Metoden, eller metoder

Finns det en vetenskaplig METOD, eller handlar det om metoder? Den frågan är ständigt aktuell, och den är viktig, för där finns frön till förståelse för skillnader och likheter mellan naturvetenskap och humaniora. Jag menar att det inte finns en vetenskaplig metod, det finns bara olika (mer eller mindre vetenskapliga) metoder. Vad vi behöver för att kunna undersöka det vi vill och behöver undersöka är inte en metod, ett standardiserat sätt att arbeta, utan många olika sätt att söka kunskap och förståelse.

Världen är komplex och aldrig en och den samma överallt, och därför måste kunskapsmålet vara överordnat vägen dit. Det är är mänskligt att vilja känna sig säker, och ett sätt att uppnå säkerhet är att standardisera, att skapa en situation där det finns en hög grad av jämförbarhet. Men eftersom världen inte ser ut eller fungerar så, krävs av oss om vi verkligen vill förstå att vi släpper taget om säkerheten. Världen går inte att kontrollera, framtiden är öppen och kultur är väsensskild från natur, på många men inte alla sätt.

Att jag skriver detta har att göra med en kommentar jag fick på gårdagens bloggpost, av C.S. som skriver.

Jag läste ditt tidigare inlägg om den "humanistiska metoden", intressant! Även om jag egentligen inte blev så mycket klokare av det. När det gäller forskningsmetodik. Tror jag. Kanske är det fel att fokusera på det. Men jag tänker att det som skiljer naturvetenskap från humaniora, är den naturvetenskapliga forskningens reproducerbarhet. Om man beskriver sina metoder/ metodik, kan en annan forskare återupprepa och få resultat som bekräftar samma teori. Eller visar på luckor i hypotes/teori. Hypoteser kan förkastas. Även om man, när det t ex gäller strängteorin, inte ens är ense om just den grundläggande egenskapen. Inte helt svart och vitt.

Det är så som jag förstår naturvetenskapen också, att det där är relevant att reducera för att nå högsta möjliga grad av generaliserbarhet, och där är det också viktigt att andra forskare kan upprepa experiment för att förkasta eller bekräfta slutsatserna. Kunskapsmålet och undersökningsobjektet ser där sådant ut att det är den bästa vägen för att nå kunskap, om naturen. Men kulturen är något annat, något väsensskilt. Därför kan kultur inte undersökas på samma sätt som natur. Eller, visst kan den, men det ger ofta ett missvisande resultat. Och att bestämma sig på förhand att det bara finns en metod, hur vetenskapligt är det? Finns det evidens för rimligheten i den utgångspunkten? Jag ser inte att det finns det, tvärtom talar allt för det orimliga i ett sådant antagande.

Metodiken inom humaniora tycks mer "luddig", och det kan den ju få vara (om jag personligen ska tycka), men jag tror att det generellt är svårt att se "resultatet" av så'n forskning. Människor har svårt för det som är "indirekt", som har påverkan, men som inte är det explicita "business case":et.

Jag kan bara instämma här C.S., det är luddigt och det finns sällan något tydligt RESULTAT. Som kulturforskare kommer jag ofta inte fram till något, i alla fall inte till något som kan sammanfattas i ett abstract. Kulturforskning resulterar inte i några snygga formler. Men varför är DET ett problem, tycker jag man måste fundera över. Varför ställa olika vetenskapsgrenar med helt olika kunskapsmål mot varandra? Varför är det oproblematiskt? Hur vet vi det? Eller handlar det om kulturellt betingade preferenser? Jag hävdar det senare, och förstår därför att och hur det blir så, att och hur en sådan tanke kan växa fram och omfattas av så många. Jag förstår motparten, som vägrar förstå mig och det jag sysslar med. Tankarna från C.S. visar på en vilja att förstå, och det uppskattar jag. För det är enda sättet att uppnå fördjupad kunskap, att parterna vill och försöker, lyssnar och förklarar. Att det finns ett ömsesidigt intresse för respektive disciplins olika sätt att tänka och se på kunskap.

Bara för att det är svårt och för att det går på tvärs mot intuitionen betyder inte att det är meningslöst. Och om kunskapsobjektet är luddigt kan det ju aldrig vara ett problem för FORSKAREN. Att bortse från luddigheten vore djupt ovetenskapligt. Jag väljer inte forskningsobjekt för något annat skäl än för ökad förståelse. Och det spelar ingen roll hur mycket man än vill att världen ska vara förklarbar och standardiserad, den är som den är och det kan forskaren bara anpassa sig efter, allt annat är ovetenskapligt.

Fast det egentligen det som samhället lider allra mest brist på, förståelse för återkopplingsmekanismer.

Håller med om det, och kanske är det så enkelt. Kanske är det här det brister, i förståelsen för återkopplingsmekanismer, som ingen kulturvetare kan bortse från. Och det får mig osökt att tänka på en annan "kommentar", denna gång på Facebook, i form av en länk till en högintressant artikel. Jag kan nu inte bedöma vetenskapligheten i resultatet som presenteras, men texten är hur som helst intressant och den handlar om gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap. Läs den gärna, alla med intresse för vetenskap!