Ett samhälle för alla är nyckeln till en bättre skola

Igår läste jag något som fick mig att reagera. På DN-Debatt skrev historikern Arne Jarrick om den svenska skolan. Inget nytt och uppseendeväckande i det kan tyckas, men han skrev om det på ett klokt sätt. Och han satte framförallt in skolan i den kontext som samhället utgör. Han presenterade en analys av problemen som verkligen säger något och som öppnar upp för samtal som kan leda till något. Jarrick skriver på en debattsida, men orden är inte agitatoriska. Klokt, hoppfullt och värt att ta på största allvar.

Individualism. I ett långt gånget expertsamhälle som vårt fritas de flesta från tvånget att äga kunskap, och samhällsprojektet är inte längre gemensamt. Utvecklingen har alltså fått kunskapsförstörande följder, som det är svårt att göra något åt – men inte omöjligt, skriver historieprofessorn Arne Jarrick.

När utbildningsministern och andra aktörer står handfallna och börjar lansera allt mer desperata åtgärder och reformförslag för att hindra utvecklingen och för att rädda det som räddas går, visar Jarrick på humanioras analytiska styrka. Han benar upp problemet, visar på komplexitet och söker samband. Han levererar inga svar och har ingen fix och färdig lösning, men han visar på vägar fram och han presenterar tankar kring vad som krävs. Han läser ut två vägar eller två linjer ur resultatet av PISA-mätningen.

Är det i så fall å ena sidan så att det pågår en samling kring ett samhällsprojekt i länder som nyss var fattiga men nu hyser hoppet att ta sig därifrån, med kunskap och utbildning som viktiga motorer? Är det å andra sidan så att befolkningarna i vissa länder ännu är för fattiga för att kunna och befolkningarna i andra länder allmänt sett är för rika för att vilja göra detsamma?

Vore det så pekar det mot en förklaring till det pågående raset. Det är en förklaring längs två linjer som strålar samman i ett handlingsval som jag kallar ”sorti”, med ett lån från nationalekonomen Albert O Hirschman.

Jarrick visar att och hur skolan hänger ihop med det övriga samhället. Skolan och även den högre utbildningen är inget särintresse, det är en integrerad del av helheten. Och där, i den insikten, menar jag finns lösningen på de problem vi ser. Ökad förståelse för detta är vad som krävs, inte bara för att skapa en bättre skola, utan även för att bygga ett hållbart samhälle.

• Första linjen: Varför ska unga människor anstränga sig för att förse sig med kunskaper, och varför ska de i så fall göra det i skolan? Vilken är vinsten? Visserligen möter vi ständigt en förkunnelse som säger att vi nu mer än någonsin är tvungna att göra det för att klara oss i ett komplext och kunskapsintensivt samhälle. Men är det sant? Och tror inte unga människor att det går att reda sig rätt bra utan att veta särskilt mycket?

Visst är det bra att kunna engelska, men just för att klara sig i världen verkar man kunna lära sig språket hemma framför datorn eller på resa lika bra som i skolan. Och vilken matematik måste man kunna när algoritmerna redan är inbyggda i våra apparater, där man också kan söka information om vad som helst utan att veta hur orden stavas, och där statistikprogrammen hjälper oss att räkna ut samband utan att vi behöver veta hur det går till? Apparater som snarare inbjuder till korta besök bland korta texter än till träning i läsförståelse av längre resonemang. Tillvänjande och uppmuntrat också av dem som påstår att vi lever i ett kunskapssamhälle, i vilket ofta kunskapens innehåll tycks mindre intressant än uppmärksamheten den väcker.

Självklart bygger de här hjälpmedlen på avancerad kunskap. Men det räcker att en minoritet av experter har den och att de förser oss andra med genvägar förbi snarare än till kunskapen. Så vi lever i ett kunskapsbaserat expertsamhälle som till följd av avancerad informationsteknik fritar flertalet från kunskapstvånget.

Och följden? Just den vi nu ser, men ännu inte överallt dit samma teknik också har nått och där den också utvecklas och med tiden riskerar att få samma följder som här. Sådan utveckling från expansion till välstånd till stagnation har vi bevittnat många gånger i historien, i till exempel Kina, Rom, Ottomanska riket. Den har diskuterats länge, bland andra av 1300-talshistorikern Ibn Khaldun, då han talade om nybyggarandan – han kallade det ”beduinandan” – som riskerade att tunnas ut för varje ny generation som skulle förvalta den. Framgång riskerar att göra oss bekväma, trots att vi anar följderna. Trestjärniga restauranger förblir i allmänhet inte trestjärniga.

I frånvaron av ett mobiliserande samhällsprojekt skjuter de här förloppen på den individualism som enligt World Values Survey i hög grad kännetecknar Sverige. Man kan kalla det för sorti, utträde ur gemensamma strävanden för gemensamma mål.

När individerna lämnar samhället och satsar på sig själva. När jag är den enda allt fler är lojala med. Det vill säga när skatterna sänks och valfriheten ökar, då löses samhället upp. Varför ska jag bry mig, när jag har det bra och klarar mig på egen hand? När den känslan sprider sig är det ett allvarligt tecken och att då lansera hårdare tag i skolan riskerar att skynda på utvecklingen. Vad som behövs är ett mobiliserande samhällsprojekt. Något att samlas kring.

Klimathotet skulle kunna vara en sådan mobiliserande kraft. Ett slags yttre fiende att gemensamt försöka bekämpa. Om det vore något som alla insåg och kämpade med, då skulle människor knytas tätare till varandra och behovet av kunskap skulle bli tydligare, för alla. Och det skulle leda till att allt fler elever och studenter studerar och läser för sin egen skull, inte som idag för någon annans. Då skulle läraryrket bli mer stimulerande och mer krävande och det skulle öka prestigen. Bara de bästa skulle klara av uppdraget. Fast där är vi inte, inte än. Inte idag. Vi är på väg att montera ner samhället. Allt fler som lyckats stiger av, för de har tillräckligt med pengar. Och de som inte har pengar stressas och pressas så till den milda grad att utslagningen ökar och sortin i båda ändar av spektret ökar. Kvar finns en krympande medelklass, på vars axlar allt mer ansvar vilar. Det är inte hållbart. Men det finns vägar ut. Jarrick presenterar i sin debattartikel förslag och tankar som pekar mot ett bättre och mer långsiktigt hållbart samhälle.

• Andra linjen: Den allmänna samhällsförändringen har på senare år överlagrats med institutionella reformer som driver på i riktning mot kunskapssamhällets nedrivning, vilken utlöst den Pisa-panik alla nu talar om. Det är här Hirschman kommer in med sin studie ”Exit, Voice, and Loyalty”, publicerad redan 1970.

Effektiviseringshets, ständiga besparingar och en växande byråkrati samt en utbredd kontrollapparat är åtgärder som i kombination med en ekonomi som blivit ett mål i sig, istället för ett medel, är tecken i tiden. Alarmerande tecken. Även skolan påverkas. Och resultatet visar sig nu. Idag är det bussines as usual som är problemet och lösningarna spär på problemen. Ju mer vi gör desto värre riskerar det bli, om vi inte ser det Jarrick pekar på. För det finns som sagt lösningar som fungerar. Men då måste man först inse vad som är problemet.

Enligt Hirschman finns det två möjliga reaktionssätt för den som är missnöjd med kvaliteten på de varor som ett företag säljer eller med den verksamhet en organisation bedriver: att handla ekonomiskt eller att handla politiskt. Det förra innebär att överge företaget eller organisationen som missnöjet gäller till förmån för en annan produkt eller organisation. Hirschman kallar det för ”sorti”, medan ”protest” är det politiska och därmed lojala sättet att reagera på. Lojalt, därför att det är att ta ansvar för den organisation man befinner sig i.

Har detta med den pågående krisen att göra? Ja. I dag är skolsystemet riggat så att det i första hand inbjuder just till sorti för de föräldrar som är missnöjda med den utbildning deras barn bestås. De kan ta sin skolpeng och gå. Sannolikt är det de mest kvalitetsmedvetna som är de första att låta sina barn göra sorti. Därmed bidrar de till att ytterligare försämra skolan. Och så vidare. Om systemet i stället vore sådant att de kvalitetskrävande föräldrarna hade starka skäl att vara kvar för att protestera mot missförhållandena skulle kanske den nedåtgående spiralen ha kunnat hejdas.

När individen gör det individen anser vara bäst för hen, när allt fler bryr sig allt mer om sig själva, då har vi snart inget samhälle längre. En skola blir vad man gör den till, gemensamt. Och det fira valet gör att den som har resurser väljer bort det som anses problematiskt. Logiken är enkel och den ser klok ut, men betänk att det som väljs bort är gemenskapen och det kollektiva ansvaret för helheten som utgör ett nödvändigt skydd och stöd för alla. Det kanske ser ut som jag klarar mig själv, men alla mänsklighetens framgångar har varit kollektiva. Ingen människa är en ö. 

Vad vi ser är alltså en samhällsutveckling som inbjuder unga människor till att väja för den krävande vägen mot gedigen kunskap till förmån för det som kräver mindre utan att på kort sikt ge påtagliga nackdelar, samtidigt som skolsystemets belöningssystem hellre inbjuder till individualistisk flykt än till gemensam kamp för förbättring. Dubbel sorti, alltså.

Jarrick sätter här fingret på något oerhört talande och viktigt. Det handlar inte om antingen höger eller vänster i politiken, det handlar om samhället som vi vant oss vid det. Det handlar om vår gemensamma framtid. Vi måste kollektivt inse att vi behöver varandra och en gemensam grund att stå på, ett större projekt som för oss samman. Om det är rött eller blått spelar mindre roll, så länge det ÖVERGRIPANDE projektet är gemensamt.

Dagens politiker vidtar nu den ena åtgärden efter den andra för att rida spärr mot de kvalitetsproblem som jag tror bara är den naturliga följden av ett grundläggande systemfel. Att införa alla dessa kontroller är tappert och lovvärt men drar orimliga transaktionskostnader i tid och pengar. Alla som verkar i skolan känner tyngden av det här.

Ansvaret för skolan är allas, men idag har det gjorts till lärarnas. Det är inte hållbart. Det är förödande. Det som sagt bussines av usual och lösningarna som är problemet. Resurserna borde läggas på arbetet med grundproblemen, inte på symptomen. Förr eller senare blir uppgiften övermäktig. Och vem ska då ta hand om skolan? Eller ska vi lägga ner den? Hur tänker vi? Tänka måste vi, oavsett hur vi ser på problemet och dess lösning.

Att göra något åt de kunskapsförstörande följderna av den allmänna samhällsutvecklingen är svårt men inte omöjligt med historisk kunskap om riskerna. Utvecklingen är följden av val, ju mer informerade desto bättre. På kort sikt är det dock lättare att avskaffa ett skolsystem som belönar illojal sorti framför lojal protest.

Jan Björklund drog i gång debatten om skolans kvalitet. Hedervärt. Det vore än mer hedervärt om han nu vore redo att byta ut lappverket av nödlösningar mot ett verkligt systemskifte, där det generaliserade fria skolvalet demonteras.

Vad jag här har sagt är bara ett förslag på förklaring. Det skulle behövas systematisk forskning för att ta reda på om det ligger något i den.

Den viktigaste poängen med Jarricks text är att han visar på dels behovet av humaniora, dels på nyttan med humaniora. Vad skolan och Sverige behöver är en valfrihet värd namnet, en valfrihet som leder till ökad frihet, inte som idag minskad frihet. Och frihet kan bara uppnås genom att ge upp en del av sin individuella frihet. Håller med om att det ser ut som en paradox, men det är inte det. DET ÄR INTE DET! Vi måste förstå detta, att den frihet vi drömmer om är omöjlig, det är den som utgör paradoxen. Det är den typen av frågor och förmågan att inse detta som humaniora handlar om. Satsningar på humaniora kan med andra ord leda till att fler förstår vad man ska ha matematik till. Det är ur bredden som spetskompetenserna växer.