Flyktlinjer, i praktiken. Utvecklade tankar om kulturvetenskapliga experter.

Med stor tacksamhet och glädje kan jag konstatera att det händer saker i kommentatorfältet på bloggen. Viktiga saker som jag vill förhålla mig till här, på den lite mer publika nivån av Flyktlinjer. Det som händer ligger helt i lnje med bloggens ambition om att vara en plats där man kan tänka högt. En plats för ny-tänkande. Tänkande i nya banor går inte att beställa fram, bara gripa i flykten. Kanske kan det som står här, det samtal som förs, ge upphov till nya tankar. Hoppas det! Kulturvetenskap är ingen personlig angelägenhet, det är en fråga med stor samhällsrelevans. Ämnets kris är också samhällets. Men det finns hopp, eller vad sägs om följande tankar och förslag?

Ann-Helene: Tack för att du skriver om det här. Som jag skrivit tidigare, så ser jag i projektverksamhet ett väldigt lämpligt arbetsfält för etnologer. Vad organiseras inte i projekt idag? Samtidigt är det ett sätt att organisera med vissa fallgropar: Även projekt som uppfattas som väldigt "öppna", kan i själva verket vara fulla av kulturella självklarheter och därtill med svar som redan är inbyggda i "problemställningen". Projektet riskerar därför att bli självbekräftande, redundant. Den hemmablindheten kan kulturanalytiker bidra till att avhjälpa. Till exempel. Men kulturanalytiker måste också vänja sig vid, och utbildas till, att förmedla kulturanalys i andra former än långa texter och att våga träda in i sammanhang där det kulturanalytiska arbetet är en process som görs tillsammans med andra, som inte har samma studiebakgrund. Det går inte att spela "distanserad forskare" (det blir i praktiken "traditionell expert"). Kulturanalytikern kan hjälpa med att ställa öppna frågor, och att lokalisera de begrepp och metaforer som "bär upp" tänkandet och leder det på vissa vägar - och visa detta. På så sätt kan det skapas medvetenhet om att man kan göra och tänka på andra sätt. Kulturanalytikern ska inte vara någon "frälsare", men kan nog hjälpa folk att befria sig från frågor, som de kanske känner att de har ett stort ansvar för men samtidigt låsts vid, och att se potential istället för problem i sitt arbetsfält. Men då det handlar om något så känsloladdat som folks självuppfattning och världsbild, är det en process som är utmanande och kanske t.o.m. provocerande. Därför måste alla involveras i analysen; att ta till sig nytt och börja tänka i andra banor tar tid. Därför funkar det inte heller att göra sin kulturanalys på egen hand, presentera och gå sin väg. Dels tolkas analysen från den förståelseshorisont som den egentligen vill problematisera, dels kan den tolkas som "färdiga svar" och "krav" som experten ställer. Det här sättet att arbeta, borde få mer plats i etnologistudierna, tycker jag, genom praktik allra helst. Jag har själv visserligen läst om andras erfarenheter av tillämpad kulturanalys, men mest har jag helt klart lärt mig, och framförallt, förstått genom att själv göra. 

Oj vad många kloka tankar, framförda med en kritisk blick riktad även in mot ämnet. Det ser jag som kulturvetenskapens kanske viktigaste kännetecken, detta att den kritiska blicken är dubbelriktad. Inget får vara heligt, inga stenar för känsliga att vända på. Allt måste granskas. Kultur som vetenskap handlar inte om att tala om hur det är, det är kunskap som växer fram i och genom interaktion med världen. Kulturvetare är ständigt i fält, även på seminarierna där de egna texterna läggs fram och där samtal om ämnets framtid och inriktining diskuteras.

Flugan på väggen, eller prästerskapet som uttolkar världen för de okunniga, det är okända begrepp inom ämnet. Och ser man tendenser på att sådana tankar börjar ta form har alla ett ansvar att mota dem i grind. Rädslan och respekten för auktoriteter är förödande för ny-tänkande. I en sådan miljö uppstår inga flyktlinjer. Där låses betydelser fast. Där avstannar förändringen, blivandet och då försvagas skyddet mot alla de hot som tillvaron är fylld av. Då förhindras arbetet för ett långsiktigt hållbart samhälle.

Robin: Håller med om allt som sagts i och till detta inlägg. Med tillägget att arbete med tillämpad kulturanalys inte bara borde får mer plats i etnologistudier, utan kanske inom flera, eller kanske till och med samtliga humaniora-studier. Eller vad säger ni?

Har själv arbetat med några tillämpade projekt och har därmed kommit i kontakt med några olika syner på "traditionell expert"-rollen. Ibland, som ni skriver, finns det en förväntning av att ge färdiga svar. Och ibland finns det därtill en förväntan av att ge "vetenskapliga belägg" för uppdragsgivarnas egna hypoteser. Min erfarenhet av att ha jobbat med dessa tillämpade projekt är att mycket tid får läggas vid att diskutera just vad det är som förväntas av en som kulturanalytiker. Ofta har jag upplevt det vara tjatigt, men samtidigt har jag märkt att det också fyller ett viktigt syfte att om och om igen ta dessa diskussioner, då det i slutändan inte endast handlar om "expert rollen" utan kanske främst om synen på kunskap och synen på det framlagda problemområde man anställts för att studera. Framförallt vid ett projekt blev det tydligt inte bara för mig utan också för uppdragsgivaren vad jag som kulturanalytiker kan tillföra, detta medförde i sin tur också att uppdragsgivarna själva började se på problemområdet på ett annat, mer nyanserat, öppet och komplext vis. Har ni andra liknande erfarenheter? 

Håller med Robin! Det är frustrerande att ständigt behöva bemöta och förhålla sig till en traditionell syn på vetenskap och kunskap, även i resonemang som går ut på att granska den synen kritiskt. Det är en viktig fråga som måste deiskuteras mycket mer, om den kulturvetenskapliga kompetensen skall kunna föras ut i samhället för att verka där, för ökad mångfald, långsiktig hållbarhet och granskning av maktordningar och dess konsekvenser.

Kulturvetenskap, etnologi och humaniora är en angelägenhet för alla! En högskola utan humaniora är ingen högskola. Det viktigaste känntecknet på en akademisk institution är att den består av, arbetar med, upprätthåller och sprider, kunskap av olika karaktär. Det är mångfalden av ämnen, kunskaper och kompetenser som bygger helheten och som bidrar till lärosätets och det omgivande samhällets långsiktiga överlevnad. Här finns inga som helst samordningsvinster att göra. Alla utbildningar och ämnen, forskare och lärare, kan (och bör) utbyta erfarenheter med varandra och det är akademins roll att främja sådant utbyte, både externt och internt.

Ann-Helen: Jag har absolut liknande erfarenheter. Just att definiera utgångspunkten för ens arbete och vad man kan tillföra, ens roll i projektet, är jätteviktigt. Med "den traditionella expertrollen" menar jag att den just precis är knuten till förväntning om en viss sorts kunskap. Även om man skulle lyckas göra en "bra kulturanalys", så "läses" den ju i enlighet med vad uppdragsgivaren förväntar sig. Jag har ibland blivit grundligt trött på min egen röst, när jag har försökt "förklara kulturanalysens potential", och det har ofta inte lyckats värst bra - det kan ta formen av en maktkamp som låser fast positioner. Därför började jag tänka om det inte kan finnas andra sätt att göra detta och skapa en utgångspunkt för arbetet som alla kan uppfatta som relevant. Då visade sig "sekreterarmetoden" [se tidigare bloggpost], som jag skrev om, vara ett sätt som kan funka. Alltså - förklara genom att visa: "här är vad ni har sagt; de här begreppen som ni använder leder hit och hit, man kunde ställa de här och de här frågorna och undersöka det här." Det skakade grundligt om och öppnade för nya tankesätt i ett projekt, där jag egentligen var ombedd att säga hur man skulle "kommunicera" ett nytt koncept, som redan var uttänkt, så att alla inblandade skulle "gå med på det". Ja, man kunde ana att det skulle bli ett visst motstånd, men det tog man som ett uttryck för individers lathet och bristande engagemang i arbetet. Det är ytterligare en jätteviktig aspekt som tillämpad kulturanalys kan tillföra; visa att det inte handlar om enskilda individer och deras brister (för att de är unga, gamla, invandrare eller vad som helst), utan om kulturella och sociala sammanhang.

Kloka ord, konstruktiva tankar. Här finns mycket att inspireras av och jobba vidare med. Ingen annan kommer att göra det åt oss, alla vi som tror på potentialen. Kultur finns överallt och påverkar givetvis förväntningara på vad vi har att tillföra. Liksom maktkampen. Kulturvetenskap är farligt, just eftersom den hotar att rasera inkomsten för alla konsulter som åker land och rike runt och fakturerar företag och organisationer för att sprida sin mission om nyttan med just deras enkla och retoriskt skickligt framförda program. Vi måste ut i samhället, konkret. Vi måste tränga oss på och i handlingvisa vad vi kan tillföra. Det är en angelägenhet inte bara för oss kulturvetare, utan för samhället som helhet.

Inte minst av ovan angivna skäl är det oerhört viktigt att framhålla betydelsen av att humanisterna gör sig av med offerkoftan. Det är inte synd om humanister, inte mer synd om dem än om företrädare för andra svårdefinierade ämnen. Humaniora är i högsta grad samhällsnyttigt, och ämneskompetensen behövs inte minst i diskussioner kring långsiktig hållbarhet, ingen tvekan om det. Men detta måste visas och framhållas av humanisterna själva och alla som anser att humaniora är viktigt. I praktiken!