Tack för i år!

Har ätit en stadig frukost. Varit ute på långpromenad. Firar in det nya året i Malmö. Bor på hotell. Har det bra. Ledigheten har gjort gott. Snart är 2013 slut. Ett år fyllt av prövningar. Ett riktigt skitår, om jag får säga det. Ett år med toppar och dalar. Det började i moll men slutar i dur. Och nu befinner jag mig i det mellanrum som skiljer det gamla från det nya. Malmö är min stad. Här blev jag vuxen. Här började jag tro på mig själv. Här trivs jag. Har vandrat i de gamla kvarteren och förflyttat mig i tiden, till Sverige och det 1970-tal som jag äntrade som barn och lämnade som ung vuxen. Mormors kök. En plats som än idag fyller mig med värme. Mormor lever inte längre. Men minnet av henne lever. Tillbaka på hotellrummet dröjer sig känslan kvar.

Malmö har dock förändrats. Malmö är inte som det var. Det är bättre nu än då. På många sätt. Här finns framtidstro och här finns kreativitet, mångfald och närhet till kontinenten. Visst finns det problem också. Men för mig är Malmö en bra plats att börja om på. Och börja om är vad jag ska. Först lite vila och ett bad på hotellet. Lite tid att bara vara. Läsa, tänka, snacka. Sedan en fin middag ikväll. Imorgon, ett nytt år. Ett nytt bloggår!

Har planer. Stora planer. Inland under hösten har det lite gott på tomgång. Vill inte ha det så. Höjer därför ribban. Nästa år blir ett bra år. Börjar det i Malmö kan det inte bli annat än bra. Det finns i alla fall inget att skylla på. Imorgon blir det kanske inget bloggat. Men sedan. Några dagar till av vila. Sedan drar det nya året igång. Nya utmaningar. Tips på saker att skriva om tas emot tacksamt.

Tack för året som gått, för stöd och inspiration. För att ni finns, kära läsare. Utan er, inga Flyktlinjer. På återhörande!

Gott Nytt År!

Tankar om arbetet som lärare

På väg till Malmö för att fira nyår, via konstmuseet Louisiana i Humlebeck, i Danmark. Halvvägs in i ledigheten, den välbehövliga vilan från stressen och pressen som jobbet innebär, detta år 2013 mer än någonsin. Måste vila för att orka. Njuter av det, men kan inte låta bli att tänka på jobbet.

Över tio år nu har jag arbetat på heltid som lärare på högskola och universitet. Har aldrig ångrat mitt val av yrke. Även om alla dagar och moment i yrkesvardagen inte är lika roliga och givande är arbetet som Lektor det bästa jag kan tänka mig. Arbetet handlar om och går ut på att främja lärande. En lärare som själv inte lär är som jag ser det ingen lärare. Och att få jobba med kunskap, lärande och undervisning är ett privilegium. Varje dag är ett äventyr. En kurs är aldrig den samma och även om vissa föreläsningar på pappret ser ut att vara den samma år från år så är det inte så det fungerar i praktiken.

Lärare är på väg, ständigt på väg. Lärare uppfinner sin väg så att säga på resan och gör det bästa av det som finns för handen, för att möta eleverna och studenterna där de är. Att vara lärare är att spela i ett lag. Lärande förutsätter samverkan och alla som deltar i processen är lika viktiga. När jag öppnar dörren till klassrummet vet jag aldrig vad som möter mig. Vet aldrig vem som sitter där eller vilka förutsättningar som gäller där och då. Tillsammans med intresserade studenter som utmanar mig och som vill lyssna och lära blir jag en bättre lärare. Där, då och tillsammans med sådana studenter lär jag mig lika mycket som dem. Att möta ointresserade studenter med en pragmatiskt inställning till studier och lärande kan också vara utmanande, intressant och lärorikt. Ett visst inslag av sådant i vardagen gör mig till en bättre lärare, helt klart.

Några saker eller inslag i vardagen klarar jag inte. Studenter som dundrar in sen och nonchalant släntrar genom salen till en ledig plats, som om det vore den självklaraste sak i världen. Eller studenter som tisslar och tasslar eller kanske skrattar åt mig och mina gester. När jag är engagerad använder jag händerna. Om min person i sig lockar studenternas uppmärksamhet mer än det jag talar om blir jag ledsen. Och om jag tror att jag ska få en fråga om det jag just talat om, men istället får frågan om detta kommer på tentan, eller vilken sal vi ska vara i efter lunch, då blir jag fruktansvärt besviken. När det händer har jag svårt att ladda om och hitta tillbaka till inspirationen.

Än så länge överväger utan tvekan det som är positivt. Jag oroas dock över att tendensen inte ser lovande ut. Det blir vanligare att lektionerna störs av oengagerade studenter, av ovidkommande frågor eller ett slags växande fientlighet gentemot mig som lärare. Allt mer och allt oftare på senare tid har jag tvingats inse att jag betraktas som ett hinder mellan studenterna och deras betyg. Ett nytt fenomen som blir allt vanligare är att man som lärare lockas in i förhandlingar om betygen. Det finns det tid för och inspiration till. Lärandet hamnar allt mer i skymundan. Fokus riktas allt mer på formen och allt mindre på innehållet. Utrymmet för lärande och kunskapsutveckling krymper. Det oroar mig.

Allt mer av arbetstiden ägnas dessutom åt administration, dokumentation och olika typer av inrapporteringar. Eftersom en tjänst inte kan innehålla mer än 100 procent krymper tiden som kan läggas på lärande och kunskapsutveckling betänkligt. Detta oroar mig. Lägg till allt detta det faktum att dagens studenter har allt sämre förkunskaper och läget blir snart ohållbart. Trots det överväger fördelarna. Fast till dels beror det på att det inte finns någon annanstans på arbetsmarknaden där det går att ägna sig åt lärande och kunskap. Någonstans finns det så klart en gräns, men där är vi inte än. Vi närmar oss, men gränsen är inte nådd. Inte än. Å andra sidan. Den dagen då den gränsen tangeras, då går botten ur hela skolsystemet och det blir det svårt och dyrt att återupprätta förtroendet för akademin. Det är ett högt spel Björklund spelar och det som oroar mig mest är bristen på krismedvetande. Jag menar, det är Sveriges framtid vi bollar med. Skolan är inget särintresse, det är grunden för allt annat. Släpper den tråden. Detta var inte tänkt som en klagosång. Min tanke var att skriva om arbetet som sådant. Börjar nämligen längta tillbaka. Behöver som sagt vara ledig, men efter en dryg vecka börjar känslan krypa sig på. Längtan att lära är stark.

Det talas om katederundervisning. Eller det har kommit att bli ett slagord i skoldebatten, vid sidan av flumskolan (som det råder delade meningar om när den fanns, om det var under socialdemokraternas styre, eller de borgerligas). Flumskolan är meningslös att orda om, för det handlar inte om något konkret, det är bara ett slagträ i (den föga konstruktiva) debatten som skolan. Katederundervisning finner jag dock intressant som begrepp. För det verkar råda koncensus om att det är förkastligt. Förstår inte det, för jag undervisar mestadels från en kateder eller ett podium. När jag undervisar gör jag det framför en white board. Jag talar, skriver, förklarar och försöker skapa intresse med hjälp av ord och pedagogiska exempel.

Tycker om att stå framför klassen och vill gärna tala ostörd. Har inga problem med att de ställs frågor, men det ska handla om föreläsningens innehåll. När det är så, när vi som befinner oss i klassrummet tillsammans rör oss mot samma mål: Fördjupad kunskap. När ansvaret för kunskapsinhämtningen ligger på och tas av studenterna och när jag är den som vet och förstår och främjar lärande och kunskapsutvecklingen. När frågorna utmanar mig och svaren hjälper studenterna framåt i sin intellektuella utveckling, då har jag verkligen världens bästa arbete. Om jag bara stod där framför klassen och förväntade mig att de skulle vara tysta, då håller jag med om att katederundervisning är förkastligt. Men det är bara ett inslag i den mix av pedagogiska verktyg som undervisningen byggs upp med hjälp av. Seminariet är studenternas ansvar. Där styr de och jag svarar på frågor, hjälper och stöttar. Det är blandningen som är viktig. Och att den som har erfarenhet och kunskap får lägga upp undervisningen på det som passar hen och det sätt där hen kommer till sin rätt och trivs. Bara så kan det bli bra. Om jag inte får vara jag i lärarrollen blir det inte bra. Om jag inte får använda mina kunskaper och erfarenheter, vad är det då för mening med att utbilda sig på bekostnad av det allmänna?

Lärande och kunskap är två sidor av samma mynt. När jag undervisar lär jag mig och när jag lär mig blir jag en bättre undervisare. Samma gäller studenterna. Om de hjälper varandra lär de sig bättre. Tyvärr håller skolan på att individualiseras. Jaglojaliteten växer och kraven på valfrihet och individuellt utformad undervisning ökar. Ekonomisering och effektivisering dominerar allt mer och med allt detta följer administration och krav på utvärderingar och annat som tar fokus från kunskapen.

Kunskapen och lärandet längtar jag efter. Det är inget jag tar ledigt från, någonsin. Ledig måste jag vara, men bara från jobbet. Lärande och kunskap är inte arbete, det är allt det där andra som är jobb. Kunskap och lärande är livet. Därför har jag världens bästa yrke. Jag har privilegiet att få arbeta med det som är mitt största intresse. Den dagen då läraryrket handlar mer om annat än om kunskap och lärande, då är jag långt borta. Där är vi inte. Inte än. Nästa vecka börjar det på allvar igen. Längtar efter nya utmaningar. Nya kunskaper. Lärande och att få vara lärare igen. Längtar efter att få stå inför en grupp intresserade studenter. Längtar tillbaka till arbetet, till kunskapen.

Först ska det gamla året firas ut och det nya firas in.

Driftsäkerhet, i samhället, skolan och livet

Tvingar mig själv att vara ledig. Behöver det, för att livet och vardagen framöver ska bli hållbar. För det sätt jag levt och tvingats leva mitt liv på under de två senaste åren har inte varit långsiktigt hållbart. Bevisligen har jag överlevt, men det är en tidsfråga hur länge det går. Om jag fortsätter, vill säga. Därför den anbefallda vilan. Inga krav. Bara skönlitteratur och promenader. Tar hand om mig. Bidar min tid. Håller tankarna på armslängds avstånd. Låter mig slukas av Stephen Kings, Det (som jag upptäckt först nu. Oj vad bra den är. En finstämd uppväxtskildring, vid sidan av skräcken). Inget arbete. Drygt en vecka kvar av vila innan jobbets krav tillåts ta plats i livet och vardagen. Det är svårt att vara ledig, men som sagt nödvändigt. Ser det som ett projekt, att vila. Sedan blir det åka av. Men inte som under detta år. Får nya arbetsuppgifter och mindre krav. Två års respit med hjälp av Trygghetsstiftelsen. Omställningspengar. Tid och marginaler. Äntligen!

Bloggande är dock inte jobb. Så jag tillåter mig att skriva lite. För att det också är vila, även om jag behövde en paus på några dagar. Vill inte riskera att bloggandet går på tomgång. Vill bara skriva om angelägna saker som jag verkligen står för och vill förmedla. Skrivandet får inte bli rutin. Måste vara en källa till glädje, vilket det inte blir om det känns som ett tvång. Svårt att få till det när man är ledig. Därför tystnaden. Idag kände jag dock att det var påkallat. Dags att tänka, tid att skriva. Vaknade med en tanke i huvudet, som vuxit sig på mig under ledigheten. Ordet driftsäkerhet. Skriver detta på min bärbara MacBook Air. Fick jag bara använda ett ord för att beskriva den skulle det bli: DRIFTSÄKER. Mac har aldrig marknadsfört sig med prestanda. Har aldrig varit tekniknördarnas dator. Mac gör datorer för skapande människor, som vill kunna använda all sin tid och energi åt skapandet. Skrivande är skapande. Och då krävs det att verktyget är driftsäkert, att man kan lita på datorn.

Tänker vidare. Funderar på alla löften som sprids i reklamen. Upp till ... än det ena, än det andra. Prestanda utöver det vanliga. Svindlande hastigheter. 4G och så vidare. När datorer, surfplattor och telefoner ska säljas är det med mördande reklam och löften om saker som ligger nära gränsen för det omöjliga. Alla vet att löftena är mer ambitioner och önskningar än reella löften. Det som lovas, när man läser det finstilta, är hastigheter UPP TILL, vilket är till intet förpliktigande. Och vi som kunder står där, besvikna. Vana vid att det lovas runt, men hålls tunt. Nästa gång går vi på samma trick. Faller vi till föga och handlar på löften om guld och gröna skogar. Konsekvensen blir att besvikelsen ökar. Och den skapande kreativitet som skulle kunna förlösas och komma samhället till gagn ägnas åt annat, mer akuta och pockande behov. Utan kreativitet blir det svårt att klara vardagen, när man aldrig kan lita på att verktygen och tekniken.

Läser om konkurrensen som SJ ska utsättas för. Om att det ska gå fler tåg mellan Göteborg och Stockholm. Tydligen ska det bli billigare också. En enkel lösning. Alla blir nöjda. Eller? Det står inget om ökat underhåll, större marginaler. Bara löften och utfästelser. Hur man ska lösa problemen som finns redan idag hör jag ingen fråga och ingen talar därför om det. Vill igen veta? Jag som bor vid stambanan och som redan idag ser och dagligen tvingas hantera och anpassa min vardag efter problemen som det minimala utrymmet på banan skapar, redan idag, är skeptisk. Vill ha driftsäkerhet, inte löften om en skön ny värld som redan vid en ytlig granskning visar sig vara ohållbar. Är trött på löften. Vill se verkstad.

Skolan är en annan plats och verksamhet som är i skriande behov av driftsäkerhet. Fast under nuvarande regim är det inte detta vi får. Vi matas med löften, bortförklaringar och ursäkter. Att det inte fungerar som det ska är någon annans fel, eller det ska bli bättre. Om vi bara ... Det borde gå. Föräldrarna gör fel. Barnen är inte uppfostrade. Och så vidare. Och så vidare. Dags att prova något nytt. Hög tid att tänka om. Vill se och ska under året som kommer göra vad jag kan för att kämpa för en skola som är driftsäker. Löften om världens bästa skola är fel väg att gå och leder bara till besvikelser och ökade kostnader på sikt. Vill se en skola som har lite mer av Mac i sig och mindre av PC. En skola som främjar skapande och kreativitet mer än tekniknörderi. En skola som sätter kunskapen och lärandet i centrum, istället för valfrihet, betyg och annat. Vad är det viktigaste med skolan? Kunskapen! Just det. Låt oss ta den tanken ad notam. Låt oss bygga en skola som är driftsäker och som tillåter att man misslyckas på sin individuella väg mot bättre, djupare och mer användbart vetande. En skola som utgör grunden för allt annat i samhället. En plats att återvända till när inga andra vägar finns. En plats som kännetecknas av trygghet, där alla kan växa. Både kloka och ambitiösa elever och elever med andra förutsättningar.

Samhället håller på samma sätt på att bli en plats där det lovas runt och där det oftare införs nya spektakulära system och prövas avancerade lösningar, än satsas på underhåll och driftsäkerhet. Vi bygger hellre nytt än tar vara på och sköter om det vi har. Bättre, högre, snabbare, mer effektivt är maktens mantra och folkets krav. Och när det inte fungerar är det alltid någons fel, någon som krävs på ansvar. Det är bättre att offra en syndabock på drömmarnas altare, än att reflektera över det rimliga i visionerna. Samhället är ett luftslott. Vem är det vi lurar? Bara oss själva. Bara oss själva.

Ekonomin i centrum. Vad gör den tanken med oss? Vi lurar oss själva att det går att tjäna multum på bärsen och betalar gladeligen ockeravgifter för löften om avkastningar upp till ... Vi betalar för aktiv förvaltning men får under index. Och finansmännen håvar in. Badar i bonusar och hyllas som hjältar när omsättningen ökar och utdelningarna till aktieägarna höjs. Vem betalar för detta? Det gör vi. Alla vi tillsammans.

Lite mer driftsäkerhet. Lite lugn och ro. Det är inte bara jag som behöver det. Samhället skulle må bra av det. Ekonomin och framförallt skolan måste bli mer driftsäker. Tekniknördar kan vara charmiga, men vi måste låta dem hållas i garaget tills de hittat system som fungerar. Idag lever vi på en kollektiv dröm om det som komma skall, men i samma stund som man fått ordning på ett system finns det ett nytt system, med löften om ännu högre, bättre och snabbare. Konsekvensen blir att vardagen, livet, samhället aldrig fungerar som det ska. Vardagen är en enda röra av löften som aldrig infrias.

När jag skrev på min bärbara PC var det så min vardag såg ut också. Mitt tänkande och skrivande. Löften om hur bar det skulle bli, som aldrig infriades, höll arbetet igång. Men resultatet blev noll och inget. Idag skriver jag på en mac, vars löften är mer modesta, men som alltid hålls. Och resultatet överträffar därför konsekvent förväntningarna, även om dessa är högt ställda. Tänk om det var så samhället såg ut. Tänk vi lovade varandra mindre, men såg till att de löften som gavs faktiskt hölls. Tänk om skolan var mer driftsäker. Säkert skulle den vara tråkigare, som plats betraktad. Men det som utfördes där skulle kunna bli strålande. Det är en konsekvens av att man kan lita på verktygen och grunden man står på. Högtflygande löften om en bättre värld leder i bästa fall till att det blir som man lovat. Men sedan då? Vad ska man göra av resultatet? Det vet man inte, men det spelar heller ingen roll. För läser man det finstilta finner man att troligen aldrig kommer att bli så.

Vem lurar v? Bara oss själva! Driftsäkerhet. Låt det bli slagordet i den kommande valrörelsen. Driftsäkerhet kommer åtminstone att bli ett begrepp som jag kommer att återvända till här på Flyktlinjer under det kommande året. Driftsäkerhet rimmar på hållbarhet, kunskap, kritiskt tänkande och kreativitet. Kanske inte på den språkliga nivån, men på den basala. Den nivå som räknas. Den nivå som livet levs och vardagens utspelas på.

Önskar alla en hållbar jul

Det regnar och blåser ute. Det är inte som det var förr. Min barndoms julaftnar var kanske inte alltid vita, men kalla. Lätt att dra växlar på sådana iakttagelser. Lätt att få för sig att det finns samband. Under året som kommer ska jag jobba med hållbarhet. Jag oroas över klimatförändringarna och är övertygad om att de beror på människan. Men att det regnar idag är jag inte säker på har med det att göra. Jag har helt enkelt för lite data att jämföra med. Förändringarna försiggår på global nivå, inte på regional. Utifrån det som sker där jag är och utifrån det jag upplevt under mina år på jorden går inte att sluta sig till något. Det är den kanske viktigaste insikten. Förklaringen finns inte där jag är, det som sker i min närhet är inte representativt. Utifrån regnet som piskar min ruta går inte att säga bu eller bä, ifråga om jordens klimat. Mysigt är det dock. Och det kanske klarnar upp. Fast vi ska ju vara inne idag, mestadels.

Det är alltså jul nu. En sak som har förändrats och som är ställd bortom varje rimligt tvivel är att mina känslor för julen har tunnats ut genom åren. Ju äldre jag blir desto längre fram i december har det dröjt innan känslan av att det faktiskt är jul infunnit sig. I år hann det bli den 23 innan något slags julkänsla drabbade mig. Och den känslan var långt ifrån så stark och ihållande som barndomens känslor av jul. Hade inga problem att sova igår, alls. När jag vaknade av klockan var det med en vanlig (barn)helgskänsla i kroppen. Tycker om att gå upp tidigt. När det är mörkt ute. Läsa tidningen och dricka kaffe. Det har inget med julen att göra. Den känslan blir dessutom starkare och starkare med åren. Jag saknar alltså inte julkänslan, för jag har fått något annat istället. En känsla för vardagen. Idag är jag tillfreds med livet. Äntligen har jag funnit ro, i mig själv och i tillvaron.

Julen har kidnappats. Julkänslan trycks ner i halsen på mig, från mitten av november spelas det julsånger och talas det om hur mysigt det är och hur viktigt det är att handa. Julen är en enda stor prestation. Idag är dessutom julhandeln det som räddar landet från ekonomisk ruin. Konsumtion driver tillväxt och tillväxt ger jobb. Så är det bestämt. Det är så som vi valt att organisera samhället. Så ju mer julstämning vi kan uppbåda och ju mer vi handlar, desto bättre kommer det att gå för Sverige. Jag är skeptisk. Ser alldeles för många trista samband för att kunna glädjas år det budskapet. Tror inte på mer jul. Vill ha mindre jul och mer samvaro. Ledig tid för eftertanke. Och jag använder den tiden för att reflektera över klimatet, bland annat.

Tänker på hur många barn som slitit ont för att våra barn ska kunna glädjas åt tomtens klappar. Tänker på dem som jobbar i gruvorna där malmen bryts som innehåller metallerna som alla ni iPhones kräver. Tänker på djuren som kedjas fast och som stressats och pressats till det yttersta, för att vi ska få så billig julmat som möjligt. Tänker på annat också. Det ena ger det andra. Tänker förbi bruset från TV och radio, som förtvivlat försöker ge sen av att allt är som det alltid varit. Fast alla vet att julen är ett nytt påfund. Det vi ser som gamla traditioner har i själva verket bara några år på nacken. Kulturen är sådan. Kulturen går detta med oss och med världen. Kulturen är aldrig oskyldig, den är varken ond eller god.

Ibland känns det som det finns en konspiration. Som om det finns en dold kraft som gör vad den kan för att förhindra den typen av kunskaper och insikter att nå ut i samhället. Forskning om sådana samband gynnar inte den heliga tillväxten. Därför ska den bort. Humaniora leder inte till jobb sägs det. Det stämmer för det första inte. Studier i humaniora ger kunskaper och färdigheter som är eftertraktade i samhället. Mina studenter får jobb, de flesta. Det finns nog ingen sådan konspiration, men det finns krafter som drar i den riktningen. Makt har en tendens att förmera sig och växa. Och det som inte gynnar makten kommer makten, i enlighet med sin inbyggda logik, att motarbeta. Sådan är kulturen, också. Kulturen förnekar sig själv ibland. Kanske är den egenskapen som mest utvecklad under jul.

Kanske är det så att vi människor vill drömma oss bort och att julen passar synnerligen väl för det. Några dagars respit. Lite lugn och ro. Är det för mycket begärt? Kanske, kanske inte. Saken är den att ingen kan veta. Framtiden är öppen. Det kan vara så att vårt sätt att leva riskerar att leda till jordens eller i alla fall biosfärens undergång. Det kan också vara så att det inte är så. Ingen kan veta, vi kan bara gissa. Är det värt att ta risken? Är det klokt att chansa? Vad är det vi värnar egentligen? Lite skinka, Kalle Anka och paket som ändå till stor del kommer att bytas eller glömmas. Ställer man det i relation till riskerna är i alla fall mitt val självklart.

Jag följer traditionen och gör vad jag kan för att inte sabba upplevelsen. Men det känns inte som förr och det känns inte riktigt bra. Men det som är bra och det jag har och får kan ingen ta ifrån mig och det skadar heller inte naturen. Lugnet och ron vid köksbordet. Mörkret utanför fönstret. Kaffet (ekologiskt, fair trade-kaffe) och tidningen. Jobbet som jag trivs med och livet som är i harmoni just nu. Ingen vet något om framtiden. Därför är det viktigt att inte jaga. Jag tar paus från bloggandet några dagar. Väntar med att skriva tills andan faller på. Läser skönlitteratur, promenerar, äter gott och njuter av livet. Tar vara på allt som är bra. Laddar för nästa år.

Nu är det jul: Önskar alla en god sådan!

Om behovet av lyssnande ledare

Snubblar över ett citat, i en artikel på SvDs näringslivssidor på nätet. Artikeln sätter igång tankar och får mig att reflektera, över året som gått och framtiden. Orkar dock inte riktigt skriva idag, men denna artikel sätter ord på tankar jag burit på länge, tankar som jag kommer att ta med mig in i min upptäcktsfärd i ämnet företagsekonomi.

Tvivel är ett viktigt karaktärsdrag för en ledare, menar [Vineet Nayar].

– Ja, annars lurar du dig själv. I efterhand inser jag att det var det bästa jag kunde göra, för i samma ögonblick som jag uttryckte tvivel ökade chefernas övertygelse. De kände att ’han tvivlar, nu måste vi strukturera den här förändringen’. Mina tvivel ledde till en diskussion och den diskussionen ledde till självförtroende och öppenhet inför förändringen. Det skapar kollektiv kunskap. När ledaren är hundra procent säker, då är risken för misslyckande stor, säger han.

Tänker på vår utbildningsminister. På hans framtoning, på hans självsäkerhet och arrogans. I alla fall var det så han agerade fram till resultaten för den senaste PISA-undersökningen presenterades. Han vet och han tvekar aldrig. Han lever upp till bilden av ledaren. Det är ingen bra bild, uppenbarligen. En ledare som inte lyssnar och som aldrig tvekar är en dålig ledare. Det är ingen ledare, det är mer en diktator. Och sådana kan ju bli framgångsrika. Se på Putin ... men är det rätt väg att gå för den svenska skolan? Det är frågan.

HCL Technologies hade vid den här tiden 30 000 anställda och 700 miljoner dollar i omsättning. Förändringsarbetet blev en framgång – i dag har båda siffrorna mer än tredubblats – och berättelsen om densamma har odödliggjorts i Vineet Nayars bok ”Employees first, customers Second” från 2010.

 Det är när man tar hand om varandra som chanserna att det går bra ökar. Det är förlåtande gemenskaper med högt i tak som vågar låta människor testa som överlever, som växer och blomstrar. Organisationer där man trivs förmedlar denna känsla till kunderna. Företag som tuktar sina anställda, men en strikt hierarki och där kunden är kung, kanske kan upplevas i stunden som bra. Men vad är det för egenskaper man premierar där? Vad gör det med personalen, och med kunderna? Viktiga frågor, om vi vill bygga ett samhälle där alla är lika mycket värda. Och alla är lika mycket kunder som anställda. Det vi gör i samhället gör vi med varandra!

Var han aldrig rädd för att betraktas som svag?

Vilken fråga?! Den visar hur djupt rotad föreställningen är, om att en ledare måste vara tvärsäker och peka med hela handen. Den visar hur svårt det är att byta mönster. Och den visar på en viktig orsak till krisen som världen befinner sig i. Låsningen som alla världens ekonomier hamnat i. Beslutsfattare världen över är stöpta enligt samma mall och ser i princip identiska ut. Det är män, män och åter män. Män som talar sig varma för sin manlighet och som ser den som den enda vägen. Vi ser vart den vägen leder. Det är ingen framkomlig väg. JU förr vi förstår det, desto bättre. För världens ekonomier, den svenska skolan och för miljön.

– Som tur är hade jag tre tonåringar hemma vid den här tiden. Vad jag lärde mig av dem var att ju mer strikt jag var när det gällde kontroll och föreskrifter, desto mer rebelliska blev de. Den enda ledarstilen som fungerade med dem var en samarbets- och diskussionsorienterad stil. Så länge vi hade en meningsfull konversation – oavsett om den handlade om utbildning, droger eller sex och alla fick bidra – när vi kom till ett gemensamt beslut så lyckades jag med mina tonåringar, säger han.

Meningsfulla konversationer. Låter som ljuv musik i mina öron. Lyssna mer än man talar och gemensamma beslut som tagits på grundval av aktuell kunskap och med helhetens bästa för ögonen.

Han tog arbetssättet med sig till kontoret.

– Människor vill faktiskt samarbeta, de vill veta att du inte har bestämt dig. De vill veta att din idé inte bara är din utan allas. De ledare som kommer att lyckas leda människor till framgång i framtiden är de som förstår att du har en mun och två öron, för de kommer att behöva lyssna dubbelt så mycket som de pratar. Försiktighet bygger bra ledare, säger han.

Människor vill gott. Ingen tvekan om det. Om vi bara lyssnar på varandra och försöker förstå. Vad som behövs är insikt om betydelsen av olika perspektiv och mångfald. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas. Genom att fler lyssnar oftare på varandra. Man måste inte vara överens, men lyssna måste man! Det är ett av problemen idag, att alla vill tala men få vill lyssna.

För något år sedan tog Vineet Nayar klivet ner från vd-posten på HCL Technologies. I dag är han företagets vice styrelseordförande, vilket ger honom en fri roll som han verkar trivas med. Han bloggar hos Harvard Business Review, reser jorden runt som talare och gästade nyligen Stockholm.

Och han kallar sig hellre provokatör än ledarskapsguru.

– Mitt jobb är att provocera och uppvigla debatten, att försöka få tillbaka människor i affären. Det är min roll. Jag har inte svaren, för jag är ingen professor, jag är ingen forskare. Jag är en praktiker. Jag experimenterar. Och jag visar alla experiment på min blogg, både det som har fungerat och det som inte har fungerat.

Faktum är att professorerna heller inte har några definitiva svar. Det är den tron vi måste göra upp med, att (samhälls-)vetenskap handlar om svar och som sanningen. Faktum är att det finns inga svar, bara frågor och att sanningen ständigt förändras. Sanningen om människans gemensamma egendom, kulturen och samhället, är att det är föränderliga storheter. Kultur är resultatet av ständiga förhandlingar.

Kan vi överföra en del av denna synen till skolan är mycket vunnet. Då finns det hopp. Enkelt är det inte. Krafterna som drar åt motsatt håll är många och starka. Hittar en annan artikel som får visa på det, på Brännpunkt. Där ger Emelie Lilliefeldt svar på tal: Högskolan är ingen arbetsförmedling. Ett universitet är en plats där kunskap och kritiskt tänkande växer fram, det är plantskola för framtiden, en källa att ösa ur. Det kan och får inte betraktas som en utförarorganisation som arbetar på uppdrag av tvärsäkra direktörer som inte vill lyssna utan bara ge order och som inte vill betala för den forskning och utbildning som företagen anser sig behöva.

Utbildningens kvalitet måste vara central. Högskoleutbildningar ska också ha relevant arbetsmarknadsanknytning, utan att tumma på bildningen och den generella kompetens som är styrkan i akademisk utbildning. Men högskolan är ingen arbetsförmedling.

Det finns flera vägar till arbetsmarknaden. Etableringen på arbetsmarknaden påverkas av en rad olika faktorer, varav vissa är helt utanför lärosätets kontroll. Det framgår tydligt av den utredning som Andréa Ström och Carl Göransson hänvisar till på Brännpunkt 20/12. Att villkora utbildningens resurser efter faktorer som lärosätena själva inte råder över är oklokt.

Viktigt! Högskolan är ingen högskola om den inte är fri. Högre utbildning blir inte högre om den inte får söka sig fram på egen hand och med egna mål, kunskapsrelaterade mål. Självklart ska högskolan och forskarna lyssna, men det måste även företagen göra. Samhället är en helhet och blir vad vi tillsammans gör det till. Låter Lilliefeldt få sista ordet. Hon får avsluta bloggposten, så tar jag hand om julen här hemma.

Lärarna är en nyckel till utbildningens kvalitet. Men antal timmar av lärarledd tid är bara toppen av isberget. Därtill kommer exempelvis förebredelser för undervisningen, handledning och examination samt möten för att samordna kurser. Lärarna ska också hinna utveckla sin kompetens. Lärarledd tid är en viktig faktor för utbildningens kvalitet, men utan goda arbetsvillkor för lärarna drar vi undan mattan för utbildningskvaliteten.

Studenterna är viktiga för utbildningskvaliteten. Ström och Göransson menar att enkäter till studenter och alumner ska vara en del av att bedöma kvaliteten. Att genomföra sådana undersökningar med en godtagbar, vetenskaplig nivå har visat sig vara så svårt att det har fått utgå ur UK-ämbetets kvalitetsutvärderingar. Utifrån bristfälliga data är det olämpligt att fördela resurser.

Högskolan är del av utbildningskedjan. Studenter med goda förkunskaper tar lättare till sig utbildningen, vilket bidrar till en effektiv utbildning av hög kvalitet. Om högskolan ska uppfylla förhoppningen om en bättre framtid för både studenten och samhället till en rimlig kostnad, behöver alla som väljer att läsa vidare ha goda förkunskaper. För det behöver vi en välfungerande grund- och gymnasieskola.

Ett samhälle för alla är nyckeln till en bättre skola

Igår läste jag något som fick mig att reagera. På DN-Debatt skrev historikern Arne Jarrick om den svenska skolan. Inget nytt och uppseendeväckande i det kan tyckas, men han skrev om det på ett klokt sätt. Och han satte framförallt in skolan i den kontext som samhället utgör. Han presenterade en analys av problemen som verkligen säger något och som öppnar upp för samtal som kan leda till något. Jarrick skriver på en debattsida, men orden är inte agitatoriska. Klokt, hoppfullt och värt att ta på största allvar.

Individualism. I ett långt gånget expertsamhälle som vårt fritas de flesta från tvånget att äga kunskap, och samhällsprojektet är inte längre gemensamt. Utvecklingen har alltså fått kunskapsförstörande följder, som det är svårt att göra något åt – men inte omöjligt, skriver historieprofessorn Arne Jarrick.

När utbildningsministern och andra aktörer står handfallna och börjar lansera allt mer desperata åtgärder och reformförslag för att hindra utvecklingen och för att rädda det som räddas går, visar Jarrick på humanioras analytiska styrka. Han benar upp problemet, visar på komplexitet och söker samband. Han levererar inga svar och har ingen fix och färdig lösning, men han visar på vägar fram och han presenterar tankar kring vad som krävs. Han läser ut två vägar eller två linjer ur resultatet av PISA-mätningen.

Är det i så fall å ena sidan så att det pågår en samling kring ett samhällsprojekt i länder som nyss var fattiga men nu hyser hoppet att ta sig därifrån, med kunskap och utbildning som viktiga motorer? Är det å andra sidan så att befolkningarna i vissa länder ännu är för fattiga för att kunna och befolkningarna i andra länder allmänt sett är för rika för att vilja göra detsamma?

Vore det så pekar det mot en förklaring till det pågående raset. Det är en förklaring längs två linjer som strålar samman i ett handlingsval som jag kallar ”sorti”, med ett lån från nationalekonomen Albert O Hirschman.

Jarrick visar att och hur skolan hänger ihop med det övriga samhället. Skolan och även den högre utbildningen är inget särintresse, det är en integrerad del av helheten. Och där, i den insikten, menar jag finns lösningen på de problem vi ser. Ökad förståelse för detta är vad som krävs, inte bara för att skapa en bättre skola, utan även för att bygga ett hållbart samhälle.

• Första linjen: Varför ska unga människor anstränga sig för att förse sig med kunskaper, och varför ska de i så fall göra det i skolan? Vilken är vinsten? Visserligen möter vi ständigt en förkunnelse som säger att vi nu mer än någonsin är tvungna att göra det för att klara oss i ett komplext och kunskapsintensivt samhälle. Men är det sant? Och tror inte unga människor att det går att reda sig rätt bra utan att veta särskilt mycket?

Visst är det bra att kunna engelska, men just för att klara sig i världen verkar man kunna lära sig språket hemma framför datorn eller på resa lika bra som i skolan. Och vilken matematik måste man kunna när algoritmerna redan är inbyggda i våra apparater, där man också kan söka information om vad som helst utan att veta hur orden stavas, och där statistikprogrammen hjälper oss att räkna ut samband utan att vi behöver veta hur det går till? Apparater som snarare inbjuder till korta besök bland korta texter än till träning i läsförståelse av längre resonemang. Tillvänjande och uppmuntrat också av dem som påstår att vi lever i ett kunskapssamhälle, i vilket ofta kunskapens innehåll tycks mindre intressant än uppmärksamheten den väcker.

Självklart bygger de här hjälpmedlen på avancerad kunskap. Men det räcker att en minoritet av experter har den och att de förser oss andra med genvägar förbi snarare än till kunskapen. Så vi lever i ett kunskapsbaserat expertsamhälle som till följd av avancerad informationsteknik fritar flertalet från kunskapstvånget.

Och följden? Just den vi nu ser, men ännu inte överallt dit samma teknik också har nått och där den också utvecklas och med tiden riskerar att få samma följder som här. Sådan utveckling från expansion till välstånd till stagnation har vi bevittnat många gånger i historien, i till exempel Kina, Rom, Ottomanska riket. Den har diskuterats länge, bland andra av 1300-talshistorikern Ibn Khaldun, då han talade om nybyggarandan – han kallade det ”beduinandan” – som riskerade att tunnas ut för varje ny generation som skulle förvalta den. Framgång riskerar att göra oss bekväma, trots att vi anar följderna. Trestjärniga restauranger förblir i allmänhet inte trestjärniga.

I frånvaron av ett mobiliserande samhällsprojekt skjuter de här förloppen på den individualism som enligt World Values Survey i hög grad kännetecknar Sverige. Man kan kalla det för sorti, utträde ur gemensamma strävanden för gemensamma mål.

När individerna lämnar samhället och satsar på sig själva. När jag är den enda allt fler är lojala med. Det vill säga när skatterna sänks och valfriheten ökar, då löses samhället upp. Varför ska jag bry mig, när jag har det bra och klarar mig på egen hand? När den känslan sprider sig är det ett allvarligt tecken och att då lansera hårdare tag i skolan riskerar att skynda på utvecklingen. Vad som behövs är ett mobiliserande samhällsprojekt. Något att samlas kring.

Klimathotet skulle kunna vara en sådan mobiliserande kraft. Ett slags yttre fiende att gemensamt försöka bekämpa. Om det vore något som alla insåg och kämpade med, då skulle människor knytas tätare till varandra och behovet av kunskap skulle bli tydligare, för alla. Och det skulle leda till att allt fler elever och studenter studerar och läser för sin egen skull, inte som idag för någon annans. Då skulle läraryrket bli mer stimulerande och mer krävande och det skulle öka prestigen. Bara de bästa skulle klara av uppdraget. Fast där är vi inte, inte än. Inte idag. Vi är på väg att montera ner samhället. Allt fler som lyckats stiger av, för de har tillräckligt med pengar. Och de som inte har pengar stressas och pressas så till den milda grad att utslagningen ökar och sortin i båda ändar av spektret ökar. Kvar finns en krympande medelklass, på vars axlar allt mer ansvar vilar. Det är inte hållbart. Men det finns vägar ut. Jarrick presenterar i sin debattartikel förslag och tankar som pekar mot ett bättre och mer långsiktigt hållbart samhälle.

• Andra linjen: Den allmänna samhällsförändringen har på senare år överlagrats med institutionella reformer som driver på i riktning mot kunskapssamhällets nedrivning, vilken utlöst den Pisa-panik alla nu talar om. Det är här Hirschman kommer in med sin studie ”Exit, Voice, and Loyalty”, publicerad redan 1970.

Effektiviseringshets, ständiga besparingar och en växande byråkrati samt en utbredd kontrollapparat är åtgärder som i kombination med en ekonomi som blivit ett mål i sig, istället för ett medel, är tecken i tiden. Alarmerande tecken. Även skolan påverkas. Och resultatet visar sig nu. Idag är det bussines as usual som är problemet och lösningarna spär på problemen. Ju mer vi gör desto värre riskerar det bli, om vi inte ser det Jarrick pekar på. För det finns som sagt lösningar som fungerar. Men då måste man först inse vad som är problemet.

Enligt Hirschman finns det två möjliga reaktionssätt för den som är missnöjd med kvaliteten på de varor som ett företag säljer eller med den verksamhet en organisation bedriver: att handla ekonomiskt eller att handla politiskt. Det förra innebär att överge företaget eller organisationen som missnöjet gäller till förmån för en annan produkt eller organisation. Hirschman kallar det för ”sorti”, medan ”protest” är det politiska och därmed lojala sättet att reagera på. Lojalt, därför att det är att ta ansvar för den organisation man befinner sig i.

Har detta med den pågående krisen att göra? Ja. I dag är skolsystemet riggat så att det i första hand inbjuder just till sorti för de föräldrar som är missnöjda med den utbildning deras barn bestås. De kan ta sin skolpeng och gå. Sannolikt är det de mest kvalitetsmedvetna som är de första att låta sina barn göra sorti. Därmed bidrar de till att ytterligare försämra skolan. Och så vidare. Om systemet i stället vore sådant att de kvalitetskrävande föräldrarna hade starka skäl att vara kvar för att protestera mot missförhållandena skulle kanske den nedåtgående spiralen ha kunnat hejdas.

När individen gör det individen anser vara bäst för hen, när allt fler bryr sig allt mer om sig själva, då har vi snart inget samhälle längre. En skola blir vad man gör den till, gemensamt. Och det fira valet gör att den som har resurser väljer bort det som anses problematiskt. Logiken är enkel och den ser klok ut, men betänk att det som väljs bort är gemenskapen och det kollektiva ansvaret för helheten som utgör ett nödvändigt skydd och stöd för alla. Det kanske ser ut som jag klarar mig själv, men alla mänsklighetens framgångar har varit kollektiva. Ingen människa är en ö. 

Vad vi ser är alltså en samhällsutveckling som inbjuder unga människor till att väja för den krävande vägen mot gedigen kunskap till förmån för det som kräver mindre utan att på kort sikt ge påtagliga nackdelar, samtidigt som skolsystemets belöningssystem hellre inbjuder till individualistisk flykt än till gemensam kamp för förbättring. Dubbel sorti, alltså.

Jarrick sätter här fingret på något oerhört talande och viktigt. Det handlar inte om antingen höger eller vänster i politiken, det handlar om samhället som vi vant oss vid det. Det handlar om vår gemensamma framtid. Vi måste kollektivt inse att vi behöver varandra och en gemensam grund att stå på, ett större projekt som för oss samman. Om det är rött eller blått spelar mindre roll, så länge det ÖVERGRIPANDE projektet är gemensamt.

Dagens politiker vidtar nu den ena åtgärden efter den andra för att rida spärr mot de kvalitetsproblem som jag tror bara är den naturliga följden av ett grundläggande systemfel. Att införa alla dessa kontroller är tappert och lovvärt men drar orimliga transaktionskostnader i tid och pengar. Alla som verkar i skolan känner tyngden av det här.

Ansvaret för skolan är allas, men idag har det gjorts till lärarnas. Det är inte hållbart. Det är förödande. Det som sagt bussines av usual och lösningarna som är problemet. Resurserna borde läggas på arbetet med grundproblemen, inte på symptomen. Förr eller senare blir uppgiften övermäktig. Och vem ska då ta hand om skolan? Eller ska vi lägga ner den? Hur tänker vi? Tänka måste vi, oavsett hur vi ser på problemet och dess lösning.

Att göra något åt de kunskapsförstörande följderna av den allmänna samhällsutvecklingen är svårt men inte omöjligt med historisk kunskap om riskerna. Utvecklingen är följden av val, ju mer informerade desto bättre. På kort sikt är det dock lättare att avskaffa ett skolsystem som belönar illojal sorti framför lojal protest.

Jan Björklund drog i gång debatten om skolans kvalitet. Hedervärt. Det vore än mer hedervärt om han nu vore redo att byta ut lappverket av nödlösningar mot ett verkligt systemskifte, där det generaliserade fria skolvalet demonteras.

Vad jag här har sagt är bara ett förslag på förklaring. Det skulle behövas systematisk forskning för att ta reda på om det ligger något i den.

Den viktigaste poängen med Jarricks text är att han visar på dels behovet av humaniora, dels på nyttan med humaniora. Vad skolan och Sverige behöver är en valfrihet värd namnet, en valfrihet som leder till ökad frihet, inte som idag minskad frihet. Och frihet kan bara uppnås genom att ge upp en del av sin individuella frihet. Håller med om att det ser ut som en paradox, men det är inte det. DET ÄR INTE DET! Vi måste förstå detta, att den frihet vi drömmer om är omöjlig, det är den som utgör paradoxen. Det är den typen av frågor och förmågan att inse detta som humaniora handlar om. Satsningar på humaniora kan med andra ord leda till att fler förstår vad man ska ha matematik till. Det är ur bredden som spetskompetenserna växer.

Det viktigaste, grunden för allt

En ny dag. Ett nytt liv. Befinner mig i ett mellanrum. En plats utan mål, utan riktning. Försöker bara vara. Inga krav, inga måsten. Eller det är det enda kravet jag underkastar mig. Behöver det, för att jag under en lång tid nu dignat under krav och suttit fast i en kalender utan lufthål. Ständigt ett eller ett halvt steg efter. Behöver vila, men vill inte sova mer. Vill vara i tanken, för där lever jag. Samtidigt är det tänkandet som tärt på mig och som fått mig att bli trött. En av livets alla paradoxer.

Arbetar man med tänkande är det inte kroppen som tar stryk, även om hjärnan är en del av helheten och kan pressa muskler och ben till dess yttersta gräns. Forskar man är det hjärnan som pressas och som pressar sig själv till det yttersta. Ju mer man vill och desto fler saker som pressas in i den redan fyllda kalendern, desto mer tänjer man på gränserna som finns men inte syns. Gränserna för biologin och för intellektet är tänjbara och kontextuella, aldrig absoluta. Därför kan man aldrig veta säkert om man är nära eller på säkert avstånd. Det är förrädiskt. Farligt, ibland. 

Vill vara där jag är, för det är den bästa platsen för mig. Samtidigt är det frustrerande att tänka på hur det är och ställa det mot hur det skulle kunna vara. För då är det inte bra längre. Fast det är absolut inte bättre någon annanstans. Jag är där jag vill vara och från och med nästa år kommer jag att få det bättre. Kanske blir det inte mindre att göra, man kraven och måstena blir färre och mindre. Marginalerna blir större. Jag får mer kontroll och bestämmer själv. Gott så. Kan vila i det, nu denna den första dagen efter det jobbiga arbetsåren 2013. Behöver vila, för att orka. En termin ser lång ut, på pappret. Men den går fort. Arbetsåren hinner knappt starta innan det är jul. Sedan är det sommar och semester. Hur går det till? Vad är det som händer? Vad gör vi med varandra?

Det är vi, alla vi, tillsammans, som gör detta mot varandra. Vilket då? Det vi som pressar oss. Det är vi som ställer krav på effektivitet och som granskar varandra i sömmarna. Det är vi som begär mer och mer av oss själva och varandra. Samhället och kulturen existerar inte utanför våra kollektiva handlingar. Kultur är och finns inte, den görs och blir till i handling. Om det handlar den bok jag håller på och skriver. Tycker om att skriva böcker, för där får tankarna ta den plats de behöver för att byggas upp, för att mogna och för att förklaras. Där mellan pärmarna finns det plats och mellanrum att utforska det som är okänt och svårt, som kultur. Tyvärr finns och verkar jag i ett akademiskt system som på kort tid förändrats. Idag räknas det inte som en merit att skriva böcker. Det enda som räknas är artiklar, på engelska, som publicerats i utlandet. För så är det bestämt. Av vem? Av oss, alla vi tillsammans. Varför då? För att det är effektivt och lätt att utvärdera, kontrollera och räkna. Det som citeras mest och den som har flest publikationer när året är slut vinner. Så ser det ut. Det skulle kunna vara så mycket bättre.

Effektiviteten, de ständiga kraven på prestation, är ett resultat av handling. Kollektiv handling. Ingen enskild bestämmer, det gör vi alla tillsammans. Kraven påverkar alla. Vi gör det mot varandra. Och ju större kraven blir, desto mindre tid för reflektion finns det tid för. Då kan kraven öka ännu mer. Tills samhället når den gräns som enskilda individer stöter på, när de pressat sig för långt. Det finns en gräns för vad samhället mäktar med. Om vi inte är vaksamma drabbas vi alla. Ingen kommer undan. Pressar vi oss som kollektiv över gränsen, faller vi fritt och det kommer att bli svårt eller kanske omöjligt, det vet ingen, att återskapa det som var bra. Det är ett högt spel vi spelar. Vill påminna om det. Det är detta som dyker upp när tanken får färdas fritt, när orden släpps lösa och kroppen återhämtar sig. Låter bara tankarna komma. Njuter av kravlösheten men kan inte låta bli att oroas. 

Läser Karin Boye. Hon var klok, eller är klok. För orden finns kvar, hennes tankar lever än. Talar till mig och till alla andra, vi som läser. Många gör inte det, läser inte. Kanske hinner man inte. För alla krav, alla måsten, Den ständiga pressen. Effektivitetens tvingande kraft suger musten ur enskilda och samhället. För kulturen utarmas om den inte hålls levande och levande hålls den av oss. Om vi inte läser, tänker och talar om konst och litteratur finns ingen kultur. Därför läser jag Boye, för hon visste vad som är viktigt, i livet. Egentligen. Hon förstod och hade den ovärderliga gåvan att kunna klä tankar i ord. Hittar den här dikten, som handlar om det jag tänkt högt om här. Om det som är viktigt i livet, samhället. Igår, idag och imorgon. Läs. Begrunda.

Grunden för all metafysik 

Walt Whitman: Och nu, mina herrar, ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet som grundval och slutsten också för all vår metafysik. 

(Så till studenterna den gamle professorn, av många åhörd, vid slutad kurs.) 

Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen, Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel, läst om Platons läror, och Sokrates, större än Platon, och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates -- forskat och klarlagt. 

I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system, ser alla filosofer, ser kristna kyrkor och sekter. 

Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän, mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar, mellan stad och stad, mellan land och land.

Bakom kunskapen och produktionen. Bakom berget av julklappar finns det som är viktigt, det som ständigt riskerar att tappas bort eller glömmas. Där finns grunden för allt. Kunskapen om detta finns redan, den behöver inte skapas. Den behöver återupplivas, i handling, av oss. Grunden för all metafysik är vi, alla vi och de band som vi knyter mellan varandra. Imaginära band av kärlek och solidaritet. Vänskap är en ovärderlig gåva. Och det fina med att ge kärlek och vänskap, genom att visa solidaritet, är att ju mer man ger desto mer får man. Det är en oändlig resurs. Dessutom är det en långsiktigt hållbar resurs.

Håller fast vi den tanken. Jobbar vidare på den längre fram. Men nu ska jag bara vara. Tar dagen som den kommer. Vilar, i tanken och tar vara på det som händer i mellanrummet. Återkommer med fler tankar, om och när andan faller på.

Året som gått och året som kommer

Sista arbetsdagen 2013 är här. Fem timmars föreläsande, om genus, maskulinitet och kriminalitet, sedan är detta arbetsår slut. Utan tvekan ett av de jobbigaste och mest omtumlande åren i mitt liv. Jag kastade mig ut i arbete efter helgerna. Hade tagit på mig massor för att undvika det som sedan ändå hände. Tänkte det skulle ta fokus från oron. Så blev det inte och det lärde mig att om det finns oro i botten går det inte att jobba bort den, det enda man kan göra är att ta det lugnt. För det behöver man. Jag höll på att gå under där i våras. Pressen och stressen var stor och dessutom famlade jag i blindo. Det som höll mig kvar i matchen var det som gör att jag nu, trots att jag är enormt trött, ser fram mot våren och nästa arbetsår. Nya uppgifter och intellektuella utmaningar.

Marifus-projektet ska ros i hamn. Det ska bli kul. Har en massa idéer kring rapporteringen och spridningen av resultatet av arbetet jag gjort där. Tänker nytt, tänker stort. Tänker inte låta mitt dåliga självförtroende, som så länge jag levt har hållit mig tillbaka, som legat där och förstärkt alla yttre problem, påverka mitt arbete. Har bestämt mig för att lämna det här, på denna sida av årsskiftet. Nästa år är mitt år. Jag ska vidareutveckla mina företagsekonomiska intressen. Har en massa nya böcker att läsa och frågor att jobba med. Oerhört inspirerande. Tacksam! Glad!

Först en välbehövlig semester. Först två veckor utan krav. Ledig, fri. Två veckor med skönlitteratur och promenader, utan väckarklocka. Nyår i Malmö. En tur till Louisiana och Köpenhamn. Tid att fylla med innehåll. Ett mellanrum. Flyktlinjer att upptäcka. Allt är inte möjligt men livet blir aldrig bättre. Tänker allt oftare på det. Befinner mig vid mitten av livet. På toppen. Kan inte räkna med bättre tider, för varje åt som går ökar risken att det blir sämre. Tar därför vara på tiden och dagarna som är. Försökte göra det även under vårens turbulens. Inte en enda gång har jag ångrat mina val i livet.

Jag har det bästa jobbet. Får betalt för att göra det jag ändå inte kan låta bli att göra: tänka, reflektera, ställa frågor. Lyssna. Lära. Till våren och även en bit in i 2015 kommer jag att få tid i tjänsten för att läsa och skriva. Det handlar inte om att jag inte vill undervisa, utan om att jag fått omställningspengar. En chans som aldrig kommer tillbaka. I våras hotades jag av uppsägning. Nu investerar arbetsgivaren i mig. Livet är en bergodalbana. Det går upp och det går ner. Därför gäller det att inte tappa huvudet. Det enda man kan göra är att vara tacksam för och ta vara på det vackra och det som inspirerar. Och att inte låta det som är problematiskt äta upp en. Framförallt kan och får man inte låta sina inte demoner förgöra en. Det finns tillräckligt med hot och problem där ute ändå.

Ett bra självföreoende är en gudagåva. Det kommer jag aldrig att få. Men jag har bestämt mig för att inte låta avsaknaden av tro på den egna förmågan hålla mig tillbaka. Gott så. Efter jul och nyår ska boken, min stora bok om kultur skrivas klart. En sista genomgång återstår och korrektturläsning. Räknar med att kunna sända manuset till något förlag innan påsk. Författande tar tid. Men det får ta tid, för jag kommer inte att få chansen igen. Ska jag lämna ett substantiellt bidrag till humaniora, kulturvetenskap och etnologi är det nu. Jag har förberett mig på detta under hela mitt liv och genom alla år i akademin. Jag har tillräckligt med meriter. Det är nu eller aldrig. Och jag är redo. Inget gör mig så glad och tacksam som den insikten. Vad som än händer med boken, om det så slutar med att jag publicerar den som en pdf här på Flyktlinjer så är jag nöjd med vad jag åstadkommit.

Utbildningen till Innovation Champion avslutas i januari. Oerhört inspirerande att få möjlighet att jobba även praktiskt med hållbarhetsfrågor. Hållbarhet kommer även att bli min ingång till företagsekonomin. Ser en röd tråd där och tänker att det är bra att samla krafterna, för att öka chansen att nå ut.

Det är emellertid aldrig jag som bestämmer vad som fungerar. Kunskap uppstår i sammanhang, aldrig hos någon enskild. Tiden och sammanhanget måste vara det rätta för att det ska bli bra. Det räcker inte att författaren gör ett bra jobb, omgivningen måste acceptera tankarna för att det ska bli en bok. Helheten bestämmer, kontexten avgör. Är ödmjuk inför detta och accepterar spelreglerna. Det gäller för övrigt även undervisning och lärande. Även där handlar det om sammanhang bestående av en hel massa aktörer som i samverkan skapar resultatet. Kultur är inte. Kultur blir, liksom kunskap.

Detta att ingen eller ingenting är en isolerad ö, detta att allt är interagerande delar av samma helhet, av livet här på jorden. Detta att ingen blir till eller skapar sig själv på egen hand, det är en viktigt insikt som ständigt måste hållas aktuell. Det är en tanke som lätt faller i glömska och som det kan vara mödosamt att ta till sig. Det är svårt, men just därför oerhört viktigt. Avslutar denna bloggpost med att relatera den tanken till en annan av alla de uppgifter och utmaningar jag har att ta tag i under året som kommer. Skolan och den högre utbildningen, som står inför ett slags vägskäl. Ska v i göra något är det nu. Läget är allvarligt, men det går att rätta till och bygga nytt. Det finns hopp och det bästa är att kunskapen redan finns, det är i genomförandet det brister. Läser om ett klokt förslag på Brännpunkt idag, som handlar om sammanhangets betydelse. Som visar att en orsak till problemen i skolan är att det finns en orimlig tro på individens förmåga. Sam Olofsson skriver.

På 1980-talet besökte jag en skola i England (Margaret Thatchers England). Den dagen bröt man all undervisning i landet och genomförde ett nationellt prov i geografi. Eleverna fick som uppgift att med hjälp av läroboken och andra källor beskriva Japans energisystem. I nästa fråga skulle de föreslå ett nytt energisystem som gjorde landet mindre beroende av importerad energi och vilka följder ett sådant förslag skulle få. Elevernas svar rättades av externa examinatorer och de nationella proven utgjorde, som jag minns det, 50 procent av betygsunderlaget i ämnet. De andra 50 procenten svarade undervisande lärare för. Man mätte alltså elevens färdighet det vill säga förmågan att tillämpa sin kunskap och, skulle jag vilja säga, det egna kreativa tänkandet. Men poängen var att man genomförde en verklig extern granskning av elevernas förmåga och lät också denna del utgöra en tvingande del av elevens betyg.

Detta är kanske inte lösningen med stort S för problemen i Sveriges skola och utbildningssystem, men det är en god tanke. Idag är den läraren som har det fulla ansvaret för kunskapsutvecklingen, från ax till limpa, så att säga. Läraren ska vara inspirerande, kunnig och dessutom ska hen bedöma resultatet. Ett slags utbildningens slutna rum där en gör allt och där eleverna och studenterna spelar en allt mindre roll. Ansvaret vilar tungt på läraren som dessutom har en massa administration som stjäl tid och stör koncentrationen. Det är inte hållbart. Jag är en varm anhängare av extern bedömning. Och jag finner det obegripligt att det systemet inte införts. Idag granskas lärosätena, inte studenternas kunskaper. Ansvaret för lärandet kan och får dock aldrig vara någon annans än elevens och studentens. På samma sätt som ansvaret för utbildningens kvalitet ska vara lärarens. Och med en extern aktör som ansvarar för granskningen av studenternas och elevernas kunskaper skapas ett slags utbildningens heliga treenighet. Tanken finns på andra håll i samhället. Vi har till exempel den lagstiftande församlingen, och den laguppehållande instansen och den dömande. Riksdag, domstol och polis samverkar och utgör basen i vårt demokratiska samhälle. Det borde vara en tanke som införs i skolan också, för kunskapens skull, för framtidens och för hållbarhetens.

I Sverige har vi som nästan enda land i världen tagit bort detta instrument. Ingen tycks i debatten reflektera över konsekvenserna av att undervisande lärare själv sätter sina betyg. Att vi gör så fick bland annat till följd en kraftig betygsinflation. Andelen elever som gick ut med högsta betyg i alla ämnen var 28 gånger högre 2007 än 1997 – en ökning med 2800 procent. Vi hade en okontrollerbar betygsinflation samtidigt som elevernas resultat i andra undersökningar sjönk markant – Pisa-undersökningen är bara ett exempel. Att detta var möjligt beror på att det är helt fritt för läraren i Sverige att avgöra om det nationella provet skall påverka betygsättningen. I England stod det nationella provet för 50 procent av betyget. Det finns i dag massor med granskningar som visar på skolor i Sverige där det finns en stor diskrepans mellan resultat på nationella prov och faktiska betyg – därav en utveckling som beskrivs ovan och som rimligen borde få alla att inse att vi har allvarliga problem med vårt system.

Alltför många utesluter ofta reflexmässigt idén att införa externt rättade prov. Väldigt få har i dag erfarenhet av det och de flesta tror att det skulle behöva innebära slutprov som helt avgör betygen. Men så behöver det inte alls vara. Man kan skriva examina i några centrala ämnen, för att få en uppfattning om nivån i klassen. Man behöver inte låta ett slutprov avgöra hela betyget. Man kan också ha prov som mera mäter färdigheter (exemplet ovan), som komplement till prov som mer mäter kunskap. Men med ett antal externt rättade prov som delvis avgör elevens slutbetyg, kan man skapa ett signalsystem om de resultat undervisningen ger. Min bestämda uppfattning är att svenska skolans problem bottnar i en avsaknad av ett sådant system.

Vinsterna med detta system är många och vill vi på allvar skapa världens bästa skola vore det tjänstefel att inte beakta tankarna som Olofsson för fram. Resultatet av en sådan reform skulle visa sig direkt. Lärarna skulle får mer tid över till det som är uppdragets kärna, det de utbildats för och är bra på. Administrationen skulle minska drastiskt och ansvaret för lärandet skulle ligga hos eleverna. Den oroväckande tendens som finns idag till att studenterna förhandlar allt mer om sina betyg, eller försöker förhandla skulle i ett slag försvinna. För om betygen sätts av någon annan är det meningslöst att tjata på läraren. Med ett sådant system skulle läraren istället få relevanta frågor och intresset skulle tydligare riktas mot dennes kunskaper och förmågor. Läraren skulle bli en guide och vägledare, istället för som nu en grindvakt som elever och studenter har allt att vinna på att försöka lura.

Fördelarna är uppenbara. Lärarna skulle få ett kvitto på sin undervisning och en signal om var betygsnivån bör ligga. Det skulle ge lärarna stöd vid betygsdiskussioner med elever och föräldrar och gentemot en ibland pressande skolledning. Att undervisande lärare inte ger betyg, utan mer skulle coacha eleven mot att nå sina mål, förändrar helt spelreglerna i klassrummet (tro mig!). Lärare som inte förmår undervisa skulle antingen fortbildas eller tvingas arbeta med något mera lämpligt (vi har alla sett detta problem).

Vi skulle dessutom få en kvittens över resultatet med olika undervisningsmetoder: Är det bra att elever utrustas med laptops och internetuppkoppling i skolan? Är en läxfri skola bra? Skall undervisningen baseras på att eleven själv söker sin kunskap? Är katederundervisning bra? Och så vidare. Det är först när vi kan avläsa effekten av vår undervisning som vi steg för steg äntligen kan börja styra skolan i rätt riktning. Vi skulle på sikt hitta en möjlig väg ut ur denna undervisningslabyrint – motsatsen ser vi i dag.

I Uppdrag granskning målades en bild upp av John Bauer-skolorna som var förfärande. Förutom att man plockade resurser ur en skattefinansierad skola, påstod man att skolan lockade till sig elever med hjälp av löften om datorer. Undervisningen var helt undermålig men man gav frikostiga betyg vilket gjorde elever och föräldrar nöjda – allt detta har enligt min uppfattning möjliggjorts genom avsaknad av extern granskning som tydligt visat effekterna av undervisningen. Det slutade med en konkurs.

Det offentliga skolväsendet går inte i konkurs. Men vi har nu under ett antal decennier låtit skolan sakta förfalla genom att vi tagit bort de verkliga signalsystemen inom vår undervisning. Att något så viktigt som vårt nationella undervisningssystem tillåtits förfalla är givetvis ytterst allvarligt. Inga ungdomar är hjälpta av en undermålig undervisning och som vanligt slår det hårdast mot de svagaste. Vägen tillbaka är att säkerställa att vi verkligen får information om att barnen får både kunskaper och färdigheter – och jag hävdar med bestämdhet att det är möjligt. Min lösning är enkel men verkligen ingen ytlig förenkling. Men att lösa en gordisk knut är att lösa en invecklad uppgift förvånansvärt enkelt.

Kloka ord! Nu ska jag undervisa. Om drygt fem timmar börjar min ledighet. Ser fram mot nästa års utmaningar, men för att livet ska bli långsiktigt hållbart behöver jag vila. Kan inte lova att det kommer en bloggpost varje dag, men att skriva är att vila för mig. Tankeflödet går inte att stänga av. Blogggandet är ett sätt för mig att få ro, det ger mer än det tar och det har varit min räddning under detta turbulenta år. Tacksam för det, också. Och för att jag blir läst och för alla kommentarer. Även bloggande är ett sammanhang och i den helheten är jag bara en liten del. Det mitt momento mori, mitt mantra för att påminna mig om livets bräcklighet.

På återhörande!