Veckan som gått har präglats, ljudmässigt av Lalehs musik. Och som det verkar är jag inte ensam. Kultur är spännande på det sättet. Man tror att man upptäcker något unikt och personligt, men så tittar man upp och ut över sin horisont och ser att alla andra gör samma sak. Detta har verkligen varit Lalehs vecka. Inte bara för mig. Tänkte försöka använda henne som ett slags prisma för att se på och upptäcka kulturen.
Igår var hon gäst hos Skavlan. Två kvinnor intervjuades, och tre män. Skavlan förnekade sig inte. Kvinnorna, Birgit Lovise Skarstein och Laleh kom till programmet med starka berättelser, som de fick framföra (även om jag nog tycker att Lalehs flamsades bort lite). Men det var männen som stal showen, vilket bekräftas av Aftonbladet, där man lyfter fram Torsten Flinck och samtidigt ger röst åt ranelidshatet. Visst, det är fascinerande att se hur medelålders män kämpar om uppmärksamhet, men också oerhört tröttsamt. Skrattade därför gott åt duellen i Ranelidska mellan Niklas och Björn som bjöd storsint på sig själv. Torsten Flink är, som en kompis skrev på Facebook, "som ett slags studentspex som aldrig tar slut..." Kenta Gustavsson, om du ändå kunde komma tillbaka och visa var skåpet ska stå!
Kvinnor får vara med, och de får uppmärksamhet. Det visade Skavlan igår, men han kunde inte dölja det faktum att det som verkligen intresserade honom var den italienske journalisten Roberto Saviano, som lever under dödshot efter att ha skrivit boken Gomorra, om maffian. Varannan damernas är ett sätt att se på och arbeta för jämställdhet, ett sätt som passar rådande kunskapssyn som hand i handske. Ser man så på maktordningen i samhället så är det bara att räkna sig fram till svaret på frågan om vilket som är det viktigaste könet. Har vi en fördelning som närmar sig 50 50, ja då har vi uppnått målet om jämställdhet. Givet att vi räknar på saken. Och, visst, siffrorna ljuger inte. Siffror är viktiga, men absolut inte det enda verktyg som krävs för att uppnå sann jämställdhet. Skavlans tappade haka som svar på Savianos berättelse, ställd mot hans hövliga intresse för Skarsteins livsöde, talade sitt tydliga språk. Jämställdhet handlar inte som form, inte bara. Innehåll och kvalitet är minst lika viktigt. Även om kvalitet är svårare att mäta betyder inte att vi kan lämna den aspekten obeaktad. Menar vi allvar med jämställdhetsarbetet måste kvaliteten i förhållandet, maktordningen mellan män och kvinnor, granskas. Och det är en uppgift för kulturvetare. Tack Laleh, för inspiration till den tanken.
Lalehs nya skiva var vad jag egentligen tänkte skriva om, men när jag bloggar tillåter jag mig att låta inspirationen och minsta motståndets lag styra. Här följer jag lustprincipen och är nyfiken på att få se vart den tar mig. Kultur finns som sagt överallt och i högsta grad i musiken. Laleh är en mycket speciell artist. Hon passar inte in i mallen över folkkära artister, men under hösten, i och genom TV-programmet Så mycket bättre, har hon verkligen vunnit folkets hjärta. Om jag bara får använda två ord för att beskriva henne väljer jag Integritet och Genialitet. Hon är kompromisslös och samtidigt ödmjuk, och det gör henne unik. Hon är tillsammans med Håkan Hellström de enda artister som jag köpt skivor av på senare år. De är på många sätt lika varandra. Båda ser jag som albumartister, som också producerar hits på listorna.
Det ville jag skriva om. Skivalbumet, och singeln som fenomen. Om vad det gör med musiken, innehållet. Även detta spår handlar om kvalitet. Laleh ser jag som en artist som skapar musik av hög kvalitet. Hennes skivor är inte en samling hits, de utgör sammanhållna helheter. Låtarna tagna tillsammans har ett högre värde än summan av delarna. Både Laleh och Håkan Hellström är artister som tydligt tänker i termer av album. Musiker som skapar helheter, inte hitmaskiner som Per Gessle.
Striden mellan singlar och hitlisetmusik, och albumorienterad musik är lika gammal som skivan. Tänker på Paul Willis klassiska studie av The Lads, som vägrar köpa album av de artister de gillar. De köper singlar för att inte luras av giriga skivbolag som prackar på dem låtar de inte vill ha. Men det fanns under LP-tiden också artister som vägrade ge ut singlar, som ville förmedla helheter. Springsteen, till exempel, gav i början av sin karriär bara ut LPs. Och jag minns en intervju med en frustrerad Lundell som ondgjorde sig över CD-växlaren som förstörde allt det arbeta och den möda han lagt ner för att hitta en harmonisk ordning på låtarna som samlats på CD-skivan. Idag behöver man inte välja, man kan köpa enstaka spår, och hela album. Man laddar helt enkelt ner det man vill ha, eller också lyssnar man på streamad musik via Spotify.
Brukar säga att det inte var bättre förr, bara annorlunda, och det står jag fast vid. Men eftersom jag uppskattar det mervärde som ett väl genomtänkt album ger, och eftersom jag tycker om variation och att ibland få det jag inte önskar, det som jag måste lära mig uppskatta. Jag gillar att utvecklas, vill vara i rörelse. Därför ser jag med sorg på att allt fler artister tvingas orientera sig mot och anpassa sitt skapande till, säljandet av hitar. Därför högaktar jag artister som trotsar motståndet och som håller fast vid sin vision, sitt uttryck och som inte kompromissar. Artister som tvingar mig att upptäcka nya sidor hos mig själv.
Laleh har inte bara gett mig veckans soundtrack, hon har dessutom fått mig att tänka på och fördjupa mina insikter i vad som främjar långsiktig hållbarhet. För det inser jag allt mer, att det rådande konsumtionssamhället och den etik som följer det det, att kunden alltid har rätt. Det leder inte till långsiktig hållbarhet. Långsiktig hållbarhet skapas inte genom att människor får vad det vill ha. Hållbarhet kan bara skapas om människor får vad de behöver. Och nya intryck, alternativa perspektiv, och en väl uppövad förmåga att hantera oväntade situationer som man inte har full kontroll över, det är det virke som hållbarhet skapas i och genom.
När Skavlan utan att veta om det själv och utan att generas visar hela svenska folket vad han är mest intresserad av så är det ett uttryck för kundorienteringen och konsumtionsetiken. Detta är, om det inte uppmärksammas som fenomen (att klaga på Skavlan är kontraproduktivt. Han liksom alla andra uppvärderar inte manligheten medvetet), ett stort och viktigt hinder för strävan mot jämställdhet och mångfald. Samma kan sägas om sättet att sälja musik. Mediet som musiken förmedlas via gör något med upplevelsen och det sker oftast inte på ett medvetet plan. Plötsligt har innebörden och förutsättningarna förändrats, på gott och på ont. Sådana kulturella fenomen är vad samhället skapas i och genom. Och därför behövs kulturvetenskap, lika mycket som andra vetenskaper.
System som ger oss vad vi vill ha, innebär att vi inte får det vi behöver. Världen och kulturen går inte att räkna på, den är komplex och många gånger motsägelsefull. Därför, för att uppnå långsiktig hållbarhet, behövs en ökad förmåga att tänka analytiskt, kritiskt. Det får man om man läser kulturvetenskap, eller om man lyssnar uppmärksamt på Laleh.
mm.. "som ger oss vad vi vill ha, inte vad vi behöver". Kanske för att frågan "vad vill du ha?" är en ganska uppfordrande fråga, som tycks kräva kort svar, kvickt. Därtill, kanske därför, är "vill ha" kopplat till en tanke om omedelbar behovstillfredsställelse. Men jag vet inte - ta en sån sak som lösgodis. Där är det fritt fram att riktigt plocka russinen ur kakan - (ta vad du vill) - men ändå; tjusningen ligger i blandandet och blandningen, och övervägandena kan ta lång tid. Jag tror inte att det är så många som bara köper en eller två sorter, fastän de lätt kunde utnämna en eller två favoriter. Alltid kommer det med någon sort som inte är den allra godaste - men för kontrastens och variationens skull. Alltså har man själv aktivt skapat vad någon ur en synvinkel kunde säga att man inte ville ha, men den helhet man behöver. Genom att blanda, balansera, harmonisera, kontrastera.. jag tror det är något rätt grundläggande vi alla gör hela tiden, fast balanserandet och proportionerandet - att åstadkomma en bra blandning - verkar bli allt besvärligare för många. Jag vet inte, kanske det har frågats för mycket "vad vill du ha?".
SvaraRaderaJag tror ju det Ann-Helen, att frågan: Vad vill du ha, med betoning på både du och ha, är ett stort problem. Den fokuserar jag, i en värld av vi, och den uppvärderar mina behov framför den helhet inom vilken jag blir till och är beroende av. Detta ser jag som en central paradox! Ett viktigt problem som inte har någon självklar lösning, men som måste lösas, för allas och helhetens skull.
SvaraRadera