Laleh, lördag och tillvarons gränser och konponenter

Skrivande och tänkande hänger ihop för mig. Tänker inte först, och skriver sedan. Det är en ömsesidig process där det ena ger det andra och båda aspekterna förutsätter varandra. Utan skrivande inget tänkande, och, samtidigt, utan tänkande inget skrivande. Inspiration uppstår i processen, mellan tanken och texten. Tre ben som min tillvaro vilar på och utgår från.

Arbetet som lärare och forskare kräver både tanke, skrivande och inspiration. Jag kan inte peka på gränsen mellan det ena och det andra. Allt går in i vartannat. Kroppen och mitt biologiska vara dras på detta sätt in i arbetet, som engagerar hela jag. Inifrån och ut. Det är med andra ord ett slags multiplicitet som skapar texterna som dyker upp på Flyktlinjer. Teknologi, biologi, kultur och tankar, tillsammans, är det som ger upphov till posterna. Jag samlar bara, bearbetar och kanaliserar, impulser. Och det är på inget sätt unikt för mig eller denna blogg. Det är så världen blir till.

Detta att världen blir till, och att den blir till genom en icke-linjär process, i mellanrummen som uppstår överallt mellan delarna som interagerar, det är inte en evidensbaserad sanning om världen. Det är ett påstående som är tänkt att fungera som tankeverktyg för att förstå livet och den levda vardagen i hela sin komplexitet. Ett slags checklista för arbetet med att förändra tillvaron i riktning, en bättre värld. En metod att främja öppen tillblivelse, utan övre gräns men med minimikrav som måste uppfyllas.

En av människans mest utmärkande egenskaper är förmågan att spränga gränser, att överskrida ramarna för tillvaron. Det är en egenskap att värna och utveckla. Tyvärr gör vi idag väldigt ofta tvärt om. Vi sätter upp mål, och sedan kvalitetssäkrar vi vägen upp till dessa mål. Med en sådan strategi når man i bästa fall upp till målen, men det blir svårt att överskrida dem. Fokus ligger på uppfyllande och regelföljande, vilket leder bort från kreativitet och nytänkande. Ett tak hämmar, ett golv eller kanske en trampolin uppmuntrar.

Tankens kraft är stor, över kroppen, kulturen och samhällets blivande. Det spelar roll hur vi ser på och tänker om världen och vår egen plats i den. Samtidigt sätter kroppen, teknologin och tillvarons alla andra lite mer handfasta aspekter gränser. Samspel igen. Samverkan, mellan olika aspekter. Så blir vi och världen till.

Igår spelade Laleh på Scandinavium. En underbar konsert. Också ett exempel på samspel, samverkan och blivande. En fantastisk konsert, av en fantastisk artist. Det vi som var där fick vara med om var något magiskt. Vi bjöds in i blivandeprocessen, inte genom att uppmanas att klappa med utan genom att respekteras och bli bemötta med uppmärksamhet och tacksamhet.

Laleh är ingen artist som går ut och river av skivan, till koreograferad dans och en välregisserad show. Hon skapar i stunden, av det hon har, tillsammans med musikerna och publiken. Och hon vet att det är en relation som byggs, där och då.

Laleh är inte färdig. Inte på långa vägar. Alldeles övertygad om det. Vi som var på Scandinavium igår fick inte uppleva en professionell artist som presterar på topp. Ett proffs som slipat sin akt till fulländning. Det var en artist i vardande vi fick en chans att umgås med en kort stund. En världsstjärna som stannade till i Göteborg på väg mot mycket större scener. Övertygad om det. Helt säker på att Laleh har mycket mer att ge. Ändå var det helt fantastiskt det vi fick uppleva.

Laleh har bara gläntat på dörren till något mycket stort. Det finns oerhört mycket mer där inne, och i samspelet, att bygga vidare på. Ödmjukheten som hon delar med Håkan Hellström, är ett tecken på det. Bara den som inser att hen inte är färdig kan växa och utvecklas. Gränser kan sprängas med hjälp av mod och kraft, men magiska upplevelser och vackra uttryck som tar musiken till nya höjder kräver lyhördhet, respekt och insikt om att allt blivande är kollektivt och ömsesidigt. Det förstår Laleh, och däri ligger hennes storhet. Önskar henne all lycka på den vidare färden.

Laleh behövs i en värd där allt mer fokus riktas mot jag, och andra enskildheter. Laleh visar vägen och utforskar möjligheterna för ett annat blivande. Hon gör det tillsammans, och hon förstår att det är så det måste vara.

Allt hänger ihop. Gränser utmanas och överskrids ständigt. Inget är någonsin som det var. Allt blir. Har sagt detta många gånger förr, men det behöver upprepas.