På väg till Malmö för att fira nyår, via konstmuseet
Louisiana i Humlebeck, i Danmark. Halvvägs in i ledigheten, den välbehövliga
vilan från stressen och pressen som jobbet innebär, detta år 2013 mer än
någonsin. Måste vila för att orka. Njuter av det, men kan inte låta bli att
tänka på jobbet.
Över tio år nu har jag arbetat på heltid som lärare på
högskola och universitet. Har aldrig ångrat mitt val av yrke. Även om alla
dagar och moment i yrkesvardagen inte är lika roliga och givande är arbetet som
Lektor det bästa jag kan tänka mig. Arbetet handlar om och går ut på att främja
lärande. En lärare som själv inte lär är som jag ser det ingen lärare. Och att
få jobba med kunskap, lärande och undervisning är ett privilegium. Varje dag är
ett äventyr. En kurs är aldrig den samma och även om vissa föreläsningar på
pappret ser ut att vara den samma år från år så är det inte så det fungerar i
praktiken.
Lärare är på väg, ständigt på väg. Lärare uppfinner sin väg
så att säga på resan och gör det bästa av det som finns för handen, för att
möta eleverna och studenterna där de är. Att vara lärare är att spela i ett
lag. Lärande förutsätter samverkan och alla som deltar i processen är lika
viktiga. När jag öppnar dörren till klassrummet vet jag aldrig vad som möter
mig. Vet aldrig vem som sitter där eller vilka förutsättningar som gäller där
och då. Tillsammans med intresserade studenter som utmanar mig och som vill
lyssna och lära blir jag en bättre lärare. Där, då och tillsammans med sådana
studenter lär jag mig lika mycket som dem. Att möta ointresserade studenter med
en pragmatiskt inställning till studier och lärande kan också vara utmanande,
intressant och lärorikt. Ett visst inslag av sådant i vardagen gör mig till en
bättre lärare, helt klart.
Några saker eller inslag i vardagen klarar jag inte. Studenter
som dundrar in sen och nonchalant släntrar genom salen till en ledig plats, som
om det vore den självklaraste sak i världen. Eller studenter som tisslar och
tasslar eller kanske skrattar åt mig och mina gester. När jag är engagerad
använder jag händerna. Om min person i sig lockar studenternas uppmärksamhet
mer än det jag talar om blir jag ledsen. Och om jag tror att jag ska få en
fråga om det jag just talat om, men istället får frågan om detta kommer på
tentan, eller vilken sal vi ska vara i efter lunch, då blir jag fruktansvärt
besviken. När det händer har jag svårt att ladda om och hitta tillbaka till
inspirationen.
Än så länge överväger utan tvekan det som är positivt. Jag
oroas dock över att tendensen inte ser lovande ut. Det blir vanligare att lektionerna
störs av oengagerade studenter, av ovidkommande frågor eller ett slags växande
fientlighet gentemot mig som lärare. Allt mer och allt oftare på senare tid har
jag tvingats inse att jag betraktas som ett hinder mellan studenterna och deras
betyg. Ett nytt fenomen som blir allt vanligare är att man som lärare lockas in
i förhandlingar om betygen. Det finns det tid för och inspiration till.
Lärandet hamnar allt mer i skymundan. Fokus riktas allt mer på formen och allt
mindre på innehållet. Utrymmet för lärande och kunskapsutveckling krymper. Det
oroar mig.
Allt mer av arbetstiden ägnas dessutom åt administration,
dokumentation och olika typer av inrapporteringar. Eftersom en tjänst inte kan
innehålla mer än 100 procent krymper tiden som kan läggas på lärande och
kunskapsutveckling betänkligt. Detta oroar mig. Lägg till allt detta det faktum
att dagens studenter har allt sämre förkunskaper och läget blir snart
ohållbart. Trots det överväger fördelarna. Fast till dels beror det på att det
inte finns någon annanstans på arbetsmarknaden där det går att ägna sig åt
lärande och kunskap. Någonstans finns det så klart en gräns, men där är vi inte
än. Vi närmar oss, men gränsen är inte nådd. Inte än. Å andra sidan. Den dagen
då den gränsen tangeras, då går botten ur hela skolsystemet och det blir det
svårt och dyrt att återupprätta förtroendet för akademin. Det är ett högt spel
Björklund spelar och det som oroar mig mest är bristen på krismedvetande. Jag
menar, det är Sveriges framtid vi bollar med. Skolan är inget särintresse, det
är grunden för allt annat. Släpper den tråden. Detta var inte tänkt som en
klagosång. Min tanke var att skriva om arbetet som sådant. Börjar nämligen
längta tillbaka. Behöver som sagt vara ledig, men efter en dryg vecka börjar
känslan krypa sig på. Längtan att lära är stark.
Det talas om katederundervisning. Eller det har kommit att
bli ett slagord i skoldebatten, vid sidan av flumskolan (som det råder delade
meningar om när den fanns, om det var under socialdemokraternas styre, eller de
borgerligas). Flumskolan är meningslös att orda om, för det handlar inte om
något konkret, det är bara ett slagträ i (den föga konstruktiva) debatten som
skolan. Katederundervisning finner jag dock intressant som begrepp. För det
verkar råda koncensus om att det är förkastligt. Förstår inte det, för jag
undervisar mestadels från en kateder eller ett podium. När jag undervisar gör
jag det framför en white board. Jag talar, skriver, förklarar och försöker
skapa intresse med hjälp av ord och pedagogiska exempel.
Tycker om att stå framför klassen och vill gärna tala
ostörd. Har inga problem med att de ställs frågor, men det ska handla om
föreläsningens innehåll. När det är så, när vi som befinner oss i klassrummet
tillsammans rör oss mot samma mål: Fördjupad kunskap. När ansvaret för
kunskapsinhämtningen ligger på och tas av studenterna och när jag är den som
vet och förstår och främjar lärande och kunskapsutvecklingen. När frågorna
utmanar mig och svaren hjälper studenterna framåt i sin intellektuella utveckling,
då har jag verkligen världens bästa arbete. Om jag bara stod där framför
klassen och förväntade mig att de skulle vara tysta, då håller jag med om att
katederundervisning är förkastligt. Men det är bara ett inslag i den mix av
pedagogiska verktyg som undervisningen byggs upp med hjälp av. Seminariet är
studenternas ansvar. Där styr de och jag svarar på frågor, hjälper och stöttar.
Det är blandningen som är viktig. Och att den som har erfarenhet och kunskap
får lägga upp undervisningen på det som passar hen och det sätt där hen kommer
till sin rätt och trivs. Bara så kan det bli bra. Om jag inte får vara jag i
lärarrollen blir det inte bra. Om jag inte får använda mina kunskaper och
erfarenheter, vad är det då för mening med att utbilda sig på bekostnad av det
allmänna?
Lärande och kunskap är två sidor av samma mynt. När jag
undervisar lär jag mig och när jag lär mig blir jag en bättre undervisare.
Samma gäller studenterna. Om de hjälper varandra lär de sig bättre. Tyvärr
håller skolan på att individualiseras. Jaglojaliteten växer och kraven på
valfrihet och individuellt utformad undervisning ökar. Ekonomisering och
effektivisering dominerar allt mer och med allt detta följer administration och
krav på utvärderingar och annat som tar fokus från kunskapen.
Kunskapen och lärandet längtar jag efter. Det är inget jag
tar ledigt från, någonsin. Ledig måste jag vara, men bara från jobbet. Lärande
och kunskap är inte arbete, det är allt det där andra som är jobb. Kunskap och
lärande är livet. Därför har jag världens bästa yrke. Jag har privilegiet att
få arbeta med det som är mitt största intresse. Den dagen då läraryrket handlar
mer om annat än om kunskap och lärande, då är jag långt borta. Där är vi inte.
Inte än. Nästa vecka börjar det på allvar igen. Längtar efter nya utmaningar.
Nya kunskaper. Lärande och att få vara lärare igen. Längtar efter att få stå
inför en grupp intresserade studenter. Längtar tillbaka till arbetet, till kunskapen.
Först ska det gamla året firas ut och det nya firas in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar