Tittade på Debatt igår. Brukar inte göra det. Är som bekant skeptisk till den formen för utbyte av tankar och reflektion över viktiga frågor. Igår blev det emellertid så att TVn fick stå på. Kanske för att det till en början var ovanligt sansat. Folk fick tala till punkt. Det lyssnades och det fanns ett allvar i botten. Sedan, när man bytte ämne och talade om skönhetsoperationer och intimkirurgi, var man tillbaka i gamla hjulspår. Svart eller vitt, för eller emot. Ingen förståelse, bara; jag, jag, jag, jag.
Det vill jag reflektera över. Har ingen åsikt i sakfrågan. Har svårt att uppröras över att någon utsätter sig för umbäranden för att temporärt komma närmare rådande skönhetsideal. Det är en företeelse som är lika gammal som människans kultur, på gott och på ont. Alldeles för mycket fokus ägnas åt plastikkirurgins pro och contra. Frågan är inte om man ska eller inte ska operera sig.
Den viktiga frågan är vilket sammanhang vi lever i och med. Vilken kultur vi skapar genom handlingarna som utförs i vardagen. Konsekvenserna av det kollektiva görande som alla är inbegripna i, tillsammans. Den frågan hamnar konsekvent i skymundan, och det är djupt olyckligt, för alla.
Vad är det ett tecken på, att två unga tjejer får stor uppmärksamhet för att de är storkonsumenter av botox, bröstimplantat och fillers i läpparna? Vad får det för konsekvenser att det talas, i TV på bästa sändningstid, om fula blygdläppar? Det vill jag tala om. Ett sådant samtal ser jag ett stort behov av.
Kulturanalys handlar om det, om att vända och vrida på det som tas för givet, i vardagen. Kulturanalys handlar om att reflektera över konsekvenserna av människors levda liv. Analysen syftar inte till att komma fram till vad som är bra och vad som är dåligt. Poängen med kulturanalyser är att fördjupa förståelsen för det som tas för givet. Det handlar om att se mellan raderna på kulturen. Kulturanalys handlar om framtiden. Vilket samhälle vill vi ha, och vart är vi på väg? Vad får det för konsekvenser om vi fortsätter i den riktning vi rör oss just nu, som kollektiv betraktat.
Kultur är inget någon kan vara expert på. Kultur kan bara levas, här och nu, tillsammans. Kultur kan inte styras, bara följa med. Kulturens riktning är ett resultat av kollektiv tillblivelse.
Att förfasa sig leder till känslostormar och till korta engagemang, inte till varaktig förändring. Affektion är per definition lättpåverkar, den går dit där uppmärksamheten riktar den. Och vi människor är affektiva varelser. Det är grundinställningen. Reflektion kräver koncentration. Till det har vi inte tid idag. Människan följer minsta motståndets lag. Vill man komma på djupet måste man uppbåda energi och man måste ta sig tid. Kravet på förenkling kanske kan tyckas berättigat, i en tidspressad kultur, men vad gör det med oss? Vad får det för konsekvenser? Det är det viktiga, det enda som betyder något.
Personligen tycker jag det är tragiskt att så mycket tid, pengar och känslor investeras i något så pass flyktigt som utseende och yta. Resultatet blir sällan en förbättring, vad som skapas är istället ett nytt skönhetsideal. Och då måste man fixa sig för att passa in och accepteras. Det som ser ut som ett individuellt var är i själva verket en kollektiv disciplinering. Alla berörs, oavsett hur man ser på saken. Det är handlingarna som skapar världen, inte uppfattningar om vad som bra eller dåligt.
Så, vad vill jag säga? Jo, jag vill påpeka att det kvinnorna i TV uppmärksammas för och bygger sin karriär på är saker de gör med sig själva. Genom att uppmärksamheten riktas mot ingreppen, och eftersom det är kvinnornas tal om sin egen kropp som programmen, debatterna och allt handlar om, skapas en kultur som blir allt med introvert och narcissistiskt. Jag vill hellre bli känd (jo, jag förstår suget efter uppmärksamhet. Erkänner att det finns en lockelse i det. Det är inte problemet jag vill peka på. Jag skriver för att bli läst, men, och det är viktigt, det är inte ett självändamål. Jag bryr mig om för vad jag får uppmärksamhet.) för det jag gör för andra, än vad jag gör för och med mig själv. Jag vill att mina kunskaper, kompetenser och erfarenheter skall komma samhället tillgodo. Det är därför jag skriver, forskar och håller på.
Vi skapar idag en kultur där vi är mer intresserade av vad jag gör med mig, än vad jag gör för dig. Överallt syns tecken på detta. I rättegången i Oslo handlar det om vilka politiska mål den åtalade hade, inte om vad som hände och vilken påföljd det dåd han erkänt skall rendera den skyldige. Kunskapen hamnar i skymundan när allt fokus i akademin riktas mot formen, citeringarna, antalet publikationer och storleken på erhållna forskningsanslag. Jag, jag, jag, överallt detta fokus på individen.
Vad händer om alla bara gör saker för och intresserar sig för sig själva? Det är den viktiga frågan, det är vad kulturanalys handlar om. Om konsekvenserna av det vi människor faktisk gör, med oss själva och andra. Allt får konsekvenser. Ingen människa är en ö. Tillsammans skapar vi den värld vi lever i. Vill vi ha en värld som ägnar mer uppmärksamhet åt botox, bröst, blygdläppar och putande läppar, än åt klimatförstöring, diskriminering och växande klyftor i samhället?
Frågan är öppen, svaret är inte givet.
Funderar på över hur långt vårt individuella ansvar går. Om jag mår dåligt pga samhällets ideal och min lösning är att operera mig. Är det då mitt ansvar om andra senare gör som jag? (-kanske) Alla människor har inte resurser, av vilken art det vara månde, att ta fullt ansvar för sina handlingar. Därför väljer folk att hitta sanningar i det de tror på oavsett om det är vetenskap, religion, yta, alkohol. Visst vore det bra om vi gjorde världen bättre. Att vi bröt mot osunda ideal, kärnvapenframställning, rasism etc. Men vems är ansvaret när samhället misslyckas med att fördela resurser, misslyckas med att välkomna människor, misslyckas med att få folk delaktiga.
SvaraRaderaJag ser ett problem i strukturella förklaringar och ett samhälleligt ansvar. Samtidigt är människan bristfällig och många gånger svag. Det yttersta ansvaret för ens handlingar är det alltid en själv?
Det är lätt att hävda att kändisskap som vilar på exempelvis vetenskaplig auktoritet, relevanta argument är bättre än ett kändisskap baserat på en snygg yta.
Vissa blir lyckligare, i synnerhet i vårt samhälle, av yta än av kvalitativa diskussioner. Är det då inte bara elitistiskt att hävda att det senare är bättre?
Vem bestämmer att det är bättre att vara en olycklig Sokrates än ett lyckligt svin?
Varför är det bättre att lyssna på komplex musik än pop?
Det är ju också något skapat.
För mig blir gränsen svår att dra för när ansvaret till mina handlingar beror på hur samhället har skapat mig eller mina aktiva val. Omvänt. Det är också svårt att utkräva ett ansvar av mig att göra handlingar som på något sätt skall vara högre moraliskt stående än det samhälle i vilket jag har formats.
Ett sådant resonemang kan dras ännu hårdare när det gäller utvecklingsländer eller fattiga. Vi har åtminstone många basala behov tillfredsställda.
Jag är också tveksam till att det vi säger inte skulle ha någon betydelse. Att det skulle vara underordnat det vi gör. Att tala är också att göra.
Vad händer om vi bara gör saker som intresserar oss själva, frågar du. Jag tror att det är nödvändigt att göra saker för att det intresserar och gynnar mig. Jag tror till exempel att världen blir en bättre plats om jag sätter mina intressen före andras i vissa ganska avgörande fall.
Jag räddar hellre mitt eget barn från döden än cancerforskarens som kommit på botemedlet. Vart skulle världen annars ta vägen?
Tack för kommentar Henrik! Jag tar och svarar i en ny bloggpost, det är allt för angeläget och allmängiltigt för att döljas i komentarsfältet.
SvaraRadera