Målsäkringens förförande lockelse och förgörande konsekvenser

Kan inte hålla tankarna som väcktes av den förra bloggposten, den om framtiden, borta. Lika bra att få dem ur tankesystemet. Har ju ett arbete att sköta, också. Fast nu är det lunch, och jag ser dessutom bloggandet som en del av mitt arbete. Spridande av forskningsresultat är en viktig del av lektorers arbete, av forskarens ansvar. Kunskap som bara samlas på hög eller som uteslutande ses som poster i en CV vars mål och mening är att främja karriären, det är meningslös kunskap. Kunskap får sitt värde i och genom att kommuniceras, brett. Och jag kan inte tänka mig ett bättre, snabbare eller enklare sätt att kommunicera med allmänheten, än via Flyktlinjer.

Framtiden var det. Synen på framtiden och vad olika uppfattningar om framtiden gör med samtiden. Igår talades det som förestående kvalitetsutvärderingar av utbildningarna på Högskolan Väst. Att vi ska och måste göra detta, det råder det ingen tvekan om. Bara att acceptera påbudet uppifrån. Det är ju i någon mån bra, eller beslutet är i alla fall taget i välmening. Det är inte för att djävlas med oss som Högskoleverket utsätter organisationen för omaket att visa hur man arbetar med kvalitet och målsäkring. Det är en alldeles för enkel och ologisk analys av läget. Syftet är gott, och alla sitter i samma båt. Alla utvärderas idag. Självklart måste HV följa regelverket.

Jag behöver emellertid inte omfamna beslutet. Bara finna mig i det och utföra uppdraget efter bästa förmåga. Jag kan emellertid, och tycker också att jag har ett ansvar att göra så, granska det kritiskt med hjälp av de verktyg jag förfogar över. Målsäkringstänkandet är förförande enkelt. Det ser så självklart på pappret. Vem vill inte ha en process som garanterar att det man vill uppnås? Alla kan se fördelarna med detta, och det finns så klart vinster att göra. Ökad överblickbarhet och transparens är aldrig fel. Men det finns andra aspekter också. Förlitar man sig på system riskerar man att förlora i kritisk vaksamhet. Och det i sin tur riskerar att utarma samhällets skydd mot det oförutsedda som inte går att förutse.

Målsäkringsprogram invaggar allmänheten i falsk trygghet. Mälsäkringstänkandet riktar att fokus på slutprodukten, och gör vägen dit till en formalitet. Det främjar uppsättandet av djärva mål. Varför nöja sig med lagom, när man kan få mer? Varför lyssna på den som är försiktig, när man med hjälp av målsäkringsverktyg kan få precis vad man vill ha? När detta tänkande implementeras, på allt fler ställen och i allt fler verksamheter, gör det något med den kollektiva uppfattningen av världen, samhället och kulturen. Det är med andra ord inte bara ett verktyg för att skapa gott, det blir också ett slags omformare av vårt sätt att tänka.

Tänkte visa hur det påverkar och vad det får för konsekvenser. Tänk om man kunde (och varför skulle man inte kunna. Finns inget som talar emot det) målsäkra politiken. Då skulle vi kunna spara många sköna miljoner som används till att säkra makten för dem som har den för tillfället. Ett målsäkrat parlament, där vallöften levererades med en utförlig plan för hur de ska uppfyllas. Tänk om valet var fjärde år handlade om vilka mål vi har tillsammans för den kommande mandatperioden. Och tänk om politikerna slapp lova runt och hålla tunt, och istället kunde ägna sig åt kärnverksamheten, att förvalta samhället och se till att målen uppfylls. Tänk vad bra det skulle vara?!

Eller?! Är det verkligen så enkelt? Går det att styra en så pass komplex organisation som ett samhälle efter principer hämtade från bilindustrin? Nej, det gör det så klart inte. Samhället består av allt för många komponenter och aktörer, i samverkan med inre och yttre faktorer, för att det skall gå att målsäkras. Politikerna slipper således utvärderas, på det sättet. Deras kompetens kan därmed se lite annorlunda ut. Vad som behövs för att lyckas är följsamhet, flexibilitet och inte så lite uppfinningsrikedom. Ett slags kritisk medvetenhet kombinerad med kreativitet. Det är vad samhället behöver för att kunna överleva på sikt. Ledare som kan hantera och jämka samman motstridiga viljor så att de drar i ungefär samma riktning, men som samtidigt har en del av sin uppmärksamhet riktad mot det som ligger utanför och som har en mental beredskap på att det aldrig blir riktigt som man tänkt sig. Bara så kan en långsiktig politik bedrivas. Bara så kan ett samhälle förvaltas. Målsäkring leder tanken i motsatt riktning och är förkastlig, där. Riksdagens arbete kan inte målsäkras (Exempel på varför det inte går och argument finns här, här och här, till exempel).

Följaktligen kan heller inte utbildningar, vars mål är att främja kompetens som kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, målsäkras. Det ser ut som det går, och det är en lockande tanke. Men det går inte. Kultur fungerar inte på det sättet. Går inte att överblicka eller kontrollera i minsta detalj. Därtill spelar slumpen en allt för stor roll. Målsäkring har fokus på framtiden, men om den vet vi som sagt inget. Först när vi är där kan vi inse och förstå vad vi borde tagit hänsyn till. Förs i backspegeln förstår vi samtiden. Det är gott nog, och tänker man så främjas egenskaper som ödmjukhet och självständigt, kritiskt, tänkande.

Avskaffandet av målsäkringstänkandet är kungsvägen till långsiktig hållbarhet. Bara genom att släppa på kontrollen, och genom att öka ansvaret på enskilda aktörer, går det att få överblick. Och bara så kan man möta tillvarons oväntat oväntade utmaningar.

Framtiden, samtiden och den bristfälliga förståelsen

Flyktlinjer handlar om kultur. Om nu någon missat det. Kultur. Säger jag så är det många som vet vad jag talar om. Det är en vardagsspaning. Eller, låt mig korrigera, många tror sig uppenbarligen veta vad jag talar om. Kultur, vill jag dock hävda, är inte bara svårt, det är dessutom ett av de mest missförstådda orden i världen. Man tror sig veta, bara för att det dyker upp bilder i huvudet. Men om man bara nöjer sig med att tro sig veta. Om man inte verkligen försöker förstå. Då vet man ingenting.

Kultur som forskningsområde, som utbildningsämne och som levd erfarenhet, angår alla som finns och verkar i samhället. Förstår man kulturen, då förstår man vardagen och livet bättre. Men det första man måste inse och ta till sig för att förstå kultur är att den varken är enkel att förstå eller möjlig att förstå, fullt ut. Kultur är till sin natur gäckande. Men det är bara ett problem för den som tror sig förstå, för den som anlägger ett vardagligt perspektiv på problemet. Vill man emellertid förstå kulturen måste man acceptera att den inte går att förstå fullt ut. Om man vill förstå på allvar vill säga. Och förstå måste man. Hur skulle man annars kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle?

Bloggposter på detta tema finns det många av här på bloggen. Det handlar inte om att jag har svårt att variera mig. Det handlar om att det är viktigt, eller avgörande, om man vill förstå den värld man lever i, vilket krävs om man vill vara med och förändra den. Därför berörs ämnet regelbundet, från olika infallsvinklar. Kulturforskning handlar om att undersöka förutsättningarna för förändring. Hur är förändring möjlig, vad driver förändring och vad bör man ta hänsyn till om man vill verka för förändring i en speciell riktning? Den typen av frågor kan sägas utgöra kärnan i ämnet kulturvetenskap, det tema kulturvetare improviserar kring. Och kunskaperna och färdigheterna som det arbetet ger är viktiga kuggar i alla samhällsmaskinerier.

Alla är intresserade av framtiden, på ett eller annat sätt. Alla som får leva och ha hälsan kommer att tvingas hantera framtiden. Alla måste planera för den oavsett hur de ser på framtiden och tänker kring den. Det är bara en av alla sanningar och utmaningar som kulturvetare arbetar med och forskar kring. Framtidshantering. Kulturvetenskap kan sägas handla om att skapa verktyg för att hantera verkligheten, den levda verkligheten, nu och i framtiden. Individuellt och kollektivt. Men för att göra det på rätt sätt måste man ha med sig och utgå från ovanstående insikter. Det första man måste acceptera är att framtiden är en öppen fråga. Det går att spekulera, men vad som kommer att hända vet ingen! Den som säger, "vad var det jag sa" han eller hon visste inte. Hen hade bara en åsikt bland andra som kom att realiseras. Framtiden finns inte och därför kan ingen veta. Basta!

Framtidsvisioner finns det däremot gott om. Och de existerar, kan studeras och bär på en hel massa spännande kunskap om kontexten de skapas i. Läser till exempel med växande fascination dagens Under Strecket, som handlar om boken Sverige år 2000. 24 framtidsforskare om morgondagens samhälle, från 1969. Texten återväcker minnen från min barndom. Jag känner igen visionerna och tankarna om vad man trodde skulle hända runt millennieskiftet, som inte kallades så då. Sekelskiftet sa man, och det mytomspunna året 2001. Oj vad jag fantiserade om det, då när jag var liten. Och jag var inte ensam. Framtidsvisionerna var inga fantasier, det var resultatet av vetenskapligt arbete.

Framtidsvisioner var inte längre någon spådomskonst, försäkrades i baksidestexten, utan var numera en etablerad vetenskap genom den nya framtidsforskningen. Dess metoder hade förbättrats med hjälp av bland annat datorer. Prognoserna var numera så säkra att de till och med kunde få en styrande effekt i sig, fick läsaren veta.

Det var i alla fall så man såg på det. Fast så här i backspegeln blir det uppenbart att man redan då visste att det trots allt var ett slags spådomskonst, om än vetenskapligt underbyggd.

Men trots den samlade kompetensen och försäkringarna om prognosernas vederhäftighet var bilden av Sverige och världen år 2000 slående spretig. Vildvuxen teknikoptimism blandades med nattsvart dystopi.

Detta är intressant. Fördelningen mellan optimistiska visioner och dystopisk oro, den säger något om samtiden som tankarna om framtiden genererats ur. Boken och Understräckaren är fylld av såväl undergångsfarhågor som optimism. Mycket av det som tas upp är gamla nyheter, oron för kärnvapen och klimatfrågan. Oljekrisen kommer först senare och med den en annan typ av oro. Förvånas lite över oron om antibiotikaresistens, men så vad det också väl insatta forskare som intervjuades i boken. En sak är högintressant. Synen på högre utbildning. Den passagen visar hur komplex frågan om framtiden är. Det står att man förutspådde att,

Nästan en tredjedel av ungdomarna skulle läsa på universitet. Och utbildningen skulle huvudsakligen gå ut på att läsa sig kommunicera. Tv skulle få en dominerande roll i undervisningen, och tidningarna skulle levereras direkt i brevlådan genom en teleprinter till en pappersrulle, där nyhetstexterna skrevs ut. Det var bara att gå och riva av det man ville läsa – direkt från brevlådan.
Opinionsbildning och politik skulle omdanas i grunden – den svenska konsensuskulturen var rentav hotad. ”Utbildningsexplosionen medför att stora grupper som tidigare på grund av bristfälliga kunskaper och dåliga kommunikationskanaler varit ganska tysta kommer göra sig ordentligt hörda”, menade en expert. Detta kan föra till att samhällsdebatten blir mer anarkistisk i den mening att de olika grupperna för fram vitt skilda idéer.

Med facit i hand kan vi konstatera att visionen överträffats, med råge. Idag läser fler än en tredjedel av varje årskull vidare på universitet och högskolor. Man läser emellertid inte kommunikation i någon större utsträckning, och den ökade andelen högutbildade har heller inte lett till större intresse för politik och samhällsfrågor. Det är viktig kunskap. Utbildning är ingen garanti, för någonting egentligen.

Idag kommuniceras det mer än någonsin. Ändå är kunskaperna om vad som händer i kommunikationen och hur interaktionen påverkar och kan påverkas, bristfälliga och styvmoderligt behandlade i utbildningssystemet. Både i visionerna och vår levda samtid behövs kulturvetenskaplig kunskap. För att kunna förvalta och utveckla samhället och världen; för att kunna upptäcka och förhindra missförhållanden. Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens är viktig och samhällsnyttig, också.

Idag satsas mycket av resurserna inom utbildning och forskning på teknik och sjukvård. Hade man satsat på det som finns så att säga mellan tekniklösningarna och människors kroppsliga och själsliga problem. Om en tredjedel av pengarna satsas på livet, på kultur och levd verklighet, finns goda chanser att bördan på sjukvården lättar och att efterfrågan på tekniklösningar minskar. Det kan bli så, men om det blir så vet ingen. Det kan ingen veta.

Framtiden var, är och förblir en öppen fråga. Och just därför behövs kunskap om och ökat fokus på, det som sker här och nu. Vetenskapen om kultur handlar om det. Om det som finns och betyder något nu. Vet och förstår vi hur kultur fungerar, då kan vi både förbereda oss för framtiden och arbeta för att förändra den. För att nå dit måste vi bara förstå att framtiden är en öppen fråga, ända fram tills den inte är framtid längre, utan samtid.

Överklassafari, orsak eller verkan?

Överklassafari är ett fenomen som väcker känslor. Uppenbarligen. Läser om det i dagens DN. Vad handlar det om, egentligen? Jo om ekonomi. Närmare bestämt om den ekonomiska logikens baksidor. Innan jag kommer igång vill jag därför påpeka att jag är fullt medveten om att det finns en hel massa goda aspekter av ekonomi, också. Profithunger har till exempel visat sig vara en betydande kraft, med förmåga att bygga samhällen. Mänskligheten har dessutom nått dit den har, just på grund av den ekonomiska logiken. Det går inte att sticka under stol med. Att förneka fakta är befängt. Lika olyckligt och orättvist som det är att förneka dess baksidor.

"Hitta på ett eget system som är bättre då, eller acceptera det vi har och gilla läget." Det är en reaktion jag mött när jag velat diskutera baksidorna av det rådande och effekterna av det framväxande klassamhället. Men det vore djupt olyckligt om bara den som kan presentera ett eget, alternativt system får opponera sig. Så talar bara den som har makt och som vill behålla den. Den som talar så gynnas oftast av rådande system. Jag är inte ute efter makt, jag vill bara ställa mina kompetenser till det allmännas förfogande. Dessutom är jag djupt oroad över vart världen är på väg.

Ekonomismens baksidor finns överallt. Mitt framför ögonen på oss. Om man bara lärt sig se, (vilket man gör om man går en kulturvetenskaplig utbildning). Kom gärna med kritiska motargument. Visa var min logik brister och vilka problem som finns med mitt sätt att tänka. Att ha rätt är inget självändamål här. Visst tror jag på det jag gör, men att ha rätt för sakens skull handlar om makt och är ett tecken på omsorg om sig själv, snarare än om det omgivande samhället.

Detroit, till exempel (som kan sägas vara motsatsen till Solsidan dit man åker på safari), är en av få städer i världshistorien som håller på att monteras ner. Detroit var för bara 30 år sedan en blomstrande industristad. Motor City. Nu, när det är svårt att tjäna pengar på arbete och tillverkningsindustri, då tvingas städer som Detroit bekänna färg. Andra, som innevånarna i storstädernas välbärgade områden, har gynnats av utvecklingen. Sådan är kapitalismen, på gott och ont.

Ekonomiska drivkrafter är blinda på det sättet. De kan aldrig sägas vara varken onda eller goda, per se. Bara i relation till ekonomismens konsekvenser går det att uttala sig om dess värde. Därför är kompetensen att lära sig se sambanden som gör att man faktiskt kan identifiera konsekvenserna oerhört viktig i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Och idag, när flödet mer och mer renodlats till att bara handla om tillväxt, för tillväxtens skull. När ekonomin blivit sitt eget mål. Idag när tillverkning inte längre ses som en förutsättning för tillväxt, utan som en oönskad kostnad som till varje pris måste minimeras. Då blir konsekvensen att bilfabriker och städer monteras ner och flyttas till länder där befolkningen är beredda att arbeta för mindre pengar. Och de som varit lyckosamma i sina investeringar tjänar bra.

Systemet är självorganiserande, och det är ytterst svårt, om det överhuvudtaget är möjligt, att styra det aktivt med politiska medel. Speciellt eftersom engagemanget för politiken bland allmänheten också håller på att nedmonteras, och i den ekonomiska logikens namn handlar om hur mycket mer jag kan få kvar i plånboken efter att kostnaderna för det akuta livsuppehället betalats.

Systemet vi lever i är sårbart, och det ger upphov till omfattande konsekvenser. Ekonomin är inte ond i sig, men den påverkar oss alla. Det är på många sätt ett nollsummespel, även om sambanden aldrig är enkla. I teorin kan alla bli rikare, men i praktiken, så som det ser ut i världen idag, ger rådande ekonomiska logik snarare upphov till klyftor än utjämnar dem. Klyftorna är ju trots allt en resurs som går att utnyttja. Och som utnyttjas hänsynslöst, för ekonomiska vinning.

Den som lyckas och blir väldigt mycket rikare än övriga i närområdet kommer att, om klyftorna är stora, tvingas bygga murar och betala för sin säkerhet. För om de som har lite är tillräckligt desperata har de inget att förlora på att bryta mot lagen. That’s a fact! Gated comunity är inte en lösning, det är själva symptomet på problemet.

Vilken värld vill du ha? Inkännande samtal på det temat borde föras oftare. Samtal om det goda livet här på jorden. Och först när vi är överens om hur vi vill ha det. Först då kan vi samtala om hur målet sa nås. Idag blandas mål och medel ihop på ett mycket olyckligt sätt, vilket ytterligare förstärker ekonomismens grepp. Ekonomiska drivkrafter är ett sätt, ett kraftfullt sätt, att nå målet. Men det kan och får inte vara det enda och allenarådande sättet. Därtill har det som alla andra enhetslösningar allt för många problem kopplat till sig.

Atombomben utrotar myggproblem, också. Men ingen skulle komma på tanken att använda det som lösning på de årliga problemen i södra Dalälven. Samma gäller för ekonomin. Den är ett verktyg, och som alla verktyg är den bra till vissa saker, men inte till alla. Ekonomin är och får inte bli ett mål i sig!

Öppna ögonen, lär dig se samband.

Ett plus ett är inte alltid två.

Överallt och hela tiden förhandlas det. Ett plus ett är aldrig två. Livet, samhället och kulturen går ytterst sällan jämnt upp. Alla vet att det är så. Samtidigt luras vi (av en massa olika skäl, medvetna så väl som omedvetna) att uppfatta världen som en symmetrisk ekvation. Naturaliseringen av förhandlandet döljer det faktum att det förhandlas. Det ser följaktligen ut som om världen och kulturen går jämnt upp, som om harmoni vore utgångspunkten. Inget kunde vara mer felaktigt. Kaos är vad som omger oss och förmågan att förhandla är den viktigaste egenskapen, inte bara för människan. Alla aktörer måste förhandla, alla förhandlar, alltid. Inget är, allt blir. Ständigt.

Författande av text är ett slags förhandling. Många hänsyn måste tas. Skrivprocessen är inte linjär. Liksom livet och kulturen växer texterna fram i och genom förhandling. Bokstäver och ord ska sammanfogas på ett harmoniskt sätt. En inre logik måste finnas. Initiala val och hänsyn måste jämkas mot idéer och tankar som dyker upp senare under processen. Helheterna som ständigt skapas med möda ur kaos är undantag. Kultur är tillfällig ordning skapad ur kaos. Utan sammanhållande och förhandling ingen ordning, ingen kultur, ingen överblick. Bara kaos.

Lätt att glömma det. Förhandlandet är en fullkomligt självklar del av vardagen. Sammanhållandet och ordnandet är synonymt med vardagen och uppfattas därför inte som handlingar. Kulturen sopar så att säga igen spåren av sin egen tillblivelse, och framstår därigenom som möjlig att räkna på, som överblickbar och logiskt konsistent. Inget kunde vara mer fel. Kultur handlar om att ordningsskapande, med betoning på skapande. Kultur är förhandling.

Att föreläsa är att förhandla. Mening skapas ur kaos, i föreläsningssituationen. Tillsammans med åhörarna skapas mening, ordning och logik. Föreläsarens uppgift är inte att föemdla kunskap och klokhet, det är att jämka samman alla de betydelser och förutfattade meningar som samlats i klassrummet. Föreläsa handlar om att skapa ordning ur kaos. Inte om att återskapa en förlorad ordning.

Forskning? Samma sak där. Den går inte ut på att hitta fördolda meningar och gömda strukturer, även om det är så som behovet av forskning motiveras (som här, till exempel). Forskning går ut på att förhandla sig fram till en rimlig och fungerande ståndpunkt. Gärna en ståndpunkt som andra gör till sin. Om jag får med mig mig många på min bild, min uppfattning om världens vara, då får jag makt och inflytande. Om jag får andra att se det jag ser får jag ett försprång. Om, säger om, jag inte är öppen med att det är precis vad jag sysslar med. Och det hoppas jag att jag är. Det är min ambition. Transparens är just av ovan angivna skäl, centralt. Kulturvetenskap är synonymt med förhanding om förståelse. Hur ska vi se på världen? Hur ska vi förstå sammanhangen vi lever i och som vi genom våra handlingar är med om att skapa.

Det som skapats kan omskapas. Det som blir kan omformas. Det som fungerar och som inte ger upphov till negativa konsekvenser, det ska naturligtvis inte ändras. Men det som fungerar dåligt. Det som ger upphov till negativa och önskade konsekvenser, det kan och bör vi förändra. Och vad som är vad här, om det handlar kulturvetenskap. Kulturvetenskap är intresserad av tillvarons kontingenser, allt som är möjligt men inte nödvändigt.

Kulturvetenskap är en politisk vetenskap, just för att det inte finns någon mening för oss att upptäcka. Bara olika sätt att ordna tillvaron så att den fungerar. Politik handlar om att förhandla, ständigt pågår förhandlingar om hur man ska se på och förstå det som är (fast det egentligen är resultatet av blivande). Vems förtjänst är det, till exempel att Sveriges ekonomi är god? Hur löses eurokrisen på bästa sätt? Det finns inga givna svar på den typen av frågor, bara olika sätt att driva förhandingar om mening och innebörd.

Kunskap är makt, men makt är samtidigt kunskap. Den som har kunskap har makt och vise versa. Viss kunskap är mer eftertraktad än annan. Läkare till exempel, förfogar över kunskap med mer makt än kulturvetare. Därför är den kunskapen mer eftertraktad. Och kunskap som ger makt och inflytande, den kan nås med olika medel. Att plugga och gå på föreläsningar är ett sätt, men det finns andra sätt också. Och det är svårt att veta vem som fått sin examen hur.

Därför är kulturvetenskap nyttigt. För att den erbjuder verktyg som kan användas i arbetet med att förstå hur världen blir till, hur kunskap blir kunskap och hur makt är ett resultat av förhandling. Kunskap, makt och människor är föränderliga storheter som kontinuerligt blir till i och genom förhandlingar. Varken vi eller världen är, vi blir till inom ramen för sammanhang och genom interaktion.

Varning: svammel!

En hel dag, eller i alla fall nästan en hel dag (skriver detta en sen förmiddag) ligger framför mig. En hel dag, ännu utan några som helst planer. Ska bara skriva en bloggpost här, sedan ska dagen fyllas med innehåll. Vad ska jag skriva om? Har funderat på det, intensivt en stund här. Kommer inte på något vettigt. Tänker att det kanske är bra. Prestera, man kanske inte alltid måste prestera. Kanske behöver man ibland bara vara, utan krav. Eller, det är precis vad man behöver. Bara vara. Måste bli bättre på det.

Samtidigt finns det så himla mycket att upptäcka, och så lite tid till det. Livet är kort, och ju äldre man blir, desto snabbare går tiden. En dag, som denna, utan innehåll, plötsligt har den försvunnit som sand mellan fingrarna. Håller på med en bok, Jonathan Franzens Tillrättalägganden. Otroligt lovande, som det verkar. Har bara kommit en bit in i den ännu. Ren njutning att se hur författaren skriver fram sina karaktärer. Trovärdigt in i minsta kommatecken. Det är ett sätt att fylla dagar och liv med innehåll, att läsa. Böcker är ett sätt att ta del av andras tankar och erfarenheter.

För det borde vi intressera oss mer, generellt, vi människor som lever här och nu. För varandra. För hur vi lever, vad vi önskar och vilka tankar och erfarenheter vi bär på. Vi borde intressera oss mindre för ytan och mer för det som finns där inne. Även om det aldrig går att ta sig innanför pannbenet på någon annan så finns det ett värde i att öka intresset för det som finns där inne, eller i alla fall för hur detta något tar sig uttryck. Människan är en gåta. En svår gåta. Det är ingen nyhet. Men när hemligheterna rörande allt annat runt omkring oss avslöjas i en allt snabbare takt blir det som om människans dunkla inre blir ett allt större problem. Jag ser det svarare som något vackert. Att söka svar är bättre än att ha dem.

Fullbordade fakta, exakta svar och tillfället när alla korten ligger på bordet. Det kan man drömma om, men när man mot förmodan har uppnått målet återstår bara tomhet. Livet är per definition gåtfullt, nyckfullt och motsägelsefullt. Vi vill veta, men ändå inte. Vi vet ju. Tänker vi rätt på saken så vet vi. Vi ska alla dö. Det är svaret på frågan om livet, att det kommer att ta slut. För dig och för mig. Så, är det svar vi vill ha, egentligen? Eller är det kunskap om hur man fyller den tid man har här på jorden med innehåll? Jag röstar för det senare.

Tycker att vi har ett ansvar för varandra. Kollektivt bör vi bevaka riktningen på vart vi som gemenskap är på väg. Vad får det för konsekvenser om vi fortsätter på den inslagna vägen? Vad händer om alla gör så här, eller får vad de vill ha? Är det hållbart? För mig, för oss, för jorden? Lite mer eftertänksamhet skadar inte. Tyvärr är det svårt. Lika svårt som att acceptera det oundvikliga är det att hitta former för eftertänksamhet. Det är min erfarenhet. Ändå måste vi. Enkla lösningar är förföriskt lockande, men bara på kort sikt.

Jag säger det igen. Kulturvetenskap är nyttigt. Kulturvetenskap handlar om detta, om att skapa verktyg för eftertänksamhet. Om meningen med livet. Och om att ta tillvara på och om att fylla vardagen med ett innehåll som är långsiktigt hållbart. Enkelt är det inte, och inte lika spektakulärt som frågan om det finns liv på Mars. Men viktigt. Lika viktigt som livet här och nu.

Märkligt. Att det är där jag hamnar när jag låter tankarna flyga som de vill. I mitt arbete. Är det bra, eller dåligt? Ingen aning. Lite torftigt. Det är vad det är är. Imorgon är det vardag igen. En dag full av möten. Sedan två dagar med skrivande. Det var länge sedan. Längtar efter det. Trivs med mitt arbete. Kapitulerar. Mitt liv är mitt arbete.

Det får bli planen för dagen. Att hålla arbetet på armlängds avstånd. Bio, kanske Simon och ekarna? Och lite skönlitteratur. En promenad. Räcker gott. Så får det bli. Återkommer imorgon, med lite mer genomarbetade tankar.

Laleh och den nya uppmärksamheten

Veckan som gått har präglats, ljudmässigt av Lalehs musik. Och som det verkar är jag inte ensam. Kultur är spännande på det sättet. Man tror att man upptäcker något unikt och personligt, men så tittar man upp och ut över sin horisont och ser att alla andra gör samma sak. Detta har verkligen varit Lalehs vecka. Inte bara för mig. Tänkte försöka använda henne som ett slags prisma för att se på och upptäcka kulturen.

Igår var hon gäst hos Skavlan. Två kvinnor intervjuades, och tre män. Skavlan förnekade sig inte. Kvinnorna, Birgit Lovise Skarstein och Laleh kom till programmet med starka berättelser, som de fick framföra (även om jag nog tycker att Lalehs flamsades bort lite). Men det var männen som stal showen, vilket bekräftas av Aftonbladet, där man lyfter fram Torsten Flinck och samtidigt ger röst åt ranelidshatet. Visst, det är fascinerande att se hur medelålders män kämpar om uppmärksamhet, men också oerhört tröttsamt. Skrattade därför gott åt duellen i Ranelidska mellan Niklas och Björn som bjöd storsint på sig själv. Torsten Flink är, som en kompis skrev på Facebook, "som ett slags studentspex som aldrig tar slut..." Kenta Gustavsson, om du ändå kunde komma tillbaka och visa var skåpet ska stå!

Kvinnor får vara med, och de får uppmärksamhet. Det visade Skavlan igår, men han kunde inte dölja det faktum att det som verkligen intresserade honom var den italienske journalisten Roberto Saviano, som lever under dödshot efter att ha skrivit boken Gomorra, om maffian. Varannan damernas är ett sätt att se på och arbeta för jämställdhet, ett sätt som passar rådande kunskapssyn som hand i handske. Ser man så på maktordningen i samhället så är det bara att räkna sig fram till svaret på frågan om vilket som är det viktigaste könet. Har vi en fördelning som närmar sig 50 50, ja då har vi uppnått målet om jämställdhet. Givet att vi räknar på saken. Och, visst, siffrorna ljuger inte. Siffror är viktiga, men absolut inte det enda verktyg som krävs för att uppnå sann jämställdhet. Skavlans tappade haka som svar på Savianos berättelse, ställd mot hans hövliga intresse för Skarsteins livsöde, talade sitt tydliga språk. Jämställdhet handlar inte som form, inte bara. Innehåll och kvalitet är minst lika viktigt. Även om kvalitet är svårare att mäta betyder inte att vi kan lämna den aspekten obeaktad. Menar vi allvar med jämställdhetsarbetet måste kvaliteten i förhållandet, maktordningen mellan män och kvinnor, granskas. Och det är en uppgift för kulturvetare. Tack Laleh, för inspiration till den tanken.

Lalehs nya skiva var vad jag egentligen tänkte skriva om, men när jag bloggar tillåter jag mig att låta inspirationen och minsta motståndets lag styra. Här följer jag lustprincipen och är nyfiken på att få se vart den tar mig. Kultur finns som sagt överallt och i högsta grad i musiken. Laleh är en mycket speciell artist. Hon passar inte in i mallen över folkkära artister, men under hösten, i och genom TV-programmet Så mycket bättre, har hon verkligen vunnit folkets hjärta. Om jag bara får använda två ord för att beskriva henne väljer jag Integritet och Genialitet. Hon är kompromisslös och samtidigt ödmjuk, och det gör henne unik. Hon är tillsammans med Håkan Hellström de enda artister som jag köpt skivor av på senare år. De är på många sätt lika varandra. Båda ser jag som albumartister, som också producerar hits på listorna.

Det ville jag skriva om. Skivalbumet, och singeln som fenomen. Om vad det gör med musiken, innehållet. Även detta spår handlar om kvalitet. Laleh ser jag som en artist som skapar musik av hög kvalitet. Hennes skivor är inte en samling hits, de utgör sammanhållna helheter. Låtarna tagna tillsammans har ett högre värde än summan av delarna. Både Laleh och Håkan Hellström är artister som tydligt tänker i termer av album. Musiker som skapar helheter, inte hitmaskiner som Per Gessle.

Striden mellan singlar och hitlisetmusik, och albumorienterad musik är lika gammal som skivan. Tänker på Paul Willis klassiska studie av The Lads, som vägrar köpa album av de artister de gillar. De köper singlar för att inte luras av giriga skivbolag som prackar på dem låtar de inte vill ha. Men det fanns under LP-tiden också artister som vägrade ge ut singlar, som ville förmedla helheter. Springsteen, till exempel, gav i början av sin karriär bara ut LPs. Och jag minns en intervju med en frustrerad Lundell som ondgjorde sig över CD-växlaren som förstörde allt det arbeta och den möda han lagt ner för att hitta en harmonisk ordning på låtarna som samlats på CD-skivan. Idag behöver man inte välja, man kan köpa enstaka spår, och hela album. Man laddar helt enkelt ner det man vill ha, eller också lyssnar man på streamad musik via Spotify.

Brukar säga att det inte var bättre förr, bara annorlunda, och det står jag fast vid. Men eftersom jag uppskattar det mervärde som ett väl genomtänkt album ger, och eftersom jag tycker om variation och att ibland få det jag inte önskar, det som jag måste lära mig uppskatta. Jag gillar att utvecklas, vill vara i rörelse. Därför ser jag med sorg på att allt fler artister tvingas orientera sig mot och anpassa sitt skapande till, säljandet av hitar. Därför högaktar jag artister som trotsar motståndet och som håller fast vid sin vision, sitt uttryck och som inte kompromissar. Artister som tvingar mig att upptäcka nya sidor hos mig själv.

Laleh har inte bara gett mig veckans soundtrack, hon har dessutom fått mig att tänka på och fördjupa mina insikter i vad som främjar långsiktig hållbarhet. För det inser jag allt mer, att det rådande konsumtionssamhället och den etik som följer det det, att kunden alltid har rätt. Det leder inte till långsiktig hållbarhet. Långsiktig hållbarhet skapas inte genom att människor får vad det vill ha. Hållbarhet kan bara skapas om människor får vad de behöver. Och nya intryck, alternativa perspektiv, och en väl uppövad förmåga att hantera oväntade situationer som man inte har full kontroll över, det är det virke som hållbarhet skapas i och genom.

När Skavlan utan att veta om det själv och utan att generas visar hela svenska folket vad han är mest intresserad av så är det ett uttryck för kundorienteringen och konsumtionsetiken. Detta är, om det inte uppmärksammas som fenomen (att klaga på Skavlan är kontraproduktivt. Han liksom alla andra uppvärderar inte manligheten medvetet), ett stort och viktigt hinder för strävan mot jämställdhet och mångfald. Samma kan sägas om sättet att sälja musik. Mediet som musiken förmedlas via gör något med upplevelsen och det sker oftast inte på ett medvetet plan. Plötsligt har innebörden och förutsättningarna förändrats, på gott och på ont. Sådana kulturella fenomen är vad samhället skapas i och genom. Och därför behövs kulturvetenskap, lika mycket som andra vetenskaper.

System som ger oss vad vi vill ha, innebär att vi inte får det vi behöver. Världen och kulturen går inte att räkna på, den är komplex och många gånger motsägelsefull. Därför, för att uppnå långsiktig hållbarhet, behövs en ökad förmåga att tänka analytiskt, kritiskt. Det får man om man läser kulturvetenskap, eller om man lyssnar uppmärksamt på Laleh.

Forskning visar, att kultur får konkreta konsekvenser

Läser i DN idag att högklackade skor kan ge upphov till skador på kroppen hos dem som bär dem. Forskare i Australien har kommit fram till följande ...

Forskarna har jämfört unga kvinnor som bar skor med minst 5 centimeter höga klackar, 40 timmar i veckan, i minst två år, med unga kvinnor som aldrig eller mycket sällan bar högklackade skor.

 Och skillnaderna mellan de olika grupperna var påtagliga. Forskarna upptäckte att de som bar högklackat fick en helt annan gångstil, även när de bytte till lågklackade skor eller var barfota. De gick med korta, kraftfulla steg och fötterna stelnade i en välvd position. De fick alltså något som kan liknas vid "barbiefötter". 

Resultatet av forskningsprojektet formuleras på detta sätt, i artikeln får jag tillägga för jag har inte läst rapporten.

Dessutom kan själva skobytet i sig öka riskerna för skador, menar forskarna. Speciellt om det görs för abrubt. Därför bör man begränsa användandet av högklackade skor till en eller två dagar i veckan och försöka ta av sig så skorna så ofta som möjligt, enligt Neil J. Cronin.

Forskning visar, det är ett klassiskt journalistknep. Och det är ofta den här typen av forskning som får uppmärksamhet i medierna. Men behöver vi forskning för att förstå att obekväma skor påverkar kroppen och kan ge upphov till skador? Knappast. Detta har kvinnor i alla tider vetat.

Den mycket viktigare frågan, den som handlar om orsakerna till att kvinnor utsätter sig för obehag och risker för hälsan, den berörs inte. Den typen av forskning, kulturvetenskaplig forskning, anses allmänt vara mjuk, flummig och utan intresse. Kulturvetenskaplig forskning och kunskap anses allmänt vara överflödig och av kuriosakaraktär. Studien av skadrona som skorna ger visar på motsatsen, men detta uppmärksammas inte.

Vad får kvinnor, och män att utsätta sig för olika typer av risker, i sin strävan efter att uppfylla normen för manlighet och kvinnlighet? Svaret finns i kulturen, i strukturerna som samhället ger upphov till och organiseras kring. Människan har att forma sig efter och förhålla sig till en hel massa mer eller mindre tysta överrenskommelser, bara för att erkännas som fullvärdiga medborgare värda at tta på allvar. Kunskap om dessa normer och strukturer, kulturen, behövs och är viktig. Livsviktig!

Ändå väljer man att satsa på annan forskning, om symptomen istället för orsakerna.

Tänk tillsammans!

Talade på väg till jobbet om hur det är i akademin och på annat håll. Om hur man ser på detta med kunskap och hur man lägger fram förslag, om kunskapsprocessen. Intressant hur det kan skilja sig åt. Värt att tänka vidare på, för det kopplar till min ambition med Flyktlinjer. Vad jag vill att detta ska vara för plats och hur jag ser på kunskap (om kultur). Det får bilda utgångspunkt för dagens text.

Uppenbart är att det finns olika personlighetstyper, och att dessa passar olika väl in i olika typer av organisationer. Akademin, till exempel. Där har jag alltid känt mig som en främmande fågel. Min personlighet har känts som ett hinder, i det sociala sammanhanget. Det är viktigt, det är i det sociala mina kvaliteter inte riktigt kommer till sin rätt. Det har ju bevisligen fungerat rätt bra ändå. Med facit i hand har det ju visat sig att jag har kvaliteter som uppskattats av det akadeniska samhället. Ändå har jag ofta, med ledning av blickar och kommentarer, ofta känt mig som en galenpanna. Den akademiska kulturen har helt enkelt bjudit motstånd. Det är inte tack vare kulturen jag uppnått det jag uppnått, utan trots.

Vill inte klaga. Har egentligen inget att klaga på. Motstånd i sig är inget problem, tvärt om. Men nog skulle man kunna tänka sig andra former, också. Uppdraget är ju att skapa kunskap, inte att forma individer. Det är ju resultatet som är det viktiga, inte vägen dit. Som det är nu fokuseras allt för mycket på vägen, och allt för lite på målet. Formen går före innehållet, eller också förutsätts att formen alltid garanterar ett visst innehåll. Problemet är att det sättet att tänka premierar en viss personlighetstyp, vilket ger upphov till speciella konsekvenser.

Vad eller vem premieras? Och hur skulle det kunna vara istället? Den som aldrig tänker högt och som noga vaktar sin tunga och som bara (inom akademin) talar om det man känner sig fullkomligt trygg med, han eller hon är normen i seminarierummet. Den personlighetestypen gynnas som det är nu. Den var ur det rinner sanningar och pålitliga kommentarer, hen är den alla lutar sig mot. Den oförvitlige, som lägger fram texter och presenterar tankar som är välslipade och logiskt konsistenta. Kort sagt, den som försvårar för eventuella kritiker att hitta luckorna i texterna och resonemangen hen hyllas.

Den mest besvärande konsekvensen av detta är att ett sådant klimat premierar konformitet. Det gynnar konsolidering av det rådande. Av det virket byggs stabila teorier. Och det i sin tur lämnar fältet vidöppet för maktstrukurer att verka. Kunskapen, målet med verksamheten hamnar därför i skymundan. Nytänkande hindras eller uppfattas som ett problem, just eftersom det hotar det rådande och utmanar omhuldade sanningar. Intresset ligger på det som varit, på historien. En imponerande CV smäller högt. Alltså, ju närmare pensionen man är, desto mer makt får man. Gamla meriter är vad som räknas och det som skänker pengar, stjärnglans och respekt. Allt som hotar det man uppnått ses som ogräs som måste bekämpas.

Missförstå mig inte nu. Denna personlighetstyp behövs, också. Men det är just det. Okså är viktigt, tillsammans. Problemet idag är att det ofta bara finns plats för en, den eller det rätta. Alla sätt att vara har sina förtjänster och problem. Enkelriktning, monokulturer och best practice kan vara framgångsrika. Å andra sidan, när de faller faller de hårt och då kan det vara svårt att återfå kontrollen. Då måste man börja om från noll. Lägger man alla ägg i samma korg tar man en risk. Bättre vore om man kunde se värdet av mångfald även i tanke, inte bara på individnivå. Mångfald är nyckeln till hållbarhet inte bara inom akademin. Och med ett lite mer öppet och tillåtande klimat skulle fler kunna känna sig hemma där. Fler skulle kunna ställa sina intressen och kompetenser till det allmännas förfogande.

När jag, som den rastlösa själ jag är, presenterar idéer är det i medvetenhet om att nio av tio tankar som dyker upp i min febrigt vibrerande hjärna (det är så det ofta känns när jag jobbar med spännande teorier eller klurar på problem) är obrukbara och ska kasseras. Men jag vet också att en av tio har framgångspotential. Det är bara det att jag i stunden sällan kan värdera vad som är vad. Detta gör att jag uppfattas som galen, ibland, av vissa. När jag tillåter mig att i akademiska sammanhang öpnna munnen eller lämnar ifrån mig work in progress. I min värld är emellertid bara den galen som inte kan se sig själv med andras ögon. Galenskap handlar om att tro på sin egen förträfflighet. Och det har jag aldrig gjort. Tvärt om har jag genom hela mitt liv hållits tillbaka av ett bräckligt självförtroende. Detta tillsammans med sammanhanget jag verkat inom har tystat mig. Tankarna har hållits på plats, inne i huvudet, med resultatet att bara mycket få av alla de lösningar som i en annan mer tillåtande och pragmatisk, prestigelös kontext skulle kunnat växa till något stort.

Det hände dock något förlösande under 2008. Då hittade jag till  och in i en akademisk gemenskap där helt andra regler gällde. Ett sammanhang med högt i tak där allt som fungerade hyllades, och där det som inte fungerade förkastades i en förlåtande anda utan att det smetade på den som hade modet att försöka. Det viktiga där var inte vem som talade, utan det som fungerade. Professorns ord var lika mycket eller lite värt som studentens. Gemenskapen bestod av en hel massa olika personligheter, åldrar, bakgrunder, syften, förkunskaper och akademiska meriter. Och alla behövdes, bidrog till helheten och det goda resultatet. Vi tänkte tillsammans och nådde längre än någon av oss skulle kunnat på egen hand. Det var under denna seminarieserie, om Deleuzes och Guarraris bok Tusen platåer, som jag upptäckte att jag inte är en galenpanna. Där, bland vänner och i en tillåtande anda med högt i tak, förlöstes något som jag fortfarande lever på och av. Flyktlinjer är ett resultat av det seminariet. Där väcktes tanken som långt senare, för ett år sedan, släpptes lös, i och genom att jag kastade mig ut här.

Flyktlinjer ska vara en plats med högt i tak. Här är alla tankar lika mycket värda, initialt. Här samlas idéer, uppslag och förslag till lösningar. Bloggformatet gör att det som uttalats finns kvar. Vem som vill kan ta vad de vill och göra något eget av det. Bygga vidare på det som fungerar, hämta inspiration från det som inspirerar och skapa något nytt av det som är konstruktivt. Det är vad en flyktlinje är, en väckt tanke, som visar sig fungera. Det som inte fungerar eller som leder fel, det lämnar man bara, utan vidare kommentarer där hän. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Kanske kan det som idag uppfattas sommindre bra, passa som hand i handske i en okänd framtid. Om det vet ingen. Ett hugskott kan aldrig bedömmas i stunden, det kan visa sig fungera utmärkt eller falla platt till marken. Så är det med hugskott, de går per definition inte att bedöma på förhand. Hugskott blir vad man gör av dem. Det är det viktiga här, resultatet.

Tänk om det var lite högre i tak i akademin. Tänk om man kunde få tänka fritt och högt, utan att snegla på åldermannen i församligen för att få ordet. Tänk om man kunde jobba mer tillsammans. Drömmen vore att låta olika personlighetstyper bygga och upprätthålla ett slags evolutionärt stokastiskt system. Ett sådant seminarium skulle bygga på samspelet mellan utfallet av kreativa hjärnors flöde av hugskott, och mer nogrannt kontrollerande individerna. Tillsammans skulle man kunna skapa ett klimat där bara tankar som fungerar släpps ut ur processen, till gagn för alla. Men där allt är tillåtet och anses värdefullt. Ett sådant seminarium står solidariskt bakom det som kommer ut, oavsett vem som tillfört vad. Värdet är kopplat till gruppen och dess sammansättning, inte till någon enskid del av sammanhanget.

Tillsammans, tänk vad spännande och kul det skulle vara att arbeta så. Tänk tillsammas, det är mottot för Flyktlinjer!

Nyhetstorkans orsaker, och dess effekter. Eller vi får de medier och den värld vi förtjänar!

Är jag ensam om att lägga märke till att det verkar hända påfallande lite i samhället och världen just nu? Det bor runt nio miljarder människor på jorden, nästan dubbelt så många som när jag var liten. Sverige har inte vuxit lika mycket, men det bor fler här också. Kontakterna mellan människor har ökat, man reser mer och med hjälp av nya medier har möjligheterna att hålla sig uppdaterad blivit otroligt mycket bättre. Ändå, just nu, händer det väldigt lite (Dagens toppnyheter finns här, här och här). Det är i alla fall den uppfattning man får om man läser dagens tidningar.

Två möjligheter till förklaring finns, två orsaker. Antingen är det en egenskap i världen, eller i medierna. Med tanke på förutsättningarna vägrar jag tro att nyhetstorkan skulle ha med världen att göra. Återstår, medierna. Något där gör att det ser ut att vara nyhetstorka. Vad? Det är så klart svårt att säga något säkert om detta. Men det är heller inte kulturanalysens (skrev inte att det är vad denna bloggpost är, en kulturvetenskaplig analys av fenomenet nyhetstorka) uppgift, att säga något säkert. Kulturanalysen (i alla fall den jag har i åtanke) är ett verktyg konstruerat för att peka på tendenser i samtiden och för att väcka eftertankar och en kritisk medvetenhet hos allmänheten, som genom sina tankar, handlingar och kommunikation upprätthåller samhällets ständiga blivande. Alltså, vad har hänt i/med medierna, som gör att det ser ut att vara nyhetstorka?

Två saker vill jag peka på, två möjliga förklaringar. Den ena handlar om ekonomi, den andra om hastighet och affektion. Ekonomin först. Medier har alltid, mer eller mindre, handlat om att generera pengar till ägarna. Journalisternas ädla syften till trots så är det till syvende og sidst så att utan pengar finns inga medier. Det är inte detta i sig som är problemet. Det som har förändrats och som får återverkningar på medierna, som påverkar nyhetsrapporteringen är att ägarna vill ha snabbare och högre avkastning på sina pengar. Det räcker inte att det går runt och med vinst, även vinsten måste öka och den skall till varje pris vara så hög som möjligt. Och det får konsekvenser. Den tydligaste är att man måste skära ner på personalen. Att stå med överkapacitet, när inget händer, är inte ekonomiskt försvarbart (om ekonomin är överordnad uppdraget att granska världen och förmedla nyheter och analyser).

Tydligast märks det i rapporteringen från utlandet. Allt fler tidningar och medieföretag köper allt mer av sina nyheter från allt färre korrespondenter. Läser man mer än en dagstidning blir detta plågsamt tydligt (se här, i DN och SvD). Två ögon ser inte längre mer än ett. Svenska medier ger en samstämmig bild av världen eftersom de köper samma nyhet från samma källa. Påfallande ofta. Det märks först när man granskar fenomenet, gör det ofta och lägger ihop denna kunskap med annan kunskap. Det är kulturanalysens styrka, att se samband. Och här är ett samband som påverkar vilken bild vi får av världen.

Mediernas (och hela den globala ekonomin) tendens till monopolisering leder till minskad insyn och förståelse för olikheterna som finns i världen. Om alla får samma nyhet och alla ser världen genom samma lins enkelriktas även uppfattningen om världen och mänsklighetens förutsättningar. Genom att några få, multinationella, vinstmaximerande företag (och deras ekonomiska intressen) dominerar nyhetsrapporteringen, får vi en förenklad bild av något som i själva verket är mycket komplext. Och när den bilden etablerats, när mångfalden som tidigare fanns i rapporteringen fallit i kollektiv glömska, när Google och CNN styr vad vi ska få se och bestämmer (på företagsekonomiska grunder) vad som är en nyhet. Då har något viktigt gått förlorat. (Här, här och här finns några typexempel på nyheter som jag menar genrerats av denna logik).

Det andra har som sagt med hastighet och affektion att göra. Allt färre ser åt samma håll, enligt logiken ovan. Men i en värld där allt går allt snabbare, där styrs dessutom allt mer av affektion och allt mindre av eftertänksamhet och kritisk medvetenhet. Allt färre journalister tvingas, av omständigheterna de måste förhålla sig till för att fotsätta arbeta, bli intresserade av allt färre händelser. Bara nyheter som ger rubriker, händelser som ger uppmärksamhet, blir möjliga att rapportera om allt annat nedprioriterat och flrsvinner från blickfånget. Hastigheten och ekonomin ger ökat utrymme och påverkanskraft för affektiva mekanismer. Logik och kritisk medvetenhet kräver tid och eftertanke. Den tiden finns inte idag, så som världen ser ut och organiseras. Bara med uppbådande av kraft och möda går det att få tid att utveckla sin förmåga till kritisk medvetenhet och granskning av världen och alla de konsekvenser som sammanhangen man ingår i ger upphov till. Finns inte tiden, eller om man inte har orken eller vet hur man gör, kommer affektionen att styra. Med tydligare fokus på ekonomi och som en konsekvens av ökad hastighet får man en mer affektiv styrning både av det som sker och det som det rapporteras om (här och här är två typexempel på det, från listan över mest lästa nyheter på DN). Samproduktion av verklighet, skulle man kunna säga.

Därför ser det just nu ut som om vi lever i en tid av nyhetstorka. Jag misstänker dock att en med plausibel förklaring till fenomenet är att medierna har riktat de flesta av sina (redan i ursprungsläget få) kanaler mot, och satsat det mesta av sina resurser på, rapporteringen av det som händer i valrörelsen i USA och de interna striderna i det socialdemokratiska partiet (se dagens toppnyheter från DN och SvD ovan). Det betyder inte att inget annat händer i världen, bara att allmänheten inte får rapporter om det. Nyhetstorkan är en effekt av organiseringen av medierna. Värt att fundera vidare på, tycker i alla fall jag. Vad får dessa tendenser för andra konsekvenser?

Och vad händer när/om man lägger ner allt fler kulturvetenskapliga utbildningar? Får vi ökad mångfald samt fler och mer differentierade nyhetskanaler då, eller färre? Ökar tiden och förmågan till eftertanke och kritisk medvetenhet i samhället, eller minskar den? Och vad får det i sin tur för konsekvenser? Viktiga frågor, som det finns anledning att återkomma till!

Flyktlinjer, i praktiken. Utvecklade tankar om kulturvetenskapliga experter.

Med stor tacksamhet och glädje kan jag konstatera att det händer saker i kommentatorfältet på bloggen. Viktiga saker som jag vill förhålla mig till här, på den lite mer publika nivån av Flyktlinjer. Det som händer ligger helt i lnje med bloggens ambition om att vara en plats där man kan tänka högt. En plats för ny-tänkande. Tänkande i nya banor går inte att beställa fram, bara gripa i flykten. Kanske kan det som står här, det samtal som förs, ge upphov till nya tankar. Hoppas det! Kulturvetenskap är ingen personlig angelägenhet, det är en fråga med stor samhällsrelevans. Ämnets kris är också samhällets. Men det finns hopp, eller vad sägs om följande tankar och förslag?

Ann-Helene: Tack för att du skriver om det här. Som jag skrivit tidigare, så ser jag i projektverksamhet ett väldigt lämpligt arbetsfält för etnologer. Vad organiseras inte i projekt idag? Samtidigt är det ett sätt att organisera med vissa fallgropar: Även projekt som uppfattas som väldigt "öppna", kan i själva verket vara fulla av kulturella självklarheter och därtill med svar som redan är inbyggda i "problemställningen". Projektet riskerar därför att bli självbekräftande, redundant. Den hemmablindheten kan kulturanalytiker bidra till att avhjälpa. Till exempel. Men kulturanalytiker måste också vänja sig vid, och utbildas till, att förmedla kulturanalys i andra former än långa texter och att våga träda in i sammanhang där det kulturanalytiska arbetet är en process som görs tillsammans med andra, som inte har samma studiebakgrund. Det går inte att spela "distanserad forskare" (det blir i praktiken "traditionell expert"). Kulturanalytikern kan hjälpa med att ställa öppna frågor, och att lokalisera de begrepp och metaforer som "bär upp" tänkandet och leder det på vissa vägar - och visa detta. På så sätt kan det skapas medvetenhet om att man kan göra och tänka på andra sätt. Kulturanalytikern ska inte vara någon "frälsare", men kan nog hjälpa folk att befria sig från frågor, som de kanske känner att de har ett stort ansvar för men samtidigt låsts vid, och att se potential istället för problem i sitt arbetsfält. Men då det handlar om något så känsloladdat som folks självuppfattning och världsbild, är det en process som är utmanande och kanske t.o.m. provocerande. Därför måste alla involveras i analysen; att ta till sig nytt och börja tänka i andra banor tar tid. Därför funkar det inte heller att göra sin kulturanalys på egen hand, presentera och gå sin väg. Dels tolkas analysen från den förståelseshorisont som den egentligen vill problematisera, dels kan den tolkas som "färdiga svar" och "krav" som experten ställer. Det här sättet att arbeta, borde få mer plats i etnologistudierna, tycker jag, genom praktik allra helst. Jag har själv visserligen läst om andras erfarenheter av tillämpad kulturanalys, men mest har jag helt klart lärt mig, och framförallt, förstått genom att själv göra. 

Oj vad många kloka tankar, framförda med en kritisk blick riktad även in mot ämnet. Det ser jag som kulturvetenskapens kanske viktigaste kännetecken, detta att den kritiska blicken är dubbelriktad. Inget får vara heligt, inga stenar för känsliga att vända på. Allt måste granskas. Kultur som vetenskap handlar inte om att tala om hur det är, det är kunskap som växer fram i och genom interaktion med världen. Kulturvetare är ständigt i fält, även på seminarierna där de egna texterna läggs fram och där samtal om ämnets framtid och inriktining diskuteras.

Flugan på väggen, eller prästerskapet som uttolkar världen för de okunniga, det är okända begrepp inom ämnet. Och ser man tendenser på att sådana tankar börjar ta form har alla ett ansvar att mota dem i grind. Rädslan och respekten för auktoriteter är förödande för ny-tänkande. I en sådan miljö uppstår inga flyktlinjer. Där låses betydelser fast. Där avstannar förändringen, blivandet och då försvagas skyddet mot alla de hot som tillvaron är fylld av. Då förhindras arbetet för ett långsiktigt hållbart samhälle.

Robin: Håller med om allt som sagts i och till detta inlägg. Med tillägget att arbete med tillämpad kulturanalys inte bara borde får mer plats i etnologistudier, utan kanske inom flera, eller kanske till och med samtliga humaniora-studier. Eller vad säger ni?

Har själv arbetat med några tillämpade projekt och har därmed kommit i kontakt med några olika syner på "traditionell expert"-rollen. Ibland, som ni skriver, finns det en förväntning av att ge färdiga svar. Och ibland finns det därtill en förväntan av att ge "vetenskapliga belägg" för uppdragsgivarnas egna hypoteser. Min erfarenhet av att ha jobbat med dessa tillämpade projekt är att mycket tid får läggas vid att diskutera just vad det är som förväntas av en som kulturanalytiker. Ofta har jag upplevt det vara tjatigt, men samtidigt har jag märkt att det också fyller ett viktigt syfte att om och om igen ta dessa diskussioner, då det i slutändan inte endast handlar om "expert rollen" utan kanske främst om synen på kunskap och synen på det framlagda problemområde man anställts för att studera. Framförallt vid ett projekt blev det tydligt inte bara för mig utan också för uppdragsgivaren vad jag som kulturanalytiker kan tillföra, detta medförde i sin tur också att uppdragsgivarna själva började se på problemområdet på ett annat, mer nyanserat, öppet och komplext vis. Har ni andra liknande erfarenheter? 

Håller med Robin! Det är frustrerande att ständigt behöva bemöta och förhålla sig till en traditionell syn på vetenskap och kunskap, även i resonemang som går ut på att granska den synen kritiskt. Det är en viktig fråga som måste deiskuteras mycket mer, om den kulturvetenskapliga kompetensen skall kunna föras ut i samhället för att verka där, för ökad mångfald, långsiktig hållbarhet och granskning av maktordningar och dess konsekvenser.

Kulturvetenskap, etnologi och humaniora är en angelägenhet för alla! En högskola utan humaniora är ingen högskola. Det viktigaste känntecknet på en akademisk institution är att den består av, arbetar med, upprätthåller och sprider, kunskap av olika karaktär. Det är mångfalden av ämnen, kunskaper och kompetenser som bygger helheten och som bidrar till lärosätets och det omgivande samhällets långsiktiga överlevnad. Här finns inga som helst samordningsvinster att göra. Alla utbildningar och ämnen, forskare och lärare, kan (och bör) utbyta erfarenheter med varandra och det är akademins roll att främja sådant utbyte, både externt och internt.

Ann-Helen: Jag har absolut liknande erfarenheter. Just att definiera utgångspunkten för ens arbete och vad man kan tillföra, ens roll i projektet, är jätteviktigt. Med "den traditionella expertrollen" menar jag att den just precis är knuten till förväntning om en viss sorts kunskap. Även om man skulle lyckas göra en "bra kulturanalys", så "läses" den ju i enlighet med vad uppdragsgivaren förväntar sig. Jag har ibland blivit grundligt trött på min egen röst, när jag har försökt "förklara kulturanalysens potential", och det har ofta inte lyckats värst bra - det kan ta formen av en maktkamp som låser fast positioner. Därför började jag tänka om det inte kan finnas andra sätt att göra detta och skapa en utgångspunkt för arbetet som alla kan uppfatta som relevant. Då visade sig "sekreterarmetoden" [se tidigare bloggpost], som jag skrev om, vara ett sätt som kan funka. Alltså - förklara genom att visa: "här är vad ni har sagt; de här begreppen som ni använder leder hit och hit, man kunde ställa de här och de här frågorna och undersöka det här." Det skakade grundligt om och öppnade för nya tankesätt i ett projekt, där jag egentligen var ombedd att säga hur man skulle "kommunicera" ett nytt koncept, som redan var uttänkt, så att alla inblandade skulle "gå med på det". Ja, man kunde ana att det skulle bli ett visst motstånd, men det tog man som ett uttryck för individers lathet och bristande engagemang i arbetet. Det är ytterligare en jätteviktig aspekt som tillämpad kulturanalys kan tillföra; visa att det inte handlar om enskilda individer och deras brister (för att de är unga, gamla, invandrare eller vad som helst), utan om kulturella och sociala sammanhang.

Kloka ord, konstruktiva tankar. Här finns mycket att inspireras av och jobba vidare med. Ingen annan kommer att göra det åt oss, alla vi som tror på potentialen. Kultur finns överallt och påverkar givetvis förväntningara på vad vi har att tillföra. Liksom maktkampen. Kulturvetenskap är farligt, just eftersom den hotar att rasera inkomsten för alla konsulter som åker land och rike runt och fakturerar företag och organisationer för att sprida sin mission om nyttan med just deras enkla och retoriskt skickligt framförda program. Vi måste ut i samhället, konkret. Vi måste tränga oss på och i handlingvisa vad vi kan tillföra. Det är en angelägenhet inte bara för oss kulturvetare, utan för samhället som helhet.

Inte minst av ovan angivna skäl är det oerhört viktigt att framhålla betydelsen av att humanisterna gör sig av med offerkoftan. Det är inte synd om humanister, inte mer synd om dem än om företrädare för andra svårdefinierade ämnen. Humaniora är i högsta grad samhällsnyttigt, och ämneskompetensen behövs inte minst i diskussioner kring långsiktig hållbarhet, ingen tvekan om det. Men detta måste visas och framhållas av humanisterna själva och alla som anser att humaniora är viktigt. I praktiken!

Nu, då och sedan. Ständigt. Fler tankar om varför vi behöver kulturvetenskap.

Hittade en text från i somras i min iPad. Skrev den på planet hem från USA. Tycker det är intressant ibland, att se tillbaka, på hur man där och då, i stunden, värderar nuet, historien och framtiden. För det är ju så, att livet levs i ett ständigt här och nu som utgörs av en syntes av minnet av det som hänt och tankarna om det som ska hända. Både historien och framtiden förändras genom att belysas genom nuets prisma. Nu hänger oundvikligen ihop med ständigt föränderliga då och sedan.

Det blev inte riktigt som jag tänkte, då. Och jag minns det som var annorlunda än vad texten ger uttryck för. Förutsätter att jag inte är unik, att detta gäller för alla människor. Försöker göra mig aktivt medveten om detta, ofta. Det spelar så klar roll, både för mig som individ och de sammanhang jag ingår i och utgör en del av. För om samhället består av en massa individer (och andra aktörer) som alla lever i ett ständigt pågående och föränderligt nu, som påverkar både bilden av det som var och det som ska bli, då får det så klart konsekvenser. Det gör skillnad och är därför ett slags aktör. Förhoppningar och farhågor, beroende på personlighet och dagsform kommer dessa naturligtvis att utöva olika grader av inflytande över synen på tillvaron. Dåliga dagar är det farhågorna som dyker upp först och blir svåra att värja sig från. Bra dagar är det förhoppningarna som tar överhanden. Det påverkar naturligtvis riktningen på blivandet.

Kulturvetenskapen är starkt hotad på Högskolan Väst, liksom på många andra lärosäten. Dåliga dagar är det lätt att måla framtiden i svart. Uteblivna hälsningar och bortvända blickar i korridoren förstärker den känslan. Bra dagar växer kamplusten. Då orkar man ta första steget till social interaktion och märker inte sällan att alla präglas av det hot som aktualiserats av nedläggningen av vårt program. Ofta är det slumpen som styr hur en dag ska bli och vilket humör som kommer att prägla synen på tillvaron. En konflikt med barnen vid frukostbordet, ösregn och ett glömt paraply eller ett försenat tåg, sådant kan medföra att en dags arbete för det man tror på går förlorad. På samma sätt kan en vacker soluppgång, ett trevligt möte vid kaffeautomaten eller ett positivt svar på en stipendieansökan skänka kraft och mod nog för att uträtta underverk. Det är så livet är. Varken mer eller mindre.

Även på en kollektivt, kulturell nivå gäller samma. Även grupper och sammanhang lever och blir till i och genom ett ständigt här och nu som är syntesen av det kollektiva minnet av det som var och sammanhangets gemensamma förhoppningar. Kultur har en riktning och den bestäms av samtliga aktörer som bygger upp helheten, inte bara människor. Slumpen är en faktor att räkna med. Om man på allvar vill förstå den värld vi lever i måste man detta i beaktande. Det är vad kulturvetenskap handlar om, att förstå, för att bättre kunna orientera sig i tillvaron.

Detta är kunskaper och insikter som jag fått genom ett intresse för människor, enskilt och i samverkan och genom arbetet med att förstå kultur. Det är resulatet av snart 47 år i livet och 20 år i akademin. Kunskaperna har fördjupats och slipats till vad de är (Flyktlinjer handlar om att förmedla dessa uppnådda insikter) i och genom att jag levt mitt liv på det sätt jag gjort, där jag gjort det och tillsammans med de aktörer (böcker, lärare, språk, försenade tåg, teknologier, materia och även sådant som inte går att ta på men som ändå påverkat blivandet) jag interagerat med och sammanhangen jag befunnit mig i. Mycket har jag styrt över och valt själv, annat har jag utsatts för och tvingats hantera. Det är omöjligt att veta vad som är vad. Samma gäller för alla.

Många ord. Vad handlar det om? Vad vill jag säga? Egentligen går det att sammanfatta detta i en enda mening: Alla har allt att vinna på en lite mer utvecklad ödmjukhet inför världens förunderliga oöverblickbarhet. Genom att öka förståelsen för att väldigt mycket av det som blir är resultatet av oväntat oväntade händelser ökar chansen att man ska kunna skapa ett mer långsiktigt hållbart samhälle. Och det är det enda som betyder något, på lite längre sikt. För mig, för dig, för oss och alla dem som kommer efter. Betänk därför följande.

Är det klokt att strypa medlen för humaniora? Går det att veta på förhand om det är ett bra eller dåligt beslut? Vet vi att efterfrågan alltid är ett mått på kvalitet? Vill människor ha det de behöver, eller är det så att man ofta (kanske till och med oftast) efterfrågar enkla lösningar och kortsiktig, snabb behovstillfredställelse? Ni vet vad jag tycker och tror. Och jag återkommer i frågan, med fler tankar, här och i andra forum. Hoppet är det sista jag överger.

Det var så sant. Ett fruset ögonblick. Tankar fångade i flykten. Det var egentligen vad jag ville förmedla. Dags att återvända till den där stunden på planet, över Atlanten, mellan frukostkaffet och landningen på Charles De Gaulle. På väg hem från USA. Med lejonparten av semestern framför mig och innan budgetproppen. Efter positivt docentbesked och i upprymdhet efter en lyckad konferens där det jag sa (om arbetsintegrerat lärande) mottogs med översvallande entusiasm. Vad skrev jag då? Hur tänkte jag? Vilken bild av det som varit, och det som skulle bli, präglade mig då?

Lämnade Sverige som en trött man, ännu arbetandes på det värsta akademiska året hittills. Besviken. Nu vänder jag åter. Utvilad, inspirerad och meriterad. Just nu flyger vi in över det franska fastlandet. Kraftigt försenade, visserligen. Men det är semester och upp till Air France att fixa vår resa hem.

Konferensen i Philadelphia bär jag med mig som en påminnelse om att det vänder. När man minst anar det, då vänder det. Inget varar för evigt. Varken ont eller gott. Viktigt att inte glömma det. Den 23 augusti håller jag min docentföreläsning. Det ser jag fram emot! Men det kommer att komma dagar igen, då livet inte är på topp. Viktigt då att minnas dagarna då allt är bra.

New York har varit bra. Hela vistelsen i USA har varit fin! Trivs där, och gillar Amerika, det sätt att leva som man utvecklat där. Vänligheten, omtänksamheten. Ursäkterna och de glada tillropen. Visst är det ytligt, men det är bättre än butterhet och egoism. I USA tar man vara på tillfällena när de kommer, och man njuter av det man har. Man ställer krav på det som är viktigt i livet. Maten, till exempel. Och man tar hand om varandra.

Systemet man utvecklat bygger på iden om frihet. Det är en god tanke, om än inte utan baksidor. För samtidigt som man känner sig sedd och omhändertagen så finns missären överallt och tätt inpå. Uteliggare, tiggare och människor som arbetar dubbelt och ändå inte får det att gå ihop, de finns överallt.

I Philadelphia blev baksidan av det amerikanska systemet uppenbar. Påtagligt uppenbar. Det gjorde ont att se! Fattigdomen trängde sig på, luktade illa och skymde det positiva. Är inte van vid att se den, så.

Det är med andra ord med dubbla känslor jag vänder hemåt, som en visare, mer erfaren människa. Jag vänder hem till ytterligare sex veckors semester. Som docent, med nya bekanta och kontakter inom WIL (work integrated learning) och AIL (arbetsintegrerat lärande). Fylld av upplevelser av Amerika, av livet. Tacksam, hoppfull och lycklig! Tänker att det blir inte bättre än så här.

Jag vänder hem till sex veckor utan krav. Sex veckor där jag bara ska läsa skönlitteratur. Sex veckor utan väckarklocka. Sex veckor av återhämtning, förberedelse och nyorientering. Hösten är långt borta, och den skrämmer mig inte. Ser den som en utmaning. Har mycket spännande på dagordningen.

Först och främst en ombokning av resan från Paris till Landvetter. Bara en sådan sak! Allt handlar om hur man väljer att se på saken.

Det var då, nu är nu. Allt är annorlunda, men ändå inte. Tror det är den viktigaste insikten som vi människor kan ta till oss och leva med, i. För den gör oss ödmjuka inför allt det som livet och världen bär på och som inte går att förändra.

Svaret, eller samtal om föklaringar som fungerar?

Ibland när man rör sig inom akademin kan man få uppfattningen att det bara finns ett enda sätt att bedriva vetenskap, ett enda rätt sätt att besvara frågor och lösa problem på. Sanning eller lögn, rätt eller fel. Och att det överallt, alltid, enkelt går att avgöra vad som är vad. Att ha rätt. Det finns en olycklig men väl spridd uppfattning om att vetenskap handlar om ägande av sanning och när alla tänker så skapas inte bara en falsk och bedrägling trygghet, det skapas även avvikare. Precis som i övriga samhället. Det som inte gör som alla andra får problem. Akademin är som samhället i stort, och utövare av vetenskap är som forlk i allmänhet.

Alla frågor lämpar sig emellertid inte för det formatet, och detta fyrkantiga tänkande för med sig en hel massa negativa konsekvenser. När frågor om kultur, till exempel, pressas genom en sådan kvarn resulterar det paradoxalt nog i att svaren blir platta och meningslösa, de förlorar sitt förklaringsvärde. Plötsligt framstår den fabricerade föreställningen om att ämnet är överflödigt som självklar. Humaniora ser ut att vara något man utan problem kan göra sig av med, om det betraktas med sådana glasögon.

Inget kunde vara mer felaktigt. Hur enkelt det än är att för mig som kulturvetare förstå logiken som lett fram till dessa tankar så kvarstår fakta. Slutsatsen och uppfattningen är fel! Nedläggningarna av humaniorautbildningar på landets högskolor och universitet, som är en följd av denna uppfattning, ser på pappret ut som ekonomiskt försvarbara beslut. Finns ingen efterfrågan på kunskapen, varför satsa dyrbara resurser? Pengarna behövs på annat håll. Det tänkandet är att likna vid att kissa i sängen för att det är kallt, eller elda upp huset för att få värme. Neddragningarna inom humaniora utarmar skyddet mot och förståelsen för allt det som sker när människor kommer samman. Den kortsiktiga vinst som avskaffandet ger riskerar att på sikt bli mycket kostbar.

Ni får skylla er själva som inte kan inordna er i ledet och leverera de svar som efterfrågas. Att er utbildning inte är attraktiv är ert fel, att samhället och arbetsmarknaden inte efterfrågas er kunskap är ert, inte samhällets fel. Det är så det kan låta, mellan raderna i alla fall, när man får förklarat för sig varför utbildningen försvinner. Nerläggningen ses som ett ekonomiskt, personaladministrativt problem, inte som ett samhällsproblem.

Ställer man detta mot vad som sker inom matematiken är skillnaden uppenbar. Där är också efterfrågan på kunskap låg, men eftersom mattematik utgör grunden för all kunskap som hålls högt i samhället och eftersom det är denna kunskap som genererar pengar, värnas följaktligen matten. Den dåliga efterfrågan på kunskap ses som allmänhetens problem, inte mattematikernas. Där satas alltså resurser. Ändå har man svårt att uppnå målen. Asien ligger långt före. Fast man uppfyller kraven på god vetenskap och levererar enkla, entydiga svar. Mattematiken är mönstervetenskapen mot vilken alla andra ämnen mäts. Det ligger prestige i att kunna frambringa goda mattematiker. Det anses vara ett tecken på välstånd. Trots det går det dåligt för Sverige, på den fronten.

Allt hänger ihop. Det är en gammal sanning inom humaniora. Människan är ett kollektivt fenomen och det som sker på en plats får återverkningar på en annan. Tänkandet är en komplex och många gånger motstridig process. Om detta och om konsekvenserna som denna inneboende kulturella egenskap har handlar humaniora och kulturvetenskap. Humaniora skapar vetande som kan användas för att förstå hur det går till när normer skapas och vilka mekanismer som reglerar processerna som leder till att något uppfattas som sant eller falskt. Den kunskapen som humanister och kulturvetare skapar kan användas för att förstå hur man skulle kunna skapa en bättre mattematikundervisning. Med fördjupad förståelse för hur människan fungerar som kollektiv varelse och som fenomen ökar chansen till att man kan skapa en bättre skola. Istället satsas alla resurser kortsiktigt på att jobba med symptomen. Allt hänger som sagt ihop.

Att ge rätt svar, eller peka på vägen som leder till ett svar som fungerar. Det är ett sätt att beskriva skillnaden i kunskapssyn mellan naturvetenskap (mönstervetenskapen) och kulturvetenskap (problembarnet i den akademiska familjen). Där, i den förklaringen, finns också nyckeln till problemet. Kunskapande i allmänhet och vetenskap i synnerhet är kollektivt kulturella processer, ett komplext samspel mellan en lång rad aktörer. Det finns således inga enkla svar. Därför är det bättre att peka på vägen som leder mot ett svar som fungerar, än att lägga alla ägg i en korg, satsa allt på ett kort. Som jag förstått saken är det så man gör i Asien när man undervisar i mattematik. Man ger inte de rätta svaren, man låter barnen försöka själva. Sedan samtalar man om hur det gick. Alla får berätta om hur de tänkte, vad de gjorde och hur det fungerade. Sedan förklarar läraren hur man eller hon gjort för att lösa problemet. Detta kollektiva problemlösande ger vid handen att det finns många sätt att lösa ett problem på, alla med sina för och nackdelar. Och det i sin tur leder till att studenterna får en förståelse för logiken som finns inbyggd i mattematiken. Och det leder till fördjupad förståelse. Detta sammantaget gör att studenterna, när de ställs inför ett helt nytt problem kan börja jobba med lösningen på egen hand och på det sättet ytterligare fördjupa förståelsen för mattematikens själ.

Precis så fungerar kultur, som ett problem utan en enda lösning. Därför går det inte att ge några enkla svar, av det enkla skälet att det inte finns något, ett enda svar. Bara olika förhållningssätt som fungerar mer eller mindre bra. Vill man förstå kultur kan man inte söka svaret, bara fördjupad förståelse för den underliggande logik som reglerar skeendet. Samtal om problemen är vägen fram, inte sökandet efter svar.

Humanioras kris är inte en kris i humaniora, det är ett symptom på den kris som samhället är mitt uppe i. Förstår man det, då har man hittat nyckeln även till problemen inom mattematiken. Det som ser ut som en kostnad, det vill säga satsningar på humaniora, är i själva verket en investering. Mycket talar således för att det man tjänar idag på att dra ner på humaniora, det får man betala i morgon, med dryg ränta. Om det inte är försent vill säga ...

Michel Foucault är ständigt aktuell

Michel Foucault är en tänkare som ständigt är aktuell. Idag uppfattas han av många som yestedays news. Vill man ligga i framkant plockar man inga poäng med Foucault. Så mycket bättre, tänker jag. För då kan man jobba med hans tankar i lugn och ro. Man slipper störas av skitnödiga kommentarer och behöver inte bemöta kommentatorer som bara har ett enda syfte, att sätta en på pottkanten. Jag ägnar mig inte åt vetenskap av något annat skäl än att jag är intresserad av världen. Att vara först med det senaste överlåter jag med varm hand åt andra. Själv följer jag min lustprincip och jobbar med det som fungerar för mig och som väcker mitt intresse.

Foucault är nu inte den ende teoretiker jag jobbar med. Mångfald är vägen till hållbarhet. Det gäller även i arbetet med att förstå världen. En enda tänkare eller teori kan inte ge alla svar. Därtill är världen allt för komplex och mångtydig. Ingen modell är komplett. Det finns bara mer eller mindre användbara verktyg att förstå sin samtid och den kontext man lever och verkar inom. Det var Foucaults utgångspunkt och han var tydlig med detta. Fokus måste ligga på världen, inte på verktygen. Och verktygen har inget värde utanför användandet. Som sagt, Foucault är inte den ende teoretiker jag arbetar med. Och det var när jag här på morgonen läste boken Prince of networks, Graham Harmans bok om Bruno Latour (som finns att läsa på nätet, som open access), som jag upptäckte ett nytt djup hos Foucault. Tänkte testa det här, så får vi se om det fungerar och överlever. Om inte så är det också ett resultat.

Harman, men också den bok jag fick förra veckan Posthumanistiska nyckeltexter, fick mig att tänka på världen och kultur som ett slags resultat, utfall av ett ständigt pågående spel mellan materia, språk och affekter. Har ju skrivit om det tidigare här, men den insikten fördjupas ständigt. Tre är ett heligt nummer, utan tvekan (och detta är inom parentes sagt mitt 666 blogginlägg. Spooky!). Inte för att det alltid måste vara tre, utan för att det finns en vacker harmoni där. Tre är det första primtalet och den första siffran som är fler än en, men färre än många. Ett är för enkelt, som att lägga alla ägg i en och samma korg. Två står för dualismer, antingen eller. Men tre är ett tal som går att jobba med, om man bara inte ser det som en enighet och evigt giltigt. Vetenskap är ingen religion.

Verktyg var det. Och spel mellan språk, materia och affektion. Under läsningen av Harman, som introducerar Latour och som använder honom som verktyg för att utveckla sin objektorienterade ontologi, ooo, vandrade mina tankar iväg. Tänkte på hur användbar en sådan förståelse av livet, världen och kultur är. Det handlar verkligen om ett spel mellan olika aspekter. Icke-linjära tillblivelser genererade ur interaktion mellan materia (alla ting och världens substanser), affektion (det som håller världen och fenomenen samman), språk (kommunikationsverktyg och förmedlare av information). Världen och kultur är emergenta fenomen som inte går att reducera till någon av delarna. Svaren finns i samspelet mellan, på nivån ovanför. Där måste således analyserna hålla sig. På den skalnivån finns förklaringen, ingen annan stans. Lockelsen att söka vidare, på en mer basal nivå, efter Svaret måste förkastas. Om, säger om, en adekvat och användbar förståelse för världen skall kunna nås.

Foucault talar på olika sätt i alla sina studier om samspelet mellan vetande, makt och subjekt. Utan att hävda att dessa tre aspekter av världen skulle kunna fungera som synonymer för affektion, materia och språk, så kan jag inte värja mig för insikten om att här finns ett fruktbart samband och ögonöppnande paralleller. Makt/affektion, subjekt/materia, språk/vetande. Det ena ersätter inte det andra men genom att knyta dem samman på det sättet vidgas förståelsen både för begreppen som sådana och för världen. Genom att göra den kopplingen hjälps i alla fall jag framåt i tanken.

Jag (och du, alla människor) är en sammasättning av materia, språk och affektion. Jag blir till i utrymmet mellan kroppens inneboende strävan efter överlevnad och kommunikationen med andra kroppar. Tillsammans bildar vi det samhälle som utgör vårt skydd och som garanterar vår vidare överlevnad, och samspelet mellan oss ger upphov till den kultur som reglerar handlingsutrymmet som var och en har att verka inom. Kunskap och makt är ömsesidigt beroende av varandra, och kroppen är det meduim genom vilket båda kanaliseras. Överallt, alltid. Människligt liv, kultur är resultatet av dessa aspekter, och det ena går inte att förstå utan det andra. Svaren på frågorna finns på fler än en plats, men på färre än många, och de är föränderligt dynamiska och kontextbundna.

För mig fungerar detta som ett verktyg i arbetet med att förstå kultur. Fungerar det för dig också, varsågod. Om inte, ja då önskar jag dig lycka till i sökandet efter svar och verktyg som fungerar för dig. Att strida om vem som har de bästa verktygen eller att dividera om den mest exakta definitionen, det är inte fruktbart. Det är slöseri med både tid och energi. Det är ett destruktivt uttryck för strävan efter makt och inflytande och leder inte i riktining ökad förståelse. Och det är förståelse, förståelse för världen och kultur, som är vetenskapens uppdrag. Ovanstående tankar och denna blogg är mitt bidrag till det projektet.

Kännetecken på en kulturvetenskaplig expert

Fick en fråga på en tidigare bloggpost som jag vill besvara lite mer officiellt. En klok fråga eller synpunkt, från Ann-Helen som visar på kulturvetenskapens särart, nytta och potential i alla typer av förändringsarbeten. Hon skriver följande.

Jag relaterar detta till kulturanalysens tillämpningar i projektverksamhet, som min utkikspost. Det faktum att det inte (ännu) är särskilt utbrett att anlita en kulturanalytiker för att t ex vara med om att utveckla projekt, gör ju att det dels finns osäkerhet (från båda hållen) men också att det finns en stor frihet och nödvändighet, av att försöka utveckla metoder och strategier i sådana möten, där det inte finns någon färdig mall. Inte bara, vad kan jag tillföra, utan kanske ännu mera HUR (vilket också hänger ihop med vad). Ofta ska det gå fort, och man kan bli tvungen att följa projektets fart - man får fundera hur man bäst kan verka i det utrymme och roll man får och tar, improvisera och försöka. Försöka verka för förflyttning (i flera riktningar), skulle jag kanske säga. Ett sådant sätt som jag (tror i alla fall att det är jag) hittade på, i improvisation, kan kallas "sekreterarmetoden". Dvs. av sina "fältanteckningar" skriver man "mötesreferat", från projektgruppens möten. Men inte på ett helt reproducerande sätt - samtidigt ger detta "ofarliga" sekreterarvärv nämligen möjlighet att organisera, tematisera, anknyta, problematisera begrepp och antaganden, ställa frågor, som de som till vardags arbetar med området kanske inte skulle ha gjort. Det kan vara en köksväg för kulturanalytisk förmedling och processtart, och det kan ge en åtminstone lite plats att reflektera och analysera istället för att tvingas komma med omedelbara uttalanden. Som en metod bland andra, och som en öppning, fungerade det bra i det sammanhang där jag använde det. Så att, det finns andra sätt än "traditionell expert". Skulle vara intresserad av att höra dina tankar om metod och (som) förmedling?

Här finns mycket att ta tag i. En kulturvetenskaplig expert kan och får inte falla in i den förväntade rollen av sanningssägare, förmedlare av best practice. Sådana experter går det 13 på dussinet. Problemet med den traditionella, förväntade expertrollen är att man allt för ofta förenklar sådant som bara kan förstås med bibehållen komplexitet. En kulturvetenskaplig expert kan aldrig tala om för någon hur de ska göra, bara visa på vilka förutsättningar som föreligger, och vilka konsekvenser olika beslut för med sig.

Metoden som Ann-Helen skissar på är lysande tycker jag. Genom att arbeta på det sättet använder man sin kompetens, utan att förenkla. Och det skapar en ökad medvetenhet inom organisationen som anlitat experten, om tillvarons oöverblickbarhet och om behovet av att förbereda sig på det oväntat oväntade. Konsulterna som idag åker landet runt och säljer sin kunskap till högstbjudande har ofta en universallösning som de förmedlar retoriskt skickligt och förförande enkelt. Därmed invaggas man i tron att man har koll på sådant som ingen kan ha koll på. Kultur är förändring och går ej att förutse. Det hjälper den kulturvetenskapliga experten till att förmedla förståelse för. Han eller hon kommer inte in i organisationen som en frälsare, drar sin vals och sticker sedan till nästa företag. En kulturvetenskaplig expert engagerar sig mer långsiktigt, erbjuder inga enkla lösningar (för det finns inga sådana, den som säger något annat ljuger) och kanaliserar den kompetens som redan finns på företaget.

Nytänkande främjas på detta sätt, genom att man arbetar med det som finns. Man gräver där man står. Vänder och vrider på det som föreligger och utgår från nuvarande förutsättningar. Därmed ökar chansen att resultatet av samarbetet inte blir ett bländverk, utan innebär långsiktig förändring. Den kulturvetenskapliga experten ger inte företagen och organisationerna vad de vill ha eller höra, utan vad de faktiskt behöver, även om de kanske inte förstår detta själva. Kulturvetare är inga frälsare och kommer inte med färdiga lösningar, utan kompetenta medarbetare som engagerar sig på allvar i arbetet lösningen på det aktuella problemet. Varje uppdrag och lösning blir skräddarsydd efter just det företag och den organisation som behöver hjälp.

När jag fick kommentaren var jag fullt upptagen med att skriva nya föreläsningar. Mycket att stå i så här i början av terminen. Kursansvar och inhopp på nya kurser. Kul och utmanande, men jobbigt när man är mitt upp i det. Innan jag hann svara lade Ann-Helen till ytterligare en kommentar som också är värd att sprida.

(När vi nu är inne på Deleuze o. Guattari: följande tycker jag är rätt användbart, för hur man kunde tänka sig tillämpad kulturanalys i projektverksamhet:
"Their pragmatic approach is not to reproduce the meanings and agendas of those from whom they learn, but to extract their concepts and graft them on to new concerns, placing them in proximity with other issues [...] a performative and fractal strategy, not representational nor purely discursive, evaluated according to its ability to move between disciplinary domains and hierarchies and thereby generate new capacities for thinking and acting." - från "Deleuzian intersections: science, technology and anthropology" (2010) red. Jensen o. Rödje.)

Denna kommentar får mig att tänka på något jag ofta varit inne på, och som jag tror på. Det Ann-Helen pekar på är centralt och det fördjupar synen på vad kulturvetenskapliga experter kan tillföra, vilken typ av kunskap man får. Det som sagt kunskap man ofta inte vet att man behöver, men som är användbar. Kunskap som inte efterfrågas, men som just därför kan vara ögonöppnande och konstruktiv.

Som jag läser och använder Deleuze ser jag en skiss på en föränderlig plats, en öppen process, där kunskap och erfarenheter utbyts. Det är till exempel så jag vill se min blogg, som en plats för ömsesidigt kunskapande (tack Ann-Helen och ni andra som kommenterar). Deleuzes texter är inte slutna i den meningen att författaren (experten) först bestämmer och definierar SVARET, för att sedan så pedagogiskt och klart som möjligt, för att undvika missförstånd hos läsaren, förklara innehållet. Det är så jag ser på traditionell konsultverksamhet. Deleuze texter fullbordas härigenom först i och genom läsarens aktiva reception av innehållet och följaktligen går texterna inte att bedömas med mindre än att tankarna omsätts i handling, och uteslutande i relation till resultatet av handlingarna. Och detta ser jag som kulturvetarexpertens signum.

Aforismen är ett exempel på ett liknande sätt att skriva, och den får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft. Om det skriver Deleuze och Guattari (2003a:377) i A Thousand plateaus och syftar på en aktiv läsare som erövrar innehållet, gör det till sitt och därefter omsätter insikterna i handling. Alla som vill arbeta med kunskap, på dessa premisser, måste alltså engagera sig fullt ut i processen på samma villkor som alla andra. Ingen aktör är viktigare än någon annan. Det är just eftersom ingen äger frågan som processen blir dynamisk. Det är budskapet och kunskapen som den kulturvetenskapliga experten kommer med till företaget eller organisationen.

Ett kulturvetenskapligt expertuppdrag kan sägas vara ett slags möte mellan olika kompetenser, som alla är nödvändiga i ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Framgångspotentialen är relaterad till parternas ömsesidiga förmåga att uppmärksamma och tillvarata de flyktlinjer eller emergenta kvalitéer, (det vill säga sådant som ej går att reducera till sina minsta beståndsdelar och vars uppkomst heller inte går att förutsäga) som processen genererar. Den kulturvetenskapliga experten levererar inga svar, men deltar med sin kompetens i arbetet och tillför sina kunskaper, i ett slags ömsesidig process av blivande.

Bilbyggarsamhällets paradoxer

Läser en intressant artikel i dagens SvD som handlar om överkapaciteten i världens bilfabriker, vilket är ett aktuellt problem med tanke på SAABs framtid. 

Överkapacitet. Ställ dig och ropa det ordet på ett cocktailparty för bildirektörer och festen dör. Tidskriften the Economist hänvisade 2011 till en global kapacitet på 94 miljoner bilar och efterfrågan på 64 miljoner. Det innebär att en tredjedel av världens bilfabriker står tomma - i en bransch med marginaler tajta som tarzantrikåer.

Allt gick hyfsat bra fram till 2007. Då såldes årligen runt 16,5 miljoner bilar i USA och 14,5 miljoner i Västeuropa - båda mogna marknader. Sedan kom finanskrisen hösten 2008. Proppen drogs ur totalt och många trodde på massiva nedläggningar och en sund självsanering. För vi lever väl i en marknadsekonomi?

Det sägs att vi lever i en marknadsekonomi, men det gör vi så klart inte. Då hade situationen aldrig uppstått. Vi lever inte i något annat system än den vardag vi skapar tillsammans. Och den världen styrs bara delvis av ideologiska hänsyn. Organisationer, Samhällen och, ja Världen, styrs överhuvudtaget i väldigt liten utsträckning. Visst har vi ledare, och visst ser det ut som dessa styr. Eller, de som sitter som ledare har allt att vinna på att det är den allmänna uppfattningen. Men så är inte fallet. Ledaren, den starke landsfadern eller företagsledaren, är alltid en efterhandskonstruktion. Det går inte att leda komplexa skeenden. Möjligen kan man påverka riktningen, men leda? Nej!

Bilindustrin och samhället är ett resultat av samproduktion. Båda blir till, ömsesidigt, i en process av blivande där en hela massa parametrar påverkar utfallet. Marknadsekonomin utgör bara en mycket liten del av detta blivande. Krisen i bilindustrin bör ses som en väckarklocka, för den har bärighet på livet på jorden. Vad driver förändring, och vilka konsekvenser medför alla de beslut som tas av allmänheten i vardagen? Miljön, som bilarna (indirekt, betänk att de drivs både av bensin och av människors önskningar och drömmar) påverkar, är hotad. Frågan om överkapaciteten i bilindustrin handlar inte bara om varumärken, arbetstillfällen och ekonomi. Krisen är mycket mer omfattande än så. Det kan illustreras av följande citat från artikeln.

Kusligt likt upprepade sig historien i Europa. Regeringsmiljarder flödade in i nationalklenoder som Opel, Renault och Peugeot, då hjälplösa vårdpaket beroende av Merkels och Sarkozys sondmatning. Som rehabilitering erbjöds sedan generösa skrotningspremier.

Men i Europa uteblev de glada ropen: Bilförsäljningen fortsatte att minska - trots dopningen med skrotningspremier - och i år väntas marknaden tappa ytterligare 5 procent. Det är en katastrof. Men framförallt uteblev självsaneringen. Blott en (1) bilfabrik slog igen; Opels fabrik i Antwerpen i Belgien.

Kultur handlar det om. Kollektiva önskningar och identitet. Bilköp handlar bara delvis om transporter. Få artefakter har så mycket känslor knutna till sig som bilen. Tala om för mig vilken bil du har, och jag kan tala om vem du är (eller kanske snarare vem du vill vara).

Artikeln handlar om överkapacitet i bilfabrikerna, men den enorma överkapaciteten i hästkrafter nämns inte. Om den talas det sällan. Eller om bilens kulturella innebörd. Ändå vet alla att kultur påverkar valet av bil, och att kulturella hänsyn således påverkar miljön. Kultur är en komplex process som är svår att undersöka, men den är inte svårare att förstå än det som sker i bilindustrin. Och så är det av ett mycket enkelt skäl, det som sker där (och det som sker överallt där människor är inblandade) är kultur så att säga, in the making.

Så vad händer nu? Marchionne och de övriga kan inte ropa på mer statsliga stöd, inte när flera euroländer står på randen till konkurs. Och ingen tillverkare vill sänka tillväxtmålen eftersom var och en är beroende av stora volymer för att göra vinst. Så vad göra?

Jo, tre saker tycks hända: Bildirektörer i kris ropar ut i pressen att någon måste ta tag i överkapaciteten, bara inte de själva. Det pratas vagt om fusioner, med minimala chanser. Men framförallt blickar man trånande mot den snabbt ökande bilmarknaden i Kina - den enda kvarvarande livlinan.

Fromma förhoppningar, och en rejäl portion tur. Det är vad direktörerna hoppas på. Griper man sig an frågan med hjälp av kulturanalytiska verktyg ser man detta klart och tydligt. Gör man det med ekonomiska eller tekniska verktyg och analysmodeller gör man det uppenbarligen inte. Jag säger det igen, det handlar om komplexa processer. Och enda sättet att förstå problemet är att betrakta det som just en komplex process av tillblivelse, styrd av många olika och motstridiga viljor och logiker. Det finns inte ett svar på problemet, inte en lösning.

Kulturvetarens svar på frågan om vad som måste göras blir att säga att det första och viktigaste man bör göra är att gripa sig an frågan på ett annorlunda sätt. Krisen i bilindustrin är en kris som rör samhället. Det är inte ett isolerat problem. Och allmänhetens önskningar och föreställningar spelar en central roll. För att förstå problemet måste man väga in även immateriella aspekter. Framförallt måste man inse att framtiden skapas här och nu, i och genom alla de val som alla gör. Ödmjukhet behövs och att man överger tron på enkla lösningar.

Kanske att elbilen kan vara lösningen, på både klimatproblematiken och arbetskraftsfrågan? Kanske, men om det vet vi inget. Vi lever här och nu. Framtiden är en öppen fråga!

Det är tron på LEDAREN som är problemet, inte Juholt!

Då var det klart. Det som varit på gång sedan länge är nu ett faktum. Håkan Juholt avgår. Aktar mig för att gå in i partipolitiska diskussioner. Vill hålla isär rollerna. Det är annars lätt att vetenskapens anseende används för att driva opinion. Är dock tydlig med att jag står till vänster på den politiska skalan. Men det är en medvetet otydlig positionsangivelse. Jag är inte lojal med något annat än tanken på solidaritet och kampen för hållbarhet, social såväl som ekonomisk och ekologisk. Jag tror att ett hållbart samhälle bara kan byggas i en miljö där individens frihet regleras och relateras till det allmännas bästa. Frihet är bra, om dess effekter över tid regleras.

Det finns inte en universallösning, varken förstatligande eller laissez faire är svaret på frågan om hur man bygger ett hållbart samhälle där så många som möjligt kan förverkliga så mycket som möjligt av sin potential. Det är det enda politiska uttalande jag dristar mig till här och nu. Det jag har att säga om Juholt har inte med politik att göra. Det rör synen på människans roll i samhällets blivande.

Juholt må ha varit ledaren. Han hade det yttersta ansvaret för Socialdemokraterna. Men ett parti är inte synonymt med sin ledare, hur mycket någon än vill se det på det sättet. Den logiken passar som hand i handske för att sälja lösnummer, vilket hela processen, från början till slut, visat. Och nu är det dags för nästa offer att äntra scenen. Det är tragiskt från början till slut. Och inte bara Socialdemokraterna är förlorare. Hela den demokratiska modellen, hela samhället, är offer för en cynisk jakt på ekonomisk vinst (Juholt har varit en guldkalv för medierna) och en förödande maktkamp. Alla är förlorare! Moderaterna kanske jublar, men detta påverkar hela det politiska systemet, på vilket samhället vilar.

Samma sak händer i USA, där Mitt Romney kämpar om makten i det Republikanska partiet med Newt Gingrich. Medierna bryr sig bara om sin egen ekonomi, och ledarna bryr sig bara om makten. Samhället och den stora massan är förlorarna. Och ledarna och medierna skrattar hela vägen till banken. Demokrati har blivit ett sätt att få makt. Den är inte längre ett medel för att bygga samhällen och säkra mänsklighetens långsiktiga överlevnad.

När fokus och allt intresse riktas mot ledaren, då blir det så här. Ingen individ klarar pressen. Inte över tid. Det talas om att vi måste arbeta för att förhindra mobbing i skolan. Men vad är det Juholt utsättas för om inte mobbing?! Och hur skall vi kunna komma till bukt med problemet i skolan, när det genomsyrar hela samhället? När mobbing dessutom, indirekt, betalar våra pensioner. Betänk att medierna utgör en ansenlig del av alla pensionsförvaltares aktieportföljer.

Allt hänger ihop. Samhället är en komplex process, en ständigt pågående interaktion mellan otroligt många delkomponenter. Tron på att Juholt är ansvarig för Socialdemokraternas kris är mer än lovligt naiv. Det är mediernas logik som talar och som leder till den slutsatsen, inte fakta i målet. Dags att inse detta. Dags att lyssna på vad Kulturvetare sagt länge, att samhällen och makt kommer underifrån. Att ledare inte har makt, utan får makt i och genom komplexa processer av görande och tillblivelse av samtliga aktörer som finns i och som, genom att leva sina liv i vardagen, bygger samhället.

Det Juholt utsatts för önskar jag inte ens min värste fiende. Det är ett symptom på hur illa det är ställt i samhället. Och en ny ledare löser inte problemet. Enda lösningen är att många tänker och handlar annorlunda. Kanske blir det så om och när någon ny tar över. Men säkert är det på inget sätt. Ytterligare ett exempel på att medborgarna inte mår bra av att få det de vill ha. Bara när man får det man behöver finns det en möjlighet att bygga något nytt och mer hållbart.

Jag tror det är möjligt, men lätt är det inte.