Önskar alla en hållbar jul

Det regnar och blåser ute. Det är inte som det var förr. Min barndoms julaftnar var kanske inte alltid vita, men kalla. Lätt att dra växlar på sådana iakttagelser. Lätt att få för sig att det finns samband. Under året som kommer ska jag jobba med hållbarhet. Jag oroas över klimatförändringarna och är övertygad om att de beror på människan. Men att det regnar idag är jag inte säker på har med det att göra. Jag har helt enkelt för lite data att jämföra med. Förändringarna försiggår på global nivå, inte på regional. Utifrån det som sker där jag är och utifrån det jag upplevt under mina år på jorden går inte att sluta sig till något. Det är den kanske viktigaste insikten. Förklaringen finns inte där jag är, det som sker i min närhet är inte representativt. Utifrån regnet som piskar min ruta går inte att säga bu eller bä, ifråga om jordens klimat. Mysigt är det dock. Och det kanske klarnar upp. Fast vi ska ju vara inne idag, mestadels.

Det är alltså jul nu. En sak som har förändrats och som är ställd bortom varje rimligt tvivel är att mina känslor för julen har tunnats ut genom åren. Ju äldre jag blir desto längre fram i december har det dröjt innan känslan av att det faktiskt är jul infunnit sig. I år hann det bli den 23 innan något slags julkänsla drabbade mig. Och den känslan var långt ifrån så stark och ihållande som barndomens känslor av jul. Hade inga problem att sova igår, alls. När jag vaknade av klockan var det med en vanlig (barn)helgskänsla i kroppen. Tycker om att gå upp tidigt. När det är mörkt ute. Läsa tidningen och dricka kaffe. Det har inget med julen att göra. Den känslan blir dessutom starkare och starkare med åren. Jag saknar alltså inte julkänslan, för jag har fått något annat istället. En känsla för vardagen. Idag är jag tillfreds med livet. Äntligen har jag funnit ro, i mig själv och i tillvaron.

Julen har kidnappats. Julkänslan trycks ner i halsen på mig, från mitten av november spelas det julsånger och talas det om hur mysigt det är och hur viktigt det är att handa. Julen är en enda stor prestation. Idag är dessutom julhandeln det som räddar landet från ekonomisk ruin. Konsumtion driver tillväxt och tillväxt ger jobb. Så är det bestämt. Det är så som vi valt att organisera samhället. Så ju mer julstämning vi kan uppbåda och ju mer vi handlar, desto bättre kommer det att gå för Sverige. Jag är skeptisk. Ser alldeles för många trista samband för att kunna glädjas år det budskapet. Tror inte på mer jul. Vill ha mindre jul och mer samvaro. Ledig tid för eftertanke. Och jag använder den tiden för att reflektera över klimatet, bland annat.

Tänker på hur många barn som slitit ont för att våra barn ska kunna glädjas åt tomtens klappar. Tänker på dem som jobbar i gruvorna där malmen bryts som innehåller metallerna som alla ni iPhones kräver. Tänker på djuren som kedjas fast och som stressats och pressats till det yttersta, för att vi ska få så billig julmat som möjligt. Tänker på annat också. Det ena ger det andra. Tänker förbi bruset från TV och radio, som förtvivlat försöker ge sen av att allt är som det alltid varit. Fast alla vet att julen är ett nytt påfund. Det vi ser som gamla traditioner har i själva verket bara några år på nacken. Kulturen är sådan. Kulturen går detta med oss och med världen. Kulturen är aldrig oskyldig, den är varken ond eller god.

Ibland känns det som det finns en konspiration. Som om det finns en dold kraft som gör vad den kan för att förhindra den typen av kunskaper och insikter att nå ut i samhället. Forskning om sådana samband gynnar inte den heliga tillväxten. Därför ska den bort. Humaniora leder inte till jobb sägs det. Det stämmer för det första inte. Studier i humaniora ger kunskaper och färdigheter som är eftertraktade i samhället. Mina studenter får jobb, de flesta. Det finns nog ingen sådan konspiration, men det finns krafter som drar i den riktningen. Makt har en tendens att förmera sig och växa. Och det som inte gynnar makten kommer makten, i enlighet med sin inbyggda logik, att motarbeta. Sådan är kulturen, också. Kulturen förnekar sig själv ibland. Kanske är den egenskapen som mest utvecklad under jul.

Kanske är det så att vi människor vill drömma oss bort och att julen passar synnerligen väl för det. Några dagars respit. Lite lugn och ro. Är det för mycket begärt? Kanske, kanske inte. Saken är den att ingen kan veta. Framtiden är öppen. Det kan vara så att vårt sätt att leva riskerar att leda till jordens eller i alla fall biosfärens undergång. Det kan också vara så att det inte är så. Ingen kan veta, vi kan bara gissa. Är det värt att ta risken? Är det klokt att chansa? Vad är det vi värnar egentligen? Lite skinka, Kalle Anka och paket som ändå till stor del kommer att bytas eller glömmas. Ställer man det i relation till riskerna är i alla fall mitt val självklart.

Jag följer traditionen och gör vad jag kan för att inte sabba upplevelsen. Men det känns inte som förr och det känns inte riktigt bra. Men det som är bra och det jag har och får kan ingen ta ifrån mig och det skadar heller inte naturen. Lugnet och ron vid köksbordet. Mörkret utanför fönstret. Kaffet (ekologiskt, fair trade-kaffe) och tidningen. Jobbet som jag trivs med och livet som är i harmoni just nu. Ingen vet något om framtiden. Därför är det viktigt att inte jaga. Jag tar paus från bloggandet några dagar. Väntar med att skriva tills andan faller på. Läser skönlitteratur, promenerar, äter gott och njuter av livet. Tar vara på allt som är bra. Laddar för nästa år.

Nu är det jul: Önskar alla en god sådan!