Flyktlinjer handlar om kultur. Om nu någon missat det. Kultur. Säger jag så är det många som vet vad jag talar om. Det är en vardagsspaning. Eller, låt mig korrigera, många tror sig uppenbarligen veta vad jag talar om. Kultur, vill jag dock hävda, är inte bara svårt, det är dessutom ett av de mest missförstådda orden i världen. Man tror sig veta, bara för att det dyker upp bilder i huvudet. Men om man bara nöjer sig med att tro sig veta. Om man inte verkligen försöker förstå. Då vet man ingenting.
Kultur som forskningsområde, som utbildningsämne och som levd erfarenhet, angår alla som finns och verkar i samhället. Förstår man kulturen, då förstår man vardagen och livet bättre. Men det första man måste inse och ta till sig för att förstå kultur är att den varken är enkel att förstå eller möjlig att förstå, fullt ut. Kultur är till sin natur gäckande. Men det är bara ett problem för den som tror sig förstå, för den som anlägger ett vardagligt perspektiv på problemet. Vill man emellertid förstå kulturen måste man acceptera att den inte går att förstå fullt ut. Om man vill förstå på allvar vill säga. Och förstå måste man. Hur skulle man annars kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle?
Bloggposter på detta tema finns det många av här på bloggen. Det handlar inte om att jag har svårt att variera mig. Det handlar om att det är viktigt, eller avgörande, om man vill förstå den värld man lever i, vilket krävs om man vill vara med och förändra den. Därför berörs ämnet regelbundet, från olika infallsvinklar. Kulturforskning handlar om att undersöka förutsättningarna för förändring. Hur är förändring möjlig, vad driver förändring och vad bör man ta hänsyn till om man vill verka för förändring i en speciell riktning? Den typen av frågor kan sägas utgöra kärnan i ämnet kulturvetenskap, det tema kulturvetare improviserar kring. Och kunskaperna och färdigheterna som det arbetet ger är viktiga kuggar i alla samhällsmaskinerier.
Alla är intresserade av framtiden, på ett eller annat sätt. Alla som får leva och ha hälsan kommer att tvingas hantera framtiden. Alla måste planera för den oavsett hur de ser på framtiden och tänker kring den. Det är bara en av alla sanningar och utmaningar som kulturvetare arbetar med och forskar kring. Framtidshantering. Kulturvetenskap kan sägas handla om att skapa verktyg för att hantera verkligheten, den levda verkligheten, nu och i framtiden. Individuellt och kollektivt. Men för att göra det på rätt sätt måste man ha med sig och utgå från ovanstående insikter. Det första man måste acceptera är att framtiden är en öppen fråga. Det går att spekulera, men vad som kommer att hända vet ingen! Den som säger, "vad var det jag sa" han eller hon visste inte. Hen hade bara en åsikt bland andra som kom att realiseras. Framtiden finns inte och därför kan ingen veta. Basta!
Framtidsvisioner finns det däremot gott om. Och de existerar, kan studeras och bär på en hel massa spännande kunskap om kontexten de skapas i. Läser till exempel med växande fascination dagens Under Strecket, som handlar om boken Sverige år 2000. 24 framtidsforskare om morgondagens samhälle, från 1969. Texten återväcker minnen från min barndom. Jag känner igen visionerna och tankarna om vad man trodde skulle hända runt millennieskiftet, som inte kallades så då. Sekelskiftet sa man, och det mytomspunna året 2001. Oj vad jag fantiserade om det, då när jag var liten. Och jag var inte ensam. Framtidsvisionerna var inga fantasier, det var resultatet av vetenskapligt arbete.
Framtidsvisioner var inte längre någon spådomskonst, försäkrades i baksidestexten, utan var numera en etablerad vetenskap genom den nya framtidsforskningen. Dess metoder hade förbättrats med hjälp av bland annat datorer. Prognoserna var numera så säkra att de till och med kunde få en styrande effekt i sig, fick läsaren veta.Det var i alla fall så man såg på det. Fast så här i backspegeln blir det uppenbart att man redan då visste att det trots allt var ett slags spådomskonst, om än vetenskapligt underbyggd.
Men trots den samlade kompetensen och försäkringarna om prognosernas vederhäftighet var bilden av Sverige och världen år 2000 slående spretig. Vildvuxen teknikoptimism blandades med nattsvart dystopi.Detta är intressant. Fördelningen mellan optimistiska visioner och dystopisk oro, den säger något om samtiden som tankarna om framtiden genererats ur. Boken och Understräckaren är fylld av såväl undergångsfarhågor som optimism. Mycket av det som tas upp är gamla nyheter, oron för kärnvapen och klimatfrågan. Oljekrisen kommer först senare och med den en annan typ av oro. Förvånas lite över oron om antibiotikaresistens, men så vad det också väl insatta forskare som intervjuades i boken. En sak är högintressant. Synen på högre utbildning. Den passagen visar hur komplex frågan om framtiden är. Det står att man förutspådde att,
Nästan en tredjedel av ungdomarna skulle läsa på universitet. Och utbildningen skulle huvudsakligen gå ut på att läsa sig kommunicera. Tv skulle få en dominerande roll i undervisningen, och tidningarna skulle levereras direkt i brevlådan genom en teleprinter till en pappersrulle, där nyhetstexterna skrevs ut. Det var bara att gå och riva av det man ville läsa – direkt från brevlådan.Med facit i hand kan vi konstatera att visionen överträffats, med råge. Idag läser fler än en tredjedel av varje årskull vidare på universitet och högskolor. Man läser emellertid inte kommunikation i någon större utsträckning, och den ökade andelen högutbildade har heller inte lett till större intresse för politik och samhällsfrågor. Det är viktig kunskap. Utbildning är ingen garanti, för någonting egentligen.
Opinionsbildning och politik skulle omdanas i grunden – den svenska konsensuskulturen var rentav hotad. ”Utbildningsexplosionen medför att stora grupper som tidigare på grund av bristfälliga kunskaper och dåliga kommunikationskanaler varit ganska tysta kommer göra sig ordentligt hörda”, menade en expert. Detta kan föra till att samhällsdebatten blir mer anarkistisk i den mening att de olika grupperna för fram vitt skilda idéer.
Idag kommuniceras det mer än någonsin. Ändå är kunskaperna om vad som händer i kommunikationen och hur interaktionen påverkar och kan påverkas, bristfälliga och styvmoderligt behandlade i utbildningssystemet. Både i visionerna och vår levda samtid behövs kulturvetenskaplig kunskap. För att kunna förvalta och utveckla samhället och världen; för att kunna upptäcka och förhindra missförhållanden. Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens är viktig och samhällsnyttig, också.
Idag satsas mycket av resurserna inom utbildning och forskning på teknik och sjukvård. Hade man satsat på det som finns så att säga mellan tekniklösningarna och människors kroppsliga och själsliga problem. Om en tredjedel av pengarna satsas på livet, på kultur och levd verklighet, finns goda chanser att bördan på sjukvården lättar och att efterfrågan på tekniklösningar minskar. Det kan bli så, men om det blir så vet ingen. Det kan ingen veta.
Framtiden var, är och förblir en öppen fråga. Och just därför behövs kunskap om och ökat fokus på, det som sker här och nu. Vetenskapen om kultur handlar om det. Om det som finns och betyder något nu. Vet och förstår vi hur kultur fungerar, då kan vi både förbereda oss för framtiden och arbeta för att förändra den. För att nå dit måste vi bara förstå att framtiden är en öppen fråga, ända fram tills den inte är framtid längre, utan samtid.
Lite relaterat här kan vara Jamais Cascios tanke om framtidsscenarieformulerandet som ett slags immunförsvar mot kommande katastrofer, som han lade fram i en föreläsning hos mig på Twitteruniversitetet: http://svtwuni.wordpress.com/2011/12/12/jamais-cascio-stu0/
SvaraRaderaDessutom är Bruno Latours föreläsning "aiting for Gaia riktigt intressant. Spännande utdrag + länk till pdf hittar du här: http://knowledge-ecology.com/2012/01/30/waiting-for-gaia-composing-the-common-world-through-arts-and-politics-pdf/
(Kommande på Twitteruniversitetet är f ö futuristen Melissa Sterry med en vision om "The Bionic City": http://svtwuni.wordpress.com/2012/01/25/stu12-melissa-sterry-building-a-bionic-city-science-fiction-or-future-science-fact/
och den allra första föreläsningen handlade om att tänka sig bortom hållbarhetsparadigmet när man bygger framtidens städer: http://svtwuni.wordpress.com/2011/11/14/rachel-armstrong-stu01/ )
Hmm... Det var jäkligt slött och lite spammigt att bara lägga upp länkar till mina egna projekt där. Ursäkta! Jag återkommer med mer utvecklande resonemang kring Cascio och Latour så fort jag hinner. Sitter dock lite illa till just nu... :)
SvaraRaderaTack Marcus, och det finns inget att be om ursäkt för! Bär på ett konstant dåligt samvete för att jag inte får ur mig mer än egna bloggposter just. Försöker ha koll på andras tankar och arbeten, och du finns där i ögonvrån hela tiden och ger inspiration. Tiden för Twitteruniversitetet (som jag ser på med stor respekt!) har inte passat, och sedan har det hela tiden dykt upp saker som tvingat uppmärksamheten åt annat håll. Det lättar dock nu, och jag lever på hoppet. Framtiden är som sagt en öppen fråga!
SvaraRaderaWell, det var inte meningen att lobba för Twitteruniversitetet egentligen (du är förresten alltid välkommen och härmed officiellt inbjuden att köra om du har en bra idé att presentera på 25 tweets) utan att koppla några resonemang till din bloggpost. :) Jag utvecklar mig om Cascio nu istället:
SvaraRaderaVarför bör man tänka på framtiden och förbereda sig i enlighet med dessa tankar på den? Vi kan ju ändå aldrig förutsäga framtiden... Cascio menar, i föreläsningen jag länkar till ovan:
1) Om vi jobbar strategiskt med en bredd av scenarier kommer vi ändå kunna täcka in ganska många eventualiteter, därigenom undvika NÅGRA katastrofer och vinna NÅGRA fördelar. Men vi måste jobba med många olika scenarier och inhämta tankar och idéer från många olika håll för att detta ska funka - lite svärmintelligens sådär...
2) Genom att jabba med att tänka ut framtidsscenarier och sedan möta framtiden, hur den än blir, "we’re more attuned to how seemingly unrelated factors can combine, leading to novel outcomes. We’re sensitive to the power of contingency." Vi blir helt enkelt bättre på att ta oss an även oförutsedda utmaningar. Att möta något vi aldrig har mött förut, och att i tanken möta det vi hittills aldrig har mött, kräver trots allt ganska likartade kompetenser och strategier.
3) Genom att agera på framtidsscenarier agerar vi - och är därmed med och bygger den värld vi vill ha! Att bara rycka på axlarna åt det okända i framtiden och tänka "att vi ändå inte kan veta, det är lika bra att köra på som vanligt efter minsta motståndets lag" berövar ju oss den möjligheten. Även om vi inte kan förutsäga framtiden, så kan vi ju redan nu säga hur vi VILL att den ska gestalta sig och försöka agera för att just den framtiden ska inträffa snarare än dess motsats.
Stort tack Marcus, för länkar och klargöranden.
SvaraRaderaMed mitt fokus på frågan om framtidens ovöerblickbarhet, (vilket bottnar i en oro för tendenserna i samtiden till att försöka ta makten över processen som leder in i framtiden, för att kontrollera den samma) missar jag den aspekt som du belyser och pekar på. Lysande!
Allt viktigt vi gör har ju på ett eller annat sätt fokus på framtiden. Och framtidsscenarios är viktiga och fascinerande instrument och samtidsdokument. Ingen tvekan om det. Håller med Cascio och dig!
Önskan om hur vi vill att det ska bli påverkar så klart skeendet otroligt mycket. Berlinmurar och månresor har visat hur betydelsefullt tankar om vad som är möjligt är, för framtiden och för samtiden.
Gillar den typen av problem där mycket, men inte allt (och aldrig det viktigaste), är givet. Frågan om framtiden är en sådan fråga. Och jag ska absolut kolla upp länkarna!
Gott, Eddy!
SvaraRaderaOch Latours resonemang i den ovan länkade föreläsningen (väldigt färsk) öppnar sedan för oerhört spännande andra perspektiv. Han spinner på förslaget från vissa geologer att vi befinner oss i en antropocen tidsålder, dvs en tidsålder där Jorden, på den ofantliga geologiska skalan, för första gången påverkas av en enda arts aktiviteter: människans! Detta är något oerhört, som dock förminskar vår ödmjukhet och beundran för "naturens" krafter och som rentav kanske får oss att övertro vår förmåga att "fixa" det som är fel med vår jord...
Eddy, snacka om att kulturvetaren har en viktig roll att spela här, jämte naturvetarens!
För att kunna hantera framtidens svarta svanar behöver den här typen av samtal föras oftare, och på fler ställen. Det är min vision, och mission. Har en hel del konkreta planer som jag rör i just nu. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte (olycklig metafor, jag vet!), men i tider av kris brukar det ju hända saker.
SvaraRaderaNär jag talar om kulturvetenskap är det i den vidaste meningen av ordet. Det finns inget tråkigare och mer förödande än revistrider. Skall vi klara utmaningar av den typ som Latour pekar på, ja då måste alla kompetenser användas och samverka.