Det viktigaste, grunden för allt

En ny dag. Ett nytt liv. Befinner mig i ett mellanrum. En plats utan mål, utan riktning. Försöker bara vara. Inga krav, inga måsten. Eller det är det enda kravet jag underkastar mig. Behöver det, för att jag under en lång tid nu dignat under krav och suttit fast i en kalender utan lufthål. Ständigt ett eller ett halvt steg efter. Behöver vila, men vill inte sova mer. Vill vara i tanken, för där lever jag. Samtidigt är det tänkandet som tärt på mig och som fått mig att bli trött. En av livets alla paradoxer.

Arbetar man med tänkande är det inte kroppen som tar stryk, även om hjärnan är en del av helheten och kan pressa muskler och ben till dess yttersta gräns. Forskar man är det hjärnan som pressas och som pressar sig själv till det yttersta. Ju mer man vill och desto fler saker som pressas in i den redan fyllda kalendern, desto mer tänjer man på gränserna som finns men inte syns. Gränserna för biologin och för intellektet är tänjbara och kontextuella, aldrig absoluta. Därför kan man aldrig veta säkert om man är nära eller på säkert avstånd. Det är förrädiskt. Farligt, ibland. 

Vill vara där jag är, för det är den bästa platsen för mig. Samtidigt är det frustrerande att tänka på hur det är och ställa det mot hur det skulle kunna vara. För då är det inte bra längre. Fast det är absolut inte bättre någon annanstans. Jag är där jag vill vara och från och med nästa år kommer jag att få det bättre. Kanske blir det inte mindre att göra, man kraven och måstena blir färre och mindre. Marginalerna blir större. Jag får mer kontroll och bestämmer själv. Gott så. Kan vila i det, nu denna den första dagen efter det jobbiga arbetsåren 2013. Behöver vila, för att orka. En termin ser lång ut, på pappret. Men den går fort. Arbetsåren hinner knappt starta innan det är jul. Sedan är det sommar och semester. Hur går det till? Vad är det som händer? Vad gör vi med varandra?

Det är vi, alla vi, tillsammans, som gör detta mot varandra. Vilket då? Det vi som pressar oss. Det är vi som ställer krav på effektivitet och som granskar varandra i sömmarna. Det är vi som begär mer och mer av oss själva och varandra. Samhället och kulturen existerar inte utanför våra kollektiva handlingar. Kultur är och finns inte, den görs och blir till i handling. Om det handlar den bok jag håller på och skriver. Tycker om att skriva böcker, för där får tankarna ta den plats de behöver för att byggas upp, för att mogna och för att förklaras. Där mellan pärmarna finns det plats och mellanrum att utforska det som är okänt och svårt, som kultur. Tyvärr finns och verkar jag i ett akademiskt system som på kort tid förändrats. Idag räknas det inte som en merit att skriva böcker. Det enda som räknas är artiklar, på engelska, som publicerats i utlandet. För så är det bestämt. Av vem? Av oss, alla vi tillsammans. Varför då? För att det är effektivt och lätt att utvärdera, kontrollera och räkna. Det som citeras mest och den som har flest publikationer när året är slut vinner. Så ser det ut. Det skulle kunna vara så mycket bättre.

Effektiviteten, de ständiga kraven på prestation, är ett resultat av handling. Kollektiv handling. Ingen enskild bestämmer, det gör vi alla tillsammans. Kraven påverkar alla. Vi gör det mot varandra. Och ju större kraven blir, desto mindre tid för reflektion finns det tid för. Då kan kraven öka ännu mer. Tills samhället når den gräns som enskilda individer stöter på, när de pressat sig för långt. Det finns en gräns för vad samhället mäktar med. Om vi inte är vaksamma drabbas vi alla. Ingen kommer undan. Pressar vi oss som kollektiv över gränsen, faller vi fritt och det kommer att bli svårt eller kanske omöjligt, det vet ingen, att återskapa det som var bra. Det är ett högt spel vi spelar. Vill påminna om det. Det är detta som dyker upp när tanken får färdas fritt, när orden släpps lösa och kroppen återhämtar sig. Låter bara tankarna komma. Njuter av kravlösheten men kan inte låta bli att oroas. 

Läser Karin Boye. Hon var klok, eller är klok. För orden finns kvar, hennes tankar lever än. Talar till mig och till alla andra, vi som läser. Många gör inte det, läser inte. Kanske hinner man inte. För alla krav, alla måsten, Den ständiga pressen. Effektivitetens tvingande kraft suger musten ur enskilda och samhället. För kulturen utarmas om den inte hålls levande och levande hålls den av oss. Om vi inte läser, tänker och talar om konst och litteratur finns ingen kultur. Därför läser jag Boye, för hon visste vad som är viktigt, i livet. Egentligen. Hon förstod och hade den ovärderliga gåvan att kunna klä tankar i ord. Hittar den här dikten, som handlar om det jag tänkt högt om här. Om det som är viktigt i livet, samhället. Igår, idag och imorgon. Läs. Begrunda.

Grunden för all metafysik 

Walt Whitman: Och nu, mina herrar, ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet som grundval och slutsten också för all vår metafysik. 

(Så till studenterna den gamle professorn, av många åhörd, vid slutad kurs.) 

Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen, Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel, läst om Platons läror, och Sokrates, större än Platon, och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates -- forskat och klarlagt. 

I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system, ser alla filosofer, ser kristna kyrkor och sekter. 

Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän, mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar, mellan stad och stad, mellan land och land.

Bakom kunskapen och produktionen. Bakom berget av julklappar finns det som är viktigt, det som ständigt riskerar att tappas bort eller glömmas. Där finns grunden för allt. Kunskapen om detta finns redan, den behöver inte skapas. Den behöver återupplivas, i handling, av oss. Grunden för all metafysik är vi, alla vi och de band som vi knyter mellan varandra. Imaginära band av kärlek och solidaritet. Vänskap är en ovärderlig gåva. Och det fina med att ge kärlek och vänskap, genom att visa solidaritet, är att ju mer man ger desto mer får man. Det är en oändlig resurs. Dessutom är det en långsiktigt hållbar resurs.

Håller fast vi den tanken. Jobbar vidare på den längre fram. Men nu ska jag bara vara. Tar dagen som den kommer. Vilar, i tanken och tar vara på det som händer i mellanrummet. Återkommer med fler tankar, om och när andan faller på.