hjälpa människor att känna sig hemma under deras korta vandring på jorden. Det är med den målsättningen som humanister följer historiens och världens kulturer och försöker återge människors kamp och strävan, deras längtan och besvikelser, deras tankar och frustrationer. Humanister vill göra det förflutna åtkomligt för nutiden, göra hela mänsklighetens påhitt tillgängliga och förklara varför dessa yttringar av den mänskliga själen någon gång någonstans av någon uppfattades som rimliga. Så kan vi bygga vidare på – eller vända oss mot – mänsklighetens kulturarv.

Humaniora är en del av mänsklighetens arv, på samma sätt som det arvet är en del av humaniora. Alla tankar på att avskaffa humaniora eller krav på att humaniora ska förändras och marknadsanpassas är närmast att jämföra med villfarelsen om att det går att klara sig utan hjärna, utan hjärta, eller att människans medvetande skulle kunna överföras till en maskin. Humanvetenskaplig forskning handlar om hjälp till självhjälp, mer än något annat. Så till alla som hävdar att humaniora är dyrt och att vi inte har råd, vill jag be dem att innan man gör något utreda vad det skulle kosta att helt avskaffa humaniora. Det är, av ovan angivna skäl, förenat med ENORMA risker och oanade kostnader. Frågan är inte om vi har råd med humaniora, utan om vi har råd att inte satsa på humaniora?