Tankar om minnets och fantasins betydelse

Vaknar utvilad. Ändå trött. Nu är sommaren och semestern här. Låter den komma i sin egen takt. Lika ovant varje gång, varje år. Omställningen, från ... till. Det handlar aldrig om att komma tillbaka. Framåt, framåt, pekar livets pil. Och det som finns kvar är minnet. Allt vilar på minnets bräckliga grund. Det ingen minns finns inte. Tänker på det, och låter den tanken utgöra ett slags brygga mellan arbete och fritid, vila, semester och ledighet. Letar på nätet. Hittar en gammal Under Strecket. Arne Melberg skriver om en avhandling som handlar om minnet. Den fångar mitt intresse och väcker lusten att samtala. Finner det vilsamt att underordna mig och tanken ett slags struktur. Melbergs ord och avhandlingens innehåll väcker tankar och ger riktning åt framställningen. Vart vi hamnar har jag som vanligt ingen som helst aning om.

På Göteborgs universitet kan några lyckligt utvalda ägna sig åt ”konstnärlig utbildning på forskarnivå i litterär gestaltning”, som det heter på byråkratiska. Man kan rentav disputera i detta, något som också gjorts av några välkända författare: Fredrik Nyberg och Mara Lee. Nyligen var det dags för Helga Krook, poet och översättare, som skrivit en högst originell avhandling med titeln ”Minnesrörelser” (Autor förlag). Den bekräftar intrycket man får av denna litterärt gestaltande forskning: att den lockar fram nya tankar och nya sätt att skriva.

Nya tankar och nya sätt att skriva. Även om ytterst lite är nytt under solen, trots att det mesta är varianter på gamla teman, är det få saker vi behöver mer just nu än nya tankar och nya sätt att skriva vetenskap på. Läsåret som just lagts till handlingarna lämnar en fadd smak i munnen av intellektuell inavel. Mer av samma är det som premieras. Nya tankar och alternativa sätt att skriva fördöms och den som inte bliver vid sin läst straffas hårt. Det litterära, det fantasirika, sökande efter ny kunskap på nya platser och intellektuella rörelser ut i okänd terräng betraktas med skepsis. Akademin håller på att bli en unken plats där allt fler tänker allt mindre nytt. Vetenskap handlar idag om att bekräfta sanningar, att slå fast det vi redan vet. Inte om att söka nya kunskaper, inte om att testa nya sätt att tänka. Uppfinningsrikedom vad gäller metod, teori och framställning av resultat stoppas effektivt av den allt mer omfångsrika och intrikata kontrollapparaten. Allt och alla kontrolleras och kontrollerar. Därför blir jag glad av att läsa denna text som gick mig förbi när den publicerades, för då jag jag fullt upptagen med att uppfylla kraven för min tjänst. Fullt upptagen med att dokumentera det jag gör för att kommande kontroller inte ska visa några fel, några problem, några svagheter. Krook visat att det finns andra sätt att tänka, andra sätt att agera. Hon gör uppror mot formen och satsar på innehållet.

Det är med andra ord inte fråga om en avhandling som presenterar ett material som låter sig kontrolleras. Det vi får är i stället sex röster, sex synvinklar, sex versioner, sex gestaltningar – så handlar det ju också om ”litterär gestaltning”. Det vi inte får är någon objektiv verklighet eller något säkerställt och välkontrollerat underlag för minne och kunskap. I stället får vi minnet i arbete, minnet i rörelse, inte minst minnets tillkortakommanden.

Minnet är det enda vi har. Mänskligheten vilar på ett bräckligt fundament av fragment från historien. Vi är alla utelämnade till det vi minns och det vi kan återkalla från minnet. Idag när allt mer kan sparas allt längre. Idag är allt kan och ska arkiveras kan också allt mer kontrolleras. Och i jakten på säkerhet och kontroll tvingas allt fler underkasta sig logiken i den rörelsen. Allt mer tid och allt fler resurser läggs på dokumentation och kontroller och utvärderingar av det som dokumenterats. Allt mindre tid finns därför över åt att ägna sig åt det som här och det som när, uppdraget vi uppbär lön för. Allt fler tvingas till allt oftare kompromissa med allt mer och tiden som förr kunde användas till reflektion går nu åt till att klara sig genom dagen. Och det går ut över minnet, som allt annat vilar på. En ond cirkel. När minnet hos allt fler allt oftare fallerar leder det till ökade krav på dokumentation och kontroll, som leder till att minnets kvalitet försämras än mer och detta får konsekvenser för synen på sanningen.

Jag kan inte undvika en association till Nietzsche, när denne är på relativistiskt humör och prövar tanken att det inte finns några ”fakta”, bara ”tolkningar”. Det finns – och nu citerar jag från ”Till moralens genealogi” – ”bara ett perspektiviskt seende, bara en perspektivisk kunskap, och ju fler affekter vi låter komma till orda om en sak, ju fler ögon, olika ögon som vi vet att använda för samma sak, desto fullständigare blir vårt begrepp om denna sak, vår objektivitet.”

Hur många perspektiv behövs innan man kan säga att man uppnått ett tillstånd av objektiv sanning? Om världen är relativ och perspektivberoende borde det också gälla sanningen om världen. Kulturen som jag undersöker är inget, för den blir ständigt till. Och då spelar det ingen roll hur mycket material och dokumentation och kontroll man har tillgång till, för allt det där är historia. Kuluren är här och nu. Ständigt här och nu. Kulturen som sådan kan inte dokumenteras, bara minnet av den. Vill man förstå kultur är det den enda sanning man behöver. Var och en upplever kultren på sitt sätt och min sanning om mitt liv behöver inte stämma med din sanning om ditt liv, för vi har båda rätt. Om inte till något annat så till vår upplevelse av livet, verkligheten, sanningen och till uppfattningen om vad som är en önskvärd framtid. Vi behöver nya sätt att tänka, nya sätt att undersöka, nya metoder och teorier. Vi behöver göra hål på bubblan vi lever i, den självreproducerande dokumentationen av dokumenterandet, som kontrolleras och som därmed blir kontrollerande. Fiktion kan vara mer sann än det som dokumenterats, för utan selektion och analys blir informationen meningslös. Fantasin överträffar därför ofta sanningen, för fiktionen kan mycket lättare följa med i rörelsen av kollektiv tillblivelse. Sanningen är en allt för ängslig väg att gå. Sanningen är ett slukhål som ständigt kräver mer dokumentation mer kontroll mer resurser. Resurser som måste tas från det som är här och det som är nu.

Behållningen av att läsa Krooks avhandling består emellertid inte i att den skulle avtäcka några historiska sanningar utan att den så mångsidigt och omsorgsfullt diskuterar en rad av de frågor som är centrala i den forskning som intresserar sig för minnet och som återfinns tvärs igenom en rad discipliner: litteratur, filosofi, historia, arkitektur, arkeologi, neurologi. Det handlar om ”arkivets” betydelse, om berättelsen och dokumentationen, om möjligheten eller omöjligheten att minnas och att återge något av historiskt betingade trauman – och till allt detta ger den nazitid, som Krook söker upp, en rad slående exempel.
Starka sekvenser handlar om minnesplatser och om minnets topografi. Det gäller Tyskland och särskilt Berlin, som fått alltfler inskriptioner i stadsbilden, som ska dokumentera och påminna om nazitidens brott. Krook påpekar att detta med minnesplatser är något av en samtida tysk rörelse, även om det var en fransk historiker, Pierre Nora, som myntade begreppet. Hon låter sedan kulturjournalisten Linda Beel gå runt i staden och beskriva flera sådana: det judiska museet och Neues Museum, som båda ger arkitektoniska versioner av historiska förlopp. Christian Boltanskis installationer, särskilt ”The missing house”, där tomrummet efter ett bombat hus gestaltar just ett tomrum. Eller de tusentals betongblocken intill Brandenburger Tor, som bildar minnesplatsen för Förintelsens offer.

Tomheten och det icke uttalade, mellanrummen och tystnaden bär också på information. Det som inte är något i kraft av sig själv, det som bara finns mellan och som uteslutande består av avsaknad, går inte att dokumentera och ryms följaktligen inte i minnets arkiv. Tystad, tomhet och mellanrum kan inte dokumenteras och kontrolleras. Det som inte kan arkiveras kan bara analyseras i realtid. Och det är detta som kulturvetenskap handlar om. I alla fall den kulturvetenskap jag ägnar mig åt och undersöker förutsättningarna för och möjligheterna med. Därför finner jag Krooks avhandling så intressant.

”Jag tänker mig att det här projektet är en hyllning till skönlitteraturens möjliga möjligheter”, deklarerar Krook. Och preciserar ”författarens hållning” som att ”utsätta sig och öppna dörrar bakom sig i en rörelse som kan framstå som fullständigt improduktiv. Att vägra leverera”. Jag antar att det är just det som Krook sysslar med när hon låter en av sina författare upplösa sig i osorterade ”försök”, en annan i idel misstänksamhet mot alla sökmetoder, en tredje i aforistiska ”korta satser”, ytterligare en i dikter som bara högst indirekt har med sökandet och det ”primära dokumentära materialet” att göra. Krook vägrar att ”leverera”.

Jag försöker vägra leverera. Eller det är i alla fall så det jag faktiskt gör uppfattas av systemet som dokumenterar och kontrollerar. Det jag gör, det jag skriver och producerar, tankarna jag tänker, räknas inte. Kravet på att leverera är mer uttalat idag än någonsin, men det enda som räknas som en legitim leverans är det som godkänts av systemet, det som kontrollerats och som standardiserats. Det vill säga det vi redan visste, för det är det enda vi känner igen som sant och viktigt. Jag skriver varje dag, jag levererar texter och tankar som på ett eller annat sätt handlar om det jag forskar om, men det räknas inte. Systemet jag verkar i ser mig som improduktiv. Akademin äger inte förmågan att se eller förstå kulturvetenskapens möjligheter, dess värde och betydelse. För kulturvetenskapen kan lika lite som litterära gestaltningar och den kultur som vetenskapen handlar om kontrolleras. Kulturen är som den där näktergalen som kejsaren av Kina fångade och satte i bur. Den slutade sjunga. Den slutade vara en näktergal och förvandlades till något annat. Därför vägrar jag leverera, för det jag levererar räknas inte. Jag vill forska om kultur, men det kan jag bara göra i frihet. För kultur handlar om skapande, om det som är här och nu och det som vi gör tillsammans, med och mot varandra.

Denna vägran är produktiv i den meningen att den riktar uppmärksamheten mot vägen i stället för målet och öppnar för de olika perspektiv, som enligt Nietzsche skulle leda till högsta objektivitet. Men leder den till en högre sanning?

Vägen är målet och den tar oss dit vi rör oss, på gott och på ont. Jakten på högre och bättre SANNINGAR leder oss inte rätt, det är det enda vi vet. För jakten på sanning är ett mål och mål kräver kontroll och dokumentation. Vägen till målet måste säkras, för man kan aldrig hoppas att man finner det av en slump. Lyckan finns däremot ofta där man minst anar det. Därför är vägen ett bättre mål, om det är lycka och hållbarhet man söker. Lycka vet man inte vad det är förrän man finner den. Lycka är ett värdelöst mål, men bara som mål betraktat. Däri ligger en viktig paradox och ett helt universitet av visdom.

När Helga Krook öppnar dörrarna till sitt material vädrar hon ut bland minnesarbetets förutsättningar och möjligheter. Det är uppfriskande men också oroande. Det som oroar är att vi som läser får lyssna till en kör av röster som ofta motsäger varandra, att vi blir lämnade i ett labyrintiskt arkiv, som är historiens rum. Vi får mängder av ledtrådar som varken leder till slutsatser eller resultat. Det är svårt att undgå intrycket att den litterära gestaltningen mynnar ut i det negativa: sanningen är att ingen sanning gives.

Så ser sanningen ut, och det är vad vi har att förhålla oss till om vi på allvar vill förstå världen vi lever i. Sanningen är att kulturen är vag och obestämbar, att kunskapen om den inte går att kontrollera. Och det är sant att kulturen till stor del består av tystnad, mellanrum och platser där ingenting händer. Lika viktigt för kulturens karaktär är det som går att dokumentera och kontrollera, är det som är okontrollerbart, det som är tyst och mörkt och till synes meningslöst. Kuluren är fylld av paradoxer, motsägelser och misstag. Det är dessa nyckfulla, slumpmässiga och ologiska inslag som ger kulturen liv och förändringsrörelsen dess riktning.

Sommaren är en improduktiv period av intensiv produktion av sådant som inte räknas. Därför är det bara en tidsfråga innan krav på att semestern ska effektiviseras bort reses, i alla fall om vi fortsätter på den inslagna vägen. Låt oss hoppas att dokumentations- och kontrollsystemet kollapsar under sin egen tyngd innan dess! Låt oss hoppas att vi inser vårt misstag innan det är för sent, innan vi helt glömt hur det en gång var och innan vi tappat förmågan till fantasi som behövs för att kunna föreställa sig något annat, något bättre.