Ett plus ett är inte alltid två.

Överallt och hela tiden förhandlas det. Ett plus ett är aldrig två. Livet, samhället och kulturen går ytterst sällan jämnt upp. Alla vet att det är så. Samtidigt luras vi (av en massa olika skäl, medvetna så väl som omedvetna) att uppfatta världen som en symmetrisk ekvation. Naturaliseringen av förhandlandet döljer det faktum att det förhandlas. Det ser följaktligen ut som om världen och kulturen går jämnt upp, som om harmoni vore utgångspunkten. Inget kunde vara mer felaktigt. Kaos är vad som omger oss och förmågan att förhandla är den viktigaste egenskapen, inte bara för människan. Alla aktörer måste förhandla, alla förhandlar, alltid. Inget är, allt blir. Ständigt.

Författande av text är ett slags förhandling. Många hänsyn måste tas. Skrivprocessen är inte linjär. Liksom livet och kulturen växer texterna fram i och genom förhandling. Bokstäver och ord ska sammanfogas på ett harmoniskt sätt. En inre logik måste finnas. Initiala val och hänsyn måste jämkas mot idéer och tankar som dyker upp senare under processen. Helheterna som ständigt skapas med möda ur kaos är undantag. Kultur är tillfällig ordning skapad ur kaos. Utan sammanhållande och förhandling ingen ordning, ingen kultur, ingen överblick. Bara kaos.

Lätt att glömma det. Förhandlandet är en fullkomligt självklar del av vardagen. Sammanhållandet och ordnandet är synonymt med vardagen och uppfattas därför inte som handlingar. Kulturen sopar så att säga igen spåren av sin egen tillblivelse, och framstår därigenom som möjlig att räkna på, som överblickbar och logiskt konsistent. Inget kunde vara mer fel. Kultur handlar om att ordningsskapande, med betoning på skapande. Kultur är förhandling.

Att föreläsa är att förhandla. Mening skapas ur kaos, i föreläsningssituationen. Tillsammans med åhörarna skapas mening, ordning och logik. Föreläsarens uppgift är inte att föemdla kunskap och klokhet, det är att jämka samman alla de betydelser och förutfattade meningar som samlats i klassrummet. Föreläsa handlar om att skapa ordning ur kaos. Inte om att återskapa en förlorad ordning.

Forskning? Samma sak där. Den går inte ut på att hitta fördolda meningar och gömda strukturer, även om det är så som behovet av forskning motiveras (som här, till exempel). Forskning går ut på att förhandla sig fram till en rimlig och fungerande ståndpunkt. Gärna en ståndpunkt som andra gör till sin. Om jag får med mig mig många på min bild, min uppfattning om världens vara, då får jag makt och inflytande. Om jag får andra att se det jag ser får jag ett försprång. Om, säger om, jag inte är öppen med att det är precis vad jag sysslar med. Och det hoppas jag att jag är. Det är min ambition. Transparens är just av ovan angivna skäl, centralt. Kulturvetenskap är synonymt med förhanding om förståelse. Hur ska vi se på världen? Hur ska vi förstå sammanhangen vi lever i och som vi genom våra handlingar är med om att skapa.

Det som skapats kan omskapas. Det som blir kan omformas. Det som fungerar och som inte ger upphov till negativa konsekvenser, det ska naturligtvis inte ändras. Men det som fungerar dåligt. Det som ger upphov till negativa och önskade konsekvenser, det kan och bör vi förändra. Och vad som är vad här, om det handlar kulturvetenskap. Kulturvetenskap är intresserad av tillvarons kontingenser, allt som är möjligt men inte nödvändigt.

Kulturvetenskap är en politisk vetenskap, just för att det inte finns någon mening för oss att upptäcka. Bara olika sätt att ordna tillvaron så att den fungerar. Politik handlar om att förhandla, ständigt pågår förhandlingar om hur man ska se på och förstå det som är (fast det egentligen är resultatet av blivande). Vems förtjänst är det, till exempel att Sveriges ekonomi är god? Hur löses eurokrisen på bästa sätt? Det finns inga givna svar på den typen av frågor, bara olika sätt att driva förhandingar om mening och innebörd.

Kunskap är makt, men makt är samtidigt kunskap. Den som har kunskap har makt och vise versa. Viss kunskap är mer eftertraktad än annan. Läkare till exempel, förfogar över kunskap med mer makt än kulturvetare. Därför är den kunskapen mer eftertraktad. Och kunskap som ger makt och inflytande, den kan nås med olika medel. Att plugga och gå på föreläsningar är ett sätt, men det finns andra sätt också. Och det är svårt att veta vem som fått sin examen hur.

Därför är kulturvetenskap nyttigt. För att den erbjuder verktyg som kan användas i arbetet med att förstå hur världen blir till, hur kunskap blir kunskap och hur makt är ett resultat av förhandling. Kunskap, makt och människor är föränderliga storheter som kontinuerligt blir till i och genom förhandlingar. Varken vi eller världen är, vi blir till inom ramen för sammanhang och genom interaktion.