Samma tendenser och konsekvenser över hela linjen

Försvaret har tydligen problem. Och, tänker jag först, som inte tror på krig som lösning. Lägg ner militären och satsa pengarna på skola och vård istället. Sedan tänker jag att kanske inte är en jättebra idé ändå, trots allt. Jag vet inte var jag står i frågan. Kanske behövs någon form av försvar. Militären kan definitivt reformeras och dess uppdrag kan absolut omförhandlas. Men försvaret kan nog inte skrotas helt. Sverige är inte isolerat från resten av världen, tvärt om. Och som händer där, påverkar oss här. Det finns som sagt ingen utsida och ingen insida, bara processer av tillblivelse.

Försvarets kris är intressant på många sätt. Försvaret är liksom sjukvården, infrastrukturnätet och universitetsväsendet verksamheter som bekostas av allmänna medel. Det är stora, materialtyngda organisationer med höga löpande kostnader. Upprätthållande av samma standard kommer enligt ekonomins lagar, även om man effektiviserar, att kosta mer för varje år. Det går inte att göra punktinsatser, verksamheterna är beroende av ett jämnt flöde av kapital. Vill man satsa läggs ytterligare kostnader till de befintliga, och underhållskostnaderna ökar.

Det rimmar illa med hur politiken är organiserad och hur vi väljer representanter till parlamentet. Den som kämpar för att bli återvald har inga pluspoäng att hämta på beslut om att öka kostnaderna i den typen av verksamhet. Det leder obönhörligen till att statens offentliga kostnader ökar, vilket krymper utrymmet för skattesänkningar. Alliansens mantra har varit: "En budget i balans." Vad får det för konkreta konsekvenser i en sådan verksamhet som försvaret?

När försvarsminister Karin Enström tillträdde den 18 april förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt hennes uppgift med orden:

–Att fortsätta reformerna så att vi ska få ett försvar som vi kan använda, vara stolta över med hög kvalitet och ta ansvar för vår säkerhet, såväl när det gäller försvaret av Sverige som i insatser tillsammans med andra utomlands. Och att det dessutom görs med ordning i ekonomin, det är det nya: det krävdes en alliansregering för att få ordning i ekonomin, underströk Fredrik Reinfeldt.

Men myntet har en baksida. Balans i ekonomin har uppnåtts genom att materielinvesteringarna skruvats ner. En granskning som SvD gjort visar att 20 projekt som varit planerade skjutits framåt. Kostnaden uppgår, lågt räknat, till över 5 miljarder kronor.

Läser om detta i SvD, och där står också, lite längre fram att,

Han ser samma typ av problem över hela linjen:

–Vi har öar av system som fungerar – men de kan inte samverka. Arméns stridsfordon saknar samband för att ledas effektivt och har heller inte samövat. Försvaret kan inte genomföra stora operationer och resultatet är att det svenska försvaret inte kan sättas in i strid om det skulle bli nödvändigt, säger Johan Tunberger.

System som samverkar med system finns även i sjukvården, trafiken och i skolans värld. Det är så ett modernt samhälle är uppbyggt, det är så det fungerar. Och det har inget med ideologi att göra. Hållbarhet kan nås på många olika sätt, där finns utrymme för ideologisk variation, men den är inget man kan välja bort. Vissa kostnader är inte förhandlingsbara helt enkelt. Åter till försvaret.

Alla de projekt som SvD redovisar i dag är de som ingår i dagens planer och ekonomi. ÖB Sverker Göranson redovisade i fredags att det därutöver finns behov att från år 2015 ersätta äldre materiel för totalt 25 miljarder kronor. Enligt vad SvD erfar får den nya generationen Gripen inte plats i dagens försvarsekonomi. Men extra pengar till Gripen blir det inte, enligt regeringen:

–Vi tycker att det ska rymmas i den ekonomi vi angivit, sade Fredrik Reinfeldt den 18 mars.

Men enligt Johan Tunberger är detta ett recept för katastrof:

–Försvaret suger redan på ramarna. Rätt vad det är kommer den totala kollapsen. För att få en operativ förmåga så att försvaret ska fungera krävs det mycket mer pengar, uthålligt över lång tid.

Slutsatsen man kan dra av detta är att en budget i balans kostar mer än vad regeringen ger sken av, och det i sin tur betyder att antingen ljuger man om tillståndet i landet, eller också mörkar man kunskap man har. Allt i akt och mening att få behålla makten i Sverige. Vem är det som lurar vem? Är det politikerna som för folket bakom ljuset, eller är det väljarna som desperat försöker äta kakan samtidigt som man vill ha den kvar? Lika illa vilket som!

Den typen av helhetssyn, och det övergripande perspektiv på samhället som krävs för att kunna föra ett verklighetsbaserat samtal om hela Sverige, kräver en helt annan syn på kunskap och utbildning än den rådande. Även där sugs det på ramarna, och den totala kollapsen kan mycket väl vara nära förestående. För att upprätthålla samhället krävs mycket mer pengar, uthålligt över tid. Alla andra påståenden är, som Peps Persson sjunger: Falsk mattematik.

Arbete

Fortsätter jobba på utmaningen. Arbete är nästa ord på listan. Arbetslinjen, är det första ordet som kommer upp i huvudet. Arbetsmoral, ett annat. Vanligtvis tar man för givet att det är lönearbete man har i åtanke när man talar om arbete, men det utförs så klart en hel massa arbete som inte genererar lön. Frivilligarbete, ideellt arbete och så vidare. Utan det arbetet klarar sig inte samhället. Börjar där, i definitionen av arbete.

Det talas alldeles för lite, dels om vad arbete är, del om vad arbetet skall leda till och resultera i. Överhuvudtaget tas lite för mycket för givet i dagens samhälle, som inte kan tas för givet. Möjligen ett resultat av att kulturvetenskapens insikter har svårt att nå ut? Tillvaron ser enkel och entydig ut, så länge man är ensam. Men så fort man är fler än en, så fort man börjar samtala, kommunicera, inser man att konnotationerna spretar åt en massa håll. För att komma någon vart måste man vara någorlunda överens om att man talar om samma sak. Arbete är ordet som används, men sätten att tolka innebörden är långt ifrån enhetlig. Det leder till problem och borde uppmärksammas. Det räcker inte att säga arbetslinje, begreppet måste fyllas med innebörd för att bli meningsfullt. Det är innebörden i begreppet man bör tala om, inte ordet eller olika konsekvenser som på ett eller annat sätt har med olika tolkningar av ordet att göra. Det är dömt att misslyckas. Vad menar man när man säger arbete?

Viktig är också frågan om vad arbetet, i den mening man enas kring, skall användas till. Skall arbetet uteslutande generera pengar, eller är tanken att det ska leda till något annat? Det är naturligtvis oerhört viktigt att vara på det klara med, om man skall kunna komma någon vart i samtalet. Vissa arbeten hotar att förstöra samhällsbygget, andra konsoliderar det. Även om alla har ett jobb finns inga garantier att samhället blir långsiktigt hållbart. Balansen mellan olika arbeten är central för samhällets överlevnad. Läkare, lärare, poliser, jurister och så vidare, en lång rad arbeten krävs för att andra skall kunna uppstå. Samspelet är härigenom på många sätt viktigare än arbetet som sådant.

Samhället har behov som ibland krockar med människors önskningar om ett gott liv. Båda behoven måste tillgodoses och balanseras mot varandra för att helheten ska kunna fungera. Åt den typen av aspekter ägnas alldeles för lite uppmärksamhet i dagens samhällsdebatt. Här finns tydliga paralleller till vad som sker i skolan, och hur man talar om skolan. Brukar inte hålla med Bo Rothstein, men anser att han pekar på viktiga saker i dagens debattartikel i DN. Först problemformuleringen.

Beläggen för att någon av dessa faktorer faktiskt orsakat den svenska skolans kris är, i bästa fall, anekdotiska. Vad som kommer bort i denna diskussion är att det finns ett antal centrala insikter och empiriska forskningsresultat som har stor betydelse för hur man bör se på de problem som det svenska skolväsendet står inför. En första sådan insikt är att varje skolväsende, och även de enskilda skolorna, har karaktären av vad som inom organisationsforskning benämns ”löst kopplade system”. Vad som sker i det enskilda klassrummet är bara ”löst kopplat” till den lokala skolledningens verksamhet vilken i sin tur inte står i någon direkt relation till vad som sker på kommunens skolkansli vars verksamhet i sin tur har en omfattande autonomi i förhållande till Skolverkets göranden och låtanden. Detta innebär att möjligheten att utöva direkt styrning av denna verksamhet är mycket begränsad.

Tanken att någon centralt styrd generalplan, till exempel vad gäller undervisningens utformning, skall kunna förbättra den svenska skolan kan därmed läggas på hyllan.

Generalplaner, oavsett hur kvalitetssäkrade de än är kommer aldrig att fungera, vare sig i skolan eller i arbetslivet. Så vad krävs då? Rothstein skriver ...

En central slutsats av teorin om ”lös koppling” och resultaten från SER-forskningen är denna: Vi måste veta vad det är som gör att vissa skolor, även när man kontrollerar elevernas socio-ekonomiska förhållanden, presterar så mycket bättre än andra?

Här kommer emellertid SER-forskningen med ett mycket överraskande resultat, nämligen att man inte kunnat finna att framgångsrika skolor använder någon särskild typ av pedagogik eller undervisningsmodell. Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan. När en annan av de ledande forskarna inom området, Michael Rutter, sammanfattar vad denna forskning visar om vad som utmärker de framgångsrika skolorna så pekar han på faktorer som ”gemensamma visioner”, ”laganda” och en ”uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som en helhet”.

Gemenskap, laganda, kollektiva och djupt förankrade värderingar. Det visar sig vara framgångsfaktorer i skolvärlden, och jag kan inte se varför det inte skulle fungera på samma sätt i arbetslivet. Ledorden på arbetsmarknaden är dock konkurrens, individuell lönesättning och undanröjande av trygghet. Det är vad som anses driva kvalitet, men var finns evidens för detta? Finns det någon forskning som visar att det stämmer, det som managementkonsulterna hävdar? Eller är det bara ett sätt att öka vinsten i företaget, så att cheferna lättare kan förhandla om förmånliga bonusprogram för egen del?

Utan arbete finns inget samhälle. Att tala om arbetslinje är med andra ord en tautologi. Arbetslinjen är ett marknadsföringsord som syftar till att sälja en politik. Det viktiga är vad man menar med begreppet, och för vem man ska arbeta, och under vilka förhållanden som arbetet utförs. Det är egentligen inte en politisk fråga, det är en fråga som föregår politiken. Frågan om arbete är en filosofisk fråga, en humanvetenskaplig angelägenhet.

Gärna en arbetslinje, men först en rejäl diskussion, ett förutsättningslöst, lärt samtal där man vänder och vrider på begreppet och går till botten med innebörden av och användningen av begreppet. Först när den aspekten utretts grundligt kan frågan överlämnas till politikerna.

Mitt förslag till definition av begreppet arbete lyder: Arbete är den bas som samhället vilar på och utgår från. Alla arbetsinsatser är lika viktiga, så länge som det råder balans mellan olika områden och sektorer av arbetsmarknaden. Det finns inga närande och tärande, bara arbetare. Alla arbetar, alltså är alla arbetare. Det är den samlade arbetsinsatsen, från samtliga medborgare, som bestämmer vilket samhälle vi får. Ju fler som trivs och går till arbetet med glädje och ju fler som känner att det har ett meningsfullt arbete, desto större generellt välstånd. Och drivkraften, det som får människor att vilja arbeta, är i princip universell, alltså går det inte att införa olika incitament för dem som befinner sig i toppen och de som befinner sig längre ner i hierarkin. Om den samtalar jag gärna vidare.

Alla sitter i samma båt och är ömsesidigt beroende av varandra. Först när vi inser det, och först när den insikten spridit sig och även påverkar politiken, först då har vi skaffat oss förutsättningar för att tala om en arbetslinje värd namnet. Där är vi tyvärr inte än, inte på långa vägar!

Masonit och mattematik

Mina första tio år på jorden, 1965 - 1975, är en intressant period i Sveriges historia. Ett slags guldålder. Rekordår, miljonprogram, optimism och en en utbredd tro på framtiden. Det var i den andan jag påbörjade mitt liv. Det var vad jag fick med mig. Min föräldrageneration gjorde upp med det gamla, rensade ut och skapade nytt. Uppåt, utåt, framåt. Vi kan, vi vill, vi ska. Allt är möjligt.

Allt det där vände runt 1975. Det märker man när man betraktar tidsperioden i backspegeln. Min introduktion på arbetsmarknaden sammanföll med en historisk lågkonjunktur. Då hade föräldragenerationen övergett sina kollektiva ideal och börjat förverkliga sig själva. Inflationen hade gröpt ur villalånen och sparpengarna hade placerats på börsen. Intresset riktades från arbete till avkastning på kapital. Från basen, till toppen. Framgångarna under rekordåren steg 40-taliserna bokstavligen åt huvudet.

Grova generaliseringar, så klart. Jag vet att jag målar med mycket bred pensel. Ibland måste man göra det, för att se den stora bilden. Och den behöver man för att kunna bilda sig en uppfattning om vad som är problemet, vad man kan göra och vad man har att förhålla sig till i arbetet med att förstå. Sanningen om vad som hände egentligen, och varför det som hände, hände. Den når man aldrig. Därför är det meningslöst att leta fel och brister i en generell historieskrivning. Är den generell så är den!

Vad vill jag säga med detta? Alldeles för mycket märker jag. Måste fokusera. Men åren strax före och strax efter 1970 intresserar mig. Sätter igång fantasin och ger upphov till många tankar. Inte bara för att jag växte upp då. Intresset handlar inte om nostalgi. Det var inte bättre då. Bara intressant. Det moderna projektet stod på topp där och då, och Sverige fanns på världskartan. Den tekniska utvecklingen hade kommit långt, ekonomin var stark, kulturen blomstrade och arbetet med jämställdhet på en rad områden var intensivt. Det som intresserar mig är mekanismerna som låg bakom. Hur och varför fungerade det? Vilka var aktörerna i processen? Och vad är skillnaden mellan då och nu? Den typen av frågor upptar mycket av min tid.

Genetiskt har inget hänt. Tekniskt har det hänt att utvecklingen tog en snabb vändning från mekanik till informatik, vilket Facit är en plågsam illustration av. Ekonomin genomgick en liknande förvandling i och med att guldmyntfoten övergavs. Kulturen, som är det kitt som håller samhället samman påverkades så klart av förändringarna. Och om vi kopplar detta tillbaka till människan som genom att vara just människa skapar kultur, finns det en poäng med att lägga märke till förskjutningen.

Samhället som skapades under rekordåren var mekaniskt, och trögrörligt. Framsteg krävde tekniska lösningar, och ekonomin var bunden till materia. På kort tid öppnade sig en rad möjligheter vilket gjorde att fantasin fick större genomslag. Virtualiseringen av både tekniken och ekonomin är den största skillnaden mellan nu och då. Världen, människornas värld, är härigenom förändrad i grunden. Det enda som håller oss kvar är det faktum att vi genetiskt är dem samma nu som då.

Förr fick man slita i sitt anletes svett för att kunna realisera sina drömmar, idag krävs bara fantasi och en dator. Återigen, om man målar med bred pensel. Tänker på det när jag läser i pappersupplagan av dagens SvD om Masonit. Läser om masoniten som "symbol för 1900-talets framstegsoptimism." Och om att den sista fabriken för tillverkning av materialet nu skeppas till Thailand. Ser ett mönster. Mekanik och tillverkning flyttas från Sverige, till andra länder. Och det som bevaras är virtualitet. Tillverkningsindustrin kräver en typ av insatser som är svåra att motivera människor att utföra. Det driver upp lönerna, och eftersom ekonomin är central tvingas fabriker bort till platser där människor är beredda att arbeta för lägre lön.

Nostalgisk är lätt att bli, men det dagens förutsättningar och problem är radikalt annorlunda, vilket utvecklingen inom högre utbildning visar, tydligt. Världen har förändrats, i grunden. Mina barn växer upp i en helt annan tid med helt annorlunda förutsättningar. Det talas alldeles för lite om den här typen av frågor. Detaljer är vad som talas om och debatteras kring, i politiken, akademin och samhället. Det är så som kunskap definieras, så det är helt följdriktigt. Men det finns andra sätt att se på både kunskap och världen. Ovanstående tankar är ett exempel på saker som jag anser borde uppmärksammas mer.

Igår intervjuades Ingvar Karlsson, och idag skriver SvD om Stefan Löfven. Nostalgi tänker jag. Socialdemokraterna drömmer om en tid som flytt och riskerar att bygga sin politik på premisser som inte längre gäller, men som landar väl i människors medvetande. Det är också vad som krävs för att vinna valet, att tankarna landar väl i folks medvetande. Nostalgin riskerar att spela oss alla ett spratt. Det går inte att återskapa rekordåren. Idag är förutsättningarna radikalt annorlunda. Visst förstår jag att man vet detta, men hur vet man, vad vet man och hur använder man kunskapen? Det är det centrala! Och jag ser inga tecken på att man intresserar sig för den stora bilden. Tyvärr.

Svenska nior allt sämre på matte, står det också i SvD idag. Allt hänger ihop. Detaljerna utgör själva förutsättningen för helheten, men helheten lever sitt eget liv och ger upphov till egna konsekvenser. Det är vad denna bloggpost handlar om och vill visa. Att svenska ungdomar inte klarar matten har varken med pedagogik eller genetik att göra. Kultur är vad det handlar om. Det som finns mellan materia, teknologi och tankar samt virtualitet. Kultur är resultatet och konsekvensen av helheten som byggt upp. Och den kultur som dagens ungdomar växer upp i är radikalt annorlunda än den kultur jag växte upp i. Problemet med bristande insikter i mattematiken kan inte isoleras till skolan, det är en konsekvens av samhället.

Mattematikkunskaper kan inte beställas fram, är ingen produkt. Kunskaper uppstår ur viljan att veta. Och viljan att veta kommer underifrån och är alltid relaterad till det sammanhang som den som skall lära lever i. Det moderna projektet vilade tungt på mattematisk grund. Ingenjören var sinnebilden för framgång. Elevernas drömmar sammanföll, där och då, med det som drev välstånd. Idag ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Ungdomar idag drömmer om helt andra saker. Klart att man inte ägnar mattematiken den uppmärksamhet som den kräver, och klart att kunskaperna då minskar, generellt. Allt hänger samman. Det går inte att isolera ett problem och lösa det separat.

Kultur är viktigt på det sättet. Där skapas drömmarna som samhället bärs fram på och av. Idag drömmer politiker och makthavare om en tid som flytt, och ungdomarna om en tid som ännu inte är. Bilderna konkurrerar med varandra. Samhällsmaskineriet gnisslar betänkligt. Det är problemet som måste lösas, om vi vill se och uppleva en ny guldålder, nya rekordår. Förståelse för kulturens dynamik är ett viktigt verktyg i det arbetet.

Smink

Bad om, och fick, en utmaning. Eller närmare bestämt 11 utmaningar. Tänker här framöver ta mig an dem alla, en efter en. När det passar ska jag skriva om, reflektera över, tänka högt kring 11 ord eller begrepp. Vilka, kommer att visa sig. Men tanken är att sätta orden och begreppen i samband med kulturvetenskap för att se vad som händer i mötet. Tar gärna emot förslag på ämnen och utmaningar att sätta tänderna i. Tillsammans kan vi undersöka var gränsen för ämnet kulturvetenskap går, och därigenom undersöka det sammanhang vi skapar i vardagen i och genom kollektiv handling.

Smink var ett av orden. Inte mycket att säga om det, kan man tycka. Och så är det ofta, i vardagen. Att den bara finns där. Vardagen är det vi tar för givet, det självklara, det som bara är, eller blir. Inget vi ägnar några tankar. Och för många är smink en sådan fullkomligt trivial del av vardagen. Man sminkar sig av gammal vana. På tåget till jobbet ser jag ofta kvinnor som sminkar sig, till exempel. Inget märkligt med det.

Tänker man närmare på saken inser man dock en viktig sak. Det är bara halva befolkningen som sminkar sig, grovt sett. Smink är något kvinnor använder, eller män som vill klä sig som och se ut som kvinnor. Män som sminkar sig är undantaget som bekräftar regeln. Plötsligt är ämnet inte riktigt lika trivialt. Smink blir, om man ser på det på detta sätt, en könsmarkör. Smink gör på detta sätt skillnad i vardagen. Smink ingår i den uppsättning verktyg eller tekniker vars funktion, eller konsekvens är att dela upp mänskligheten.

Drar mig till minnes hur min dotter började sminka sig, och hur fult jag tyckte resultatet var. Min rosenkindade flicka, ville plötsligt förstärka nyanser, markera linjer och förbättra det som hon givits av evolutionen. Plötsligt dög hon inte som hon var, och vem som fick henne att se på sig själv med andras ögon och varifrån behovet att sminka sig kom det har jag ingen aning, egentligen. Men alla indicier pekar mot: Kulturen. Denna överindividuella instans som reglerar livet för alla som vill vara del av en kontext. Kultur var det som fick henne att börja experimentera med smink.

Det spelar väl ingen roll kan man tycka. Vad är det att uppröras av? Håller med om det. Smink är inget att uppröras av, i sig. Det är bara fett och pigment, puder och annat som inte har någon verkan i sig, utom möjligen för de djur som vissa produkter testas på. Upprörd finns ingen anledning att bli. Den som sminkar sig gör det vanligast helt frivilligt. Har svårt att tänka mig att någon tvingas att sminka sig. Ändå är det många som känner sig nästintill tvingade att sminka sig. Det är alltså starka krafter som kulturen sätter igång. Rätt som det är framstår inte längre smink som ett trivialt och ointressant inslag i kulturen.

Den som gjort sminkandet till en vana och som sminkar sig varje dag. Hen kommer förr eller senare att förändra sin syn på sig själv. För att känna igen sig krävs smink, om man gör det varje dag. Samma sak som med glasögon, skägg och hårfärg. Eftersom utseendet är en viktig del av människans identitet i den kontext vi skapat för oss kommer sminket att införlivas i och med identiteten. För att kunna känna igen sig själv, krävs för de allra flesta av oss något yttre. Få känner sig som mest naturliga i naket tillstånd. Det är ett pris vi fått betala för att kunna njuta fördelarna av samhället. Till vårt biologiska vara knyts på detta sätt en rad teknologier som behövs för att vi skall kunna leva och vara som oss själva. Smink är en sådan teknologi, men det som skiljer den från glasögon, hörapparater och blindkäppar, kläder samt frisyrgelé är att det är en teknologi som (i dagens västerländska samhälle) skiljer män och kvinnor åt.

Smink disciplinerar. Smink har en egen inverkan på människors liv. Smink i samverkan med kultur påverkar dem som lever i samhället, på många olika sätt. Både individuellt och kollektivt påverkas män och kvinnor av smink. Kvinnor genom att det ger dem sin identitet, och män eftersom det påverkar synen på kvinnor, vilket får konsekvenser i det sociala spelet som är en del av reproduktionsprocessen.

Smink ingår som en del i den uppsättning teknologier som makten har till sitt förfogande. Tänker här på den opersonliga makt som finns mellan allt och alla och som påverkar världens blivande. Smink är som sagt en del av en mycket större helhet. Därför är det inte meningsfullt att uppröras av förekomsten av smink. Förbjuder vi smink kommer inget att förändras, förutom ytan. Makten kommer att finnas kvar, och den kommer att hitta andra sätt att påverka, disciplinera. Makt uppstår i relationer, och eftersom relationer utgör en fundamental del av människoblivandet kommer makt aldrig att kunna utrotas. Utan makt, inget samhälle. Bara att acceptera. Att klaga på sminket är bara slöseri med tid, om man verkligen vill förändra det asymmetriska maktförhållande som råder mellan män och kvinnor.

En bättre väg att gå, en mer konstruktiv strategi för att främja mångfald och utjämna ojämlikhet är att reflektera över vardagen, över det man tar för givet i sitt liv. Om fler tänker bara lite mer på det som tas för givet kommer fler aspekter av vardagen att kunna synliggöras och lyftas upp och därigenom kommer fler sidor av tillvaron och kulturen att upptäckas. Och det gör att fler kommer att kunna förhålla sig lite mer aktivt till sina liv. Det är enda sättet att uppnå varaktig förändring. Utan handling, ingen jämställdhet.

Smink i sig har inget med relationen mellan män och kvinnor att göra, det är bara ett redskap bland många för makten. Och makten är resultatet av samtliga tankar och handlingar i ett givet sammanhang.

Sandslott, inte luftslott, är vad vi bygger

Helg och ledighet är tid utan krav. Tid som bara är, som tar en dit man hamnar. Sådan tid behöver man för att kunna fungera även på jobbet. Utan tid för eftertanke, utan möjlighet till reflektion som kan och får ta den tid den tar, stannar akademin. Det är den som blogposten handlar om, vetenskapen. Skär man bort marginalerna från akademin är det inte längre vetenskap det handlar om, då är det något annat. Biltillverkning går att effektivisera ner till minsta moment. Inte kunskapsproduktion. Kunskap kan inte planeras för, det går bara att arrangera miljön där kunskapen söks. Vetenskap och högre utbildning är som fiskarfänge, det krävs tålamod, och tur. Det finns inga garantier för ett lyckat utfall.

Kulturvetenskap är mitt ämne. Forskningen jag utför handlar om att undersöka kultur. Och jag gör det på det sätt jag finner bäst, med stöd i vetenskaplig litteratur, andras arbeten och erfarenhet. Mitt mål är kunskap och förståelse, för kultur i vid mening. Sådan kunskap behövs för att kunna förstå hur man på bästa sätt skall kunna arrangera samhället. Kulturvetenskap är på det sättet nyttigt. Det är bara det att nyttan är ett slags omvänd nytta. För nyttan uppenbara sig först i efterhand, aldrig på förhand. Först när kunskapen saknas förstår men dess nytta. Lite som kon, i det där tomma båset, som såldes för att man inte tyckte sig behöva henne längre. Hon saknades först när det var för sent. Samma sak med kulturvetenskapen.

Kunskap om kultur passar synnerligen illa in i det system för meritering och bedömning av kompetens som finns i akademin. Kunskap om kultur passar inte för publicering i smala tidskrifter som bara rör de närmast sörjande. Kunskap om kultur måste spridas brett, gärna i realtid. Därför bloggar jag, för att nå ut med vad jag kan och för att förmedla vunna insikter så brett och snabbt som möjligt. Artiklar och böcker skriver jag för att jag måste, bloggar gör jag för att det ger mig själv något tillbaka. Men varför i hela friden måste det vara så? Jag är inte ensam om att se hur ineffektivt och problematiskt det är att kultur- och samhällsvetare publicerar sig på samma sätt som naturvetare. Enda orsaken till detta sakernas tillstånd är det jag brukar stöta på när jag dristar mig till att debattera frågan med forskare som är framgångsrika enligt rådande syn på kompetens. Hitta på ett bättre system själv då. Det har jag hört fler än en gång, av forskare som lyckats bli publicerade och som nått högt i hierarkin. Här talar jag inte i egen sak, jag har själv lyckats. Jag är inte bitter. Men jag tycker fortfarande att det är resursslöseri och att det motverkar sitt syfte att man är så stelbent i sin syn på vad som är meriterande, i alla fall inom kulturvetenskapen.

Jag vill kunna testa tankar utan att riskera att fördömas som galen. Jag har på fötterna när jag säger att bloggen är ett fantastiskt redskap att sprida kunskap om kultur, därför framhärdar jag. För dels ger det mig något, dels är det ett sätt att sprida kunskap. Bloggformatet är fritt, och främjar lek. Det är snabbt, kommunikativt och därmed som klippt och skuret för kunskapsförmedling, om kultur. Andra ämnen har andra mål, och behöver andra medel. One size fits nobody, så kan man beskriva rådande situation. Ändå håller vi fast vid den, för det är så det är sagt. Märkligt!

Kunskap om kultur kräver en mycket speciell egenskap. Jag brukar likna den vid kunskapen och kompetensen som behövs för att bygga sandslott. Kulturvetare brukar annars anklagas för att bygga luftslott, av dem som anser att vetenskap är som att bygga med Lego. Rådande kunskapssyn utgår från att världen är ett komplicerat system som går att förstå genom att brytas ner i sina minsta beståndsdelar. Kultur är däremot ett komplext, dynamiskt system. Därför gillar jag liknelsen med sandslott och Lego. Sandslott bygger man i förvissning om att ens skapelse kommer att sköljas bort med tiden. Slottet är aldrig beständigt, det behöver därför byggas och byggas igen. Därför blir det viktigare att skaffa sig kompetenser som är anpassningsbara och som snabbt anpassade till rådande förhållanden. Legobyggande kräver mer systematik och förarbete, och för att lyckas krävs tydliga instruktioner. Slarvar man i början får man problem senare i byggprocessen.

Naturvetare vilar tungt på mattematiken, kulturvetare mer på intuition och improvisation. Naturvetare kontrollerar naturen, kulturvetare anpassar sig efter den kontext de verkar inom och försöker förstå. Natur och kultur är två aspekter av mänskligt liv. Båda kompetenserna behövs, men till olika saker. Det finns fler kompetenser. Alla kompetenser som är användbara behövs. Det finns inte ett sätt, det finns många. Alla är bra till något, inget är bra till allt.

Låt oss leka lite mer, tillsammans. Bara så kan ny kunskap skapas!

Olika ändamål kräver olika medel

Det verkar av rapporteringen från de stora verkstadsbolagen som att man är på väg att återhämta sig (se här, och här), och det handlas tydligen mer igen. Är krisen över? Är vi tillbaka på banan igen? Kan vi köra på som vanligt? Nej, det kan man aldrig. Inget är som vanligt. Inget är sig någonsin, likt. Allt blir till, och till. Allt är nytt. Bara i efterhand kan man se mönster, och lägga märke till att det mesta blev som det brukat bli. Ändå är det ett faktum att inget är sig likt. Att allt ser ut att vara det samma betyder inte att det är så. Och att bara rulla på som vanligt är ingen bra idé, för någon.

Välståndet som byggt upp måste förvaltas. Samhället kan inte gå i konkurs och sedan uppstå som en fågel Phenix. Samhället måste förvaltas och underhållas, och det kostar pengar. På samma sätt måste även arbetarna ges möjlighet till återhämtning och ett drägligt liv. Vårt samhälle utgår från ändliga resurser som det är nu, och för varje år som går minskar tillgången på olja. För varje högkonjunktur blir priserna högre och högre, vilket bara delvis kan mötas med hjälp av effektiviseringar.

Ansvaret för samhället är kollektivt och jag är inte säker på att jag håller med Ingvar Karlsson om att Reinfeldt monterar ner välfärden. Däremot håller jag med honom om att samverkan är en bättre och mer hållbar modell för förvaltning av ett samhälle än konkurrens. Samtidigt menar jag rent allmänt att det är sökandet efter en modell, ett tänkande. Övertygelsen om att det skulle finnas ett, och ett enda, bästa sätt att förvalta allt på.

Näringslivet är inte homogent. Alla företag vill inte, kan inte, ska inte växa och bli världsledande. Vissa företag vill och ska bara gå runt. Alla företag drivs inte av vinstintresse, för många företag är ekonomin bara ett medel för att uppnå andra mål. Ändå finns ett slags tyst överenskommelse om den enda vägens förträfflighet. Vi ser baksidan av detta inom vården. Och även om problemen inom Carema är överdrivna och devis missvisande så visar det som ändå hänt att det finns anledning att reflektera över om det är lämpligt att konkurrensutsätta ALLT. Konkurrens har visat sig vara en lysande innovation och en fantastisk kvalitetsdrivande motor, inom många områden.

Det jag vänder mig mot och är kritisk till är inte företagsuppköpen i sig, effektiviseringsjakten per se, eller privatiseringen av vård och skola som företeelse. Min kritik handlar om något mycket mer genomgripande, den riktar sig mot den underliggande diskursen som gör att den enda vägen framstår som det, den enda vägen. Det är fel, oavsett hur utbrett tänkandet är och hur framgångsrikt det än varit. Det finns inte en väg. Ett hållbart samhälle kan bara byggas genom öppenhet, mångfald och transparens. Läser om detta i en artikel i DN, om Axfood och deras arbete för att främja mångfald. Det har visat sig lönsamt. Utgångspunkterna som nämns i artikeln är överförbara till samhället, och de bygger på liknande tankar som dem jag fört fram här på Flyktlinjer. Det finns inte ett sätt, en väg, och arbetet tar aldrig slut. Hållbarhet kommer underifrån, kan bara byggas nerifrån och upp, även om det krävs ledare som initierar tankarna.

Jag sitter som bekant i styrelsen för Högskolan Väst, som lärarrepresentant. Där möter jag, lär känna och interagerar med, representanter för arbetslivet. Tillsammans arbetar vi för och vill att HV skall blomstra. Det är styrelsens uppgift, att ge stöd åt rektor, i arbetet med att skapa en väl fungerande och högtstående miljö för kunskapsutveckling, lärande och forskning. Många olika kompetenser och erfarenheter möts i styrelsen, och tankar stöts och blöts. Det är inspirerande att vara en del av styrelsen, även om möjligheterna att påverka är relativt små.

Tyvärr är det även där, i högskolestyrelsen, så att strävan efter den enda vägen är stark. Och eftersom representanterna från näringslivet är tunga namn kommer deras tankar och erfarenhet att få större genomslag än andras. Kunskap väger som sagt lätt i förhållande till makt, och akademisk makt kan bara uppnås genom anpassning efter rådande normer. Det gör att miljön ibland känns lite instängd. Jag tvingas lyssna på och vara delaktig i beslut som strider mot allt jag vet. Det är så det är, och jag klagar inte. Konstaterar bara att även HVs (och andra styrelser inom den akademiska världen) följer den enda vägen.

Nyttan med konkurrens och stordriftsfördelarna som finns inom verkstadsindustrin och andra näringar är otvetydigt positiva. Men principerna fungerar inte för att producera kunskap och lärande. Kunskap förlorar på stordrift. Vetenskap hämmas av konkurrens. Det visar både forskning och erfarenhet. Den kunskap som samhället vilar på har vuxit fram inom miljöer där det är högt i tak och där det råder öppenhet. Mindre miljöer med stort utbyte, som jämför sig med varandra och peppas av varandras framgångar, det är vad som genererat mest och bäst kunskap.

Utövare av vetenskap sätter kunskapen främst, och pengarna är ett medel för att kunna arbeta, leva och andras kunskap. Att då försöka införa ett system som hämtar kraft ur och lockar fram människans girighet, det är förödande för resultatet. En högskola skall producera kunskap och innovationer, inte ekonomisk vinst. Det är företagens uppgift att göra pengar på vetenskapens resultat. Därför är Björklunds forsknings- och utbildningspolitik förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Trygghet, transparens och överblickbarhet. Visshet om att vart mitt arbete än tar mig kommer jag att mötas med respekt och förståelse. Som utövare av vetenskap är jag med i det kollektiva arbetet att skapa bättre förutsättningar för människornas liv här på jorden. Och eftersom ingen vet vad som kommer att hända i framtiden kan ingen veta vilken kunskap som kommer att behövas. Därför måste man främja ett brett spektrum av kunskaper, för att kunna möta alla typer av hot. Det går inte att specialisera, allokera eller konkurrerar. Samhället bygger vi tillsammans, av våra kompetenser.

Kunskap kräver andra förutsättningar och en annan syn på ledarskap än bilproduktion. Mångfald är lönsamt, enkelspårighet leder till sårbarhet oavsett hur framgångsrikt det än är idag.

Samhället kan liknas vid en kamera

Samhället är som en kamera. Gillar den tankefiguren. Letar ständigt efter exempel, modeller och verktyg att tänka med hjälp av. För att förstå måste man ställa sig lite vid sidan av. Man måste få perspektiv. Och för det krävs hjälp. Tankeverktyg. Det är en av sakerna som humaniora är bra på, att konstruera tankeverktyg. Begrepp är inga sanningar, de är verktyg som saknar egen mening. Genus, till exempel, är inget i sig. Det är ett verktyg för att få syn på socialt upprätthållna aspekter av kön. Viktigt att upprätthålla den skillnaden. Missförstånd är vanligt, både inom och utanför akademin och den egna disciplinen. Begrepp är verktyg att tänka med. Varken mer eller mindre.

Samhället är som en kamera. Det är inget begrepp, men jag har tänkt på detta på senaste tiden. Gillar som sagt tanken, för den hjälper mig att förstå. Kameran består av två (här får gärna den som är mer tekniskt bevandrad än jag komma med invändningar) vitala delar, optiken som leder ljus och huset där intrycken utifrån samlas och bearbetas, antingen analogt (heter det så?) med hjälp av film, eller digitalt i form av pixlar. Men, och det är viktigt, den bästa kameran, brukar man säga, är inte den tekniskt mest fulländade, det är den man faktiskt har med sig. Och för att en bra bild skall kunna tas krävs en duktig fotograf med blick för det som är visuellt intressant.

Om man använder kameraliknelsen för att förstå samhället inser man omgående att det inte räcker att satsa resurser på formalia och teknikaliteter. Lika illa är det att bara se till humankapitalet. Balans mellan helhetens olika delar är vad som krävs för att kunna optimera resultatet. Ett tekniskt fulländat kamerahus är inte värt någonting om optiken inte kan svara upp till möjligheterna som huset erbjuder. Och omvänt. Fantastisk optik är värt noll och inget om det inte finns pixlar nog att registrera intrycken som linsen förmedlar. Viktigast för att få en bra bild är dock att fotografen har vad som krävs för att hitta motiv, vinkel och rätta ljusförhållanden.

Samhället, till vad ska vi ha det? För vem är det skapat? För människan, så klart. Liksom kameran står sig slätt utan någon som kan hantera den är samhället en död och meningslös plats utan människor. Det är lätt att glömma det. Lätt att stirra sig blind på saker som infrastruktur, politiska system, skola och vård. Lätt att man i tider då det råder stark tidspress och när jakten på effektivitet intensifieras fokuserar på formalia. Det är ett sätt att se på och förstå kvalitetssäkringshysterin i samhället idag. Tekniken och ekonomin driver på varandra in i ett olyckligt feed-back system där det ena leder till det andra. Ingen bryr sig i det läget om dem som samhället är till för, människorna.

När det kommer nya och ständigt förbättrade kameror på marknaden är det lätt att tappa huvudet och lägga sina pengar och sin energi på att optimera sina tekniska möjligheter att ta fina bilder. Men utan en väl utvecklad blick för spännande och intressanta motiv blir inga vackra kort tagna. Betänk att en gammal Leica fortfarande fungerar, och tar fantastiska bilder, om fotografen vet vad hen gör. Vad gör vi med våra kunskaper och kompetenser? Till vad använder vi tekniken idag, och hur disponerar vi profiten som ekonomin genererar? Hur ser vi människorna, på deras roll i ekvationen? Det är frågor som humaniora sysslar med. Det är frågor som humanister är bra på att hantera. Det är frågor som är centrala i bygget av ett hållbart samhälle, fyllt av ett generellt högt välstånd och lyckliga människor.

Gärna en fin kamera, men först och främst en duktig fotograf! Samhället är skapat av människor, för människor. Utan människor är samhället meningslöst. Det förstår man om man ställer sig lite vid sidan av. Om man ser på det man vanligtvis tar för givet med lite andra ögon. Tankeverktyg behövs för att lära sig det, för att lära sig se. Och när man lärt sig se, då behövs förmåga till reflektion. Dessa kompetenser är nödvändiga. Att avveckla dem är lite som att skjuta kon för att kunna äta sig riktigt mätt en gång, när man i själva verket är beroende av mjölken för att klara sig på sikt.

Humaniora är inte bara nyttigt, det är livsnödvändigt! Tänk på det nästa gång ni är ute med kameran.

Våren, vetenskapen, världen

Insåg i början av veckan att jag jobbat 167 timmar över den här terminen. Inte konstigt att det känns som tiden aldrig räcker till. Inte konstigt att jag bara fått ytterst få dagar hemma, i lugn och ro. Inte konstigt att tankarna aldrig riktigt kunnat landa och utvecklas. Jag klagar inte. Konstaterar bara. Det är så det blir när effektivitetens kvastar sopar. Vi som befinner oss längst ut i den akademiska organisationen och som dessutom verkar inom ett ämne som hänger på repet. Vi måste se om värt hus. Vi måste själva se till att visa vad vi kan, att vi vill och att vi är beredda att kämpa. Ingen gör det åt oss. Och, visst, detta är jag så klart inte ensam om. I relation till alla dem som sliter i vården, skolan och som hoppar mellan uppdrag i bemanningsbranschen är jag grymt privilegierad. Ställer man min situation i relation till hur majoriteten av Sveriges befolkning har det är jag lyckligt lottad och kan inte klaga.

Våren har varit spännande. Jag har fått göra mycket som gett mer än det tagit i form av tid och möda. Utmaningarna har varit stora och utvecklande. Jag är tacksam för detta, även om jag nu är trött och behöver semester. Men hur tacksam jag än är kan jag inte låta bli att reflektera över vilket resursslöseri det är att utsätta en etablerad forskare och lärare för det jag och många andra kulturvetare tvingas genomgå i dessa dagar. Jag menar, att även om jag har närmare en halv miljon i studieskulder, så har staten, det allmänna, ändå satsat långt, långt mer för att jag skall kunna titulera mig docent i Etnologi. Att köra mig i botten genom att pressa mig till det yttersta både mentalt och fysiskt, det riskerar att kosta samhället ännu mer. En vecka på kardiologen, det är bara en föraning av vad som kan komma. Och det går inte att rationalisera bort den typen av kostnader med mindre än att man omdefinierar begreppet människa och utmanar överenskommelsen om mänskliga rättigheter. Det tror jag inte Sverige vill. Vägrar tro det.

Vore det inte bättre att jag får göra det jag är bra på, inom förhandlade och rimliga gränser? Vore det inte bättre att jag får undervisa, forska och bidra till samhället med kompetenserna och kunskaperna som jag skaffat mig på statens bekostnad och goda minne? Jag talar i egen sak här, så klart, men jag kan inte se att det är samhällsekonomiskt försvarbart att utsätta mig för det jag utsätts för just nu. Finge jag bara lite andrum skulle jag kunna ge mångfald igen, och gjorde jag inte det har jag inga problem att acceptera att jag blir arbetslös. Men jag kan, jag vill och jag är beredd att underkasta mig en hel del för att få, bidra till samhällsbygget. Det enda jag behöver är lite andrum, lite förståelse och tillit.

Tankarna på detta kommer upp här, på Ferd. Garströms Konditori, i Lidköping. Väntar på tåget hem, till helg och vila. Sitter här, med en kopp kaffe och ett pariserbröd, och smälter intrycken från seminariet jag varit på. Seminariet var tvärvetenskapligt och handlade om forskning och utvecklingsarbete kring Vänern. Och jag kände mig mycket väl mottagen som kulturvetare. Flera tankar väcktes, och jag ser att det jag kan och är intresserad av betyder något. Om jag bara fick lite mer tid. Lite mer marginaler, skulle jag kunna göra väldigt mycket mer.

Humanistisk kompetens behövs! Alla vet det, egentligen. Det är bara det att kunskapen som humanister har inte passar in i den uppgjorda, vederbörligt kontrollerade och allmänt accepterade mallen för hur kunskap ska se ut. Frågan vi därför måste ställa oss, som samhälle, är; Ska vi utgå från kartan och våra modeller för hur det kan och borde vara, eller ska vi utgå från och anpassa oss efter verkligheten i hela sin vidd och komplexitet?

Jag vet vad jag svarar, vad svarar du?

Forskning och utbildning kan ta skada av både yttre och inre hot

Universitetsvärlden skakas just nu i sina grundvalar (läs här, och här). På kort tid händer mycket, och det kommer att få återverkningar. Ingen som helst tvekan om det. Ifall konsekvenserna blir positiva eller negativa återstår att se. Bara för att magkänslan säger att det är av ondo det som sker, betyder inte att det måste vara så. Bara för att det är oroligt nu och för att förändringspressen är hård betyder inte att det inte kan bli bra i slutändan. Och att gnälla och sätta sig på tvären, av princip, leder inte till något annat än låsning och polariseringar mellan olika fraktioner i processen.

Det gnälls emellertid väldigt mycket. Och det formuleras konspirationsteorier. Syndabockar utses. Ondskans boningar identifieras. Fiender formuleras. Mycket energi går åt till detta, vilket tar energi och fokus från kärnverksamheten. Inget konstigt med det. Så agerar människor i kris, och har så gjort sedan urminnes tider. Mot bättre vetande blir det så när man utsätts för yttre hot. Då sluter man sig, bygger murar och konsoliderar sig inom gruppen.

Finns inget som främjar gemenskap som en yttre fiende. Och det är ju bra. Gemenskap och solidaritet alltså. Det vill alla känna och vara en del av. Tyvärr plockar yttre hot även fram det sämsta hos människor. Den som inte riktigt passar in i gemenskapen uppfattas lätt som ett hot mot gemenskapen, och solidariteten snävas in ytterligare. Den som uppfattas som annorlunda i gruppen som hotas utsätts för påtryckningar och avkrävs svar på den underliggande frågan: är du med oss, eller mot? Vad svaret blir är i ett sådant läge inte så viktigt. Gruppens beslut är inte rationellt och bygger inte på någon empiri. Skuldfrågan är avgjord på förhand, och föregås sällan av överläggningar. Affektion styr, gruppdynamiken verkar utan ord.

Hanteringen av det yttre hotet ser olika ut på olika ställen i den akademiska världen, och på olika nivåer. Gemenskaper konsolideras, allianser skapas, och syndabockar utses över hela linjen. Universitetsledningar, fakulteter, ämnen, institutioner, avdelningar och grupper. Alla inblandade påverkas. Och den som tydligast lastas med skuld, ondskans själva epicentrum, är utbildningsminister Jan Björklund. Han har makt, ingen tvekan om det. Och han vill förändring. Han gör vad han kan för att skaka om och ingjuta krismedvetande bland akademiker.

Genom att utse Jan Björklund till boven (och här inser jag att det är så tänkt tidigare), och genom att ägna en massa tid och energi åt att förfasa sig, försvara sig, formera sig och åt fraternisering. Genom att möta hotet med reflexmässigt försvar av det rådande. Genom att klaga och söka syndabockar. Genom att agera så ger man den man ogillar tolkningsföreträdet. Motståndet mot Björklund, så som det just nu tar sig uttryck inom akademin och högre utbildning, leder till att utbildningministerns agenda genomförs utan att han behöver lägga två fingrar i kors. Med ledning av agerandet får han vatten på sin kvarn, och vi som vill se en annan utveckling, ett annat samhälle tvingas se på när akademin trasas sönder och allt gammalt slås i bitar.

Om man verkligen tror på sina kunskapers nytta och användbarhet, varför ägnar inte fler sin tid och sin energi åt att föra ut budskapet, medan tid finns (som här)? Varför ägnas all kraft åt att bekämpa hotet och bevara det rådande? Förändring behöver inte alltid vara av onåd. Vi lever i en demokrati. Det vill ingen ändra på. Idag är det Björklund som har ansvaret. Det är han som bestämmer och som stakar ut riktningen. Hans vilja är inte lag, men den väger tungt. Allt är i sin ordning. Att rikta vreden mot honom som person och agera uteslutande mot honom, är dock inte i sin ordning. Det är kontraproduktiv, oavsett om det är en naturlig reaktion som går att förklara psykologiskt.

Ett mer konstruktivt sätt att agera kunde vara att söka dialog, att bejaka förändring och kämpa för att beslutsunderlaget är korrekt och processen transparent. Alla som lever i Sverige vill väl landet väl, får man anta. Måste man utgå från. Även det gäller på samtliga skalnivåer. Finns det evidens för att mobbing och klagande på överordnade leder till något positivt? Nej, tvärt om visar all forskning att det beteendet är förödande för alla. Vi lever i den värld vi lever i och har att förhålla oss till rådande förutsättningar. På gott och på ont. Klaga inte, sluta lipa och gör vad som går av det som finns. Tillsammans skapar vi samhället, i såväl med som motgång.

Björklund har tokfel och det han vill hotar att slå sönder många års arbete och föröda många människors slitsamma insatser. Lår mig vara tydlig med var jag står i frågan. Jag tror inte att den väg han stakat ut är den rätta, allt jag vet och tror på pekar på att han har  fel. Men det han som bestämmer, han som har ansvaret. Jag är statligt anställd och har att anpassa mig. Jag måste emellertid inte hålla med. Tvärt om har jag ett ansvar att följa den kunskap jag samlat på mig genom åren. För jag bryr mig också om, mitt ämne, min högskola, VG-regionen, Sverige, Europa, Världen. Det är här jag bor och verkar, och det är här mina barn och barn-barn skall leva vidare efter mig.

Hur ska man göra då? Ett lite mer konstruktivt sätt att agera, än att hålla för öronen och göra som man alltid gjort, så länge det går, skulle kunna vara att aktivera ett slags intellektuell jujutsu. Att anpassa sig efter och lära känna makten, för att kunna kanalisera kraften som emanerar från utbildningsdepartementet. Akademin och de regionala högskolorna är under press. Mycken kraft och energi riktas mot oss, men det ger oss också möjlighet att omdirigera kraften. Stoppa den går inte, men att följsamt anpassa sig och ändå leda den så rätt det går utifrån vad vi vet och vill. Det är fullt möjligt. Det är alltid att föredra framför konfrontation och förändringsobenägenhet.

Världen och samhället blir till i processer av tillblivelse. Alltid. Och det går aldrig exakt som jag vill. Så är det överallt, alltid. Lika bra då att följa med och ta vara på möjligheterna till påverkan, förändring. Det finns alltid möjligheter. Finns alltid något man kan göra. Det är enda vägen, den enda konstruktiva sättet att agera. Om man verkligen bryr sig om det man tror på!

Frågor, svar och skillnaden mellan information och kunskap

Utan att fråga, finns ingen chans att få ett svar. Han sjöng så, Kenta, i Melodifestivalen. Något ligger det i det. Vissa saker måste man fråga om för att få svar. Men alla svar kommer inte ur frågor. Vissa svar adresserar frågor man inte ens visste att man hade, och för att kunna tillgodogöra sig den typen av svar krävs istället öppenhet inför det okända och tålamod. Andra svar kan bara nås genom hårt, eget arbete. Vissa frågor är helt nya och ingen nu levande har något svar. Vill man veta svaret måste man skaffa fram det på egen hand.

Nyfikenhet, anses vara en odelat positiv egenskap. Och, visst, nyfikenhet har nog varit en viktig drivkraft i och genom mänsklighetens historia. Men nyfikenhet kan också handla om att lägga näsan i blöt. Om att tillfredsställa en egoistisk önskan om att gotta sig i andras olycka. Alla har inte med allt att göra. Vissa saker är inte öppna för alla att fråga om. Vissa frågor kan också såra, bara genom att ställas, där och då, till den.

Frågor är som allt annat komplext och på inget sätt entydigt gott eller ont. Frågor som ställs av lathet, hur ska vi ställa oss till dem? Frågor som ställs för att man inte orkar leta upp svaret, fast det är enkelt. De är inte bara irriterande att få. Sådana frågor leder dessutom, och det är långt viktigare, till sämre vidhäftning. Lärande och kunskapsinhämtning kan hämmas av lärares, föräldrars och myndighetsrepresentanters allt för lättvindiga och snabba svar på alla typer av frågor.

För att frågandet skall bli meningsfullt och för att man skall kunna säga att frågan och nyfikenheten är positiv krävs kritiskt tänkande och tankemöda från både den som ställer frågan och den som får den. Vissa saker är bättre att jobba med på egen hand, för att bara är jag som vet vad jag inte kan och behöver för att lära. Och då krävs integritet hos den som får frågan, och förmåga att förklara varför svaret uteblir. Utan förståelse från den frågande försvåras detta.

Pedagogens uppgift är aldrig, kan aldrig och får inte vara att svara på allt. Alla frågor är inte berättigade. Väldigt många frågor ställs på grund av (upplevd och faktisk) tidsbrist, eller av lathet. Lätt fånget, lätt förgånget. Alla vet hur det är. Det man får reda på när man bara frågar utan att veta vad man vill egentligen, i farten, det är kunskap med dålig hållbarhet. Det är information. Kunskap är något annat. Kunskap är inte synonym med svar på ett antal frågor.

Deleuze, Foucault, Habermas, Arendt, Nietzsche. Stora filosofer, svåra texter, komplexa juridiska problem, och så vidare. Den typen av problem kräver andra frågor och helt andra svar än frågorna som ställs i program som Jeopardy eller Vem vet mest. Filosofiska frågor måste man lära sig att ställa, och det krävs även av den som är insatt i ämnet en hel del tankemöda innan frågan kan formuleras. Lärande och kunskap får man inte genom att få svar, det får man genom hårt och mödosamt arbete med frågorna.

Snabb behovstillfredställelse och en ökande tidspress, krav på effektivitet. Det är något vi har tvingats vänja oss vid idag. Allt går allt snabbare. Inte konstigt då att många väljer den enkla vägen. Inte alls konstigt att man inte förstår skillnaden mellan kunskap och information. Det är som det är och det måste hanteras. Frågan är dock hur? Ska man till exempel ge efter och svara på allt, och hoppas på det bästa? Eller ska man framhärda i sin övertygelse om att kunskapens värde ökar ifall man inte får alla sina frågor besvarade omgående och på det sätt man själv vill?

Allt fler inom högre utbildning faller till föga för studenternas krav på enkla svar. Det är en konsekvens av det system för lärande som vi byggt upp. Inget talar dock för att det är långsiktigt hållbart. Universitetsutbildningar förmedlar inte information. Högre utbildning handlar om att förmedla verktyg för självständig kunskapsinhämtning. Arbetet med att få svar måste alla som verkligen vill lära göra själva. Det går inte att ersätta. Högre utbildning syftar till att fostra självständiga medborgare med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Det är inget man snabbt kan informera sig om genom att fråga om allt man undrar över. Vore det inte så kunde universitetet ersättas med Wikipedia.

Världen förändras i en allt snabbare takt. Därför blir information allt snabbare inaktuell. Det är ett annat skäl till att anamma en annan syn på kunskap och lärande. Lärarens uppgift blir av nödvändighet mer att visa hur man skaffar sig svar, söker kunskap och utvärderar resultatet av det arbetet. Svaret på frågorna blir ändå inaktuellt innan utbildningen är avklarad och kunskaperna skall omsättas i arbetslivet.

Maktaspekten sparar jag till sist. Det är det viktigaste skälet till att hålla inne med vissa svar, på vissa frågor. För den som gör sig beroende av någon annans förmåga att svara. Den är och förblir i underläge. Visst är det smickrande att vara den som andra är beroende av, men det är obehagligt också, och den som har många lyssnade anhängare är inte alltid den mest ödmjuke. Det gör något med ens självsyn om man bejakar den typen av, och går in i en sådan, relation till omgivningen. Både läraren och eleven/studenten påverkas, negativt.

Jag vill inte ge svar. Värjer mig för allt för enkla svar och skyr lättsinniga frågor som man enkelt kan hitta svaret på själv. Det är inte av lättja, utan av omsorg om studenterna, och för att jag tror att det är förödande för samhället om man som lärare ger efter allt för enkelt och strör svar på alla frågor omkring sig. Jag vill samtala och och söka svar, tillsammans. Så ser jag på min roll som medmänniska, som förälder, som lärare och som forskare. Tillsammans är nyckelordet.

Utan att fråga får man inga svar, men alla svar kan inte förmedlas på det sättet. Vissa svar, de viktiga och avgörande svaren, måste man skaffa själv, i och genom hårt arbete. Det finns inga genvägar till den bästa kunskapen! Och högskolan är den plats där arbetet med att bygga upp den kunskapsbas som skall hjälpa en att klara sig genom livet inleds. Det man betalat i svett och möda här, får man igen i form av ansvarsfulla, utvecklande och välbetalda arbeten i framtiden.

Företagsamhetens nytta

Ledaren i dagens SvD spinner vidare på Svenskt Näringslivs, påfallande mycket, uppmärksammade undersökning om företagsklimatet i Sveriges kommuner. Och jag hakar på med lika tankar på samma tema. Sifferexercisen lämnar jag därhän, om det är 3.3 eller 3.5 rör mig inte ryggen. Det är bara siffror som ger sken av exakthet och vetenskaplighet. Samma med rankingen, som är högst relativ. Att vara överst säger inget om hur bra eller dåligt något är eller hur stor skillnaden är mellan den som ligger överst och den som hamnade lägst ner, eller mellan placeringarna.

Nyttan med Svenskt Näringsliv, och med näringslivet. Den tas påfallande ofta för given. Varför då, och på vilka grunder? Vad är det som gör att nyttan med näringslivet sällan eller aldrig diskuteras? Utan att kunna erbjuda något alternativ, eller kanske just därför, skulle jag vilja se fler och mer förutsättningslösa samtal om näringslivets nytta. Inget är självklart och kan tas för givet. Inget! Jag har försökt formulera humanioras nytta, men hur är det med näringslivet? Är det ställt bortom varje tvivel att näringslivet uteslutande bidrar med gott till samhället? Knappast!

Vad är det som gör att den frågan sällan kommer upp till ytan? Rädsla, arrogans, ignorans? Oavsett vad orsaken till tystnaden är så är det ett problem. För det ger näringslivet makt. I kraft av att utgöra normen behöver denna del av samhället aldrig motivera sin existens. Och det gynnar makten, och makten korrumperar, sprider sig och knyter allierade till sig. Hur ser Jan Björklunds relation till Svenskt Näringsliv ut, egentligen? Och vem tjänar på att Sveriges högre utbildning helt och hållet anpassas till näringslivets behov? Hur påverkar en sådan omställning samhället?

Utan att vara kritisk till företagande finns en hel massa berättigade frågor att ställa. Det handlar om ett förutsättningslöst intresse för vitala delar av samhället och kultur. Och det kan ingen förneka att företagen och näringslivet är. Samhället är byggt på och av näringslivets ansträngningar. Ingen tveka om det. Men det betyder inte att allt är gott och att näringslivet står utanför och över kritik. Näringslivet bör, liksom allt annat granskas. För allas skull.

Ger vi carte blanche till näringslivet, och låter vi Svenskt Näringsliv diktera politiken i Sverige, då är vi illa ute. Lika illa som vi vad innan arbetet för ökad jämställdhet och mångfald påbörjades, och näringslivet blomstrade. Vill vi dit igen, som samhälle betraktat, krävs att uppmärksamheten riktas mot samhällets (ökande) klyftor. Ojämlikhet är vad näringslivet lever av och omvandlar till vinst, på de svagas bekostnad. Inte av ondska, utan för att det är näringslivets uppgift att leta upp och exploatera klyftor. Som sagt, inget ont i det. I sig.

Om politiken anpassas efter näringslivets behov kommer möjligheten att öka klyftorna att utnyttjas. Var så säker. Återigen, inte av ondska, utan för att det är så den järnhårda lönelagen fungerar. Därför måste politiken utgöra en motkraft. Det är politikens uppgift, inte av några mossiga klasskampsskäl, utan för att det är vad som krävs. Näringslivet kommer själv, aldrig att arbeta för minskade klyftor och höjda löner. Det måste politikerna göra, inte bara för folkets skull, utan för samhällets.

Samhället kan bara tillgodose allas behov och främja sin egen långsiktiga överlevnads skull om balans mellan aktörerna som utgör dess beståndsdelar råder. Näringslivet, akademin och politikerna är tre makroaktörer i samhället. Alla behövs, och behöver vara olika. Var och en företräder olika intressen, men ingen av dem bör få oinskränkt makt. Då rubbas balansen. Och med rubbad balans hotas hållbarheten och överlevnaden.

Näringslivet bryr sig bara om en sak, att förmera sitt kapital. Därför måste samhället närma sig en sådan aktör med självständighet, kritisk förmåga och kunskap. Det är vad högre utbildning och forskning sysslar med. Akademin kan å andra sidan inte heller få allt den pekar på och vill ha. Då blir den lätt introvert och världsfrånvänd.

Samverkan, i egenintresse, för allmänhetens bästa. Det är vad som skapar hållbarhet. Ett ständigt pågående arbete, en process av utbyte. Det är vad som frambringar samhället. Kultur är en känslig process, samtidigt som det är en mäktig kraft. En process som lätt går i spinn och över styr.

Varsamhet och ödmjukhet, det är vad som krävs. Och respekt för olikheter, i tanke och handling. Liksom vaksamhet på ökande klyftor. Visst behöver vi både Svenskt Näringsliv och ett väl fungerande arbetsliv, men vi behöver en fri akademi och självständigt, kritiska politiker också. Lika mycket!

Om det borde samhällsdebatten handla om. Inte om det högst subjektiva upplevda företagsklimatet. Samhället är till för alla, inte bara för de mäktiga. De klarar sig ändå.

Skyldig. Till vad, enligt vem och på vilka grunder?

Läser i DN om att man ska rösta om dödsstraffet i Kalifornien. Blir glad. Det finns hopp. Kanske vinner förnuftet över den rena råa känslan. Möjligheten till det finns i alla fall. Har annars känt missmod. Fast i Norge verkar man kunna stå emot, även om man drabbats av osannolikt grymt våld. Det hedrar. Det finns hopp.

Att döda är fel. Alltid. Det är märkligt att den principen inte går att upprätthålla i en värld som annars strävar efter stringens och som fördömer dubbelmoral. Ofta går det ju, och i Sverige finns ingen opinion för dödsstraff. Kanske är det bara ett uttryck för oro? Men nog känns det ibland som om ropen på hårdare straff har ökat? Eller? Kanske inte. Väljer det senare, med utgångspunkt i vad som sker i Kalifornien. Bara det att man arrangerar ett val säger något, viktigt.

Frågan om skuld ligger nära frågan om sanning. Dessa båda frågor förutsätter på många sätt varandra. För att kunna avgöra om någon är skyldig krävs att sanning kan ledas i bevis. Och för att kunna leda något i bevis. För att kunna hävda att någon är skyldig, bortom varje rimligt tvivel, krävs bevis. Men finns det ingen sanning, hur kan man då bevisa något?

Faktum är att det kan man inte. Det går aldrig att bevisa något i en komplex värld. Sanningen är att ingen är oskyldig. Alla har del i allt som sker, om man verkligen ska hårdra saken. Samhället byggs och upprätthålls i och genom relationer. Och relationer förenar samhällets alla delar. Och för att kunna tala om skuld krävs en hel massa socialt upprätthålla definitioner. Samhälle och kultur blir till genom förhandling, i vardagen. Inget är evigt, allt är kontingent.

Behovet av trygghet och överskådlighet är stort och starkt, vilket gör att förhandlingsmomentet konsekvent underkommuniceras. Vardagen framstår därför som relativt fast, och det måste åtminstone finnas en känsla av överskådlighet för att det skall kunna fungera. Olyckligt bara om denna känsla, detta behov leder till illusionen om att det skulle finnas en evig sanning.

Som sagt, allt hänger ihop. Samhället är inte det som håller ihop, det är vad som hålls ihop. Kultur är ett slags kitt. Och visst, behovet av trygghet bör inte föraktas, men alla konsekvenser av detta behov är inte av godo och måste inte per definition accepteras. Även logik utgår från förhandling. Den är inget i sig, utan kräver samarbete och utgår delvis från makt. Vems logik som skall gälla är beslut som tas dagligen och stundligen, även om det liksom skuldfrågan sällan ses som ett resultat av överenskommelse.

Samhället blir till genom kollektiva, mer eller mindre uttalade och medvetna, beslut. Där finns och verkar makten. Det är makten som får det ena att framstå som bättre och mer önskvärt än det andra. Makt är inget man har, det är ett resultat av och uppstår i sammanhang.

Varför döms afroamerikaner oftare än vita till döden? Vore det så att det fanns en sanning, och om det gick att nå denna, då skulle man kunna tala om rättvisa. Men det existerar inget sådant. För det finns ingen sanning, bara kollektiva förhandlingar. Upprätthållande av makt. Försanthållanden finns det gott om, men ingen sanning.

Därför är dödsstraff fel. För det är ett definitivt straff. Det slår olika, och alltid i relation till rådande maktförhållande. Vem skall avgöra vem som är skyldig? Och hur? Till vad är man skyldig? Det finns ingen gräns för någon av dessa frågor. Ingen absolut gräns. Visst går det ofta att knyta ett vapen till en individ, men att hävda att skuldfrågan därigenom är avgjord, en gång för alla, det går inte. En desperat människa är sällan tillräknelig, och då kommer omständigheterna att påverka utfallet. Någon absolut fri vilja existerar inte.

Ödmjukhet. Det är vad jag vill peka på här. Behovet av ödmjukhet. Inför livet, sanningen, varandra, allt. Med säkerhet och överblickbarhet följer arrogans. Den som är i sanningen, som har makt, hen har inget att frukta. Den som har mäktiga vänner och som aldrig ifrågasätts kommer alltid att vara svårare att knyta till ett brott. Och motsatta förhållandet gäller för den som är ensam, ifrågasatt och utan makt. Därför döms människor tillhörande minoriteter oftare till hårdare straff, även om bevisningen är den samma.

Ödmjukhet kräver förståelse. Ödmjukhet kräver att biologin och affektionerna underordnas intellektet. Genom att lära sig se makten kan man lära sig förstå vikten av ödmjukhet. Allt går tillbaka på vilket samhälle vi vill ha. Allt handlar om förhandling.

Håller tummarna för att det blir en omröstning i Kalifornien, vilket är första steget. Vill tro på att förnuftet sedan segrar, när frågan väl är uppe till förhandling. Att döda är fel, alltid. Det finns ingen absolut rättvisa, och därför ingen tydlig skuld. Alla blir till och skapar sina liv i och genom samma sammanhang. Alla har således del i alla konsekvenser som detta sammanhang ger upphov till.

Kvalitet

Kvalitet är som hållbarhet, och kultur, notoriskt diffust och svårdefinierbart. Det är emellertid inte något problem. Problemet är att denna implicita egenskap hos begreppet ignoreras. Kvalitet är omöjligt att definiera, klart och tydligt, en gång för alla. Kvalitet är inget, det blir till i samspel. Kvalitet är aldrig sig lik, den är kontextuell och förändras i takt med sammanhanget. Kvalitet är en relation, liksom kultur och hållbarhet.

En sådan som Harry Schein ägnade mycken möda åt kvalitetsbegreppet. Det gick som jag förstått saken, sådär. Och han möttes för detta med ifrågasättanden. Eftersom han hade problem att definiera vad kvalitet är slog det tillbaka på honom (fast tiden har gett honom rätt). Liksom kulturvetaren som avfärdas som flummig eftersom kultur är svårt att förklara på ett entydigt sätt. Budbäraren får problem när budskapet inte faller mottagaren på läppen. Var ligger problemet egentligen? Hos den som inte kan förklara, eller hos den som inte förstår, om det handlar om ett problem som inte går att definiera klart och tydligt? Svaret borde vara givet, men är det inte.

Kvalitet måste upplevas för att få mening. Liksom kultur måste levas, och hållbarhet iscensättas. Det finns ingen annan metod att förstå. Det spelar ingen som helst roll att många, många med makt och inflytande, föredrar och idealiserar entydighet. Det finns en gräns för hur mycket man kan förenkla ett begrepp. Drar man strävan efter enkelhet för långt kommer man till en punkt där man plötsligt talar om något helt annat. Det är vad som händer ständigt ifråga om kultur, hållbarhet och kvalitet. Och det får konsekvenser för alla.

Kulturen reglerar vardagen överallt, och premisserna för detta går att förstå, om man bara accepterar rådande förutsättningar. Hållbarhet är inget i sig, det är ett tillstånd av jämvikt helt avhängigt handlingarna som leder dit. Och kvalitet är något man känner igen först när man upplever det. Inget av begreppet har något eget innehåll.

Natrium är ett grundämne, liksom klor. Det är rena ämnen som går att beskriva på ett sätt, klart och tydligt. Salt däremot är en förening. Salt går inte att definiera närmare än att det är ett ämne bestående av två andra ämnen. Salt är klor och natrium, varken mer eller mindre. Eftersom handlar om två ämnen i förening uppstår emellertid ingen komplexitet och förklaringen kan hållas enkel och tydlig. Annat är det med hållbarhet och kultur, som uppstår i samspel mellan många olika komponenter, vilket ger upphov till komplexitet.

Kvalitet är som sagt en relation, ett komplext samspel. Många, och många olika, komponenter samverkar på ett intrikat sätt om och när kvalitet uppstår. Kvalitet går inte att räkna på, vilket arbetet med det gyllene snittet illustrerar på ett tydligt sätt. Kvalitet undflyr alla försök att låsa fast det. Kvalitet är inget man äger, det är en nåd att bedja för. Kvalitet kräver lyhördhet och flexibilitet. Det är inget man kan ta för givet. Ofta upptäcker man det först i efterhand.

Laleh är en artist som skapar kvalitet, liksom Håkan Hellström. De är i och lever sin musik. De är lyhörda och tar inget för givet. Deras arbete får kvalitet genom att publiken bjuds in och känner sig delaktig. Hellström och Laleh anpassar sig inte efter publiken, de skapar musik i relation till åhörarna och skivköparna. Deras artisteri utgår från och vilar på ödmjukhet. Genom att inget tas för givet tillförs en komponent av ovisshet till helheten som gör att värdet ökar och blir beständigt. Det är kvalitet, ett sätt att tala om och förstå begreppet. Det finns emellertid andra sätt, också. Kvalitet är som sagt inget, det blir till i relationer, kontexter och förändras över tid.

Kvalitet kräver att hänsyn tas till det oväntat oväntade, annars blir det som skapas inte kvalitet. Ger man bara beställaren det beställaren vill ha, eller lever man bara upp till förväntningarna skapas ingen kvalitet. Kvalitet kräver något mer, men vad detta mervärde består i går bara att upptäcka i efterhand. Och det är som sagt bara ett problem för den som inte förstår att det inte kan vara på något annat sätt.

Försöker man ta ett troll ur skogen, ut i ljuset, för att studera det i detalj, då dör det. Samma gäller för kvalitet. Försöker man definiera det, då låser man fast det, och då försvinner kvaliteten som sand mellan fingrarna. Man kan inte få det ena utan att förlora det andra, hur man än försöker. Bara att acceptera, om man vill förstå och arbeta med frågan. Lite som inom kvantmekaniken, där varje försök att bestämma en partikels värde påverkar resultatet. Att det inte är ett problem för naturvetarna, att leverera den typen av slutsatser lovar gott för kulturvetare. För vad är skillnaden, förutom graden av makt och inflytande i samhället? Det är också en relation, och som alla relationer är den föränderlig.

Fler tankar om plastikkirurgi

Fick en lång kommentar/fråga/reflektion på mitt inlägg om kosmetisk kirurgi. Vill svara och tänka vidare  här, istället för bland kommentarerna. Frågan är viktigt, och som alltid i bloggsammanhang blir allt inte lika stringent och väl genomtänkt. Det är nu inget problem, det är stället förutsättningen och tjusningen med detta forum för utbyte av tankar. Mina tankar är inte exklusivt mina, Flyktlinjer vill jag ska vara en plats för gemensamt tänkande.

Henrik skriver,

Funderar på över hur långt vårt individuella ansvar går. Om jag mår dåligt pga samhällets ideal och min lösning är att operera mig. Är det då mitt ansvar om andra senare gör som jag? (-kanske) Alla människor har inte resurser, av vilken art det vara månde, att ta fullt ansvar för sina handlingar. Därför väljer folk att hitta sanningar i det de tror på oavsett om det är vetenskap, religion, yta, alkohol. Visst vore det bra om vi gjorde världen bättre. Att vi bröt mot osunda ideal, kärnvapenframställning, rasism etc. Men vems är ansvaret när samhället misslyckas med att fördela resurser, misslyckas med att välkomna människor, misslyckas med att få folk delaktiga. 

Ansvar. Fastnar för det, och har varit inne på detta förut. Ansvar kan tänkas och förstås på olika sätt. Att ha ansvar, eller att ta ansvar, att tvingas till ansvar. Frågan är komplex. Och utan förståelse för de förutsättningar som föreligger får vi inget bra samhälle. Håller med om att det är problematiskt att skuldbelägga den som av olika anledningar väljer att operera sig. Och jag försökte hitta en ingång till frågan som inte handlade om individen, utan om samhället.

Konsekvenser, där landar jag när jag reflekterar över alternativa sätt att närma sig ansvarsfrågan. Att se till och försöka förstå kopplingarna mellan handling och konsekvens, det kan vara en väg att gå. För det får konsekvenser, oavsett hur man väljer att se på det. Talar man om ansvar hamnar man lätt i frågor om skuld, och det är så klart problematiskt. Speciellt om man ser till fördelningen av resurser. Viktigt därför att inte leta efter kategoriska förklaringar. Öppenhet, förståelse och förutsättningslösa samtal om konsekvenser, det tror jag på. Det tror jag kan leda till en bättre värld, även om det så klart inte går att på förhand uttala sig om vad som är bra. Konsekvenser igen, bara med utgångspunkt i konsekvenser går det att uttala sig om värdet av en handling.

Jag ser ett problem i strukturella förklaringar och ett samhälleligt ansvar. Samtidigt är människan bristfällig och många gånger svag. Det yttersta ansvaret för ens handlingar är det alltid en själv? 

Ansvaret vilar aldrig uteslutande på individen, just eftersom hen är svag och bräcklig om man jämför med samhället som utgår från den totala populationens samlade handlingar. Ansvaret ligger därför mellan individen och samhället. Det går inte att precisera det närmare än så, och det gör att frågan hålls aktuell och levande. Det är enda sättet att närma sig ansvarsfrågan.  

Det är lätt att hävda att kändisskap som vilar på exempelvis vetenskaplig auktoritet, relevanta argument är bättre än ett kändisskap baserat på en snygg yta.
Vissa blir lyckligare, i synnerhet i vårt samhälle, av yta än av kvalitativa diskussioner. Är det då inte bara elitistiskt att hävda att det senare är bättre?
Vem bestämmer att det är bättre att vara en olycklig Sokrates än ett lyckligt svin?
Varför är det bättre att lyssna på komplex musik än pop?
Det är ju också något skapat.

Ja, jo, visst. Men jag hoppas att jag inte uppfattas som någon som hävdar att vetenskaplighet är bättre en lättsam ytlighet? För det är mig främmande. Det är kontingenta, kollektivt skapade försanthållanden, som ger upphov till konsekvenser. Vad jag menade och förde fram som förslag till lämpligt förhållningssätt till plastikkirurgin som fenomen var tanken om att det är bättre för alla om fler blev kända och fick uppmärksamhet för sådant de gör för andra, istället för sådant de gör med och för sig själva. Olyckligt om det uppfattas som kritik mot enskilda individer. Det var inte så jag menade. Jag reflekterade över konsekvenser, kollektiva konsekvenser över det som hålls för sant i dagens samhälle. Ser en fara i om narcissismen ökar, det var vad jag ville peka på och reflektera över.

För mig blir gränsen svår att dra för när ansvaret till mina handlingar beror på hur samhället har skapat mig eller mina aktiva val. Omvänt. Det är också svårt att utkräva ett ansvar av mig att göra handlingar som på något sätt skall vara högre moraliskt stående än det samhälle i vilket jag har formats. 

Håller med, men det handlar om ett samspel här. På gott och ont. Allt, både jag och samhället är resultatet av ömsesidig tillblivelse. Och återigen, bara för att man talar om ansvar blir det inte automatiskt möjligt att utkräva ansvar. Med ett lite mer posthumanistiskt präglat synsätt på individen menar jag att det är möjligt att ta sig ur denna typ av tankemässiga låsning. Ansvar är något alla drabbas av, vare sig man vill eller ej. Därför är det bättre att släpa den aspekten och mer se till och tala om konsekvenser, av handlingar. Handlingar kan altid utföras på olika sätt, och med en ökad kollektiv medvetenhet om detta ökar chanserna till att fler goda handlingar utförs. Tror jag.

Ett sådant resonemang kan dras ännu hårdare när det gäller utvecklingsländer eller fattiga. Vi har åtminstone många basala behov tillfredsställda.
Jag är också tveksam till att det vi säger inte skulle ha någon betydelse. Att det skulle vara underordnat det vi gör. Att tala är också att göra. 

Absolut, det håller jag med om, men jag menar att fokus idag allt för mycket ligger på talet, ytan och intentioner. Hur ofta hör vi inte makthavare stå i TV och säga: Så ska det absolut inte vara, och sedan fortsätter man som tidigare. Det läggs alldeles för stor vikt också vid det som utlovas, i ord. Handlingar blir på detta sätt allt för lätt uppfattade som ett slags formalitet. Är det bara beslutat och  bestämt så blir det så. Kvalitetssäkringssystem är bra och vettigt, men vem kontrollerar kvalitetssäkringsstemen och så vidare. I slutändan är det det som görs som räknas och som ger konsekvenser. Ord kan dock leda till handling, det får man aldrig glömma.

Vad händer om vi bara gör saker som intresserar oss själva, frågar du. Jag tror att det är nödvändigt att göra saker för att det intresserar och gynnar mig. Jag tror till exempel att världen blir en bättre plats om jag sätter mina intressen före andras i vissa ganska avgörande fall. 

Det är ju liberalismens kungstanke. Och den går inte att ducka för. Den är allmänt spridd, och den påverkar samhället. Viktigt här liksom överallt annars är att inte vara kategorisk. Det finns aldrig ett svar, bara olika. Och det går inte på förhand att värdera dem. Bara i relation till konsekvenserna går det att bilda sig en uppfattning om dess värde. Balans är ett nyckelord, mellan krafter som löser upp genom att lyfta fram individen, det enskilda, och krafter som accentuerar och uppmärksammar det kollektiva, strukturer och samhället. Båda behövs, och skapas tillsammans.

Jag räddar hellre mitt eget barn från döden än cancerforskarens som kommit på botemedlet. Vart skulle världen annars ta vägen?

Självklart Henrik, och ingen skulle klandra dig. Det paradoxala är dock att om ingen ägnar sig åt något som inte handlar om dess personliga vinnings skull, om alla bara ser om sitt eget hus. Då hade vi kanske ingen forskning alls. 

Slutsatsen blir att det finns inga enkla svar, att det inte går att vara kategorisk. Världen blir till, i och genom komplext samspel mellan en lång rad aktörer (materiella såväl som icke-materiella). Inget är. Allt blir. Och det oväntat oväntade ligger ständigt på lur, överallt, alltid.

Lite mer ödmjukhet, förståelse och en lite mer prövande och inte så kategorisk inställning till världen. Där landar jag när jag tänker på vad som skulle kunna vara en allmän maxim i arbetet med att skapa en bättre värld.

Apologi för Lalehs storhet!

Lalehs konsert lever vidare. Minnet av upplevelser hakar i, finns kvar och pockar på uppmärksamhet. Hennes sätt att bara vara på scen. Hennes kontakt med publiken, som aldrig kändes sökt. Hon bara var. Professionell, så klart, men inte koreograferad. Välplanerat, absolut, men ändå med utrymme för improvisation. Innerligt, men kraftfullt. Vackert!

Uppfattar Laleh som kompromisslös, i sin öppenhet för impulser utifrån. Just där gläntade hon på dörren till sin storhet. Ensam på scen, med sitt piano, när hon och talade om hur hon började spela. När hon berättade om hur hon lekte med tangenterna. Lyssnade på instrumentet, lärde känna dess ljud, dess möjligheter och hur hon gav sig ut på upptäcktsfärd längs tangenterna. Där blixtrade det till. Där fick vi som var där en inblick i hennes genialitet. Laleh berättade om hur hon började spela låtar. Hur hon först försökte efterlikna, men sedan glömde originaltext och musik. Hon berättade att hon fortsatte spela och sjunga. Hur hon gjorde något konstruktivt av resultatet.

Det är vad som skiljer stora artister från vanliga artister. En vanlig artist lever upp till förväntningarna. En vanlig artist ger oss det vi vill ha. När en vanlig artist spelar på scen är det proffsigt, det följer manus och det blir aldrig fel. En stor artist däremot gör så mycket mer. En stor artist tar sin utgångspunkt i manus. Börjar med att ge publiken vad den vill ha, känner igen och har betalat för. Sedan växer det därifrån, på ett för alla inblandade, oväntat sätt. En stor artist går upp på scen och bygger vidare utifrån rådande förutsättningar. En missad ton är inget problem, det är en möjlighet.

En stor artist använder och interagerar med publiken. Tillsammans med en stor artist känner sig publiken delaktig, inkluderad och viktig. En stor artist upptäcker och utnyttjar alla möjligheter som dyker upp, när och där de dyker upp. Laleh är en stor artist. Ingen tvekan om det. Forskning visar att intelligens främjar karriären. Laleh är intelligent. Say no more!

Hon har dessutom bara börjat sin bana. Hon känner sig fortfarande lite försiktigt för. Trevar och letar sig fram. Laleh leker. Det känns så. Kanske hon hittar något annat som leder till att hon slutar spela in skivor och uppträda. Kanske. I så fall får vi vara tacksamma, vi som fick vara med, som fick uppleva det hon hade att förmedla. Men jag tror inte det. Jag är som sagt övertygad om att Laleh bara har gläntat på dörren till något stort. Hon har potential att växa, mycket och länge.

Tack Laleh!

Laleh, lördag och tillvarons gränser och konponenter

Skrivande och tänkande hänger ihop för mig. Tänker inte först, och skriver sedan. Det är en ömsesidig process där det ena ger det andra och båda aspekterna förutsätter varandra. Utan skrivande inget tänkande, och, samtidigt, utan tänkande inget skrivande. Inspiration uppstår i processen, mellan tanken och texten. Tre ben som min tillvaro vilar på och utgår från.

Arbetet som lärare och forskare kräver både tanke, skrivande och inspiration. Jag kan inte peka på gränsen mellan det ena och det andra. Allt går in i vartannat. Kroppen och mitt biologiska vara dras på detta sätt in i arbetet, som engagerar hela jag. Inifrån och ut. Det är med andra ord ett slags multiplicitet som skapar texterna som dyker upp på Flyktlinjer. Teknologi, biologi, kultur och tankar, tillsammans, är det som ger upphov till posterna. Jag samlar bara, bearbetar och kanaliserar, impulser. Och det är på inget sätt unikt för mig eller denna blogg. Det är så världen blir till.

Detta att världen blir till, och att den blir till genom en icke-linjär process, i mellanrummen som uppstår överallt mellan delarna som interagerar, det är inte en evidensbaserad sanning om världen. Det är ett påstående som är tänkt att fungera som tankeverktyg för att förstå livet och den levda vardagen i hela sin komplexitet. Ett slags checklista för arbetet med att förändra tillvaron i riktning, en bättre värld. En metod att främja öppen tillblivelse, utan övre gräns men med minimikrav som måste uppfyllas.

En av människans mest utmärkande egenskaper är förmågan att spränga gränser, att överskrida ramarna för tillvaron. Det är en egenskap att värna och utveckla. Tyvärr gör vi idag väldigt ofta tvärt om. Vi sätter upp mål, och sedan kvalitetssäkrar vi vägen upp till dessa mål. Med en sådan strategi når man i bästa fall upp till målen, men det blir svårt att överskrida dem. Fokus ligger på uppfyllande och regelföljande, vilket leder bort från kreativitet och nytänkande. Ett tak hämmar, ett golv eller kanske en trampolin uppmuntrar.

Tankens kraft är stor, över kroppen, kulturen och samhällets blivande. Det spelar roll hur vi ser på och tänker om världen och vår egen plats i den. Samtidigt sätter kroppen, teknologin och tillvarons alla andra lite mer handfasta aspekter gränser. Samspel igen. Samverkan, mellan olika aspekter. Så blir vi och världen till.

Igår spelade Laleh på Scandinavium. En underbar konsert. Också ett exempel på samspel, samverkan och blivande. En fantastisk konsert, av en fantastisk artist. Det vi som var där fick vara med om var något magiskt. Vi bjöds in i blivandeprocessen, inte genom att uppmanas att klappa med utan genom att respekteras och bli bemötta med uppmärksamhet och tacksamhet.

Laleh är ingen artist som går ut och river av skivan, till koreograferad dans och en välregisserad show. Hon skapar i stunden, av det hon har, tillsammans med musikerna och publiken. Och hon vet att det är en relation som byggs, där och då.

Laleh är inte färdig. Inte på långa vägar. Alldeles övertygad om det. Vi som var på Scandinavium igår fick inte uppleva en professionell artist som presterar på topp. Ett proffs som slipat sin akt till fulländning. Det var en artist i vardande vi fick en chans att umgås med en kort stund. En världsstjärna som stannade till i Göteborg på väg mot mycket större scener. Övertygad om det. Helt säker på att Laleh har mycket mer att ge. Ändå var det helt fantastiskt det vi fick uppleva.

Laleh har bara gläntat på dörren till något mycket stort. Det finns oerhört mycket mer där inne, och i samspelet, att bygga vidare på. Ödmjukheten som hon delar med Håkan Hellström, är ett tecken på det. Bara den som inser att hen inte är färdig kan växa och utvecklas. Gränser kan sprängas med hjälp av mod och kraft, men magiska upplevelser och vackra uttryck som tar musiken till nya höjder kräver lyhördhet, respekt och insikt om att allt blivande är kollektivt och ömsesidigt. Det förstår Laleh, och däri ligger hennes storhet. Önskar henne all lycka på den vidare färden.

Laleh behövs i en värd där allt mer fokus riktas mot jag, och andra enskildheter. Laleh visar vägen och utforskar möjligheterna för ett annat blivande. Hon gör det tillsammans, och hon förstår att det är så det måste vara.

Allt hänger ihop. Gränser utmanas och överskrids ständigt. Inget är någonsin som det var. Allt blir. Har sagt detta många gånger förr, men det behöver upprepas.

Hållbarhet och lärande är notoriskt diffusa begrepp, men det är inget problem

Tänkte presentera lite reflektioner från seminariet om AIL och hållbarhet i måndags. Igår, några dagar efter samtalet, på väg mot jobbet, efter en lyckad förhandling om räntan på banken, slog det mig vad problemet med både hållbarheten och det arbetsintegrerade lärandet är. Problemet är att det handlar om frågor som inte riktigt passar in i den gängse mallen för hur kunskap antas bli till. Därför lyfter det inte riktigt. Därför kommer bara tre av 500 potentiella deltagare på seminarier om arbetsintegrerat lärande. Därför drar sig forskare från att arbeta med hållbarhet. Tror jag, bör väl tilläggas.

Varken hållbarhet eller arbetsintegrerat lärande är något definitivt, båda fenomenen blir till i handling och kommunikation. Varken AIL eller hållbarhet går att definiera på ett och ett enda sätt, båda begreppen är per definition öppna. Bara genom att vara öppna och under ständig tillblivelse fungerar begreppen för ändamålet. Hållbarhet är inget regelverk som man utformar en gång för alla, inget perfekt förhållande som ligger dolt djupt inne i verkligheten, för oss människor att upptäcka. Hållbarhet går bara att nå i och genom handling. Det krävs långvarigt engagemang och ihärdigt arbete, annars uppnås inte långsiktig hållbarhet. Samma gäller för AIL.

Vad som måste till är ett slags nomadologiskt engagemang i den blivandeprocess som skall falla ut i hållbarhet och ett lärande som uppstår i mellanrummet mellan arbetsliv och akademi. Det går på tvärs mot hur akademin är organiserad idag. Hållbarhet och lärande är illa lämpat för att trängas in i en ram där det mesta handlar om citeringar eller publikationer i internationella refereegranskade tidskriftsartiklar. Det finns heller ingen best practice för AIL och hållbarhet som går att upphovsrättsskydda och åka på konferenser och presentera. Det enda man kan göra om man vill arbeta med frågorna är att engagera sig i dem, i vardagen, över tid.

Det går inte att bli bäst på AIL eller hållbarhet, bara mer eller mindre väl fungerande. Det går heller inte att på förhand veta om det eller detta kommer att leda till lärande och hållbarhet. Begreppen fylls med innehåll i och genom det kollektiva arbetet med dem. Därför går det heller inte att informera sig om vad det är och sedan bara göra. Utan kritiskt engagemang av samtliga inblandade leder arbetet fel, och det kan till och med hämma lärandet och hindrar hållbarheten.

Hållbarhet och AIL måste växa fram underifrån. Hierarkier och toppstyrning hindrar utvecklingen och motverkar det övergripande syftet. Det går därför heller inte att formulera forskningen kring detta som stora projekt med ambitiösa mål. Utsikterna för att kunna landa ett spektakulärt mångmiljonbelopp är därför minimala, och när det dessutom inte finns några andra erkända meriteringspoäng att plocka, ja då minskar intresset. Så klart. Intresset från forskare som behöver den typen av incitament för att komma till jobbet vill säga. För den som verkligen vill veta och utforska gränserna för mänsklighetens kunskaper är detta emellertid inget problem.

När jag startade seminarieserien, i januari 2010, var det för att erbjuda en arena för gemensam kunskapsutveckling, underifrån. Jag kände ett behov av ett sammanhang där det var högt i tak, där titlar inte räknades, där osorterade tankar kunde stötas och blötas mot varandra. Helt enkelt ett slags tankens barnhage där kompetenser kunde mötas stället för professorer, docenter, doktorer och adjunkter som företräder sitt ämne, sina intressen. Bara så, bara genom att lägga bort titlarna, kan nytänkande främjas och engagemang fås att växa underifrån. Och det är vad som krävs för att främja lärande och skapa hållbarhet.

Det går inte att på förhand veta vilka idéer och metoder som har bärighet och vilka som inte har det. Är det tankens kraft man vill skall vara den kompass man följer måste misslyckanden accepteras. Lite som riskkapital. Genom att satsa brett vet man att något kommer att fungera, man vet bara inte exakt vad, på förhand. Därför är såväl misslyckandena och framgångarna hela gemenskapens förtjänst. Och det är där det brister många gånger. I alla fall i en kultur där individen står i centrum, sanningen formuleras i bestämd form singular, och där kompetens avgörs med hjälp av externa mått.

Alla har så klart sina skäl att inte komma på seminarier. Och jobbet som lärare på högskolan är idag fruktansvärt tidspressat och därför försvinner så klart många. Men det går inte att med facit i hand, efter 20 genomförda seminarier, att skaka av sig misstanken att en viktig förklaring till den dåliga uppslutningen är rådande syn på kunskap och vad som är meriterande inom akademin. Konsekvensen blir att utvecklingsarbetet rörande denna typ av frågor blir lidande. Det är djupt problematiskt. Att ett seminarium inte lockar storpublik är så klart tråkigt, men det kan ju faktiskt bero på arrangemangets kvalitet. Men eftersom detta är ett mönster i samhället och inte en isolerad företeelse bör det trots allt reflekteras över.

Vill vi ha ett annat lärande och kunskap som utvecklas i samverkan med arbetslivet, och är det hållbarhet som verkligen är långsiktigt hållbar som är målet. Då går det inte att trampa på i gamla spår. Nytänkande är av nöden, liksom överseende och uthållighet. Och en nomadologisk ansats menar jag kan vara en väg att gå. Det är värt att testa av många olika skäl. Ett är att det bara kostar tid och energi. Ett annat är att det är roligt att kasta sig ut och delta i en kreativ process. Därför har jag bestämt mig för att arrangera ytterligare fyra seminarier i serien Samtal om AIL. Jag bryr mig inte om varför så många väljer att inte komma. Jag bygger det som går, av det som fungera, där det fungerar, när det fungerar och så länge det fungerar. Jag gör det för att jag tror på tanken, och för att jag är oroad över akademins utveckling, rådande forsknings- och utbildningspolitik samt klimatet.

Seminariet i måndags då, hur var det? Jo, vi som var där fick gott om utrymme för att sätta ord på våra tankar. Och blandningen av kompetenser vid bordet var, trots att vi bara var fyra som deltog i samtalet, väl spridda. Vi löste inga konkreta problem, men i alla fall jag stärktes i övertygelsen om att samtal rymmer en ansenlig potential för skapande av nytänkande. Denna bloggpost hade till exempel aldrig blivit skriven om inte seminariet genomförts. Vi som var där lärde ömsesidigt av varandra, i mellanrummet mellan varandra och våra respektive kompetenser. Jag ser därför fortfarande seminariet som början på något som kan växa och sprida sig. Och som vanligt gav insatt tid och möda mångfalt tillbaka.

Samtal om AIL och frågan om hållbarhet triggar mitt intresse, är intellektuellt utmanande och viktigt. Därför fortsätter jag, här där och på andra ställen. För att jag kan, för att det ger mig något och för att jag tror på formen och dess möjligheter. Både bloggandet och seminarielederiet är ett led i mitt övergripande samhällsengagemang och vetenskapliga gärning.

Avslutar med ett typexempel: Anders Borg talade i Agenda i söndags om att Sverige satsar bland de bästa i Europa, per capita, på järnvägen. Visst, vi kanske är bäst, men den centrala frågan, det som verkligen betyder något, är ju om det räcker och är bra. Fungerar järnvägen som den bör? Det är resultatet som räknas, inte hur man ligger till i förhållande till andra. Samma gäller hållbarhet, och lärande.

Bröst, botox, blygdläppar och betydelsen av kulturanalys

Tittade på Debatt igår. Brukar inte göra det. Är som bekant skeptisk till den formen för utbyte av tankar och reflektion över viktiga frågor. Igår blev det emellertid så att TVn fick stå på. Kanske för att det till en början var ovanligt sansat. Folk fick tala till punkt. Det lyssnades och det fanns ett allvar i botten. Sedan, när man bytte ämne och talade om skönhetsoperationer och intimkirurgi, var man tillbaka i gamla hjulspår. Svart eller vitt, för eller emot. Ingen förståelse, bara; jag, jag, jag, jag.

Det vill jag reflektera över. Har ingen åsikt i sakfrågan. Har svårt att uppröras över att någon utsätter sig för umbäranden för att temporärt komma närmare rådande skönhetsideal. Det är en företeelse som är lika gammal som människans kultur, på gott och på ont. Alldeles för mycket fokus ägnas åt plastikkirurgins pro och contra. Frågan är inte om man ska eller inte ska operera sig. Den viktiga frågan är vilket sammanhang vi lever i och med. Vilken kultur vi skapar genom handlingarna som utförs i vardagen. Konsekvenserna av det kollektiva görande som alla är inbegripna i, tillsammans. Den frågan hamnar konsekvent i skymundan, och det är djupt olyckligt, för alla.

Vad är det ett tecken på, att två unga tjejer får stor uppmärksamhet för att de är storkonsumenter av botox, bröstimplantat och fillers i läpparna? Vad får det för konsekvenser att det talas, i TV på bästa sändningstid, om fula blygdläppar? Det vill jag tala om. Ett sådant samtal ser jag ett stort behov av.

Kulturanalys handlar om det, om att vända och vrida på det som tas för givet, i vardagen. Kulturanalys handlar om att reflektera över konsekvenserna av människors levda liv. Analysen syftar inte till att komma fram till vad som är bra och vad som är dåligt. Poängen med kulturanalyser är att fördjupa förståelsen för det som tas för givet. Det handlar om att se mellan raderna på kulturen. Kulturanalys handlar om framtiden. Vilket samhälle vill vi ha, och vart är vi på väg? Vad får det för konsekvenser om vi fortsätter i den riktning vi rör oss just nu, som kollektiv betraktat. Kultur är inget någon kan vara expert på. Kultur kan bara levas, här och nu, tillsammans. Kultur kan inte styras, bara följa med. Kulturens riktning är ett resultat av kollektiv tillblivelse.

Att förfasa sig leder till känslostormar och till korta engagemang, inte till varaktig förändring. Affektion är per definition lättpåverkar, den går dit där uppmärksamheten riktar den. Och vi människor är affektiva varelser. Det är grundinställningen. Reflektion kräver koncentration. Till det har vi inte tid idag. Människan följer minsta motståndets lag. Vill man komma på djupet måste man uppbåda energi och man måste ta sig tid. Kravet på förenkling kanske kan tyckas berättigat, i en tidspressad kultur, men vad gör det med oss? Vad får det för konsekvenser? Det är det viktiga, det enda som betyder något.

Personligen tycker jag det är tragiskt att så mycket tid, pengar och känslor investeras i något så pass flyktigt som utseende och yta. Resultatet blir sällan en förbättring, vad som skapas är istället ett nytt skönhetsideal. Och då måste man fixa sig för att passa in och accepteras. Det som ser ut som ett individuellt var är i själva verket en kollektiv disciplinering. Alla berörs, oavsett hur man ser på saken. Det är handlingarna som skapar världen, inte uppfattningar om vad som bra eller dåligt.

Så, vad vill jag säga? Jo, jag vill påpeka att det kvinnorna i TV uppmärksammas för och bygger sin karriär på är saker de gör med sig själva. Genom att uppmärksamheten riktas mot ingreppen, och eftersom det är kvinnornas tal om sin egen kropp som programmen, debatterna och allt handlar om, skapas en kultur som blir allt med introvert och narcissistiskt. Jag vill hellre bli känd (jo, jag förstår suget efter uppmärksamhet. Erkänner att det finns en lockelse i det. Det är inte problemet jag vill peka på. Jag skriver för att bli läst, men, och det är viktigt, det är inte ett självändamål. Jag bryr mig om för vad jag får uppmärksamhet.) för det jag gör för andra, än vad jag gör för och med mig själv. Jag vill att mina kunskaper, kompetenser och erfarenheter skall komma samhället tillgodo. Det är därför jag skriver, forskar och håller på.

Vi skapar idag en kultur där vi är mer intresserade av vad jag gör med mig, än vad jag gör för dig. Överallt syns tecken på detta. I rättegången i Oslo handlar det om vilka politiska mål den åtalade hade, inte om vad som hände och vilken påföljd det dåd han erkänt skall rendera den skyldige. Kunskapen hamnar i skymundan när allt fokus i akademin riktas mot formen, citeringarna, antalet publikationer och storleken på erhållna forskningsanslag. Jag, jag, jag, överallt detta fokus på individen.

Vad händer om alla bara gör saker för och intresserar sig för sig själva? Det är den viktiga frågan, det är vad kulturanalys handlar om. Om konsekvenserna av det vi människor faktisk gör, med oss själva och andra. Allt får konsekvenser. Ingen människa är en ö. Tillsammans skapar vi den värld vi lever i. Vill vi ha en värld som ägnar mer uppmärksamhet åt botox, bröst, blygdläppar och putande läppar, än åt klimatförstöring, diskriminering och växande klyftor i samhället?

Frågan är öppen, svaret är inte givet.