Mitt livs resa kan sägas ha börjat vid olika tillfällen. Vilket ska jag välja som upptakt? Var ska jag börja? När började jag leva, när började mitt liv, och vilket liv tänker jag på? Svaret är inte självklart. Det beror på hur man tänker. Varje skede i livet har sin alldeles egen början. Om ett år är det kanske något annat jag ser som början på resan. Vid närmare eftertanke tror jag att livet i själva verket alltid består av många parallella resor som rör sig i olika tempo och som i minnet flätas in i varandra och blir till den föränderliga, momentana väv som utgör ens levnad.
Självklart började allt det som är jag vid födelseögonblicket på KK i Göteborg en sen vårkväll 1965, men den händelsen har jag naturligtvis inga minnen från. Varken den platsen eller den tidpunkten i sig kan ha påverkat händelseförloppet, mer än att om jag fötts någon annan gång eller på någon annan plats hade allt sett annorlunda ut.
Födelsen vid just den tidpunkten gav mig en generationstillhörighet. Den förlorade generationen har vi kallats, eller den ironiska generationen. Jag känner mig mer förlorad än ironisk även om jag uppskattar ironi. Under skolåren på sjuttiotalet experimenterades det med oss. Jag kommer för alltid att, till dels förknippa ordet pedagogik med strul, vikarier, ständiga nyordningar (även om jag idag arbetar som lärare). Den pedagogik jag växte upp med och formades av den var som något som försvinner som sand mellan fingrarna, i samma stund som man börjat fatta vad det handlade om.
Efter åren i grundskolan är pedagogik också förknippat med ett obehagligt sorterande och kategoriserande av människor. Gruppen elever som läste särskild matte och engelska skiljdes effektivt från gruppen som läste de allmänna alternativen. Pedagogiken delade också upp oss, ”utan att lägga några som helst värderingar i detta”, i de som läste tyska och franska, och de som läste ekonomi eller teknik. Gissa vem som, i efterhand upptäckte att de var vinnare och vilka som efter några år tvingades inse att de satt och tuggade i sig resterna av ett mycket surt äpple. Gissa vilken grupp jag tillhörde. Det kanske blir lättare om jag säger att jag för alltid kommer att förknippa grundskolan och gymnasiet med smaken av ett stort grönt Granny Smith. Tack för det pedagogerna. Visst förstår jag att tanken var god och att ni ville väl. Men det tänker jag högaktningsfullt skita i, för 1970-talspedagogiken och den skola som byggdes kring dess idéer tvingade ut mig på en irrfärd och en betydande omväg.
Fast å andra sidan, det faktum att vi pressades genom skolsystemet under 1970-talet gav samtidigt upphov till en unik gemenskap. Vi som nötte bänkarna under där märkliga årtiondet samlades ju kring den kanske viktigaste frågan av alla: Får vi se andra åket också, och kan vi inte få titta färdigt på hela första gruppen? Ingemar Stenmark, säger bara Ingemar Stenmark. Han förändrade vår värld och är det jag minns tydligast av allt från skolåren. Inte konstigt att man inte lärde sig speciellt mycket, vi tittade ju på slalom jämt. Klampade genom ändlösa korridorer till det iordningställda klassrummet med nedrullade persienner, fyllt av förväntansfulla elever och lärare. Måtte bara Ingemar ta sig ner.
De minnena ställda i kontrast till socialrealismen vilken nådde mig i form av barnböckerna som handlade om döden, skilsmässor och bondeuppror i Kina, blir absurda. Det är kanske det vi är, den absurda generationen? Vi matades ständigt med dubbla budskap. Det talades till exempel mycket om solidaritet bland vår föräldrageneration, som insett att världen var större än Skandinavien. På TV visades program som Vilse i pannkakan, Ville Valle Viktor och Clownen Manne med bananen, vilka förde ut budskapet om allas lika värde. Och samtidigt förväntades vi hylla superindividualisterna Björn Borg och Ingemar Stenmark.
Vär föräldraragereration delegerade undervisningen av livets mysterier till TV och därför är kombinationen, en Don-Pedrokaffebryggare och ett lucialjus, för mig för alltid förknippad med sexualitet och barnalstring. Minns fortfarande den underliga tystnaden och nervösa harklingarna i vardagsrummet, från föräldrarna som låtsades som detta var den mest naturliga sak i världen. Men varför pluggade jag då på egen hand in läxan om kvinnans menstruationscykel, istället för att låta mamma förhöra mig på den? Och varför blev jag så generad när fröken överlämnade det skriftliga förhöret till henne, glatt överraskad av det goda resultatet?
Men vi lärde oss väl tillsammans att bli nya och bättre människor, vi och våra föräldrar. Vi levde ju i en värld av obegränsad framgång. Direktverkande el i elementen i radhuset var en lysande uppfinning, tills allt rasade samman i och med oljekrisen som krossade alla illusioner vi hade matats med ända fram till dess. Föräldragererationen, 40-talisterna, de klarade sig ju, de vände kappan efter vinden. Slängde solidariteten på sophögen. Satsade hela sparkapitalet på aktiemarknaden, allihop samtidigt och håvade hem vinster som ingen kunnat drömma om tidigare i världshistorien. Och inflationen som följde på köpfesten löste in lånen för dem.
Nu sitter vi här, vi förlorade sextiotalister, och undrar nyvaket vad vi ska göra av våra liv. Vi fick ju aldrig chansen att drömma om något, det gjorde våra föräldrar åt oss, och sedan, just när vi började tro på dem, drog de undan mattan för oss och lämnade oss i sticket, för lägenheten på den spanska solkusten.
Att växa upp vid slutet av 1960-talet och i början av 1970 har helt klart präglat mig, på gott och ont. Grundskolan trivdes jag som sagt inte i, men jag håller inte med dem som säger att Staffan Westerberg har fördärvat deras barndom. Jag saknar honom, och mycket av allt det där andra som jag först långt senare insåg värdet av och med. Westerberg och clownen Mannes ärliga omsorg om de barn som inte var som alla andra, de som föll utanför ramen. Det saknar jag. Inte minst idag när jag vandrar genom staden Göteborg och ser alla människor som shoppar. Vad de bär på är ju så uppenbart kassar fyllda av längtan efter tillfredställelse. Alla människor där ute som inte inser att vad de fyller sina påsar med i själva verket fungerar som bensin på den längtans eld som jag tror brinner djupt där inne hos alla, men som få vågar vårda och använda till något konstruktivt.
Vart tog solidariteten med samhällets olycksbarn vägen, och med de handikappade, invandrarna? Var gick det snett? Varför vände sig vår generation bort från vår barndom, från allt det goda och värdefulla som vi översköljdes med? Varför följde vi våra desillusionerade, men ack så välmående, 40-talistföräldrar ner i cynismens och egoismens bottenlösa träsk? Är det för att vi aldrig behövde bli vuxna och därför fortfarande uppför oss som trotsiga tonåringar? Jag vet inte.
Men en sak vet jag. Jag tycker om att vara vuxen, att ta ansvar och att använda mig av erfarenheterna som resan genom livet har skänkt mig. Att vara barn och tonåring tyckte jag inte om.
fredag 30 september 2011
Spelar jag och du någon roll? Finns det genier?
Spelar det någon roll vem som gör vad, tänker vad eller säger det, detta? Här finns olika sätt att förhålla sig, förstå och tänka. Ibland är det som det inte spelar någon roll alls. Strukturalismen och teorier som drar åt det hållet, till exempel är tankeverktyg som inte riktigt har förmågan att fånga individuella aktörer. Det är en viktig insikt, detta att kunna förstå att vid speciella tider i historien är det som om idéer uppstår mer som en konsekvens av rådande förhållanden än som resultatet av en unik individs tankearbete. Ibland är det som om historien deterministiskt tvingar fram just det resultatet, som om individen inte spelar någon som helst roll.
Ibland, å andra sidan, talar man om och tänker på tankar och teorier som resultatet av ett ensamt geni. Forskaren, filosofen eller uppfinnaren som sitter på sin kammare och tänker högt, stort och helt nytt. Och om man frågar vem som helst, även mig om jag inte tilltalas som forskare, så är det så det känns, som om jag är ett unikt subjekt som tänker unika tankar. Hur, om det överhuvud tagen är möjligt, kan man få ihop dessa båda, helt olika bilder/förståelser?
Det som får mig att reflektera över detta är dagens Understreckare. Den handlar om Deng Xiaoping och Kina under hans styre. Tanken har dock funnits med mig länge, inte minst när jag jobbat med posthumanistiska teorier som problematiserar förståelsen av människor som autonoma subjekt.
Spelar det någon roll vem som gör vad och när? Finns det enskilda individer som på egen hand förändrat historien, eller är det sammanhanget som tvingar fram idéerna som definierar världen och som reglerar tillblivelsen? Det är typiskt en fråga som inte går att besvara med aningen ja, eller nej. Här behövs alltså kompetens att hantera komplexitet. Och har man inte den kompetensen då kan man inte samtala om eller förstå problemet. Tyvärr är det otroligt svårt att avgöra om avfärdande av problemet är ett resultat av en kritisk granskning av förutsättningarna, eller om det handlar om inkompetens, ignorans eller helt enkelt om makt (att man sitt inflytande till att misstänkliggöra den som anför en avvikande åsikt). Det ställer till det. Och det måste man välja sig vid och lära sig hantera som kulturvetare. Det är en del av den dubbla kompetens som är oundgänglig för att kunna verka som kulturvetare.
Gregory Bateson har intresserat sig för så kallade defining moments i historien. Han, som var med och skapade cybernetiken och som alltså hade kompetens att hantera komplexa problem, menade att det absolut spelar roll i vems huvud en tanke uppstår. Idéer kan se ut och uppfattas som om de vore sprungna ur ett specifikt sammanhang där individen är totalt underordnad. Vi vissa tider i historien är det som om allt är serverat för just den idéen och ingen annan, som om det var slumpen som styrde skeendet. Men det är som sagt aldrig så enkelt.
Världen framskrider inte linjärt. Varje tid följer sin logik, och den förändras ständigt. Det man måste förstå för att resonera kring frågan om subjektets roll är just det, att det aldrig går att på förhand bestämma att det är si eller så. Förklaringen till varje enskild händelse är unik och det går aldrig att veta på förhand hur den ser ut. Tillvaron är uppbyggd av allt för många och allt för disparata, interagerande aktörer av skilda slag. Den förändras ständigt. Människor och andra typer av aktörer påverkar helheten, tillsammans. Systemet är öppet och icke-linjärt. Det måste man förstå och kunna hantera innan man börjar samtala om vad som är vad, och vad som betyder något just där och just då.
Individer spelar roll, men det gör även sammanhanget. Både-och, aldrig antingen-eller! Att det var just Darwin som formulerade evolutionsteorin, vilket var en tanke som liksom pockade på uppmärksamhet i just det sammanhanget, för han var som bekant inte ensam om att nosa på den tankegången, spelade roll. Att det var just han som förkroppsligade idén och att just han lanserade den, det betyder något, fortfarande. Han angav tonen, pekade ut riktningen. Men autonom var han inte, och heller inget geni. Han byggde vidare på andras tankar, bearbetade problem som andra definierade och levde inte ett vaukum.
Samma med Einstein, Freud och politiker som Deng Xiaoping och Mao. De spelar roll, men individen är aldrig avgörande. Utan sammanhang och andra aktörer uppstår, existerar och sprids inga idéer. Helheten spelar också roll. Och det går aldrig, inte ens i efterhand när man har facit, att uttala som om hur stor roll den ena eller andra variabeln spelade för utfallet. Att det var just Deng Xiaoping som hade makten, i Kina, just då, spelade roll. Men det går inte att förklara Kina genom Deng Xiaoping. Lika viktigt är det system han verkar inom.
Kompetensen att hantera denna typ av komplexa samband är användbar på olika sätt. Om vi håller oss till politikens värld kan Barack Obama fungera som exempel. Jag läste hans bok som kom under presidentvalskampanjen 2008. Han framstår där och i sina tal som otroligt klok. Han är älskad i Europa, och många fattiga satte sitt hopp till honom. Han seglade på en våg av optimism, Yes we can! Ända in i Vita huset kom han. Och där tog det stopp. Han har tyvärr inte lyckats med särskilt mycket. Sjukförsäkringsreformen är hans enda egentliga framgång. Han lyckades med det Clinton inte gjorde. Men det krävdes en hård strid, och det blev inte som han tänkt. Obama må vara klok, och han vill saker som är bra, men han är hänvisad till och verkar inom ett system. Han är ingen diktator.
Obama är alltså en kugge i ett mycket större system. Att ställa honom till svars för att han inte lyckats uppfylla förväntningarna är djupt orättvist och helt missvisande. Den som kommer fram till svaret att Obama är en svag ledare. Den som uteslutande söker förklaringen hos honom, som kanske vill byta ut honom, har helt glömt eller bortsett från det sammanhang han, Obama är satt att verka inom.
Och så där är det, ofta, och överallt. Både sammanhanget, och individerna spelar roll. Samtidigt! Ska vi förstå världen, och ska vi kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där så många som möjligt kan bidra och förverkliga sig själva, då är den här typen av insiker avgörande. Verktyg att förstå och hantera detta finns inom Kulturvetenskapen.
Vi finns här, vill och kan bidra. Lyssna på oss!
Ibland, å andra sidan, talar man om och tänker på tankar och teorier som resultatet av ett ensamt geni. Forskaren, filosofen eller uppfinnaren som sitter på sin kammare och tänker högt, stort och helt nytt. Och om man frågar vem som helst, även mig om jag inte tilltalas som forskare, så är det så det känns, som om jag är ett unikt subjekt som tänker unika tankar. Hur, om det överhuvud tagen är möjligt, kan man få ihop dessa båda, helt olika bilder/förståelser?
Det som får mig att reflektera över detta är dagens Understreckare. Den handlar om Deng Xiaoping och Kina under hans styre. Tanken har dock funnits med mig länge, inte minst när jag jobbat med posthumanistiska teorier som problematiserar förståelsen av människor som autonoma subjekt.
Spelar det någon roll vem som gör vad och när? Finns det enskilda individer som på egen hand förändrat historien, eller är det sammanhanget som tvingar fram idéerna som definierar världen och som reglerar tillblivelsen? Det är typiskt en fråga som inte går att besvara med aningen ja, eller nej. Här behövs alltså kompetens att hantera komplexitet. Och har man inte den kompetensen då kan man inte samtala om eller förstå problemet. Tyvärr är det otroligt svårt att avgöra om avfärdande av problemet är ett resultat av en kritisk granskning av förutsättningarna, eller om det handlar om inkompetens, ignorans eller helt enkelt om makt (att man sitt inflytande till att misstänkliggöra den som anför en avvikande åsikt). Det ställer till det. Och det måste man välja sig vid och lära sig hantera som kulturvetare. Det är en del av den dubbla kompetens som är oundgänglig för att kunna verka som kulturvetare.
Gregory Bateson har intresserat sig för så kallade defining moments i historien. Han, som var med och skapade cybernetiken och som alltså hade kompetens att hantera komplexa problem, menade att det absolut spelar roll i vems huvud en tanke uppstår. Idéer kan se ut och uppfattas som om de vore sprungna ur ett specifikt sammanhang där individen är totalt underordnad. Vi vissa tider i historien är det som om allt är serverat för just den idéen och ingen annan, som om det var slumpen som styrde skeendet. Men det är som sagt aldrig så enkelt.
Världen framskrider inte linjärt. Varje tid följer sin logik, och den förändras ständigt. Det man måste förstå för att resonera kring frågan om subjektets roll är just det, att det aldrig går att på förhand bestämma att det är si eller så. Förklaringen till varje enskild händelse är unik och det går aldrig att veta på förhand hur den ser ut. Tillvaron är uppbyggd av allt för många och allt för disparata, interagerande aktörer av skilda slag. Den förändras ständigt. Människor och andra typer av aktörer påverkar helheten, tillsammans. Systemet är öppet och icke-linjärt. Det måste man förstå och kunna hantera innan man börjar samtala om vad som är vad, och vad som betyder något just där och just då.
Individer spelar roll, men det gör även sammanhanget. Både-och, aldrig antingen-eller! Att det var just Darwin som formulerade evolutionsteorin, vilket var en tanke som liksom pockade på uppmärksamhet i just det sammanhanget, för han var som bekant inte ensam om att nosa på den tankegången, spelade roll. Att det var just han som förkroppsligade idén och att just han lanserade den, det betyder något, fortfarande. Han angav tonen, pekade ut riktningen. Men autonom var han inte, och heller inget geni. Han byggde vidare på andras tankar, bearbetade problem som andra definierade och levde inte ett vaukum.
Samma med Einstein, Freud och politiker som Deng Xiaoping och Mao. De spelar roll, men individen är aldrig avgörande. Utan sammanhang och andra aktörer uppstår, existerar och sprids inga idéer. Helheten spelar också roll. Och det går aldrig, inte ens i efterhand när man har facit, att uttala som om hur stor roll den ena eller andra variabeln spelade för utfallet. Att det var just Deng Xiaoping som hade makten, i Kina, just då, spelade roll. Men det går inte att förklara Kina genom Deng Xiaoping. Lika viktigt är det system han verkar inom.
Kompetensen att hantera denna typ av komplexa samband är användbar på olika sätt. Om vi håller oss till politikens värld kan Barack Obama fungera som exempel. Jag läste hans bok som kom under presidentvalskampanjen 2008. Han framstår där och i sina tal som otroligt klok. Han är älskad i Europa, och många fattiga satte sitt hopp till honom. Han seglade på en våg av optimism, Yes we can! Ända in i Vita huset kom han. Och där tog det stopp. Han har tyvärr inte lyckats med särskilt mycket. Sjukförsäkringsreformen är hans enda egentliga framgång. Han lyckades med det Clinton inte gjorde. Men det krävdes en hård strid, och det blev inte som han tänkt. Obama må vara klok, och han vill saker som är bra, men han är hänvisad till och verkar inom ett system. Han är ingen diktator.
Obama är alltså en kugge i ett mycket större system. Att ställa honom till svars för att han inte lyckats uppfylla förväntningarna är djupt orättvist och helt missvisande. Den som kommer fram till svaret att Obama är en svag ledare. Den som uteslutande söker förklaringen hos honom, som kanske vill byta ut honom, har helt glömt eller bortsett från det sammanhang han, Obama är satt att verka inom.
Och så där är det, ofta, och överallt. Både sammanhanget, och individerna spelar roll. Samtidigt! Ska vi förstå världen, och ska vi kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där så många som möjligt kan bidra och förverkliga sig själva, då är den här typen av insiker avgörande. Verktyg att förstå och hantera detta finns inom Kulturvetenskapen.
Vi finns här, vill och kan bidra. Lyssna på oss!
torsdag 29 september 2011
Antingen-eller-fällan. Om svårigheterna med både ock
Antingen är ni med, eller mot. Det var så han sa George Bush, i TV, efter den 11 september. Han målade i sitt tal till nationen världen i svart och vitt, och det fortsatte han med under sina år vid makten. Samma inom akademin, antingen är det du kommer fram till sant, eller så är det falskt. Det finns väldigt sällan utrymme för tveksamhet. Den som inte kan ge raka besked kommer därför att ifrågasättas.
Djupt inom oss människor verkar det finnas en urkraft som kräver besked i den eviga frågan: Aningen, eller? Och alla svar som ens är i närheten av att andas både ock, fördöms, avfärdas och riktas tillbaka mot den som pekar i den riktningen i form av misstänkliggörande. Världen är aningen svart, eller vit. Och vi kräver ett svar på frågan, det är så det upplevs ibland. Om man har insett att världen egentligen, eller i alla fall oftast är grå.
Hur gör man när det inte finns något enkelt svar? När frågan man får inte går att besvara med ja, eller nej? Som när det handlar om droger till exempel. Är de bra, eller dåliga? Om man genom forskning kommit fram att den frågan är felställd, att det inte går att uttala sig på det sättet, hur gör man då? För allmänheten och forskarvärlden kräver svar, och det går inte att sväva på målet. Antingen är droger ofarliga, eller så är de farliga. Antingen förbud, eller tillåtelse.
Att försöka sig på att resonera kring frågan utifrån olika perspektiv, att söka ett helhetsperspektiv, i akt och mening att få en fördjupad förståelse för den underliggande problematiken. Det möts med skepsis. Det finns ingen lobbygrupp för dem som vill förstå sig på problematiken och som vill skapa en långsiktigt hållbar lösning, bara för dem som är för eller emot. Bara den som inte visar förståelse för några andra argument än dem som stödjer den egna åsikten kan räkna med att hitta vänner.
Den som vill problematisera, som lyssnar och som vill förstå frågan och de olika ståndpunkter man kan inta i den. Han eller hon uppfattas som ett hot, från båda läger. Att arbeta för ökad förståelse är många gånger otacksamt. Vill man få vänner måste man välja sida, och man måste hålla fast vid den åsikt man hade när man anslöt sig, oavsett vad som händer. Lojalitet, inte mot lösningen på problemet, utan mot den grupp man tillhör, det är vad som genererar vänner.
Detta är inte något konstigt egentligen. Trygghet och sökandet efter den samma är förståelig. Men varför har det gjorts till norm även inom vetenskapen? Akademin skall ju stå över sådana mänskligt biologiska impulser som avundsjuka, nepotism och strävan efter enkla lösningar. Akademin ska ju undersöka världen som den är, inte som den borde vara enligt mänskliga mått mätt. Akademin är ju en plats för förutsättningslöst sökande efter användbar kunskap. Ändå ser det likadant ut i akademin som det gör i resten av samhället.
Forskningsfrågor skall besvaras med ja, eller nej. Inte kanske, eller det beror på. Forskning skall vara exakt, och det betyder att man aldrig får sväva på målet. För att bli betraktad som forskare och för att bli lyssnad på måste man vara säker på sin sak, annars klassas man som flummig. Och säkerhet är det samma som antingen, eller.
Men kultur som ämne passar inte in i den mallen. Forskning om kultur resulterar sällan i svar av karaktären antingen, eller. Kultur är komplext, ofta motsägelsefull. Framförallt är den föränderlig, dynamisk och man ser därför väldigt ofta det man vill se. Det vet alla som forskat om kultur. Alla som undersökt kultur, vetenskapligt förstår att så är fallet. Komplexiteten är själva utgångspunkten för arbetet med att försöka förstå, och forskningens mål är att öka förståelsen för komplexiteten, inte att ordna världen efter på förhand uppgjorda mallar.
Kulturvetaren befinner sig mitt emellan. Och som kulturvetare uppfattas man ofta som ett problem. Man problematiserar det som borde vara enkelt. Man pekar på problem som inte syns, om man inte antar ett kulturell perspektiv. Kulturvetenskaplig forskning stör samhällsordningen genom att identifiera och dekonstruera världens kontingenser, det vill säga allt som är möjligt men inte nödvändigt.
Att världen skulle vara antingen, eller, det är ett sådant kontingent förhållande. Vi kan välja att se världen så. Det har gått bra. Mänskligheten har gjort fantastiska framsteg med hjälp av den modellen för sanning. Men ska vi kunna uppnå ett mer långsiktigt hållbart samhälle behövs en ny modell för vetande konstrueras. En modell som kan hantera och göra något konstruktivt av svar som varken pekar på si, eller så.
Jag återkommer i helgen med en bloggpost på detta tema, detta är bara ett försök att sätta igång tänkandet. Lite mental lunchträning.
Djupt inom oss människor verkar det finnas en urkraft som kräver besked i den eviga frågan: Aningen, eller? Och alla svar som ens är i närheten av att andas både ock, fördöms, avfärdas och riktas tillbaka mot den som pekar i den riktningen i form av misstänkliggörande. Världen är aningen svart, eller vit. Och vi kräver ett svar på frågan, det är så det upplevs ibland. Om man har insett att världen egentligen, eller i alla fall oftast är grå.
Hur gör man när det inte finns något enkelt svar? När frågan man får inte går att besvara med ja, eller nej? Som när det handlar om droger till exempel. Är de bra, eller dåliga? Om man genom forskning kommit fram att den frågan är felställd, att det inte går att uttala sig på det sättet, hur gör man då? För allmänheten och forskarvärlden kräver svar, och det går inte att sväva på målet. Antingen är droger ofarliga, eller så är de farliga. Antingen förbud, eller tillåtelse.
Att försöka sig på att resonera kring frågan utifrån olika perspektiv, att söka ett helhetsperspektiv, i akt och mening att få en fördjupad förståelse för den underliggande problematiken. Det möts med skepsis. Det finns ingen lobbygrupp för dem som vill förstå sig på problematiken och som vill skapa en långsiktigt hållbar lösning, bara för dem som är för eller emot. Bara den som inte visar förståelse för några andra argument än dem som stödjer den egna åsikten kan räkna med att hitta vänner.
Den som vill problematisera, som lyssnar och som vill förstå frågan och de olika ståndpunkter man kan inta i den. Han eller hon uppfattas som ett hot, från båda läger. Att arbeta för ökad förståelse är många gånger otacksamt. Vill man få vänner måste man välja sida, och man måste hålla fast vid den åsikt man hade när man anslöt sig, oavsett vad som händer. Lojalitet, inte mot lösningen på problemet, utan mot den grupp man tillhör, det är vad som genererar vänner.
Detta är inte något konstigt egentligen. Trygghet och sökandet efter den samma är förståelig. Men varför har det gjorts till norm även inom vetenskapen? Akademin skall ju stå över sådana mänskligt biologiska impulser som avundsjuka, nepotism och strävan efter enkla lösningar. Akademin ska ju undersöka världen som den är, inte som den borde vara enligt mänskliga mått mätt. Akademin är ju en plats för förutsättningslöst sökande efter användbar kunskap. Ändå ser det likadant ut i akademin som det gör i resten av samhället.
Forskningsfrågor skall besvaras med ja, eller nej. Inte kanske, eller det beror på. Forskning skall vara exakt, och det betyder att man aldrig får sväva på målet. För att bli betraktad som forskare och för att bli lyssnad på måste man vara säker på sin sak, annars klassas man som flummig. Och säkerhet är det samma som antingen, eller.
Men kultur som ämne passar inte in i den mallen. Forskning om kultur resulterar sällan i svar av karaktären antingen, eller. Kultur är komplext, ofta motsägelsefull. Framförallt är den föränderlig, dynamisk och man ser därför väldigt ofta det man vill se. Det vet alla som forskat om kultur. Alla som undersökt kultur, vetenskapligt förstår att så är fallet. Komplexiteten är själva utgångspunkten för arbetet med att försöka förstå, och forskningens mål är att öka förståelsen för komplexiteten, inte att ordna världen efter på förhand uppgjorda mallar.
Kulturvetaren befinner sig mitt emellan. Och som kulturvetare uppfattas man ofta som ett problem. Man problematiserar det som borde vara enkelt. Man pekar på problem som inte syns, om man inte antar ett kulturell perspektiv. Kulturvetenskaplig forskning stör samhällsordningen genom att identifiera och dekonstruera världens kontingenser, det vill säga allt som är möjligt men inte nödvändigt.
Att världen skulle vara antingen, eller, det är ett sådant kontingent förhållande. Vi kan välja att se världen så. Det har gått bra. Mänskligheten har gjort fantastiska framsteg med hjälp av den modellen för sanning. Men ska vi kunna uppnå ett mer långsiktigt hållbart samhälle behövs en ny modell för vetande konstrueras. En modell som kan hantera och göra något konstruktivt av svar som varken pekar på si, eller så.
Jag återkommer i helgen med en bloggpost på detta tema, detta är bara ett försök att sätta igång tänkandet. Lite mental lunchträning.
Christopher Gillberg och forskningen, igen. Forskningen!
Kan inte släppa ämnet Gillberg riktigt. Han är uppenbarligen en aktad forskare, en professor som uppbär medel och som får priser. Det gör frågan än mer principiellt viktig, för ärendet visar hur det går till bakom kulisserna inom akademin och vilka regler som gäller där. Vad är forskning, och på vilka grunder ska vi lita på forskare? Om dessa frågor handlar målet i Eurpadomstolen, indirekt. Men när medierna rapporterar osynliggörs de aspekterna. Därför tar jag upp det igen.
På frågan, vad är forskning, svarar jag: En heterogen och mångfacetterad metod/verksamhet för att uppnå giltig och användbar kunskap. Metoden eller verksamheten kan se olika ut, men för att benämnas forskning finns egentligen bara två krav, transparens och kritiskt tänkande. Denna definition torde alla kunna ställa upp på, oavsett vilket ämne man verkar inom. Och Gillberg bryter mot båda! Ändå får han stöd och sympatier från såväl kollegor (se här) och från medierna (se här).
Det gäller självklart att hålla isär de olika aspekterna här, frågan om sekretess och frågan om forskningen. Och när det gäller forskningen så är det inte bara sociologen Eva Kärfve som är kritisk till Gillbergs arbeten, även läkare har framfört kritik mot hans sätt att forska och dra slutsatser utifrån sitt material. Per-Anders Rydelius och Rolf Zetterström skriver till exempel följande i Dagens Medicin,
Det handlar om makt, vilket även bloggarkollegan Mina mellanrum uppmärksammat. Forskare som inte låter andra forskare granska underlaget är per definition inte forskare, oavsett titel och akademisk grad. Forskning är en verksamhet, inte en hedersbetygelse som ger innehavaren mandat att hävda vad som helst. Det Gillberg strider om är makten att få definiera, och han skyr inga medel för att få sin röst och vilja igenom. Redan innan forskningen påbörjats vet han uppenbarligen redan vad han ska komma fram till, och då är det politik och inte forskning han sysslar med. Den delen av problemet är ganska oproblematisk.
När det gäller ärendet som just nu behandlas i Europadomstolen så är det lite mer komplicerat, men lika principiellt viktigt. För det handlar indirekt om förutsättningarna för forskning. Målet handlar om är ifall den svenska staten har utsatt Gillberg för ett ett övergrepp när man tvingade honom att lämna ut sitt material, i strid mot det löfte han gett deltagarna i studien. Som jag ser det är just den frågan felställd, eftersom det handlar om en forskare. Som forskare är Gillberg en myndighetsutövare. Det han gör i namn av forskning gör han inte som privatperson. Följaktligen kan han inte utfästa några löften som strider mot de forskningsetiska regler som alla forskare har att leva upp till. Genom att ändå ge detta löfte har han varit oärlig mot dem som upplåter sina liv till forskningen. Han har lovat något han inte kan lova och genom att göra det har han missbrukat sin status och sin roll som forskare. Kommer han undan med det gör han det eftersom han är respekterad i samhället. Makt går före rätt, om det nu blir så. Gillberg får priser för sin forskning (se här), mitt under pågående utredning (vilket man väl ändå kan kalla ärendet). Det visar hur makten fungerar. Och underlaget för den typen av analys finns mitt framför ögonen på oss alla, det gäller bara att lära sig se mönstren.
Sekretessfrågan är så klart svår för gemene man att förstå och uttala sig om. Men eftersom jag själv sysslar med forskning så vet jag att det alltid går att anonymisera. Det är enkelt, och den som säger att det inte går han eller hon har bevisbördan. Framhärdar man ifråga om detta, då ifrågasätter man hela grunden för all forskning. Och den frågan kan absolut inte avgöras i domstol, det är en angelägenhet för hela forskarsamhället. Därför återvänder jag än en gång till sakfrågan: Uppfyller man inte kravet på transparens, då är det inte forskning man sysslar med.
End of story!
På frågan, vad är forskning, svarar jag: En heterogen och mångfacetterad metod/verksamhet för att uppnå giltig och användbar kunskap. Metoden eller verksamheten kan se olika ut, men för att benämnas forskning finns egentligen bara två krav, transparens och kritiskt tänkande. Denna definition torde alla kunna ställa upp på, oavsett vilket ämne man verkar inom. Och Gillberg bryter mot båda! Ändå får han stöd och sympatier från såväl kollegor (se här) och från medierna (se här).
Det gäller självklart att hålla isär de olika aspekterna här, frågan om sekretess och frågan om forskningen. Och när det gäller forskningen så är det inte bara sociologen Eva Kärfve som är kritisk till Gillbergs arbeten, även läkare har framfört kritik mot hans sätt att forska och dra slutsatser utifrån sitt material. Per-Anders Rydelius och Rolf Zetterström skriver till exempel följande i Dagens Medicin,
Det är vår förhoppning att alla de som stöder damp-studien, till vilka vi räknar de 267 läkare
som i mars 2005 publicerade ett upprop/debattinlägg i Dagens Medicin, granskar Gillbergs
redovisning av undersökningsmaterialet från 1980 och fram till de senaste publikationerna.
Tillgängliga artiklar avslöjar att de i studien undersökta grupperna hanterats på ett
ovetenskapligt sätt, en slutsats som inte behöver stärkas av det som kan stå i de förstörda
försöksprotokollen.
Mot bakgrund av vår slutsats är det angeläget att även de som tidigare stött Gillberg studerar
hela hans grupps produktion inom damp-området. Detta är väsentligt för att de som kan tänka
sig komma fram till andra slutledningar än våra också framför anledningen till avvikande
mening.
Om våra slutsatser inte kan vederläggas, är det angeläget att Vetenskapsrådet i sin egenskapHela historien är tragisk frän början till slut. Och den största förloraren är allmänheten. Frågan handlar om makt. Om makt över ekonomiska medel, och om makt över kunskap. Makten att definiera världen. Makt och kunskap hänger ihop, är två sidor av samma sak. Det blir tydligt i Gillbergärendet. Den aspekten missas (i enlighet med maktlogiken) helt och hållet i mediernas rapportering (se här, till exempel). Gillbergs argumentation tas på fullaste allvar. Hans argument, det han anger som skäl för överprövningen i högsta instans är ett parallellfall, men ingen påpekar att det fallet rör en journalist som inte lämnat ut sina källor. Journalisters etik är väsensskild från forskares etik! Bara det faktum att Gillberg för fram detta som skäl till varför han ska frias visar hur han ser på sin roll som forskare och de resultat han producerar. Inte ens han själv menar att det är forskning, det är den slutsatsen jag drar. Han vill få rätt, inte ha rätt.
av de myndigheter som understött Gillberggruppens forskningsprogram validerar de sociala
följderna av de resultat som gruppen publicerat.
Det handlar om makt, vilket även bloggarkollegan Mina mellanrum uppmärksammat. Forskare som inte låter andra forskare granska underlaget är per definition inte forskare, oavsett titel och akademisk grad. Forskning är en verksamhet, inte en hedersbetygelse som ger innehavaren mandat att hävda vad som helst. Det Gillberg strider om är makten att få definiera, och han skyr inga medel för att få sin röst och vilja igenom. Redan innan forskningen påbörjats vet han uppenbarligen redan vad han ska komma fram till, och då är det politik och inte forskning han sysslar med. Den delen av problemet är ganska oproblematisk.
När det gäller ärendet som just nu behandlas i Europadomstolen så är det lite mer komplicerat, men lika principiellt viktigt. För det handlar indirekt om förutsättningarna för forskning. Målet handlar om är ifall den svenska staten har utsatt Gillberg för ett ett övergrepp när man tvingade honom att lämna ut sitt material, i strid mot det löfte han gett deltagarna i studien. Som jag ser det är just den frågan felställd, eftersom det handlar om en forskare. Som forskare är Gillberg en myndighetsutövare. Det han gör i namn av forskning gör han inte som privatperson. Följaktligen kan han inte utfästa några löften som strider mot de forskningsetiska regler som alla forskare har att leva upp till. Genom att ändå ge detta löfte har han varit oärlig mot dem som upplåter sina liv till forskningen. Han har lovat något han inte kan lova och genom att göra det har han missbrukat sin status och sin roll som forskare. Kommer han undan med det gör han det eftersom han är respekterad i samhället. Makt går före rätt, om det nu blir så. Gillberg får priser för sin forskning (se här), mitt under pågående utredning (vilket man väl ändå kan kalla ärendet). Det visar hur makten fungerar. Och underlaget för den typen av analys finns mitt framför ögonen på oss alla, det gäller bara att lära sig se mönstren.
Sekretessfrågan är så klart svår för gemene man att förstå och uttala sig om. Men eftersom jag själv sysslar med forskning så vet jag att det alltid går att anonymisera. Det är enkelt, och den som säger att det inte går han eller hon har bevisbördan. Framhärdar man ifråga om detta, då ifrågasätter man hela grunden för all forskning. Och den frågan kan absolut inte avgöras i domstol, det är en angelägenhet för hela forskarsamhället. Därför återvänder jag än en gång till sakfrågan: Uppfyller man inte kravet på transparens, då är det inte forskning man sysslar med.
End of story!
onsdag 28 september 2011
Försök att lära känna dem, Naturvetarna. Eller i alla fall deras tidning.
Nästa alster från Bokmässan, att granska lite närmare, är tidningen Naturvetare. karriär, vetenskap, nätverk. Dags att lära känna dem lite bättre, de där naturvetarna. Kulturvetares fördomar om denna grupp akademiker är många, och oftast inte speciellt vackra. Dessutom är kulturvetare i allmänhet dåligt insatta i mattematikens mysterier, som väl är det verktyg man huvudsakligen använder inom den delen av den akademiska världen. Antar jag i alla fall. Jag vet inte speciellt mycket, det erkänner jag (om än lite motvilligt), men jag hyser den största respekt. Och jag skulle aldrig drömma om att kritisera naturvetenskapen. Den behövs och är lika viktig som kulturvetenskapen. Dessutom är jag övertygad om att vi har mycket att lära av varandra.
Passar bra då att glänta på dörren till deras värld. Jag gör som så att jag bläddrar igenom tidningen lite på måfå, och när jag hittar något som fångar min (kulturvetenskapliga) uppmärksamhet så reagerar jag. Vi får se hur det blir. Bara att kasta sig ut. Tidningen ser ut så här ...
En kvinna och en häst på framsidan. Inte en vit man med vit rock i ett laboratorium. Mina fördomar kommer på skam. Glädjande! Temat för numret, Life Science, förklarar en del, men lågt ifrån allt. Det händer väldigt mycket idag, snabbt, på jämställdhetsområdet. Och även om denna tidning inte lika tydligt som Chefen i fokus uppmärksammar kvinnor så är det svårt att hävda att man skulle ha en manlig slagsida.
Om det är en fördom att kulturvetare står till vänster på den politiska skalan, så gäller för naturvetare (bland fördomarna alltså) att de står till höger. Och den förutfattade meningen lyckas man inte riktigt lika väl med att slå hål på. Genomgående finns det en underton i tidningen om att se till, tala om och uppmuntra kommersialisering av forskningsresultaten. Och på framsidan står att "Alla naturvetare tjänar inte på sin utbildning." Pengar verkar alltså vara viktigt, vilket även tidningens underrubrik indikerar. Detta ser man inte i kulturvetenskapliga tidningar, av förklarliga och lätt insedda skäl.
På sidan fem fastnar blicken på en rubrik: "Biologer borde ha mer makt." Det är en insändare, från en medlem, som efterlyser forskning om biologers inflytande i samhället. Han menar att det på beslutsfattande och inflytelserika poster i samhället finns en betydande övervikt av ekonomer, civilingenjörer och datavetare (?!). Han ställer frågan om detta är så himla klokt egentligen. Borde inte biologers kompetens efterfrågas mer, undrar han, och menar att det borde vara självklart nu när vi "med full kraft verkar braka in i globala problem som drar undan mattan för vårt eget liv (klimat, sjukdomar, utslagning,krig)." Och det kan jag ju hålla med om. Biologer och kulturvetare borde få mer att säga till om i beslut som rör samhällsbyggande och i arbetet med att utforma visioner för framtiden. Alla kompetenser borde vara viktiga för att skapa det långsiktigt hållbara samhälle som alla säger sig värna.
På ledarplats talas det ett förmodat behov av en ny lag om anställningstrygghet, LAS. Om det kan man tycka mycket, men talet om att befolkningen, och utbildningarna får man förmoda, mer skall fokusera anställningsbarhet, det sticker i ögonen på en som forskat om maktaspekter av arbetslivet. Frågan om anställning, anser jag, borde istället vidgas och man borde ta ett tydligare helhetsgrepp. Visst finns det problem med nuvarande lagstiftning, men att lägga allt ansvar på arbetstagaren och helt undanröja allt vad trygghet och förutsägbarhet heter, till förmån för en flexibilitet som verkar utgå från den som lyckats intressen, och från företagens villkor. Det är en väg som leder rakt mot ett hårt samhälle där den starke vinner i alla lägen. Om det tycker jag inte, av en hel massa skäl!
Alla naturvetare tjänar inte på sin utbildning, det kan man läsa om. Men det handlar bara om ekonomi, inget annat. Återigen dyker det upp missförstådda biologer, som verkar vara en stor grupp inom Naturvetarna. Här handlar det om att biologerna förlorar i livslön genom att läsa på högskolan. Och detta är, menar man,
En annan artikel handlar om den nybildade Unga forskarakademin. Den skall enligt rubriken göra forskning kul och coolt, och det kanske den bör bli. Bara det inte görs till ett självändamål. Forskning är alldeles för viktigt för att det skall vara en av bedömningsgrunderna. Men visst, forskning får aldrig bli så allvarligt och stelt att den förlorar allt liv och rörelse. Kanske för att det är en naturvetenskaplig tidning så nämns inga humanister i reportaget om den nya akademin, och jag befarar tyvärr att det är en naturvetenskaplig historia. Det är synd och känns lite hotfullt, för det innebär i så fall att det bara är Nobels testamente som håller humaniora kvar i de finare salongerna. Återigen, det är ett skrämmande scenario om vi får ett samhälle som bara bygger på mattematiska formler och exakta beräkningar. Människans liv rymmer så mycket mer än hårda fakta och räknande.
Humaniora skulle, till exempel, kunna tillföra det moment av kreativitet som efterlyses i en annan artikel. Jag skulle mycket gärna vilja möta naturvetare för att utbyta erfarenheter, kunskaper och samtala om framtiden. Vilken framtid vill vi ha, och hur kan vi använda våra respektive kompetenser i arbetet med att bygga en framtid där alla får plats och behövs? Det är viktiga frågor som ingen kan eller får ta patent på.
Mycket innovationer och tal om vikten av entreprenörskap blir det i Naturvetare. Många diskussioner om patent och kommersialisering. Av förklarliga skäl. Detta är ju en värld där man producerar saker och tar fram kunskap som kan användas i tillverkning. Främmande för en kulturvetare, men jag tror vi har en del att lära här. Vi behöver bli bättre på att marknadsföra oss och vår kompetens. Sitter vi på vår kammare i akademin och förbannar världen kommer vi att marginaliseras. Man kan tycka vad man vill om utvecklingen och det samhälle vi lever i, men det är detta vi har och inget annat. Vill man förändra går det inte att sura och förbanna. Vi får helt enkelt bege oss ut i världen och göra vår röst hörd, och vi måste bli bättre på att förklara vad vi kan tillföra och varför vi är så bra.
Naturvetarna runt patienten heter ett av reportagen. Den typen av uppräkningar gillar jag, som belyser komplexa samband och pekar på helheten, på vilka kompetenser det är som bygger samhället. Tänker man sjukhus, ja då tänker man läkare, sjuksköterskor och möjligen undersköterskor. Men här finns en hel massa olika andra arbetsgrupper och kompetenser, utan vilket sjukhuset står sig slätt. Biomedicinska analytiker, sjukhuskemister, genetiker, fysiker, dietister och biostatistiker, till exempel. Viktigt att synliggöra detta, för det gäller ju samhället i stort också. Det byggs av kompetenser. En hel massa kompetenser, olika kompetenser.
Samhället byggs av människor och andra aktörer, i samverkan. Samhället är ett resultat av kommunikation, interaktion och av ett ständigt utbyte av kunskaper, information och erfarenheter. Det är i mötet mellan dessa aspekter och komponenter som världen, samhället, vardagen och våra liv blir till.
Förståelse för det skulle man kunna få om man lyssnade mer på varandra över ämnesgränserna. Det inser jag när jag läser tidningar som Naturvetaren. Men nu pockar biologin på uppmärksamhet. Dags att äta.
Passar bra då att glänta på dörren till deras värld. Jag gör som så att jag bläddrar igenom tidningen lite på måfå, och när jag hittar något som fångar min (kulturvetenskapliga) uppmärksamhet så reagerar jag. Vi får se hur det blir. Bara att kasta sig ut. Tidningen ser ut så här ...
En kvinna och en häst på framsidan. Inte en vit man med vit rock i ett laboratorium. Mina fördomar kommer på skam. Glädjande! Temat för numret, Life Science, förklarar en del, men lågt ifrån allt. Det händer väldigt mycket idag, snabbt, på jämställdhetsområdet. Och även om denna tidning inte lika tydligt som Chefen i fokus uppmärksammar kvinnor så är det svårt att hävda att man skulle ha en manlig slagsida.
Om det är en fördom att kulturvetare står till vänster på den politiska skalan, så gäller för naturvetare (bland fördomarna alltså) att de står till höger. Och den förutfattade meningen lyckas man inte riktigt lika väl med att slå hål på. Genomgående finns det en underton i tidningen om att se till, tala om och uppmuntra kommersialisering av forskningsresultaten. Och på framsidan står att "Alla naturvetare tjänar inte på sin utbildning." Pengar verkar alltså vara viktigt, vilket även tidningens underrubrik indikerar. Detta ser man inte i kulturvetenskapliga tidningar, av förklarliga och lätt insedda skäl.
På sidan fem fastnar blicken på en rubrik: "Biologer borde ha mer makt." Det är en insändare, från en medlem, som efterlyser forskning om biologers inflytande i samhället. Han menar att det på beslutsfattande och inflytelserika poster i samhället finns en betydande övervikt av ekonomer, civilingenjörer och datavetare (?!). Han ställer frågan om detta är så himla klokt egentligen. Borde inte biologers kompetens efterfrågas mer, undrar han, och menar att det borde vara självklart nu när vi "med full kraft verkar braka in i globala problem som drar undan mattan för vårt eget liv (klimat, sjukdomar, utslagning,krig)." Och det kan jag ju hålla med om. Biologer och kulturvetare borde få mer att säga till om i beslut som rör samhällsbyggande och i arbetet med att utforma visioner för framtiden. Alla kompetenser borde vara viktiga för att skapa det långsiktigt hållbara samhälle som alla säger sig värna.
På ledarplats talas det ett förmodat behov av en ny lag om anställningstrygghet, LAS. Om det kan man tycka mycket, men talet om att befolkningen, och utbildningarna får man förmoda, mer skall fokusera anställningsbarhet, det sticker i ögonen på en som forskat om maktaspekter av arbetslivet. Frågan om anställning, anser jag, borde istället vidgas och man borde ta ett tydligare helhetsgrepp. Visst finns det problem med nuvarande lagstiftning, men att lägga allt ansvar på arbetstagaren och helt undanröja allt vad trygghet och förutsägbarhet heter, till förmån för en flexibilitet som verkar utgå från den som lyckats intressen, och från företagens villkor. Det är en väg som leder rakt mot ett hårt samhälle där den starke vinner i alla lägen. Om det tycker jag inte, av en hel massa skäl!
Alla naturvetare tjänar inte på sin utbildning, det kan man läsa om. Men det handlar bara om ekonomi, inget annat. Återigen dyker det upp missförstådda biologer, som verkar vara en stor grupp inom Naturvetarna. Här handlar det om att biologerna förlorar i livslön genom att läsa på högskolan. Och detta är, menar man,
Skrämmande sett till vilken betydelse biologer har i samhället.Vissa biologer förlorar på att utbilda sig, står det. Men genom att erbjuda karriär- och lönerådgivning skall förhållandet ändras på. Fast vänta lite, detta att tjäna på högre utbildning, är det verkligen rättvisande att bara ta med ekonomiska aspekter i beräkningen. För egen del studerade jag under 12 terminer på Universitetet innan jag påbörjade min doktorandutbildning (där lönen var minst sagt knaper), och jag ångrar inte en enda dag av de sex åren, och inte heller det år mitt i doktorandutbildningen då jag gick arbetslös. Varenda krona jag har i studiemedel är väl investerade medel. Utbildning bör så klart betala sig, men den ger också otroligt mycket mer än pengar tillbaka. Och om man bara ska studera av ekonomiska skäl, vilket är en utveckling som politikerna verkar vilja främja, då får vi inget roligt samhälle alls. Det riskerar att leda till ett hårt och kallt samhälle, av ekonomsikt rika men andligt fattiga medborgare. Och det i sin tur blir lätt en ond cirkel.
En annan artikel handlar om den nybildade Unga forskarakademin. Den skall enligt rubriken göra forskning kul och coolt, och det kanske den bör bli. Bara det inte görs till ett självändamål. Forskning är alldeles för viktigt för att det skall vara en av bedömningsgrunderna. Men visst, forskning får aldrig bli så allvarligt och stelt att den förlorar allt liv och rörelse. Kanske för att det är en naturvetenskaplig tidning så nämns inga humanister i reportaget om den nya akademin, och jag befarar tyvärr att det är en naturvetenskaplig historia. Det är synd och känns lite hotfullt, för det innebär i så fall att det bara är Nobels testamente som håller humaniora kvar i de finare salongerna. Återigen, det är ett skrämmande scenario om vi får ett samhälle som bara bygger på mattematiska formler och exakta beräkningar. Människans liv rymmer så mycket mer än hårda fakta och räknande.
Humaniora skulle, till exempel, kunna tillföra det moment av kreativitet som efterlyses i en annan artikel. Jag skulle mycket gärna vilja möta naturvetare för att utbyta erfarenheter, kunskaper och samtala om framtiden. Vilken framtid vill vi ha, och hur kan vi använda våra respektive kompetenser i arbetet med att bygga en framtid där alla får plats och behövs? Det är viktiga frågor som ingen kan eller får ta patent på.
Mycket innovationer och tal om vikten av entreprenörskap blir det i Naturvetare. Många diskussioner om patent och kommersialisering. Av förklarliga skäl. Detta är ju en värld där man producerar saker och tar fram kunskap som kan användas i tillverkning. Främmande för en kulturvetare, men jag tror vi har en del att lära här. Vi behöver bli bättre på att marknadsföra oss och vår kompetens. Sitter vi på vår kammare i akademin och förbannar världen kommer vi att marginaliseras. Man kan tycka vad man vill om utvecklingen och det samhälle vi lever i, men det är detta vi har och inget annat. Vill man förändra går det inte att sura och förbanna. Vi får helt enkelt bege oss ut i världen och göra vår röst hörd, och vi måste bli bättre på att förklara vad vi kan tillföra och varför vi är så bra.
Naturvetarna runt patienten heter ett av reportagen. Den typen av uppräkningar gillar jag, som belyser komplexa samband och pekar på helheten, på vilka kompetenser det är som bygger samhället. Tänker man sjukhus, ja då tänker man läkare, sjuksköterskor och möjligen undersköterskor. Men här finns en hel massa olika andra arbetsgrupper och kompetenser, utan vilket sjukhuset står sig slätt. Biomedicinska analytiker, sjukhuskemister, genetiker, fysiker, dietister och biostatistiker, till exempel. Viktigt att synliggöra detta, för det gäller ju samhället i stort också. Det byggs av kompetenser. En hel massa kompetenser, olika kompetenser.
Samhället byggs av människor och andra aktörer, i samverkan. Samhället är ett resultat av kommunikation, interaktion och av ett ständigt utbyte av kunskaper, information och erfarenheter. Det är i mötet mellan dessa aspekter och komponenter som världen, samhället, vardagen och våra liv blir till.
Förståelse för det skulle man kunna få om man lyssnade mer på varandra över ämnesgränserna. Det inser jag när jag läser tidningar som Naturvetaren. Men nu pockar biologin på uppmärksamhet. Dags att äta.
Om gränsen mellan forskning och politik. Fallet Gillberg.
Idag är det dags. Idag behandlar Europadomstolen Christopher Gillbergs fall, igen. Högsta instans, Grand Chamber, är man framme vid. Sedan går det inte att driva ärendet längre. Sedan 2006, då Gillberg dömdes första gången, har ärendet rullat i medierna (i dagens tidningar är detta en stor nyhet som än en gång engagerar: SvD, DN, SSvD) och diskuterats i forskarvärlden. Och hela tiden har det handlat om fel saker.
Gillberg må inneha titeln professor, men det han sysslat med angående ADHD/Damp har inget med forskning att göra, det är ren politik. Den saken står fullkomligt klar, för alla som verkligen vill se och förstå. Frågan må vara kontroversiell och ämnet river upp känslor. Men det som rullats upp för allmänheten under de senaste åren gynnar ingen. Varken de som Gillberg säger sig värna, eller forskningen, eller samhället. Alla, precis alla är förlorare, oavsett hur man dömer idag.
Enligt Gillberg handlar saken om sekretess, att han lovat dem som ingått i undersökningen anonymitet och att detta löfte varit viktigare för honom är det vetenskapliga kravet på transparens. Och för Svenska staten som är den andra parten i målet handlar det om likhet inför lagen. För mig är det obegripligt att ärendet kunnat valsa runt så länge och på så pass olika ställen som det nu gjort, och jag hoppas innerligt att frågan avgörs idag, en gång för alla, och sedan glöms bort. Allt hade kunnat lösas, enkelt, om Gillberg inte hade haft politiska mål och ambitioner med sin "forskning." Han har uppenbarligen inte varit intresserad av ämnets forskningsmässiga aspekter, bara av dess politiska sidor. Han har velat hjälpa föräldrar till barn som inte fått den hjälp de anser sig kunna kräva, och målet med arbetet har inte varit att undersöka, utan att med hjälp av forskningens anseende tvinga politikerna att öppna plånböckerna. Om man hårdrar och förenklar.
Tycker detta borde uppmärksammas mer. För ärendet hade inte behövt bli just ett ärende, om Gillberg gjort som alla andra forskare. Anonymiserat materialet. Allt började när Eva Kärfve ville granska underlaget för Gillbergs kontroversiella forskningsresultat. Om det hade varit anonymiserat, vilket är en självklarhet för alla forskare, då hade materialet kunnat lämnats ut, utan problem. Dessutom är det så att Kärfve också är forskare, och bara för att hon får ta del av materialet betyder inte att hon har rätt att sprida personuppgifter. Individerna är aldrig viktiga, bara den data som analyseras.
Eftersom Gillberg vägrar erkänna att det var så han skulle agerat kan man bara dra en enda slutsats: Han har inga vetenskapliga belägg för det han hävdar i namn av just vetenskap och i kraft av sin professorstitel. End of story! Hade frågan gällt existensen av Damp, hade det handlat om forskning. Då hade vi aldrig fått detta ärende. Då hade det aldrig gått så här långt. Då hade Gillberg ägnat sig åt det han är utbildad till, att forska.
Gillberg har stöd från många forskare, bland annat Nobelpristagaren (och detta trycker man på lite extra, så klart) Arvid Carlsson (och 240 läkare som skrivit ett upprop i Dagens Medicin). Orsaken är att man menar att denna typ av forskning gör det omöjligt att anonymisera dem som ingår i studien. Det, menar jag är nonsens, för det skulle innebära att man tullar på en av forskningens viktigaste grundprinciper, transparensen. Att det är svårt det förstår jag, men omöjligt är det inte. Den kritiska granskningen, den som gör att resultaten som förs fram i vetenskapens namn går att kontrollera. Det är vad som skiljer forskning från mystik och politik och den som hävdar att man måste få tulla på den regeln är ute på farlig mark. Obegripligt hur erkända forskare väljer att försvara Gillberg, istället för att använda sin kompetens för att utveckla metoder för anonymisering. Kåranda, eller rädsla för att fler kontroversiella forskningsresultat skall komma att utsättas för granskning? Lika illa oavsett.
På Svenska Dagbladets Brännpunkt hittar jag en märklig vinkling på frågan. Inlägget som är allt annat än objektivt, vilket är oproblematiskt då det handlar om opinionsbildning och inte om forskning, har fått rubriken: Nu kan Gillberg få upprättelse. Inlägget avslutas med följande ord:
Sydsvenska Dagbladet behandlar dock frågan utifrån en mer principiellt intressant vinkel, nämligen vad domen får för konsekvenser ifråga om just sekretess. Jag håller inte med om att en fällande dom för Gillberg per automatik skulle innebära att sekretessen, det vill säga informatskyddet, skulle urholkas. Tvärt om menar jag hela ärendet visat att det finns ett stort behov att att utveckla bättre metoder för sekretess. För det är naturligtvis viktigt att dem som deltar i forskningsprojekt kan känna sig trygga.
Forskning skall inte avgöras i domstol! Och att den ändå hamnat där visar att gränsen mellan forskning och politik är högst flytande och på inget sätt oproblematisk.
Gillberg må inneha titeln professor, men det han sysslat med angående ADHD/Damp har inget med forskning att göra, det är ren politik. Den saken står fullkomligt klar, för alla som verkligen vill se och förstå. Frågan må vara kontroversiell och ämnet river upp känslor. Men det som rullats upp för allmänheten under de senaste åren gynnar ingen. Varken de som Gillberg säger sig värna, eller forskningen, eller samhället. Alla, precis alla är förlorare, oavsett hur man dömer idag.
Enligt Gillberg handlar saken om sekretess, att han lovat dem som ingått i undersökningen anonymitet och att detta löfte varit viktigare för honom är det vetenskapliga kravet på transparens. Och för Svenska staten som är den andra parten i målet handlar det om likhet inför lagen. För mig är det obegripligt att ärendet kunnat valsa runt så länge och på så pass olika ställen som det nu gjort, och jag hoppas innerligt att frågan avgörs idag, en gång för alla, och sedan glöms bort. Allt hade kunnat lösas, enkelt, om Gillberg inte hade haft politiska mål och ambitioner med sin "forskning." Han har uppenbarligen inte varit intresserad av ämnets forskningsmässiga aspekter, bara av dess politiska sidor. Han har velat hjälpa föräldrar till barn som inte fått den hjälp de anser sig kunna kräva, och målet med arbetet har inte varit att undersöka, utan att med hjälp av forskningens anseende tvinga politikerna att öppna plånböckerna. Om man hårdrar och förenklar.
Tycker detta borde uppmärksammas mer. För ärendet hade inte behövt bli just ett ärende, om Gillberg gjort som alla andra forskare. Anonymiserat materialet. Allt började när Eva Kärfve ville granska underlaget för Gillbergs kontroversiella forskningsresultat. Om det hade varit anonymiserat, vilket är en självklarhet för alla forskare, då hade materialet kunnat lämnats ut, utan problem. Dessutom är det så att Kärfve också är forskare, och bara för att hon får ta del av materialet betyder inte att hon har rätt att sprida personuppgifter. Individerna är aldrig viktiga, bara den data som analyseras.
Eftersom Gillberg vägrar erkänna att det var så han skulle agerat kan man bara dra en enda slutsats: Han har inga vetenskapliga belägg för det han hävdar i namn av just vetenskap och i kraft av sin professorstitel. End of story! Hade frågan gällt existensen av Damp, hade det handlat om forskning. Då hade vi aldrig fått detta ärende. Då hade det aldrig gått så här långt. Då hade Gillberg ägnat sig åt det han är utbildad till, att forska.
Gillberg har stöd från många forskare, bland annat Nobelpristagaren (och detta trycker man på lite extra, så klart) Arvid Carlsson (och 240 läkare som skrivit ett upprop i Dagens Medicin). Orsaken är att man menar att denna typ av forskning gör det omöjligt att anonymisera dem som ingår i studien. Det, menar jag är nonsens, för det skulle innebära att man tullar på en av forskningens viktigaste grundprinciper, transparensen. Att det är svårt det förstår jag, men omöjligt är det inte. Den kritiska granskningen, den som gör att resultaten som förs fram i vetenskapens namn går att kontrollera. Det är vad som skiljer forskning från mystik och politik och den som hävdar att man måste få tulla på den regeln är ute på farlig mark. Obegripligt hur erkända forskare väljer att försvara Gillberg, istället för att använda sin kompetens för att utveckla metoder för anonymisering. Kåranda, eller rädsla för att fler kontroversiella forskningsresultat skall komma att utsättas för granskning? Lika illa oavsett.
På Svenska Dagbladets Brännpunkt hittar jag en märklig vinkling på frågan. Inlägget som är allt annat än objektivt, vilket är oproblematiskt då det handlar om opinionsbildning och inte om forskning, har fått rubriken: Nu kan Gillberg få upprättelse. Inlägget avslutas med följande ord:
En upprättelse för Gillberg i Strasbourg skulle vara viktig för många fler än honom själv. Men oavsett hur det går i Europadomstolen belyser detta fall nödvändigheten av att förebygga att medborgarnas tillit till staten undergrävs på det flagranta sätt som har skett här.Det skulle emellertid innebära att vi får en värld där forskning handlar om att legitimera politiska beslut, och det är en värld som i alla fall jag inte vill leva och verka i. Jag är kritiskt till mycket som sker inom akademin, men det har aldrig handlat om att ifrågasätta forskningen som verksamhet. Även DN väljer att köpa Gillbergs argument, att detta skulle handla om hans mänskliga rättigheter. Det handlar om forskning, inget annat! Och den frågan varken kan eller ska avgöras i domstol.
Sydsvenska Dagbladet behandlar dock frågan utifrån en mer principiellt intressant vinkel, nämligen vad domen får för konsekvenser ifråga om just sekretess. Jag håller inte med om att en fällande dom för Gillberg per automatik skulle innebära att sekretessen, det vill säga informatskyddet, skulle urholkas. Tvärt om menar jag hela ärendet visat att det finns ett stort behov att att utveckla bättre metoder för sekretess. För det är naturligtvis viktigt att dem som deltar i forskningsprojekt kan känna sig trygga.
Forskning skall inte avgöras i domstol! Och att den ändå hamnat där visar att gränsen mellan forskning och politik är högst flytande och på inget sätt oproblematisk.
tisdag 27 september 2011
Chefen i fokus, en kulturanalys av ledarskap
En kul sak med Bokmässan är att man kan få med sig hem en hel massa olika tidningar, gratis. Inte bara dags- och kvällspress, utan även tidskrifter från fackförbund, och andra alster som kanske inte är av direkt intresse, men som ändå kan förmedla en fördjupad förståelse för man tänker inom samhällssektorer där i alla fall jag har dålig insyn.
Chefen i fokus. En tidning om ledarskap från fackförbundet Vision, är en av tidningarna jag fick med mig. Tänkte titta lite närmare på den här. Numret jag håller i min hand är det första för hösten. Temat är mobbing, vilket flera av reportagen handlar om. Först presenteras dock en enkät där det konstateras att 2011 blev ett magert år vad gäller löneutvecklingen för cheferna. Men de flesta verkar nöjda ändå med lönen. Dock konstateras att många chefer verkar har dåliga kunskaper om den egna lönesättningsprocessen. Lite intressant. Men detta är inte tänkt som en trivselgenomgång. Jag skannar av tidningen för att lära känna makten och hitta blottor och svaga punkter. Kulturanalys är ett verktyg för att analysera kultur. Och Chefen i centrum är just ett stycke kultur som ger uttryck för och speglar hur man tänker inom delar av samhällets ledande skikt.
En sak som jag lägger märke till, ett fenomen som ligger i tiden och som det kan finnas anledning att bevaka. Det är detta med varumärkesbyggande. Är det något som kommunala bolag skall lägga skattemedel på. Tydligen tycker man det här i alla fall, för det är vad en av notiserna på första uppslaget handlar om. Det är Göteborgs stad som "satsar stort på att möta den kommande generationsväxlingen genom att starta ett projekt kallat Employer Branding." Man har tydligen anställt två projektledare, och dessa har fått uppdraget att "kommunicera ut vad som gör Göteborgs stad till en attraktiv arbetsplats."
På nästa sida finner man lite självironi i en recension av filmen Horrible Bosses som kom i somras. Den åtföljs av en genomgång av några andra filmer där hemska chefer figurerar. Sedan blir det allvar när tidningens huvudreportage dyker upp. Det handlar om mobbing på jobbet, och vad chefen kan och bör göra. Svaret är utbildning, och inställningen fångas i ett citat: "Mobbing är alltid ett misslyckande och det är mitt ansvar som personalchef att agera". Den som har följt Flyktlinjer vet att jag förfäktar en lite annorlunda åsikt (se här, till exempel). Men det är så klart bra att något görs och att problemet uppmärksammas.
Efter ett porträtt av Carolina Lundberg, som är chef för Norrlands universitetssjukhus, och några annonser för exklusiva ledarskapsmässor, dyker en lite lustig artikel upp. Det handlar om avundsjuka på arbetsplatsen, och utgångspunkten är en licentiatavhandling på temat, av psykologidoktoranden Nina Korvela. Inget fel att forska om detta ämne, men vad är det hon säger egentligen?
Ja, det var en liten inblick i tidningen Chefen. Avslutningsvis konstaterar jag att tidningen uppmärksammar påfallande många kvinnliga chefer i reportagen och på bild. Om jag räknar bilderna i tidningen finner jag 16 män allt som allt (inklusive annonserna) och inte mindre än 35 kvinnor. Samtliga reportage handlar om kvinnor, och alla skribenter är kvinnor. Chefen i fokus är alltså en tidning av kvinnor för kvinnor. Det är glädjande att kunna konstatera. Men frågan som dyker upp blir då, hur ser det ut om man på samma sätt granskar organisationen Ledarna och deras tidning?
En snabbtitt på deras hemsida ger vid handen att man verkar vara ganska mån om att framstå som jämställda i alla fall. Av 24 intervjuade chefer är hälften kvinnor, till exempel. Och deras ledarskapsfilosofi presenteras dessutom på ett genusneutralt sätt. På mellanchefsnivå verkar man ha kommit en bra bit på väg. Och det är så klart glädjande.
Samtidigt vet vi alla hur det ser ut i bolagstopparna där den riktiga makten finns och där framtidsstrategierna formuleras.
Chefen i fokus. En tidning om ledarskap från fackförbundet Vision, är en av tidningarna jag fick med mig. Tänkte titta lite närmare på den här. Numret jag håller i min hand är det första för hösten. Temat är mobbing, vilket flera av reportagen handlar om. Först presenteras dock en enkät där det konstateras att 2011 blev ett magert år vad gäller löneutvecklingen för cheferna. Men de flesta verkar nöjda ändå med lönen. Dock konstateras att många chefer verkar har dåliga kunskaper om den egna lönesättningsprocessen. Lite intressant. Men detta är inte tänkt som en trivselgenomgång. Jag skannar av tidningen för att lära känna makten och hitta blottor och svaga punkter. Kulturanalys är ett verktyg för att analysera kultur. Och Chefen i centrum är just ett stycke kultur som ger uttryck för och speglar hur man tänker inom delar av samhällets ledande skikt.
En sak som jag lägger märke till, ett fenomen som ligger i tiden och som det kan finnas anledning att bevaka. Det är detta med varumärkesbyggande. Är det något som kommunala bolag skall lägga skattemedel på. Tydligen tycker man det här i alla fall, för det är vad en av notiserna på första uppslaget handlar om. Det är Göteborgs stad som "satsar stort på att möta den kommande generationsväxlingen genom att starta ett projekt kallat Employer Branding." Man har tydligen anställt två projektledare, och dessa har fått uppdraget att "kommunicera ut vad som gör Göteborgs stad till en attraktiv arbetsplats."
Vårt mål är att befintliga och potentiella medarbetare ska uppleva att Göteborgs Stad är en attraktiv arbetsgivare. För att uppnå detta arbetar vi med att attrahera, rekrytera, introducera, behålla och utveckla våra medarbetare, säger Lisskulla Lindström, personaldirektör i Göteborgs stad, i ett pressmeddelande.En berättigad fråga är kanske om det är kostnadseffektivt att anställa två konsulter för att utföra det arbete som väl alla anställda överallt, och deras chefer, borde se som en självklarhet. Lite oklart dessutom, av skrivelsen, var tyngdpunkten i arbetet ligger. Är det kommunikationen av budskapet, eller är det arbetet med arbetsplatsklimatet, som ligger i fokus? Är det ryktet om företaget, eller är den faktiska arbetsmiljön man vill förbättra? Att nyheten är att man anställt två projektledare säger något ...
På nästa sida finner man lite självironi i en recension av filmen Horrible Bosses som kom i somras. Den åtföljs av en genomgång av några andra filmer där hemska chefer figurerar. Sedan blir det allvar när tidningens huvudreportage dyker upp. Det handlar om mobbing på jobbet, och vad chefen kan och bör göra. Svaret är utbildning, och inställningen fångas i ett citat: "Mobbing är alltid ett misslyckande och det är mitt ansvar som personalchef att agera". Den som har följt Flyktlinjer vet att jag förfäktar en lite annorlunda åsikt (se här, till exempel). Men det är så klart bra att något görs och att problemet uppmärksammas.
Efter ett porträtt av Carolina Lundberg, som är chef för Norrlands universitetssjukhus, och några annonser för exklusiva ledarskapsmässor, dyker en lite lustig artikel upp. Det handlar om avundsjuka på arbetsplatsen, och utgångspunkten är en licentiatavhandling på temat, av psykologidoktoranden Nina Korvela. Inget fel att forska om detta ämne, men vad är det hon säger egentligen?
Att hantera avundsjuka ställer stora krav på chefen. Ibland måste man nästan bli lite hobbypsykolog. Förhoppningsvis lyckas jag forska fram en handlingsplan som chefer kan använda för att ta reda på om en konflikt bottnar i avundsjuka och vad man då kan göra. Men jag slås ofta av hur mycket man kan uppnå genom att bara lyssna till medarbetarna, säger Nina Korvela.Har forskningen blivit beställningsarbete? Och, behöver man verkligen läsa den kommande avhandlingen, om det nu räcker att lyssna till medarbetarna? Det får vi inget svar på.
Ja, det var en liten inblick i tidningen Chefen. Avslutningsvis konstaterar jag att tidningen uppmärksammar påfallande många kvinnliga chefer i reportagen och på bild. Om jag räknar bilderna i tidningen finner jag 16 män allt som allt (inklusive annonserna) och inte mindre än 35 kvinnor. Samtliga reportage handlar om kvinnor, och alla skribenter är kvinnor. Chefen i fokus är alltså en tidning av kvinnor för kvinnor. Det är glädjande att kunna konstatera. Men frågan som dyker upp blir då, hur ser det ut om man på samma sätt granskar organisationen Ledarna och deras tidning?
En snabbtitt på deras hemsida ger vid handen att man verkar vara ganska mån om att framstå som jämställda i alla fall. Av 24 intervjuade chefer är hälften kvinnor, till exempel. Och deras ledarskapsfilosofi presenteras dessutom på ett genusneutralt sätt. På mellanchefsnivå verkar man ha kommit en bra bit på väg. Och det är så klart glädjande.
Samtidigt vet vi alla hur det ser ut i bolagstopparna där den riktiga makten finns och där framtidsstrategierna formuleras.
Vetenskap som underhållning. Bra, dåligt, farligt?
Tittade igår på Vetenskapens värld, som bjöd på några underbara klipp från sin 40-åriga historia. Klippen visade bland annat två professorer. Den ene satt under intervjun i en helt osannolik hållning med hängande armar och livlöst ansikte, och den andre talade som om han hade hela världens framtid på sitt samvete. Det får mig att spinna vidare på detta med vetenskap. Vad är det egentligen, och till vad ska vi ha den? Hur ser allmänhetens uppfattning om den ut? Och framförallt, vad får det för konsekvenser om vetenskap görs till underhållning?
Programmet igår handlade om rymden och pionjären och visionären Sven Grahn intervjuades. Det nämndes att USA under flera år under 1960-talet satsade närmare 5 procent av sin budget på rymdforskningen. Det är i sanning hisnande summor. Var det värt det? Vad får man som samhälle tillbaka från den typen av satsningar? Och är det vettigt att pionjärer och entusiaster ska få råda över politiken och själva bestämma riktningen på det arbete som bekostas av allmänna medel? Bara för att man forskar om rymden, betyder det att man är lämpad att uttala sig om hur mänskligheten ska agera i frågan? Finns det överhuvud taget någon vanlig människa som på allvar kan tänka sig att lämna jorden för att bo på en kall och ogästvänlig planet i flera år? Är rymdforskning och Marsresor något annat än skrytforskning? En tävling i målmedvetenhet, manlighet? Det är frågor, vetenskapskritiska frågor, som aldrig tas upp i denna typ av program. Forskningen ska vara kritisk, det är alla överens om. Men hur är det med rapporteringen av vetenskapliga "framsteg"?
Frågan jag ytterst ställer mig är hur vettigt det är att göra vetenskap till underhållning. Att det finns ett sug efter och ett utbrett intresse för vetenskapliga nyheter, det råder det ingen tvekan om. Men vad gör rapporteringen med oss, och samhället? Hur påverkas allmänhetens syn på forskare och forskning, av nyheterna i TV och i tidningar som Illustrerad Vetenskap? Det är så klart svårt att uttala sig om. Men det väcker frågor, och farhågor.
När vetenskap blir underhållning och när resultaten presenteras som snabba notiser vilka illustreras med bilder, grafer och ljudeffekter skapas en illusion av att forskning är ett slags jakt på sanning. Mot allt högre och djupare vetande går forskarna i bräschen för mänskligheten och vi andra kan sitta där i TV-soffan eller på bussen med vår tidning och förundras över mänsklighetens storhet. Allt löser sig, med tiden. Den bilden stämmer inte, tyvärr. Notiserna ger dessutom allt för ofta sken av att det man skriver om eller visar är ovedersägliga resultat som hela vetenskapssamhället står bakom. Inget kunde vara mer felaktigt. Oftast handlar det om hoppfulla rön som försiktigt pekar i en riktning. Det man får sig till livs är inledande studier som gett forskarna förhoppningar. Men i medierna framstår det som färdiga resultat. Det är en artefakt skapad av själva sättet att rapportera om vetenskapliga rön.
Vetenskapliga genombrott är tyvärr otroligt sällsynta.Vetenskapen är helt enkelt inte så fantastisk som den framstår i medierna. Dessutom sprids uppfattningen om att forskare uteslutande är män i vita rockar vilka arbetar med spektakulära instrument. Överhuvudtaget handlar rapporteringen av/om vetenskap och vetenskapliga nyheter om ett slags hyllning till en vit västerländsk manlighet. Här har tyvärr inte mycket hänt sedan 1960-talet.
Min bild av vetenskap, mitt inifrånperspektiv, ger vid handen att det ser helt annorlunda ut inom akademin. Vetenskap är ytterst, ytterst sällan spektakulärt. Det är i allra högsta grad en kollektiv, mödosam verksamhet som mest liknar pusselläggande. Väldigt få genier finns, och mycket sällan hittas något av värde att rapportera hem om. Och de nyheter som arbetet resulterar i kräver sällan att man håller i hatten eller måste sätta sig ner för att inte svimma. Vetenskapen är fantastisk, och den representerar, vårdar och utvecklar mänsklighetens samlade vetande. Men den är det av andra skäl, och på andra sätt, än vad medierna försöker framställa det som i sitt sätt att rapportera. Vetenskap är inget att förundras eller förföras av. Vetenskap är oändligt mycket viktigare än så.
En artikel i dagens SvD, om en amerikansk undersökning, får illustrera hur jag tänker och vad jag vill uppmärksamma. Den handlar om att man lyckats visa att det är vanligt att man uppfattar välklädda människor som vita, och slarvigt klädda som svarta. Oavsett vilken hudfärg man har. Forskningsrönen i sig och notisen i tidningen är högintressanta, av en hel massa skäl. Utom som forskningsnyheter! Genom att bara rapportera nyheten, forskningens slutprodukt, det man kom fram till, skapas en illusion om att nu vet vi. Men vi vet ingenting egentligen. Detta är början på något. Kunskapen är viktig, men inte som nyhet!
Det man visar i undersökningen är att människor är otroligt lätta att manipulera. Första intrycket av en medmänniska, eller en forskare, avsätter spår som sedan påverkar bedömningen av individen. Det får en lång rad konsekvenser och borde mana till eftertanke och reflektion. Men som nyhet fladdrar resultatet bara förbi och dess värde slarvas bort. Det är inte lika spektakulärt som en nyupptäckt planet av diamant, men ändå värt några sekunders uppmärksamhet. Fast det är som sagt ingen nyhet, det är en insikt som får sitt värde först när den bearbetats, av många. Först när och om notisen diskuterats i samhället. Först när en bred allmänhet verkligen börjar reflektera hur man bemöter och bildar sig uppfattningar om sina medmänniskor. Först då får denna typ av "nyheter" ett värde, och värdet står i direkt relation till hur kunskapen används. Konsekvenserna av vetenskapliga nyheter är det viktiga, inte vad man kommer fram till.
Vetenskap bör därför inte presenteras som nyheter och får inte bli underhållning! Det är farligt och hotar samhällets långsiktiga överlevnad. Vetenskapen är alldeles för viktig och komplex för att reduceras till notiser. Genom att göra nyheter av vetenskap skapas en illusion av att vetenskapen kan lösa allt, vilket inte stämmer, åtminstone inte på kort sikt. Och, vilket är det viktigaste skälet att förhålla sig kritisk, den vetenskap som producerar medieanpassade nyheter är sällan den vetenskap som för samhället som helhet framåt. Vetenskapsnyheter främjar inte kritiskt tänkande och det påverkar inte bara mänsklighetens uppfattningar om och syn på sig själva, utan även dess möjligheter att göra något för att förändra sin situation.
Slutsatsen blir att vi, som samhälle betraktat, behöver en mer kritisk rapportering som inte lägger sig platt för och okritiskt tar emot och vidareför allt som publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Vad som behövs är en rimligare syn på och förväntning om vad vetenskap kan användas till. Vad jag skulle vilja se är en vetenskapsrapportering som engagerar. Allmänheten behöver övas i kritiskt tänkande, inte matas med färdiga resultat. Inget annat än jordens och mänsklighetens långsiktiga överlevnad är det som står på spel.
Tänk själv. Tänk kritiskt. Ta ansvar. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas.
P.S.
Ett utmärkt undantag finns. En tidskrift manar till eftertanke och faller inte för frestelsen att presentera sockrade notiser. Forskning och Framsteg, rekommenderas varmt!
Programmet igår handlade om rymden och pionjären och visionären Sven Grahn intervjuades. Det nämndes att USA under flera år under 1960-talet satsade närmare 5 procent av sin budget på rymdforskningen. Det är i sanning hisnande summor. Var det värt det? Vad får man som samhälle tillbaka från den typen av satsningar? Och är det vettigt att pionjärer och entusiaster ska få råda över politiken och själva bestämma riktningen på det arbete som bekostas av allmänna medel? Bara för att man forskar om rymden, betyder det att man är lämpad att uttala sig om hur mänskligheten ska agera i frågan? Finns det överhuvud taget någon vanlig människa som på allvar kan tänka sig att lämna jorden för att bo på en kall och ogästvänlig planet i flera år? Är rymdforskning och Marsresor något annat än skrytforskning? En tävling i målmedvetenhet, manlighet? Det är frågor, vetenskapskritiska frågor, som aldrig tas upp i denna typ av program. Forskningen ska vara kritisk, det är alla överens om. Men hur är det med rapporteringen av vetenskapliga "framsteg"?
Frågan jag ytterst ställer mig är hur vettigt det är att göra vetenskap till underhållning. Att det finns ett sug efter och ett utbrett intresse för vetenskapliga nyheter, det råder det ingen tvekan om. Men vad gör rapporteringen med oss, och samhället? Hur påverkas allmänhetens syn på forskare och forskning, av nyheterna i TV och i tidningar som Illustrerad Vetenskap? Det är så klart svårt att uttala sig om. Men det väcker frågor, och farhågor.
När vetenskap blir underhållning och när resultaten presenteras som snabba notiser vilka illustreras med bilder, grafer och ljudeffekter skapas en illusion av att forskning är ett slags jakt på sanning. Mot allt högre och djupare vetande går forskarna i bräschen för mänskligheten och vi andra kan sitta där i TV-soffan eller på bussen med vår tidning och förundras över mänsklighetens storhet. Allt löser sig, med tiden. Den bilden stämmer inte, tyvärr. Notiserna ger dessutom allt för ofta sken av att det man skriver om eller visar är ovedersägliga resultat som hela vetenskapssamhället står bakom. Inget kunde vara mer felaktigt. Oftast handlar det om hoppfulla rön som försiktigt pekar i en riktning. Det man får sig till livs är inledande studier som gett forskarna förhoppningar. Men i medierna framstår det som färdiga resultat. Det är en artefakt skapad av själva sättet att rapportera om vetenskapliga rön.
Vetenskapliga genombrott är tyvärr otroligt sällsynta.Vetenskapen är helt enkelt inte så fantastisk som den framstår i medierna. Dessutom sprids uppfattningen om att forskare uteslutande är män i vita rockar vilka arbetar med spektakulära instrument. Överhuvudtaget handlar rapporteringen av/om vetenskap och vetenskapliga nyheter om ett slags hyllning till en vit västerländsk manlighet. Här har tyvärr inte mycket hänt sedan 1960-talet.
Min bild av vetenskap, mitt inifrånperspektiv, ger vid handen att det ser helt annorlunda ut inom akademin. Vetenskap är ytterst, ytterst sällan spektakulärt. Det är i allra högsta grad en kollektiv, mödosam verksamhet som mest liknar pusselläggande. Väldigt få genier finns, och mycket sällan hittas något av värde att rapportera hem om. Och de nyheter som arbetet resulterar i kräver sällan att man håller i hatten eller måste sätta sig ner för att inte svimma. Vetenskapen är fantastisk, och den representerar, vårdar och utvecklar mänsklighetens samlade vetande. Men den är det av andra skäl, och på andra sätt, än vad medierna försöker framställa det som i sitt sätt att rapportera. Vetenskap är inget att förundras eller förföras av. Vetenskap är oändligt mycket viktigare än så.
En artikel i dagens SvD, om en amerikansk undersökning, får illustrera hur jag tänker och vad jag vill uppmärksamma. Den handlar om att man lyckats visa att det är vanligt att man uppfattar välklädda människor som vita, och slarvigt klädda som svarta. Oavsett vilken hudfärg man har. Forskningsrönen i sig och notisen i tidningen är högintressanta, av en hel massa skäl. Utom som forskningsnyheter! Genom att bara rapportera nyheten, forskningens slutprodukt, det man kom fram till, skapas en illusion om att nu vet vi. Men vi vet ingenting egentligen. Detta är början på något. Kunskapen är viktig, men inte som nyhet!
Det man visar i undersökningen är att människor är otroligt lätta att manipulera. Första intrycket av en medmänniska, eller en forskare, avsätter spår som sedan påverkar bedömningen av individen. Det får en lång rad konsekvenser och borde mana till eftertanke och reflektion. Men som nyhet fladdrar resultatet bara förbi och dess värde slarvas bort. Det är inte lika spektakulärt som en nyupptäckt planet av diamant, men ändå värt några sekunders uppmärksamhet. Fast det är som sagt ingen nyhet, det är en insikt som får sitt värde först när den bearbetats, av många. Först när och om notisen diskuterats i samhället. Först när en bred allmänhet verkligen börjar reflektera hur man bemöter och bildar sig uppfattningar om sina medmänniskor. Först då får denna typ av "nyheter" ett värde, och värdet står i direkt relation till hur kunskapen används. Konsekvenserna av vetenskapliga nyheter är det viktiga, inte vad man kommer fram till.
Vetenskap bör därför inte presenteras som nyheter och får inte bli underhållning! Det är farligt och hotar samhällets långsiktiga överlevnad. Vetenskapen är alldeles för viktig och komplex för att reduceras till notiser. Genom att göra nyheter av vetenskap skapas en illusion av att vetenskapen kan lösa allt, vilket inte stämmer, åtminstone inte på kort sikt. Och, vilket är det viktigaste skälet att förhålla sig kritisk, den vetenskap som producerar medieanpassade nyheter är sällan den vetenskap som för samhället som helhet framåt. Vetenskapsnyheter främjar inte kritiskt tänkande och det påverkar inte bara mänsklighetens uppfattningar om och syn på sig själva, utan även dess möjligheter att göra något för att förändra sin situation.
Slutsatsen blir att vi, som samhälle betraktat, behöver en mer kritisk rapportering som inte lägger sig platt för och okritiskt tar emot och vidareför allt som publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Vad som behövs är en rimligare syn på och förväntning om vad vetenskap kan användas till. Vad jag skulle vilja se är en vetenskapsrapportering som engagerar. Allmänheten behöver övas i kritiskt tänkande, inte matas med färdiga resultat. Inget annat än jordens och mänsklighetens långsiktiga överlevnad är det som står på spel.
Tänk själv. Tänk kritiskt. Ta ansvar. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas.
P.S.
Ett utmärkt undantag finns. En tidskrift manar till eftertanke och faller inte för frestelsen att presentera sockrade notiser. Forskning och Framsteg, rekommenderas varmt!
måndag 26 september 2011
Riktig makt kan inte köpas!
Om makt som köps till extrapris handlar det i en artikel i SvD. Helt fel har man så klart inte, men heller inte helt rätt. Makt är något mycket mer komplicerat och mångfacetterat än så. Det räcker inte att köpa aktier för att få makt och inflytande. Det kan se ut så, men det gör det bara om man bortser från kausaliteten. Visst är det så att den som har många aktier också har makt, men frågan är vad som berör på vad. Är del aktieinnehavet som ger makt, eller kommer makten någon annanstans ifrån?
Makt kommer underifrån, det gives av många i botten till få i toppen. Därför kan det se ut som att den som köper aktier köper makt, men i själva verket är det så att den som köper aktier gör det i ett slags from förhoppning om att det skall leda till ökad makt. Och det gör det, i nio fall av tio. Men inte för att det finns ett kausalt samband mellan aktierna och makten.
Närgranskar man sambanden och skärskådar relationen som upprättas mellan den som är i toppen och dem som befinner sig längre ner i hierarkin finner man att först tilldelas någon makten, och därefter följer en god ekonomi, aktier och inflytande. Makten kommer alltid först, och sedan följer allt det andra.
Det är svårt att se den typen av samband. För ett otränat öga är det otroligt svårt, om inte omöjligt. Därför behövs det kulturvetare i samhället. För att hjälpa övriga att se och förstå det man annars missar. Kulturen. Det är där som maktordningar uppstår och graden av inflytande regleras.
Kulturen är osynlig för alla som inte lärt sig se den, men när man väl har lärt sig tekniker för att se och när man kan hantera verktyg för att förstå, då är det omöjligt att falla tillbaka in i ignoransen och okunnigheten som man lever i om man inte lärt sig se.
Kultur går inte att ta på, inte att peka på, direkt. Den går bara att upptäcka genom att studera konsekvenserna den ger upphov till. Den finns inte, den blir till i realtid. Den är en process som det bara går att följa. Det går därför inte att säga något bestämt om den. Bara att den finns, och att den påverkar. Det är kulturvetenskapens dilemma, detta at vårt studieobjekt är osynligt för ett otränat öga.
Men det är hormoner, kvarkar, radioaktivitet och gravitation också. Ändå litar vi på vetenskaperna som lansrat de begreppen. Men på oss som talar om, undersöker och ägnar våra liv åt att förstå kultur, på oss lyssnar förhållandevis få. Det är synd, för vi kan verkligen hjälpa till att skapa det långsiktiga samhälle som alla eftertraktar. Vi kan det, vi vill det och vi kan börja arbetet omgående. Det enda som behövs är en ny syn på kunskap. En syn på kunskap som ser mer till användbarhet än till sanning. Det kan sägas vara sant, det som fungerar. Någon annan definition på sanning behövs inte.
Steget är med andra ord otroligt litet. Kulturvetenskapens nytta finns här redan, om vi vill. Om vi bara blir tillräckligt många som förstår betydelsen av kunskap om kulturens inflytande över mänskligt liv. Betänk att det är kulturen som skiljer oss från djuren. Människan är inte en biologisk robot. Människan är en kulturvarelse.
Sluta tänk på makt som något man kan köpa. Makten finns och verkar i kulturen.
Makt kommer underifrån, det gives av många i botten till få i toppen. Därför kan det se ut som att den som köper aktier köper makt, men i själva verket är det så att den som köper aktier gör det i ett slags from förhoppning om att det skall leda till ökad makt. Och det gör det, i nio fall av tio. Men inte för att det finns ett kausalt samband mellan aktierna och makten.
Närgranskar man sambanden och skärskådar relationen som upprättas mellan den som är i toppen och dem som befinner sig längre ner i hierarkin finner man att först tilldelas någon makten, och därefter följer en god ekonomi, aktier och inflytande. Makten kommer alltid först, och sedan följer allt det andra.
Det är svårt att se den typen av samband. För ett otränat öga är det otroligt svårt, om inte omöjligt. Därför behövs det kulturvetare i samhället. För att hjälpa övriga att se och förstå det man annars missar. Kulturen. Det är där som maktordningar uppstår och graden av inflytande regleras.
Kulturen är osynlig för alla som inte lärt sig se den, men när man väl har lärt sig tekniker för att se och när man kan hantera verktyg för att förstå, då är det omöjligt att falla tillbaka in i ignoransen och okunnigheten som man lever i om man inte lärt sig se.
Kultur går inte att ta på, inte att peka på, direkt. Den går bara att upptäcka genom att studera konsekvenserna den ger upphov till. Den finns inte, den blir till i realtid. Den är en process som det bara går att följa. Det går därför inte att säga något bestämt om den. Bara att den finns, och att den påverkar. Det är kulturvetenskapens dilemma, detta at vårt studieobjekt är osynligt för ett otränat öga.
Men det är hormoner, kvarkar, radioaktivitet och gravitation också. Ändå litar vi på vetenskaperna som lansrat de begreppen. Men på oss som talar om, undersöker och ägnar våra liv åt att förstå kultur, på oss lyssnar förhållandevis få. Det är synd, för vi kan verkligen hjälpa till att skapa det långsiktiga samhälle som alla eftertraktar. Vi kan det, vi vill det och vi kan börja arbetet omgående. Det enda som behövs är en ny syn på kunskap. En syn på kunskap som ser mer till användbarhet än till sanning. Det kan sägas vara sant, det som fungerar. Någon annan definition på sanning behövs inte.
Steget är med andra ord otroligt litet. Kulturvetenskapens nytta finns här redan, om vi vill. Om vi bara blir tillräckligt många som förstår betydelsen av kunskap om kulturens inflytande över mänskligt liv. Betänk att det är kulturen som skiljer oss från djuren. Människan är inte en biologisk robot. Människan är en kulturvarelse.
Sluta tänk på makt som något man kan köpa. Makten finns och verkar i kulturen.
Det är skillnad på kunskap och kunskap
Berusad, full, dragen, lite lös i konturerna, påtänd, hög och så vidare. Kärt barn har många namn, säger man. Och när det gäller alkohol- och drogpåverkan, då flödar namnen. Uppfinningsrikedomen är stor. Det säger något om alkoholens och drogernas kulturella betydelse. Kulturen fullkomligt svämmar över av, berätteser och föreställningar om, bilder av samt tankar på, alkohol och droger. Detta gör att alkoholen och drogerna är sammantvinnad och växer fram i en ömsesidigt påverkande process, med kulturen. Drogerna finns i kulturen och kulturen finns i drogerna. Det går inte att separera det ena från det andra.
Varför, undrar jag då, är efterfrågan på kunskap om alkohol och drogers kulturella aspekter så dålig. Varför vill man bara veta vad alkoholen gör med köttet, inte med anden? Ytterst handlar frågan (för mig) om varför den kunskap jag har och producerar inte får samma genomslag som medicinsk kunskap. Båda aspekterna behöver belysas, och är viktiga, lika viktiga.
Det råder en tydlig hierarki mellan universitetens fakulteter. Och humaniora är allt som oftast förlorare. Om, men bara då, det handlar om fördelning av forskningsmedel och om graden av samhällsinflytande. På alla andra sätt förlorar samhället och människorna på att detta förhållande tillåts fortleva. Kunskapen om världen har en kraftig slagsida åt tillvarons materiellt konkreta sidor. Resultatet blir att vi vet mycket mer om världens fysik, än dess metafysik. Det spelar väl ingen roll kanske du säger? Inget kunde vara mer felaktigt!
Visst, jag talar i egen sak. Jag känner mig förfördelad, som kulturvetare. Ingen tvekan om det, men jag är forskare, och som forskare läser jag och fördjupar mig i all kunskap som rör mitt forskningsområde. När jag studerar alkohol och droger läser jag inte bara vad kulturvetare, historiker och sociologer forskat om. Jag läser även vad biologer, neurologer och medicinare skriver. Och då blir maktasymetrin mellan ämnena smärtsamt tydlig.
Konsekvensen av detta förhållande, och samtidigt själva förklaringen till att det ser ut som det gör, är att kunskap om alkohol och droger, för att kännas igen och erkännas som just kunskap om droger och alkohol, måste se ut på ett speciellt sätt. Det är vidare bara vissa aspekter av ämnet som anses rymma vetenskapligt intressant kunskap. Vem tjänar på att detta hålls för sant? Och vilka är argumenten för att det skall vara så? Var finns evidensen? Den tragiska sanningen är att något sådant inte finns. Detta sakernas tillstånd är kontingent. Möjligt, men inte nödvändigt.
Ska man få sin alkohol- och drogforskning godkänd som just alkohol- och drogforskning (klassad som vetenskapkig kunskap) gäller att man uppfyller ett antal dolda kriterier. Dessa finns inte nedtecknade och de kommuniceras aldrig explicit. Man märker dem först när man bryter mot dem. Som till exempel när man söker forskningsmedel från Systembolagets råd för alkoholforskning, vilket jag slutade göra för några år sedan. Söker man pengar för att undersöka, till exempel, nykterhet (som begrepp och kulturellt tillstånd) eller alkoholens immateriella aspekter, då får man avslag. Och av motiveringarna till avslaget att döma blir det uppenbart att dessa medel är vikta för helt andra typer av kunskap än den som kulturvetare producerar.
Kunskapen om alkohol och droger, den kunskap som sanktionerats från staten och som accepteras i samhället är kunskap som bygger på laboratoriestudier, företrädesvis utförda på råttor, och statistisk kunskap rörande förekomst och mängd. Kartläggningar av alkoholens sociokultur accepteras också, även om det är den medicinskt biologiska kunskapen som anses mest värdefull.
Detta, (kunskaps)kulturella förhållande, leder till att en hel massa viktiga insikter och användbara kunskaper undanhålls allmänheten, just eftersom den inte erkänns som vetenskaplig kunskap. Kuriosa eller anekdoter, det är så man ofta ser på den kunskap jag som kulturvetare producerar. När ekonomin krävar och det talas om nedskärningar, då är det alltid humaniora man sneglar på och hotar med neddragningar för. Paradoxalt nog leder detta till att forskningsmedlen som satsas på området går till projekt som ger mer kunskap om sådant man redan vet.
Vem tjänar på att kunskap undanhålls allmäheten? Inte är det forskarna i alla fall. Tyvärr talar mycket för att alkohol- och drogforskning har blivit ett yrke, en karriär. En ekonomisk födkrok. Jag stöter på tecken på detta överallt, tyvärr. Det handlar som ovan om omotiverade avslag eller märkliga motiveringar på avslag på forskningsansökningar rörande kulturvetenskapliga projekt om alkohol och droger. Ett annat sätt att stoppa kulturvetaren kan vara att hindra mig att tala offentligt, med motiveringen att kommunen redan har en alkohol- och drogsamordnare som informerar allmänheten om allt som är värt att veta i ämnet.
Vad hände med förutsättningslösheten i forskningen? Det kritiska perspektivet. Vilka konsekvenser får detta för folkhälsan? Och den viktigaste frågan, vem tjänar på att förhållandet upprätthålls? Svaret är givet. Förlorarna är i första hand allmänheten, som undanhålls kunskap som hade kunnat vara dem till hjälp. Vinnarna är alla de forskare som fått in en fot i fältet och som regelbundet erhåller medel för att forska om sådant vi redan vet otroligt mycket om.
Jag lovar att släppa frågan den dag då någon kan förklara för mig, på ett övertygande sätt, att den kunskap jag har och vill arbeta med för att utveckla och fördjupa är meningslös. Men tills dess kommer jag att arbeta med att på olika sätt visa hur och framförallt att kulturvetenskaplig kunskap om världen är viktig och användbar. För det är den, låt ingen få er att tro något annat.
Kulturvetenskap behövs. Kulturvetenskap är nyttig och viktig, men den är också tyvärr tragiskt styvmoderligt behandlad. Vem tjänar på att detta förhållande tillåts fortleva? Vilka blir konsekvenserna av att alkoholens kulturella aspekter inte undersöks med samma noggrannhet som dess materiellt biologiska?
Varför, undrar jag då, är efterfrågan på kunskap om alkohol och drogers kulturella aspekter så dålig. Varför vill man bara veta vad alkoholen gör med köttet, inte med anden? Ytterst handlar frågan (för mig) om varför den kunskap jag har och producerar inte får samma genomslag som medicinsk kunskap. Båda aspekterna behöver belysas, och är viktiga, lika viktiga.
Det råder en tydlig hierarki mellan universitetens fakulteter. Och humaniora är allt som oftast förlorare. Om, men bara då, det handlar om fördelning av forskningsmedel och om graden av samhällsinflytande. På alla andra sätt förlorar samhället och människorna på att detta förhållande tillåts fortleva. Kunskapen om världen har en kraftig slagsida åt tillvarons materiellt konkreta sidor. Resultatet blir att vi vet mycket mer om världens fysik, än dess metafysik. Det spelar väl ingen roll kanske du säger? Inget kunde vara mer felaktigt!
Visst, jag talar i egen sak. Jag känner mig förfördelad, som kulturvetare. Ingen tvekan om det, men jag är forskare, och som forskare läser jag och fördjupar mig i all kunskap som rör mitt forskningsområde. När jag studerar alkohol och droger läser jag inte bara vad kulturvetare, historiker och sociologer forskat om. Jag läser även vad biologer, neurologer och medicinare skriver. Och då blir maktasymetrin mellan ämnena smärtsamt tydlig.
Konsekvensen av detta förhållande, och samtidigt själva förklaringen till att det ser ut som det gör, är att kunskap om alkohol och droger, för att kännas igen och erkännas som just kunskap om droger och alkohol, måste se ut på ett speciellt sätt. Det är vidare bara vissa aspekter av ämnet som anses rymma vetenskapligt intressant kunskap. Vem tjänar på att detta hålls för sant? Och vilka är argumenten för att det skall vara så? Var finns evidensen? Den tragiska sanningen är att något sådant inte finns. Detta sakernas tillstånd är kontingent. Möjligt, men inte nödvändigt.
Ska man få sin alkohol- och drogforskning godkänd som just alkohol- och drogforskning (klassad som vetenskapkig kunskap) gäller att man uppfyller ett antal dolda kriterier. Dessa finns inte nedtecknade och de kommuniceras aldrig explicit. Man märker dem först när man bryter mot dem. Som till exempel när man söker forskningsmedel från Systembolagets råd för alkoholforskning, vilket jag slutade göra för några år sedan. Söker man pengar för att undersöka, till exempel, nykterhet (som begrepp och kulturellt tillstånd) eller alkoholens immateriella aspekter, då får man avslag. Och av motiveringarna till avslaget att döma blir det uppenbart att dessa medel är vikta för helt andra typer av kunskap än den som kulturvetare producerar.
Kunskapen om alkohol och droger, den kunskap som sanktionerats från staten och som accepteras i samhället är kunskap som bygger på laboratoriestudier, företrädesvis utförda på råttor, och statistisk kunskap rörande förekomst och mängd. Kartläggningar av alkoholens sociokultur accepteras också, även om det är den medicinskt biologiska kunskapen som anses mest värdefull.
Detta, (kunskaps)kulturella förhållande, leder till att en hel massa viktiga insikter och användbara kunskaper undanhålls allmänheten, just eftersom den inte erkänns som vetenskaplig kunskap. Kuriosa eller anekdoter, det är så man ofta ser på den kunskap jag som kulturvetare producerar. När ekonomin krävar och det talas om nedskärningar, då är det alltid humaniora man sneglar på och hotar med neddragningar för. Paradoxalt nog leder detta till att forskningsmedlen som satsas på området går till projekt som ger mer kunskap om sådant man redan vet.
Vem tjänar på att kunskap undanhålls allmäheten? Inte är det forskarna i alla fall. Tyvärr talar mycket för att alkohol- och drogforskning har blivit ett yrke, en karriär. En ekonomisk födkrok. Jag stöter på tecken på detta överallt, tyvärr. Det handlar som ovan om omotiverade avslag eller märkliga motiveringar på avslag på forskningsansökningar rörande kulturvetenskapliga projekt om alkohol och droger. Ett annat sätt att stoppa kulturvetaren kan vara att hindra mig att tala offentligt, med motiveringen att kommunen redan har en alkohol- och drogsamordnare som informerar allmänheten om allt som är värt att veta i ämnet.
Vad hände med förutsättningslösheten i forskningen? Det kritiska perspektivet. Vilka konsekvenser får detta för folkhälsan? Och den viktigaste frågan, vem tjänar på att förhållandet upprätthålls? Svaret är givet. Förlorarna är i första hand allmänheten, som undanhålls kunskap som hade kunnat vara dem till hjälp. Vinnarna är alla de forskare som fått in en fot i fältet och som regelbundet erhåller medel för att forska om sådant vi redan vet otroligt mycket om.
Jag lovar att släppa frågan den dag då någon kan förklara för mig, på ett övertygande sätt, att den kunskap jag har och vill arbeta med för att utveckla och fördjupa är meningslös. Men tills dess kommer jag att arbeta med att på olika sätt visa hur och framförallt att kulturvetenskaplig kunskap om världen är viktig och användbar. För det är den, låt ingen få er att tro något annat.
Kulturvetenskap behövs. Kulturvetenskap är nyttig och viktig, men den är också tyvärr tragiskt styvmoderligt behandlad. Vem tjänar på att detta förhållande tillåts fortleva? Vilka blir konsekvenserna av att alkoholens kulturella aspekter inte undersöks med samma noggrannhet som dess materiellt biologiska?
söndag 25 september 2011
Avslöjande om fuskande och fuskare
Vid frukosten, när jag läser DN, hittar jag en intressant artikel om fusk, fuskande och fuskare. Grundreportaget handlar om en student på civilingenjörsutbildningen som skapat en app vilken gör det möjligt att fuska i Wordfeud. I artikeln konstateras att fusk förekommer överallt, och det konstateras att målet är, pengar, status och makt. Inget revolutionerande med det, men sedan blir det intressant.
Frågan om varför det inte fuskas mer än det görs, är högintressant. Liksom frågan om vad det är som driver människor att inte fuska. En spekulation väcks också: Vad händer med spelet Wordfude nu när det går att fuska?
Svaret på den första frågan, varför fuskar man inte, är enligt Robert Östlund, som forskat om spelteori, att det finns normer i samhället som skambelägger fusk och fuskare. Den typen av iakttagelser visar på kulturens roll för människoblivandet. För det visar att samhället inte utgår från autonoma, rationella subjekt. Andras uppfattningar om mig som individ är viktigare än min syn på mig själv.
Foucaults tankar om Panpoticon kan användas för att förstå fenomenet. Människan, den moderna, stadslevande, ser sig själv genom andras ögon. Det är där vi blir till, som subjekt. Och då blir ytan viktigare än det som händer där inne. Framgång är vad som eftersträvas, och det är tecknen på framgång man vill åt. Hittar man då en genväg, så självklart använder man den. Men man talar inte om det, det bara blir så.
Varför blir det så? Ja, det knyter an till nästa fråga. Vad händer med Wordfeud, nu när man kan fuska? På just den frågan har jag inget svar, men jag kan förklara de bakomliggande mekanismer som reglerar skeendet. Logiken bakom förändring, den har jag forskat om. Enklaste sättet att förstå detta är att tänka i termer av evolution.
När fuskappen skapats och satts i förbindelse med spelet har förutsättningarna för spelandet förändrats. I ett slag har allt blivit annorlunda. Egenskaperna som tidigare, innan appen fanns, ledde till framgång är nu längre inte lika självklara. Nu är det andra egenskaper som ger framgång, och därmed andra individer som blir vinnare. Spelet förändras. Sammanhanget som helhet är det som styr, och förändringen regleras av en hel massa olika slumpmässiga företeelser som det är omöjligt att förutsäga och räkna på.
Se där. Ytterligare ett exempel på att vi människor inte kan förstås som rationella, autonoma subjekt. Vi är och blir till i sammanhang, och vi blir individer och erhåller vår plats i hierarkin genom andras ögon. Och då spelar det ingen roll att det känns skönt i magen när man vet att man vunnit framgång helt utan hjälp utifrån och utan att ha fuskat. Allt som räknas, i andras ögon, är vinnandet.
Det spelar ingen roll vad man sysslar med. I ett sammanhang där det är framgång och yttre insignier som räknas, där kommer fuskandet att finnas och påverka den kulturella tillblivelsen, och där kommer fuskarna att vara vinnare. Även om det strider mot det sunda förnuftet så blir det så. Kultur förändras evolutionärt, inte genom tänkande utan genom interaktion mellan en lång rad olika komponenter.
Att förfasa sig över detta sakernas tillstånd är meningslöst. Vill man förändring finns inga genvägar. Vill man utrota fusket måste man förändra normerna som alla lever med och efter. Och dessa skapas i och genom kulturella sammanhang, som i sin tur består av väldigt mycket mer än människor.
Första steget mot en sådan förändring kan vara att försöka förstå principerna för kulturell förändring. Och det är vad vi sysslar med inom kulturvetenskapen. Vi kan inte styra kultur, men med en ökad förståelse för hur den fungerar kan vi vara med och påverka. Vi kan förstå vad som möjligen skulle kunna fungera, och, framförallt, vi vet vad som inte fungerar.
Fördöm inte fuskarna, ty de är utan skuld. Fundera istället på om och hur man skulle kunna förändra det sammanhang där fuskande möjliggörs och där framgång är viktigare än kunskap och inre tillfredsställelse.
Frågan om varför det inte fuskas mer än det görs, är högintressant. Liksom frågan om vad det är som driver människor att inte fuska. En spekulation väcks också: Vad händer med spelet Wordfude nu när det går att fuska?
Svaret på den första frågan, varför fuskar man inte, är enligt Robert Östlund, som forskat om spelteori, att det finns normer i samhället som skambelägger fusk och fuskare. Den typen av iakttagelser visar på kulturens roll för människoblivandet. För det visar att samhället inte utgår från autonoma, rationella subjekt. Andras uppfattningar om mig som individ är viktigare än min syn på mig själv.
Foucaults tankar om Panpoticon kan användas för att förstå fenomenet. Människan, den moderna, stadslevande, ser sig själv genom andras ögon. Det är där vi blir till, som subjekt. Och då blir ytan viktigare än det som händer där inne. Framgång är vad som eftersträvas, och det är tecknen på framgång man vill åt. Hittar man då en genväg, så självklart använder man den. Men man talar inte om det, det bara blir så.
Varför blir det så? Ja, det knyter an till nästa fråga. Vad händer med Wordfeud, nu när man kan fuska? På just den frågan har jag inget svar, men jag kan förklara de bakomliggande mekanismer som reglerar skeendet. Logiken bakom förändring, den har jag forskat om. Enklaste sättet att förstå detta är att tänka i termer av evolution.
När fuskappen skapats och satts i förbindelse med spelet har förutsättningarna för spelandet förändrats. I ett slag har allt blivit annorlunda. Egenskaperna som tidigare, innan appen fanns, ledde till framgång är nu längre inte lika självklara. Nu är det andra egenskaper som ger framgång, och därmed andra individer som blir vinnare. Spelet förändras. Sammanhanget som helhet är det som styr, och förändringen regleras av en hel massa olika slumpmässiga företeelser som det är omöjligt att förutsäga och räkna på.
Se där. Ytterligare ett exempel på att vi människor inte kan förstås som rationella, autonoma subjekt. Vi är och blir till i sammanhang, och vi blir individer och erhåller vår plats i hierarkin genom andras ögon. Och då spelar det ingen roll att det känns skönt i magen när man vet att man vunnit framgång helt utan hjälp utifrån och utan att ha fuskat. Allt som räknas, i andras ögon, är vinnandet.
Det spelar ingen roll vad man sysslar med. I ett sammanhang där det är framgång och yttre insignier som räknas, där kommer fuskandet att finnas och påverka den kulturella tillblivelsen, och där kommer fuskarna att vara vinnare. Även om det strider mot det sunda förnuftet så blir det så. Kultur förändras evolutionärt, inte genom tänkande utan genom interaktion mellan en lång rad olika komponenter.
Att förfasa sig över detta sakernas tillstånd är meningslöst. Vill man förändring finns inga genvägar. Vill man utrota fusket måste man förändra normerna som alla lever med och efter. Och dessa skapas i och genom kulturella sammanhang, som i sin tur består av väldigt mycket mer än människor.
Första steget mot en sådan förändring kan vara att försöka förstå principerna för kulturell förändring. Och det är vad vi sysslar med inom kulturvetenskapen. Vi kan inte styra kultur, men med en ökad förståelse för hur den fungerar kan vi vara med och påverka. Vi kan förstå vad som möjligen skulle kunna fungera, och, framförallt, vi vet vad som inte fungerar.
Fördöm inte fuskarna, ty de är utan skuld. Fundera istället på om och hur man skulle kunna förändra det sammanhang där fuskande möjliggörs och där framgång är viktigare än kunskap och inre tillfredsställelse.
lördag 24 september 2011
Kunskap, konsekvenser och tankeverktyg
Läser i dagens tidning om hur få författare det är som tjänar pengar på att ge ut böcker. Det triggar igång tankar på samband, sammanhang och subjekt. Vad är en författare, frågade Michel Foucault. Och svaret var, är att det inte är en individ, utan en funktion upprätthållen i en relation. Bloggaren, författaren och forskaren (utan inbördes ordning), Rasmus Fleisher ställer frågan, Vad är en bok, på ett seminarium på bokmässan. Samma där, svaret blir att det är en funktion upprätthållen i en relation.
Sammanhang är det som ger upphov till konsekvenser, som sedan känns igen som, till exempel, subjekt, författare, böcker och bibliotek. Ingenting är något, i kraft av sig själv. Allt blir till i relationer. Förstår man världen och det som finns i den på det sättet ökar chansen att man faktiskt förstår den på ett användbart sätt. Och det är väl det vi vill, egentligen? Förstå så att vi kan agera i världen på bästa sätt.
Kunskap är också en funktion upprätthållen i en relation. Det sammanhang som gör kunskap till kunskap utgörs av en hel massa komponenter. Världen, forskaren, forskningsfinansiärerna, akademin och framförallt mottaggarna av resultatet som presenteras som kunskap. Att allt inte betraktas som kunskap kan illustreras av det faktum att ingen säger: Jag vet att jag har två ögon. Det tänks inte på i termer av kunskap, det bara är så. Väldigt mycket av det som finns och verkar i Universum klassas, i enlighet med denna logik, inte som kunskap.
Ständigt och överallt finns de, exemplen på sammanhang som ger upphov till konsekvenser. Det är ett kraftfullt och användbart verktyg. Verktyg är vad det är, inte ett påstående med anspråk på att vara en sanning. Ett verktyg som alla kan använda.
Det är en av mina förhoppningar med denna blogg, att kunna inspirera fler att använda verktyg för att studera sin egen värld. Om fler gör det skulle vetenskapen bli mer av en diskussionspartner i ett ständigt pågående samtal om den värld vi alla delar med varandra. Och då skulle fler engageras i dess blivande. Som det är nu har vetenskapen väldigt stor makt över allas liv. Den makten är farlig, för den fråntar människor ansvar.
Relationer, funktioner och konsekvenser, det är vad som bygger världen. Och det är det som är skälet till att författare tjänar det de tjänar. Pengarna som överförs mellan läsarna och författaren är resultatet av en relation. Ett symbiotiskt och ömsesidigt förhållande som förändrar parterna processuellt. Författare blir man inte för att man skriver, det blir man för att man blir läst. Det är inget yrke, det är en (kärleks)relation.
Samma med Flyktlinjer. Den är inget utan sina läsare. Den blir till i och genom att ni kommer hit och lämnar spår efter er i form av sidvyer, klickningar. Jag är bara en liten kugge i ett gigantiskt maskineri. En tacksam aktör som skriver för att tänka och som blir glad om mina tankar kan hjälpa någon.
Nu drar jag till bokmässan för att tanka inspiration. Tack alla!
Sammanhang är det som ger upphov till konsekvenser, som sedan känns igen som, till exempel, subjekt, författare, böcker och bibliotek. Ingenting är något, i kraft av sig själv. Allt blir till i relationer. Förstår man världen och det som finns i den på det sättet ökar chansen att man faktiskt förstår den på ett användbart sätt. Och det är väl det vi vill, egentligen? Förstå så att vi kan agera i världen på bästa sätt.
Kunskap är också en funktion upprätthållen i en relation. Det sammanhang som gör kunskap till kunskap utgörs av en hel massa komponenter. Världen, forskaren, forskningsfinansiärerna, akademin och framförallt mottaggarna av resultatet som presenteras som kunskap. Att allt inte betraktas som kunskap kan illustreras av det faktum att ingen säger: Jag vet att jag har två ögon. Det tänks inte på i termer av kunskap, det bara är så. Väldigt mycket av det som finns och verkar i Universum klassas, i enlighet med denna logik, inte som kunskap.
Ständigt och överallt finns de, exemplen på sammanhang som ger upphov till konsekvenser. Det är ett kraftfullt och användbart verktyg. Verktyg är vad det är, inte ett påstående med anspråk på att vara en sanning. Ett verktyg som alla kan använda.
Det är en av mina förhoppningar med denna blogg, att kunna inspirera fler att använda verktyg för att studera sin egen värld. Om fler gör det skulle vetenskapen bli mer av en diskussionspartner i ett ständigt pågående samtal om den värld vi alla delar med varandra. Och då skulle fler engageras i dess blivande. Som det är nu har vetenskapen väldigt stor makt över allas liv. Den makten är farlig, för den fråntar människor ansvar.
Relationer, funktioner och konsekvenser, det är vad som bygger världen. Och det är det som är skälet till att författare tjänar det de tjänar. Pengarna som överförs mellan läsarna och författaren är resultatet av en relation. Ett symbiotiskt och ömsesidigt förhållande som förändrar parterna processuellt. Författare blir man inte för att man skriver, det blir man för att man blir läst. Det är inget yrke, det är en (kärleks)relation.
Samma med Flyktlinjer. Den är inget utan sina läsare. Den blir till i och genom att ni kommer hit och lämnar spår efter er i form av sidvyer, klickningar. Jag är bara en liten kugge i ett gigantiskt maskineri. En tacksam aktör som skriver för att tänka och som blir glad om mina tankar kan hjälpa någon.
Nu drar jag till bokmässan för att tanka inspiration. Tack alla!
fredag 23 september 2011
Humanister eller ingenjörer? Det är inte frågan!
Humaniora eller naturvetenskap? Ingenjörer eller filosofer? Lennon eller McCartney? Det är några exempel på eviga, men lika fullt felställda frågor. Det handlar aldrig om antingen eller. För faktum är att om man studerar vad som faktiskt sker i världen och undersöker hur det är, då finner man att det ena förutsätter det andra, och att båda i kombination lyfter fram det bästa hos varandra. Det är i samspelet mellan som det händer saker. Ny-tänkande, blomstrande civilisationer och magisk musik. Alltid i samspel, aldrig av en enda part!
Bildade arbetare. Anställda med koll, kunskaper och kritisk förmåga. Vilken arbetsgivare vill inte ha det? Finns det något företag, i behov av kvalificerad arbetskraft, som inte är intresserad av att anställa någon med breda och djupa kunskaper? Jag kanske är naiv, men jag tror inte det. Det finns det gott om belägg för att studenter som gått utbildningar med högt innehåll av kunskaper med bildningsinnehåll får anställning och att deras kompetenser än användbara och efterfrågade. Ändå finns alltså en vanlig och spridd föreställning om att det existerar något sådant som ett val mellan det ena eller det andra. Antingen teoretisk bildningskunskap eller yrkeslivsorienterad kunskap.
Jag skriver det ingen: någon motsättning mellan bildningsinriktad kunskap och yrkesinriktad dito existerar inte. Det är en kulturell skapelse, en vanföreställning. Det går inte att skilja mellan teori och praktik, lika lite som det går att peka på var Lennons bidrag slutar och MaCartneys tar vid. De överlappar varandra och summan är större än relationens delar. Praktik utgår från teori, och teori är en praktisk färdighet. Varför är det inte utifrån den insikten som vi organiserar utbildning? Varför envisas vi med att upprätthålla gränser mellan olika typer av kunskap? Av gammal och ohejdad vana. Inget annat! Olyckligt och ovetenskapligt är vad det är!
Jag är utbildad kulturvetare och har genom åren skaffat mig djupa kunskaper i ämnen präglade av högt bildningsinnehåll. Och jag har på senare tid allt mer kommit att intressera mig för naturvetenskap och biologi, i akt och mening att bättre förstå vad det innebär att vara människa. Och jag hittar otroligt mycket användbar och nyttig kunskap i mellanrummen mellan olika typer av kunskap. Därför brinner jag för AIL, som är just det. Kombinationer mellan kunskaper och färdigheter från olika områden. AIL är ett av mina forskningsområden, och jag finner ingen motsättning. Tvärt om ser jag en hel massa möjligheter, användningsområden och nytta med bildningskunskap, i kombination med naturvetenskaplig kunskap och sådan kunskap som finns och växer fram i arbetslivet.
Den typen av kunskap är mer hållbar och användbar än traditionell kunskap. För i en värld präglad av allt snabbare förändring blir specificerad och specialiserad, handfast kunskap, snabbt inaktuell. Dessutom är den kunskapen i väldigt hög grad knuten till ett, och ett enda företag. Och då blir det svårt att förstå varför man envisas med att fortsätta upprätthålla dessa förlegade gränser. Universiteten och högskolorna håller på att urvattnas och riskerar att bli utförare av beställningar. Just-in-time-kunskap finns det en efterfrågan på. Men det är som att mata barn med godis, bara för att de vill ha det. Den högre utbildningens uppgift är inte att ge samhället eller arbetslivet vad de vill ha. Vi skall producera kunskap som samhället och företagen behöver! Tyvärr är det sällan samma sak, och då blir det än viktigare att vi som besitter denna högre kunskap och bildning förklarar vad vi menar och vad vi kan tillföra.
Det handlar om pengar, men inte pengar att tjäna. Arrangemanget (där högskolan ger företagen vad de vill ha) ser ut att vara kostnadseffektivt, men inget kunde vara mer felaktigt. Det är i själva verket dåligt hushållande med pengar att utbilda studenter på högskolan med kunskaper som är skräddarsydda efter speciella företags behov. Att ladda dem med bildning är mycket mer hållbart. Bildningskunskapen bär man med sig hela livet. Den ser ut att kosta pengar, men det är i själva verket en investering som ger mångfald tillbaka. Bildningen och alla de färdigheter den ger studenterna, i kombination med kunskaperna som finns i arbetslivet, ute på företag och i organisationer, den är något man har med sig och har nytta av hela livet. Och den bär på frön till uppslag som man användas för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Kombinationen alltså.
Ju snabbare samhällsförändring, desto mer bildning behövs. För att möta och hantera förändring krävs flexibla verktyg, annars riskerar man att utbilda studenter som blir slavar under företagens villkor. Och det är inte bra för någon av parterna. Framförallt är det förödande för företagen. Det är lätt att glömma det, men företag är inga rationella entiteter. Lämnade åt sig själva, fyllda av anställda utan bildningskunskap och förmåga till kritiskt tänkande, blir de i en snabbt föränderlig värld (allt för lätt) destruktivt vinstmaximerande och profithungrande monster utan förmåga att ta något som helst andvar för något annat än sin egen balansräkning. Företag är vaken mer eller mindre än summan av de delar som bygger upp helheten. Och om samhället premierar företagens intressen framför högskolornas och universitetens, då får vi en värld som rör sig i expressfart mot sin egen undergång. Båda är precis lika viktiga!
Vi står inför ett val här, och det handlar inte om att välja mellan bildning ELLER praktisk kunskap, inte heller om ett val mellan naturvetenskap eller humaniora. Och det handlar inte om att välja att satsa på högskolorna eller näringslivet. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i, nu och sedan. Det handlar om vilket samhälle våra barn och barnbarn ska leva i. Framtiden börjar och dess förutsättningar skapas nu. Vad som riskeras om vi väljer fel väg är jordens och mänsklighetens långsiktiga överlevnad.
Framtiden för mänskligheten handlar inte om att välja mellan humaniora eller naturvetenskap, mellan kvalitativa eller kvantitativa kunskaper, mjuka eller hårda kunskaper. Världen är ingen dikotomin, den är och blir till i och genom relationer. Relationer och möten mellan aktörer som besitter olika kompetenser. Och alla kunskaper/kompetenser är lika mycket värda. Varken filosofer eller ingenjörer, ensamma, sitter inne med lösningen på samhällets eller världens problem, den växer fram i mötet mellan deras och andras respektive kompetenser.
Svaret på frågan om vad vi ska satsa på är följande. Kombinationer av många olika kompetenser. Det är som sagt allas framtid som står på spel och för denna har alla ett gemensamt och ömsesidigt ansvar. Alla kunskaper, kompetenser och konstruktiva insatser är viktiga i och för arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.
Humanister och naturvetare, förenen eder. Och till politiker och andra med inflytande över ekonomi vill jag säga: lägg inte alla ägg i samma korg. Ingen vet vilka utmaningar framtiden kommer att ställa oss inför.
Bildade arbetare. Anställda med koll, kunskaper och kritisk förmåga. Vilken arbetsgivare vill inte ha det? Finns det något företag, i behov av kvalificerad arbetskraft, som inte är intresserad av att anställa någon med breda och djupa kunskaper? Jag kanske är naiv, men jag tror inte det. Det finns det gott om belägg för att studenter som gått utbildningar med högt innehåll av kunskaper med bildningsinnehåll får anställning och att deras kompetenser än användbara och efterfrågade. Ändå finns alltså en vanlig och spridd föreställning om att det existerar något sådant som ett val mellan det ena eller det andra. Antingen teoretisk bildningskunskap eller yrkeslivsorienterad kunskap.
Jag skriver det ingen: någon motsättning mellan bildningsinriktad kunskap och yrkesinriktad dito existerar inte. Det är en kulturell skapelse, en vanföreställning. Det går inte att skilja mellan teori och praktik, lika lite som det går att peka på var Lennons bidrag slutar och MaCartneys tar vid. De överlappar varandra och summan är större än relationens delar. Praktik utgår från teori, och teori är en praktisk färdighet. Varför är det inte utifrån den insikten som vi organiserar utbildning? Varför envisas vi med att upprätthålla gränser mellan olika typer av kunskap? Av gammal och ohejdad vana. Inget annat! Olyckligt och ovetenskapligt är vad det är!
Jag är utbildad kulturvetare och har genom åren skaffat mig djupa kunskaper i ämnen präglade av högt bildningsinnehåll. Och jag har på senare tid allt mer kommit att intressera mig för naturvetenskap och biologi, i akt och mening att bättre förstå vad det innebär att vara människa. Och jag hittar otroligt mycket användbar och nyttig kunskap i mellanrummen mellan olika typer av kunskap. Därför brinner jag för AIL, som är just det. Kombinationer mellan kunskaper och färdigheter från olika områden. AIL är ett av mina forskningsområden, och jag finner ingen motsättning. Tvärt om ser jag en hel massa möjligheter, användningsområden och nytta med bildningskunskap, i kombination med naturvetenskaplig kunskap och sådan kunskap som finns och växer fram i arbetslivet.
Den typen av kunskap är mer hållbar och användbar än traditionell kunskap. För i en värld präglad av allt snabbare förändring blir specificerad och specialiserad, handfast kunskap, snabbt inaktuell. Dessutom är den kunskapen i väldigt hög grad knuten till ett, och ett enda företag. Och då blir det svårt att förstå varför man envisas med att fortsätta upprätthålla dessa förlegade gränser. Universiteten och högskolorna håller på att urvattnas och riskerar att bli utförare av beställningar. Just-in-time-kunskap finns det en efterfrågan på. Men det är som att mata barn med godis, bara för att de vill ha det. Den högre utbildningens uppgift är inte att ge samhället eller arbetslivet vad de vill ha. Vi skall producera kunskap som samhället och företagen behöver! Tyvärr är det sällan samma sak, och då blir det än viktigare att vi som besitter denna högre kunskap och bildning förklarar vad vi menar och vad vi kan tillföra.
Det handlar om pengar, men inte pengar att tjäna. Arrangemanget (där högskolan ger företagen vad de vill ha) ser ut att vara kostnadseffektivt, men inget kunde vara mer felaktigt. Det är i själva verket dåligt hushållande med pengar att utbilda studenter på högskolan med kunskaper som är skräddarsydda efter speciella företags behov. Att ladda dem med bildning är mycket mer hållbart. Bildningskunskapen bär man med sig hela livet. Den ser ut att kosta pengar, men det är i själva verket en investering som ger mångfald tillbaka. Bildningen och alla de färdigheter den ger studenterna, i kombination med kunskaperna som finns i arbetslivet, ute på företag och i organisationer, den är något man har med sig och har nytta av hela livet. Och den bär på frön till uppslag som man användas för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Kombinationen alltså.
Ju snabbare samhällsförändring, desto mer bildning behövs. För att möta och hantera förändring krävs flexibla verktyg, annars riskerar man att utbilda studenter som blir slavar under företagens villkor. Och det är inte bra för någon av parterna. Framförallt är det förödande för företagen. Det är lätt att glömma det, men företag är inga rationella entiteter. Lämnade åt sig själva, fyllda av anställda utan bildningskunskap och förmåga till kritiskt tänkande, blir de i en snabbt föränderlig värld (allt för lätt) destruktivt vinstmaximerande och profithungrande monster utan förmåga att ta något som helst andvar för något annat än sin egen balansräkning. Företag är vaken mer eller mindre än summan av de delar som bygger upp helheten. Och om samhället premierar företagens intressen framför högskolornas och universitetens, då får vi en värld som rör sig i expressfart mot sin egen undergång. Båda är precis lika viktiga!
Vi står inför ett val här, och det handlar inte om att välja mellan bildning ELLER praktisk kunskap, inte heller om ett val mellan naturvetenskap eller humaniora. Och det handlar inte om att välja att satsa på högskolorna eller näringslivet. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i, nu och sedan. Det handlar om vilket samhälle våra barn och barnbarn ska leva i. Framtiden börjar och dess förutsättningar skapas nu. Vad som riskeras om vi väljer fel väg är jordens och mänsklighetens långsiktiga överlevnad.
Framtiden för mänskligheten handlar inte om att välja mellan humaniora eller naturvetenskap, mellan kvalitativa eller kvantitativa kunskaper, mjuka eller hårda kunskaper. Världen är ingen dikotomin, den är och blir till i och genom relationer. Relationer och möten mellan aktörer som besitter olika kompetenser. Och alla kunskaper/kompetenser är lika mycket värda. Varken filosofer eller ingenjörer, ensamma, sitter inne med lösningen på samhällets eller världens problem, den växer fram i mötet mellan deras och andras respektive kompetenser.
Svaret på frågan om vad vi ska satsa på är följande. Kombinationer av många olika kompetenser. Det är som sagt allas framtid som står på spel och för denna har alla ett gemensamt och ömsesidigt ansvar. Alla kunskaper, kompetenser och konstruktiva insatser är viktiga i och för arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.
Humanister och naturvetare, förenen eder. Och till politiker och andra med inflytande över ekonomi vill jag säga: lägg inte alla ägg i samma korg. Ingen vet vilka utmaningar framtiden kommer att ställa oss inför.
torsdag 22 september 2011
Forskningens minsta gemensamma nämnare, och nytta
Jag är forskare. Mina dagar fylls av forskning. Har nyligen blivit befordrad till docent. Och idag skall jag åka till en högstadieskola och tala om forskning, för elever som går i sjuan. Det ser jag fram emot. Jag gjorde det förra året, även då inom ramen för det EU-övergripande arrangemanget ForskarFredag. Att forska är mitt liv. Och att få arbeta med forskning är en ynnest.
Kunskap, forskning och vetenskap. Detta att veta. Är det entydiga ord? Gör alla forskare samma sak? Om man googlar på ordet forskning kan man lätt få den uppfattningen. Bilden man får och den bild jag möter (och ibland får brottas med/mot) är just den, att mina forskningsfrågor är av samma karaktär som till exempel medicinarnas, astronomernas eller paleontologernas. Inget kunde vara mer fel. Forskning ser olika ut inom alla ämnen.
Föreställningen om att forskning utgår från samma premisser överallt, att forskning och forskare svarar på samma typ av frågor överallt, den finns även inom vetenskapen. Även bland forskare finns det en vida spridd, förutfattad, mening om att forskare är ett arbete som ser, i princip, likadant ut oavsett vilket ämne man verkar inom. Tyvärr är det så. Det är fel.
Som kulturvetare förfogar jag inte över något laboratorium. Jag samlar inte belägg, och jag bevisar inte att det jag kommer fram till är sant. Det är inte så jag arbetar. Min forskning utgår från andra premisser och har andra mål, än, till exempel, forskarna som sysslar med cancerns gåta. Ändå är vi alla forskare, och vi bidrar alla i arbetet med att öka förståelsen för världen, samhället och vad det innebär att vara människa.
Att börja värdera olika vetenskaper är olyckligt. Kulturvetare behövs lika mycket som läkare och astronomer, men vi behövs till olika saker. Och om det saknas resurser kanske de flesta anser att forskning om sjukdomar är viktigare än forskning om medeltida versmått. Men alla behövs och bidrar, om än på olika sätt, till samhällsbygget.
Kunskap om kultur är viktig. För människor är inte biologiska robotar. Kultur påverkar. Kultur är miljön som arvet har att verka inom. Människan är både biologi och kultur. Och om vi slutar undersöka en av aspekterna förlorar vi kunskap och förståelse om helheten. Det skulle kunna leda till fatala felslut. Ingen tvekan om det.
Det som ställer till det för kulturvetare är att vi forskar om det alla känner igen och rör sig i dagligen och stundligen. Vi forskar inte om det som är fjärran, osynligt för blotta ögat eller det som kräver komplicerade matematiska tabeller och manövrer för att förstås. Kultur, kan man därför få för sig, är något enkelt och oproblematiskt. Det är ju så det ter sig, i vardagen. Kulturvetarens största utmaning är denna föreställning, att alla tror sig förstå och att vi bara krånglar till det när vi talar om makt, genus eller andra begrepp.
Kultur är minst lika svårt som fysik, och ibland lika gåtfullt som resterna efter utdöda civilisationer. Bara för att man lever mitt i den, eller troligen just därför, betyder inte att man förstår den. Vi lever lika mycket i biologin, men ingen skulle drömma om att tjafsa med en biolog bara för att det som sägs inte stämmer överens med hur det känns i magen. Talar man om kulturvetenskapliga resultat möter man ofta ifrågasättanden och motstånd. Man skjuter på budbäraren.
Kulturvetaren är lika mycket forskare som andra forskare. Vi forskar om och konstruerar verktyg för att se, förstå och hantera kultur. Det kräver andra metoder än klimatforskning. Den kanske viktigaste skillnaden är att kulturvetarens forskningsobjekt kan tala, läsa och reagera på resultaten. Vårt objekt återkopplar direkt, och förändras ständigt. Människor i samverkan följer inga lagar. Det är resultatet av kulturvetenskaplig forskning, inte ett problem. Det är förutsättningen för studier av kultur. Och det är precis därför som forskning om kultur är otroligt spännande, och viktigt.
All forskning är nyttig eller har i alla fall potential att bli. Inte per definition, inte alltid och det är ingen självklarhet att samhället ska bekosta all forskning. Men just eftersom världen, människornas värld, ser ut som den gör och just eftersom människor är som dom är så behövs forskning om kultur. Frågan är vilken roll vi ska spela i den symfoniorkester som akademin kan sägas utgöra. Vilket instrument är viktigast? Det är en fråga som är fel ställd. Alla behövs, men till olika saker, i olika sammanhang och på olika sätt. Det finns inte ett svar på den frågan.
Frågar ni mig säger jag att kulturvetenskap är otroligt viktigt. Men jag talar så klart i egen sak. Jag uppbär lön för att utföra kulturvetenskap, och den betalar mitt uppehälle. Klart kulturvetenskap blir viktigt då, för mig. Men är det viktigt för samhället. Jag anser det, och jag kan argumentera för min sak. Även om detta inte är platsen för det, just nu i alla fall. Om mina argument för mitt ämnes nytta och användbarhet går att läsa på andra ställen här på Flyktlinjer.
Om detta ska jag tala för sjundeklassare snart. Fast inte med ovanstående ord och argument. Det går inte. Hur gör man då? Hur möter man elever som just börjat förstå detta med kunskap, som precis har tillägnat sig ett språk för att hantera lite mer komplexa frågor och problem? Hur får man dem intresserade av forskning? Återväxten är viktig.
Det är en utmaning, minst lika stor komplex och viktig som forskningen om kultur. En rolig utmaning.
Kunskap, forskning och vetenskap. Detta att veta. Är det entydiga ord? Gör alla forskare samma sak? Om man googlar på ordet forskning kan man lätt få den uppfattningen. Bilden man får och den bild jag möter (och ibland får brottas med/mot) är just den, att mina forskningsfrågor är av samma karaktär som till exempel medicinarnas, astronomernas eller paleontologernas. Inget kunde vara mer fel. Forskning ser olika ut inom alla ämnen.
Föreställningen om att forskning utgår från samma premisser överallt, att forskning och forskare svarar på samma typ av frågor överallt, den finns även inom vetenskapen. Även bland forskare finns det en vida spridd, förutfattad, mening om att forskare är ett arbete som ser, i princip, likadant ut oavsett vilket ämne man verkar inom. Tyvärr är det så. Det är fel.
Som kulturvetare förfogar jag inte över något laboratorium. Jag samlar inte belägg, och jag bevisar inte att det jag kommer fram till är sant. Det är inte så jag arbetar. Min forskning utgår från andra premisser och har andra mål, än, till exempel, forskarna som sysslar med cancerns gåta. Ändå är vi alla forskare, och vi bidrar alla i arbetet med att öka förståelsen för världen, samhället och vad det innebär att vara människa.
Att börja värdera olika vetenskaper är olyckligt. Kulturvetare behövs lika mycket som läkare och astronomer, men vi behövs till olika saker. Och om det saknas resurser kanske de flesta anser att forskning om sjukdomar är viktigare än forskning om medeltida versmått. Men alla behövs och bidrar, om än på olika sätt, till samhällsbygget.
Kunskap om kultur är viktig. För människor är inte biologiska robotar. Kultur påverkar. Kultur är miljön som arvet har att verka inom. Människan är både biologi och kultur. Och om vi slutar undersöka en av aspekterna förlorar vi kunskap och förståelse om helheten. Det skulle kunna leda till fatala felslut. Ingen tvekan om det.
Det som ställer till det för kulturvetare är att vi forskar om det alla känner igen och rör sig i dagligen och stundligen. Vi forskar inte om det som är fjärran, osynligt för blotta ögat eller det som kräver komplicerade matematiska tabeller och manövrer för att förstås. Kultur, kan man därför få för sig, är något enkelt och oproblematiskt. Det är ju så det ter sig, i vardagen. Kulturvetarens största utmaning är denna föreställning, att alla tror sig förstå och att vi bara krånglar till det när vi talar om makt, genus eller andra begrepp.
Kultur är minst lika svårt som fysik, och ibland lika gåtfullt som resterna efter utdöda civilisationer. Bara för att man lever mitt i den, eller troligen just därför, betyder inte att man förstår den. Vi lever lika mycket i biologin, men ingen skulle drömma om att tjafsa med en biolog bara för att det som sägs inte stämmer överens med hur det känns i magen. Talar man om kulturvetenskapliga resultat möter man ofta ifrågasättanden och motstånd. Man skjuter på budbäraren.
Kulturvetaren är lika mycket forskare som andra forskare. Vi forskar om och konstruerar verktyg för att se, förstå och hantera kultur. Det kräver andra metoder än klimatforskning. Den kanske viktigaste skillnaden är att kulturvetarens forskningsobjekt kan tala, läsa och reagera på resultaten. Vårt objekt återkopplar direkt, och förändras ständigt. Människor i samverkan följer inga lagar. Det är resultatet av kulturvetenskaplig forskning, inte ett problem. Det är förutsättningen för studier av kultur. Och det är precis därför som forskning om kultur är otroligt spännande, och viktigt.
All forskning är nyttig eller har i alla fall potential att bli. Inte per definition, inte alltid och det är ingen självklarhet att samhället ska bekosta all forskning. Men just eftersom världen, människornas värld, ser ut som den gör och just eftersom människor är som dom är så behövs forskning om kultur. Frågan är vilken roll vi ska spela i den symfoniorkester som akademin kan sägas utgöra. Vilket instrument är viktigast? Det är en fråga som är fel ställd. Alla behövs, men till olika saker, i olika sammanhang och på olika sätt. Det finns inte ett svar på den frågan.
Frågar ni mig säger jag att kulturvetenskap är otroligt viktigt. Men jag talar så klart i egen sak. Jag uppbär lön för att utföra kulturvetenskap, och den betalar mitt uppehälle. Klart kulturvetenskap blir viktigt då, för mig. Men är det viktigt för samhället. Jag anser det, och jag kan argumentera för min sak. Även om detta inte är platsen för det, just nu i alla fall. Om mina argument för mitt ämnes nytta och användbarhet går att läsa på andra ställen här på Flyktlinjer.
Om detta ska jag tala för sjundeklassare snart. Fast inte med ovanstående ord och argument. Det går inte. Hur gör man då? Hur möter man elever som just börjat förstå detta med kunskap, som precis har tillägnat sig ett språk för att hantera lite mer komplexa frågor och problem? Hur får man dem intresserade av forskning? Återväxten är viktig.
Det är en utmaning, minst lika stor komplex och viktig som forskningen om kultur. En rolig utmaning.
onsdag 21 september 2011
Systemet, spriten, förnuftet och njutningars pris
Skulle egentligen förbereda morgondagens seminarium, men det får anstå en liten stund. Hittade ett exempel på ett debattknep som jag skrivit om tidigare, nämligen detta att tilltala dem man vill nå som rationella varelser. Och vem vill inte bli uppfattad som rationell och kapabel att råda över sitt eget liv. Alla vill vara det, och de flesta tror sig också vara, intelligenta. Motståndaren i debatten utmålas som någon som vill ta ifrån oss möjligheten att bestämma själva.
Per Ankersjö skriver idag på Brännpunkt om förslaget att Systembolaget skall erbjuda hemkörning av alkohol. Om det tycker Ankersjö inte, och han vill oss andra med på sin tankegång genom att använda det gamla tricket att tilltala oss som just intelligenta rationella varelser. Han skriver att han är en person som
Ni andra, ni som liksom jag har gjort saker ni ångrat och som vet med er att ni inte alltid, överallt är helt igenom rationella, ni skall få ta del av några funderingar kring detta med Systembolaget. Det står aldrig mellan totalförbud, eller lassez faire. Bilden är aldrig så svart-vit. Därför måste frågan angripas, utredas och diskuteras på helt andra sätt. Det går varken att vara för eller emot, och vilken ståndpunkt man än intar är den behäftad med konsekvenser.
Ståndpunkten som Ankersjö för fram här är cynisk på många sätt, om man tänker ett steg längre. Om man kan låta bli att smickras av det förföriska tilltalet. För det är till exempel inte upp till barnet att bestämma att pappa ska sluta supa och hjälpa till med läxorna. Det är heller inte upp till offret i en relation att bestämma att partnern ska sluta missbruka droger och upphöra med misshandeln. Dessutom dör många människor varje år på grund av förare som kör berusade. Är det upp till övriga trafikanter att inte befinna sig på vägarna när dessa är ute? Hur kan någon överhuvudtaget komma på tanken att var och en är sig själv nog? Den frågan är inte retorisk, snarare är den en av denna bloggs kanske viktigaste utgångspunkter.
Hur är det egentligen, hur står det till i Sverige. Jag och många med mig har insett att vi ännu inte på långa vägar har sett den fulla viden av skadeverkningar från den ökade alkoholkonsumtionen de senaste 20 åren. Sverige befinner sig på många sätt fortfarande i början av en tendens till ökande konsumtion. Men därmed inte sagt att jag menar att någon ska avstå från njutningar, tvärt om. Däremot både kan och bör man fundera över vilka njutningar man nyttjar och hur ofta man begagnar sig av dem.
Njutningar som skapas och förmedlas av och mellan människor som tar hand om varandra och som är beredda att ta ansvar för samtliga konsekvenser som dessa ger upphov till är just den typen av njutning som ryms inom min vision om ett gott liv för så många som möjligt. Njutningar som uppfattas av brukarna som så pass eftertraktade att de är värda att vänta på och att betala den fulla kostnaden för. Njutningar som produceras av passionerade människor med andra mål för ögonen än att enbart tjäna pengar. Sådana njutningar både kan och bör bejakas.
Och för att hjälpa till att uppnå ett sådant tillstånd är jag beredd att underkasta mig regleringar som gör att jag uteslutande kan handla alkohol på Systembolaget eller något motsvarande, och jag är också beredd att avstå från kronorna jag kan tjäna på att köpa ”billig” alkohol. Jag gör det i solidaritet med både de individer som (kanske utan att ens veta om det själva) är på väg in i ett missbruk och de som redan har problem och som blir hjälpta av att alkohol inte säljs överallt, dygnet runt.
Det är ett sätt att ta ansvar. Med en sådan inställning öppnas möjligheter till utarbetande av en alkoholpolitik som förs i solidaritet med såväl vanliga brukare, vilka inte har några problem med alkohol, som med missbrukare och nyktra alkoholister. Och med solidaritet menas här en insikt om att alla människor inom ett samhälle är ömsesidigt beroende av varandra.
Ingen människa eller någon annan betydelsefull aktör kan betraktas som en isolerad ö.
Per Ankersjö skriver idag på Brännpunkt om förslaget att Systembolaget skall erbjuda hemkörning av alkohol. Om det tycker Ankersjö inte, och han vill oss andra med på sin tankegång genom att använda det gamla tricket att tilltala oss som just intelligenta rationella varelser. Han skriver att han är en person som
utgår från att människor är förnuftiga och kloka, och som snarare oroar sig för den restriktiva alkoholpolitikens baksida i form av organiserad brottslighet, smuggelsprit och hembränt, borde jag kanske välkomna Gerger och Hamiltons förslag. Det innebär ju trots allt en liten uppluckring av dagens rigida alkoholpolitik och en ökad tillgänglighet för människor, som man faktiskt får förutsätta är kloka och förnuftiga. Men eftersom själva föresatsen snarare är att förstärka systembolagets position genom att slå ut den lilla form av mångfald som finns på området är detta ingenting jag direkt hoppar jämfota över.Om motparten, det förhatliga, statliga monopolet, Systembolaget skriver han följande.
Förslaget ger därmed uttryck för ett bolag och en handfull systemkramare som gått på myten om sin egen förträfflighet så till den milda grad att man till och med imiterar det som man tidigare pekat ut som ett hot – allt för att motivera sin egen existens. Det bevisar också med all önskvärd tydlighet att alkoholmonopolet går i otakt med tiden.Vem ska man hålla på, efter denna polariserade genomgång? Svaret är givet. Ankersjö, som vill uppfattas som klok och förståndig. En som tilltalar oss med respekt och som utgår från logik och beprövad erfarenhet i sin argumentation, till skillnad från dem som kommit på den befängda idén att staten ska ha monopol på försäljningen av alkohol. Han presenterar följande lösning på problemet.
Vi borde alltså inte diskutera hur man kan ytterligare cementera systembolagets förmynderi, utan hur vi kan låta småskaliga producenter på landsbygden, serviceorienterade nischföretag och vardagsfrihet få ta plats i alkoholpolitiken. Det skulle vara något att motivera ett jämfotahopp med. Men fram till dess tror jag det är bäst att behålla båda fötterna på jorden och betrakta systembolagets kundfrieri med nyktra ögon.Här målas bilden av den lilla röda stugan i skogsbrynet upp. En idyll. Det finns väl inget hotfullt här? I alla fall inte för oss som är intelligenta, och som i varje läge beter oss rationellt. För det gör vi väl, alltid. Eller hur? Alla, alltid? Ingen av oss som tilltalas här har någonsin gjort något vi ångrat senare, på ren känsla? Den som ärligt kan svara nej på dessa frågor kan sluta läsa nu.
Ni andra, ni som liksom jag har gjort saker ni ångrat och som vet med er att ni inte alltid, överallt är helt igenom rationella, ni skall få ta del av några funderingar kring detta med Systembolaget. Det står aldrig mellan totalförbud, eller lassez faire. Bilden är aldrig så svart-vit. Därför måste frågan angripas, utredas och diskuteras på helt andra sätt. Det går varken att vara för eller emot, och vilken ståndpunkt man än intar är den behäftad med konsekvenser.
Ståndpunkten som Ankersjö för fram här är cynisk på många sätt, om man tänker ett steg längre. Om man kan låta bli att smickras av det förföriska tilltalet. För det är till exempel inte upp till barnet att bestämma att pappa ska sluta supa och hjälpa till med läxorna. Det är heller inte upp till offret i en relation att bestämma att partnern ska sluta missbruka droger och upphöra med misshandeln. Dessutom dör många människor varje år på grund av förare som kör berusade. Är det upp till övriga trafikanter att inte befinna sig på vägarna när dessa är ute? Hur kan någon överhuvudtaget komma på tanken att var och en är sig själv nog? Den frågan är inte retorisk, snarare är den en av denna bloggs kanske viktigaste utgångspunkter.
Hur är det egentligen, hur står det till i Sverige. Jag och många med mig har insett att vi ännu inte på långa vägar har sett den fulla viden av skadeverkningar från den ökade alkoholkonsumtionen de senaste 20 åren. Sverige befinner sig på många sätt fortfarande i början av en tendens till ökande konsumtion. Men därmed inte sagt att jag menar att någon ska avstå från njutningar, tvärt om. Däremot både kan och bör man fundera över vilka njutningar man nyttjar och hur ofta man begagnar sig av dem.
Njutningar som skapas och förmedlas av och mellan människor som tar hand om varandra och som är beredda att ta ansvar för samtliga konsekvenser som dessa ger upphov till är just den typen av njutning som ryms inom min vision om ett gott liv för så många som möjligt. Njutningar som uppfattas av brukarna som så pass eftertraktade att de är värda att vänta på och att betala den fulla kostnaden för. Njutningar som produceras av passionerade människor med andra mål för ögonen än att enbart tjäna pengar. Sådana njutningar både kan och bör bejakas.
Och för att hjälpa till att uppnå ett sådant tillstånd är jag beredd att underkasta mig regleringar som gör att jag uteslutande kan handla alkohol på Systembolaget eller något motsvarande, och jag är också beredd att avstå från kronorna jag kan tjäna på att köpa ”billig” alkohol. Jag gör det i solidaritet med både de individer som (kanske utan att ens veta om det själva) är på väg in i ett missbruk och de som redan har problem och som blir hjälpta av att alkohol inte säljs överallt, dygnet runt.
Det är ett sätt att ta ansvar. Med en sådan inställning öppnas möjligheter till utarbetande av en alkoholpolitik som förs i solidaritet med såväl vanliga brukare, vilka inte har några problem med alkohol, som med missbrukare och nyktra alkoholister. Och med solidaritet menas här en insikt om att alla människor inom ett samhälle är ömsesidigt beroende av varandra.
Ingen människa eller någon annan betydelsefull aktör kan betraktas som en isolerad ö.
Högskolan Väst och det arbetsintegrerade lärandet
Två intensiva dagar där frågan om Arbetsintegrerat lärande stötts och blötts är till ända. Dags att summera intrycken, på ett lite mer sansat och heltäckande sätt. Tidigare bloggposter på temat var mer ögonblicksbilder. Och som alltid gäller för sådana att de präglas av känslan just där och just då. AIL har kommit att bli en allt viktigare fråga för mig, och som ett resultat av det arbete och den tid jag investerat i projektet blir det oundvikligen som så att det som händer med AIL, det påverkar mig och min tro på framtiden. När det rör sig i den riktning jag vill, då mår jag bra, och när det drar åt annat håll då mår jag dåligt (om jag extrapolerar lite).
Tankarna här är mitt samlade intryck från båda dagarna, det som står här är det jag tar tar avstamp i inför fortsättningen. Även om jag tvivlade på projektet mer än en gång under dagarna är det med en ökad tro på att vi, på det stora hela, är på rätt väg. Det ligger i sakens natur att skapandet av något helt nytt aldrig kan vara enkelt. AIL, så som det är formulerat av oss som ansvarar för forskningen, är ett inkluderande och öppet sökande koncept. Konstigt vore det då om alla drog åt samma håll.
Men med det sagt finns det ändå några kriterier som måste uppfyllas för att det som görs i namn av AIL skall kunna sägas vara AIL. Om det har jag några tankar som jag vill förmedla. För det första måste det vara nytt, utan att här bestämma vad det nya är. Annars är det något annat man sysslar med. Det går inte bara att byta rubrik och fortsätta tuffa på i gamla hjulspår. Vill man utföra traditionell forskning om arbetsliv, eller om lärande, då får man söka sig till andra fora. Ämnena Pedagogik och Arbetsvetenskap finns redan. AIL handlar om att förhålla sig till och undersöka arbete och lärande (i vid bemärkelse av båda begreppen) i relation till varandra. AIL handlar om det som händer i mötet mellan dessa båda aspekter av mänskligt liv. Inte om det ena, eller det andra, utan om båda, samtidigt. Arbete (i vid bemärkelse) OCH lärande/kunskap (också i vid bemärkelse), det är AIL. Två aspekter av samhället, interagerande
Högskolan Väst har fått i uppdrag av regeringen att utveckla former för AIL. Uppgiften är att skapa, och undersöka förutsättningarna för detta skapande av, något helt nytt i utbildnings och forskningssammanhang. Frågan om vad AIL är, den är därför felställd. AIL blir det vi gör det till, det är vad som håller på att utvecklas, mitt framför ögonen på os, här och nu. Det går därför inte att förhålla sig passiv till begreppet, eller ännu värre klaga på det. För att det man gör eller söker pengar för skall kunna omtalas i termer av AIL måste man kunna visa vad som är nytt! Detta innebär att det inte går att kritisera AIL för något, det går bara att kasta sig in i projektet med liv och lust för att i och genom sitt arbete försöka fylla begreppet med ett innehåll man kan stå för. Det ser jag som en central aspekt av AIL. Det blir till genom att många möts och brottas med dess innehåll. AIL växer underifrån, i och genom kollektivets samlade insatser.
Två kända saker, i kombination = Ny-tänkande. AIL kan således sägas vara ett emergent fenomen. En process som försiggår på en annan skalnivå än den där arbete å ena sidan, och lärande å andra, blir till. Det nya är KOMBINATIONEN och fokus på det som sker i mötet mellan, ifråga om makt, likvärdiga, aktörer. AIL är det som sker i mellanrummen mellan aktörerna i processer där ingen part tillåts ta över. Är man orolig för, till exempel, näringslivet, profithungern, eller marknadiseringing, vilket är berättigat och helt oproblematiskt. Oroar man sig för att sådana krafter skall ta över, då har man ett ansvar att jobba för att hitta metoder för att hindra dessa krafter från att ta över. Balans mellan aktörerna som skall mötas är kärnan i AIL. Att kritisera leder ingen vart, här finns bara olika vägar framåt.
AIL är eller blir härigenom något som inte går att definiera. AIL kan heller inte beställas fram, det går inte att tala om i termer av något bestämt. AIL är inget resultat, det är vägen fram till resultatet. Det handlar om att släppa kontroll, inte om att ta kontroll. Det handlar om att sätta igång och levandehålla, inte om att styra och uppnå mål. Vägen är målet, processen är resultatet.
Det är så jag tänker. AIL går på tvärs mot hur man brukat arbeta, både inom akademin och i arbetslivet. Att utveckla former för arbetsintegrerat lärande handlar om att bryta ny mark, det är det enda man vet. Det måste vara något nytt. Inte något gammalt i nya kläder. Det handlar om arbete och det handlar om lärande och kunskap, men på nya sätt. AIL förändrar såväl arbetslivet som akademin.
Så fort man faller in i gamla banor, så fort man hamnat på trygg mark, då är det reguljär vetenskap man sysslar med. Inte AIL. Det skulle kunna vara ett slags checklista för att kontrollera att det är AIL man utför. Emergens handlar om något som försiggår på en skalnivå över den där de ingående delarna finns. Därför tycker jag att det är väldigt spännande, detta att få vara med och bygga något nytt och unikt. För att komma dithän krävs nya metoder och nya förhållningssätt. Och där är vi inte ännu, men vi har kommit en god bit på vägen dit. Det inser jag med lite perspektiv på två givande (men jobbiga) dagar på Smögen. Inspirerad och full med tillförsikt konstaterar jag stolt och tacksamt att jag får vara med och skriva historia.
AIL har potential att vara det verktyg som behövs för att bygga en ny värld, ett nytt och mer långsiktigt hållbart samhälle. Än återstår som sagt mycket arbete innan vi är där, men det ser hoppfullt ut. Och eftersom målet är själva vägen dit, är det bara att glädjas, här och nu. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare arbete än detta. Anledningarna till det är många, men den viktigaste tror jag är att resultatet av det vetenskapliga arbetet är direkt användbart. AIL är nyttigt, för samhället och för alla som lever i det.
Detta med nytta får avrunda bloggposten som redan är väl lång. Nytta är ett kontroversiellt ord inom akademin. Det förknippas med marknaden, med profit. Men det är bara en illvillig tolkning av innebörden i ordet nytta. Att tolka det så är partipolitiskt ideologiskt och handlar om gränsdragningsarbete. Ingen har lyckats förklara för mig hur eller varför nytta, per definition, skulle vara farligt. Och forskare som inte kan eller vill ens försöka förklara på vilket sätt deras arbete är nyttigt/användbart har jag svårt att förstå och respektera. Vi går nu, som det verkar in i en djup och allvarlig kris, inte bara i Trollhättan, eller Sverige, utan världsekonomin. Och att då på allvar framhärda i sina krav på att inte behöva definiera på vilka sätt man tänker sig att det arbete (som man uppbär lön för från det allmänna) och den kunskap man producerar är nyttigt/användbart, det är snudd på arrogant. Tänker man så bör man fundera på om man verkligen är en del av samhället, eller om det inte i själva verket är så att man står över det.
AIL plockar ner forskarna från sina elfenbenstorn, samtidigt som det utmanar näringslivet. Det är i allra högsta grad kritisk forskning. Och den är samhällsnyttigt. Välkommen med på tåget, alla ni som vill bryta ny mark. Alla ni som vill vara med och skapa ett nytt och mer långsiktigt hållbart samhälle. Det är en spännande framtid vi går till mötes, en inspirerande väg att färdas på.
Högskolan Väst is the place to be!
Tankarna här är mitt samlade intryck från båda dagarna, det som står här är det jag tar tar avstamp i inför fortsättningen. Även om jag tvivlade på projektet mer än en gång under dagarna är det med en ökad tro på att vi, på det stora hela, är på rätt väg. Det ligger i sakens natur att skapandet av något helt nytt aldrig kan vara enkelt. AIL, så som det är formulerat av oss som ansvarar för forskningen, är ett inkluderande och öppet sökande koncept. Konstigt vore det då om alla drog åt samma håll.
Men med det sagt finns det ändå några kriterier som måste uppfyllas för att det som görs i namn av AIL skall kunna sägas vara AIL. Om det har jag några tankar som jag vill förmedla. För det första måste det vara nytt, utan att här bestämma vad det nya är. Annars är det något annat man sysslar med. Det går inte bara att byta rubrik och fortsätta tuffa på i gamla hjulspår. Vill man utföra traditionell forskning om arbetsliv, eller om lärande, då får man söka sig till andra fora. Ämnena Pedagogik och Arbetsvetenskap finns redan. AIL handlar om att förhålla sig till och undersöka arbete och lärande (i vid bemärkelse av båda begreppen) i relation till varandra. AIL handlar om det som händer i mötet mellan dessa båda aspekter av mänskligt liv. Inte om det ena, eller det andra, utan om båda, samtidigt. Arbete (i vid bemärkelse) OCH lärande/kunskap (också i vid bemärkelse), det är AIL. Två aspekter av samhället, interagerande
Högskolan Väst har fått i uppdrag av regeringen att utveckla former för AIL. Uppgiften är att skapa, och undersöka förutsättningarna för detta skapande av, något helt nytt i utbildnings och forskningssammanhang. Frågan om vad AIL är, den är därför felställd. AIL blir det vi gör det till, det är vad som håller på att utvecklas, mitt framför ögonen på os, här och nu. Det går därför inte att förhålla sig passiv till begreppet, eller ännu värre klaga på det. För att det man gör eller söker pengar för skall kunna omtalas i termer av AIL måste man kunna visa vad som är nytt! Detta innebär att det inte går att kritisera AIL för något, det går bara att kasta sig in i projektet med liv och lust för att i och genom sitt arbete försöka fylla begreppet med ett innehåll man kan stå för. Det ser jag som en central aspekt av AIL. Det blir till genom att många möts och brottas med dess innehåll. AIL växer underifrån, i och genom kollektivets samlade insatser.
Två kända saker, i kombination = Ny-tänkande. AIL kan således sägas vara ett emergent fenomen. En process som försiggår på en annan skalnivå än den där arbete å ena sidan, och lärande å andra, blir till. Det nya är KOMBINATIONEN och fokus på det som sker i mötet mellan, ifråga om makt, likvärdiga, aktörer. AIL är det som sker i mellanrummen mellan aktörerna i processer där ingen part tillåts ta över. Är man orolig för, till exempel, näringslivet, profithungern, eller marknadiseringing, vilket är berättigat och helt oproblematiskt. Oroar man sig för att sådana krafter skall ta över, då har man ett ansvar att jobba för att hitta metoder för att hindra dessa krafter från att ta över. Balans mellan aktörerna som skall mötas är kärnan i AIL. Att kritisera leder ingen vart, här finns bara olika vägar framåt.
AIL är eller blir härigenom något som inte går att definiera. AIL kan heller inte beställas fram, det går inte att tala om i termer av något bestämt. AIL är inget resultat, det är vägen fram till resultatet. Det handlar om att släppa kontroll, inte om att ta kontroll. Det handlar om att sätta igång och levandehålla, inte om att styra och uppnå mål. Vägen är målet, processen är resultatet.
Det är så jag tänker. AIL går på tvärs mot hur man brukat arbeta, både inom akademin och i arbetslivet. Att utveckla former för arbetsintegrerat lärande handlar om att bryta ny mark, det är det enda man vet. Det måste vara något nytt. Inte något gammalt i nya kläder. Det handlar om arbete och det handlar om lärande och kunskap, men på nya sätt. AIL förändrar såväl arbetslivet som akademin.
Så fort man faller in i gamla banor, så fort man hamnat på trygg mark, då är det reguljär vetenskap man sysslar med. Inte AIL. Det skulle kunna vara ett slags checklista för att kontrollera att det är AIL man utför. Emergens handlar om något som försiggår på en skalnivå över den där de ingående delarna finns. Därför tycker jag att det är väldigt spännande, detta att få vara med och bygga något nytt och unikt. För att komma dithän krävs nya metoder och nya förhållningssätt. Och där är vi inte ännu, men vi har kommit en god bit på vägen dit. Det inser jag med lite perspektiv på två givande (men jobbiga) dagar på Smögen. Inspirerad och full med tillförsikt konstaterar jag stolt och tacksamt att jag får vara med och skriva historia.
AIL har potential att vara det verktyg som behövs för att bygga en ny värld, ett nytt och mer långsiktigt hållbart samhälle. Än återstår som sagt mycket arbete innan vi är där, men det ser hoppfullt ut. Och eftersom målet är själva vägen dit, är det bara att glädjas, här och nu. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare arbete än detta. Anledningarna till det är många, men den viktigaste tror jag är att resultatet av det vetenskapliga arbetet är direkt användbart. AIL är nyttigt, för samhället och för alla som lever i det.
Detta med nytta får avrunda bloggposten som redan är väl lång. Nytta är ett kontroversiellt ord inom akademin. Det förknippas med marknaden, med profit. Men det är bara en illvillig tolkning av innebörden i ordet nytta. Att tolka det så är partipolitiskt ideologiskt och handlar om gränsdragningsarbete. Ingen har lyckats förklara för mig hur eller varför nytta, per definition, skulle vara farligt. Och forskare som inte kan eller vill ens försöka förklara på vilket sätt deras arbete är nyttigt/användbart har jag svårt att förstå och respektera. Vi går nu, som det verkar in i en djup och allvarlig kris, inte bara i Trollhättan, eller Sverige, utan världsekonomin. Och att då på allvar framhärda i sina krav på att inte behöva definiera på vilka sätt man tänker sig att det arbete (som man uppbär lön för från det allmänna) och den kunskap man producerar är nyttigt/användbart, det är snudd på arrogant. Tänker man så bör man fundera på om man verkligen är en del av samhället, eller om det inte i själva verket är så att man står över det.
AIL plockar ner forskarna från sina elfenbenstorn, samtidigt som det utmanar näringslivet. Det är i allra högsta grad kritisk forskning. Och den är samhällsnyttigt. Välkommen med på tåget, alla ni som vill bryta ny mark. Alla ni som vill vara med och skapa ett nytt och mer långsiktigt hållbart samhälle. Det är en spännande framtid vi går till mötes, en inspirerande väg att färdas på.
Högskolan Väst is the place to be!
tisdag 20 september 2011
Riv murar och lyssna. Kritisera inte!
Vattentäta skott. Överallt finns utryck för och exempel på detta, strävan efter att upprätthålla gränser är stark och tydlig. Om man bara lärt sig se detta. Och när man väl lärt sig se, ser man det överallt. Gränsvakterna är inte alltid, kanske till och med sällan, medvetna om att det är just vad man är. Bevakare av demarkationslinjer.
Uttrycken är många, exemplen otaliga. Rättning i leden. Intellektuell rensning, skulle man kunna tala om. Tänker man så blir det otäckt och väcker associationer som inte hör hemma inom akademin. Ändå finns gränsbevakningen där, ofta tyst och omtalad i andra termer. I namn av värnande av vetenskapen dödas dagligen en hel massa konstruktiva och användbara frön till idéer som hade kunnat komma till allmänhetens och samhällets nytta. Akademin är inte en plats för höga och fria tankar, det är en plats där mer av samma skapas och sprids. Så tänker jag i mina mörkaste stunder.
Arbetslivet, eller snarare näringslivet är en samhällelig arena som det upprätthålls gränser mot, inom delar av akademin. Det finns en beröringsskräck för näringslivet och allt som det står för. Ett utbrett motstånd mot och en rädsla för att ha något med näringslivet att göra. Pengar behövs för att forska, men det är skillnad på pengar och pengar. Pengar från näringslivet är blodspengar för en del akademiker. Och gränsen måste till varje pris upprätthållas.
Allt detta skulle AIL kunna vara ett verktyg för att förhålla sig till. Men då måste beröringsskräcken bearbetas. Det är inget axiom att pengar från näringslivet leder till att man säljer ut sig och sitt kritiska tänkande. Tvärt om tror jag att det är just pengar från näringslivet som behövs. Alla har, vill ha, eller har haft ett arbete. Det kan inte vara ett problem.
Näringslivet är lika viktigt som akademin, för samhället (så som det ser ut och samhället är organiserat, på gott och ont). Och att upprätthålla gränser vore därför förödande. Vad som behövs är arenor för möten. Förutsättningslösa möten. Möten där kompetenser kan mötas. Och den kanske viktigaste kompetensen som finns inom akademin är förmågan till kritiskt tänkande.
Tyvärr blandas detta tänkande, häpnadsväckande ofta för att vara inom akademin (landets högst utbildade och mest kompetenta medborgare) ihop med kritik. Det finns en fundamental skillnad mellan att vara kritisk och att kritisera. Kritiken mot näringslivet och det som händer på arbetsmarknaden, inom delar av akademin, leder ingen vart. Den är kontraproduktiv och vidgar klyftan mellan akademin och resten av samhället. Akademin riskerar att marginaliseras, alternativt degraderas till utfärdade av examensbevis, av denna inställning.
God forskning, forskning som leder till långsiktig hållbarhet, måste utföras i samarbete med och i en anda av ömsesidig respekt för varandra. Och för det krävs förmågan att tänka kritiskt. Att kritisera leder i motsatt riktning. Har man en gång sett detta är det frustrerande att tvingas verka i och anpassa sig till det klimatet, för att överhuvudtaget få möjlighet att bedriva den forskning man tror på och vet bär på frön till vägar mot hållbar utveckling.
Den frustrationen kommer just nu upp till ytan. Den jobbar jag med. Vill inte bli bitter och överge det jag tror på. Vill inte isolera mig. Det finns en hel massa problem inom näringslivet och marknadiseringingen av allt fler samhällssektorer ger upphov till negativa konsekvenser. Men enda sättet att verka för förändring är att mötas, att lära känna aktörerna man samarbetar med. För samarbeta måste man, inte bekämpa. Lyssna, kritiskt, och upprätthålla sin integritet. Gör man det kan man riva murarna, kan man öka förståelsen, kan man förändra från grunden, i realtid. Det är andemeningen i AIL, för mig.
Det är vägen fram. Ett långsiktigt hållbart samhälle blir till i och genom interaktion mellan en lång rad olika aktörer. Ett långsiktigt hållbart samhälle kan aldrig växa fram bakom murar, bara genom respektfulla, lyssnande möten och en ömsesidig önskan om att förstå hur man kan lära sig dra åt samma håll.
AIL skulle kunna bli något himla bra. Det finns potential. Men mer av samma är fel väg att gå. Kritik leder bort från vägen mot långsiktig hållbarhet. AIL är inget, det blir till i arbetet med att utveckla (nya) former för lärande. Liksom arbetslivet, det är inte, det blir till, i och genom många aktörers handlande. Och i det blivandet måste akademin engagera sig, inte fjärma sig.
Låt oss mötas. Låt oss sammanföra våra respektive kompetenser. Låt oss se vad som är möjligt att uppnå. Det är inte lätt, men det var det heller inte att skicka människor till månen. Att det är svårt kan och får aldrig vara skälet till att inte försöka.
Uttrycken är många, exemplen otaliga. Rättning i leden. Intellektuell rensning, skulle man kunna tala om. Tänker man så blir det otäckt och väcker associationer som inte hör hemma inom akademin. Ändå finns gränsbevakningen där, ofta tyst och omtalad i andra termer. I namn av värnande av vetenskapen dödas dagligen en hel massa konstruktiva och användbara frön till idéer som hade kunnat komma till allmänhetens och samhällets nytta. Akademin är inte en plats för höga och fria tankar, det är en plats där mer av samma skapas och sprids. Så tänker jag i mina mörkaste stunder.
Arbetslivet, eller snarare näringslivet är en samhällelig arena som det upprätthålls gränser mot, inom delar av akademin. Det finns en beröringsskräck för näringslivet och allt som det står för. Ett utbrett motstånd mot och en rädsla för att ha något med näringslivet att göra. Pengar behövs för att forska, men det är skillnad på pengar och pengar. Pengar från näringslivet är blodspengar för en del akademiker. Och gränsen måste till varje pris upprätthållas.
Allt detta skulle AIL kunna vara ett verktyg för att förhålla sig till. Men då måste beröringsskräcken bearbetas. Det är inget axiom att pengar från näringslivet leder till att man säljer ut sig och sitt kritiska tänkande. Tvärt om tror jag att det är just pengar från näringslivet som behövs. Alla har, vill ha, eller har haft ett arbete. Det kan inte vara ett problem.
Näringslivet är lika viktigt som akademin, för samhället (så som det ser ut och samhället är organiserat, på gott och ont). Och att upprätthålla gränser vore därför förödande. Vad som behövs är arenor för möten. Förutsättningslösa möten. Möten där kompetenser kan mötas. Och den kanske viktigaste kompetensen som finns inom akademin är förmågan till kritiskt tänkande.
Tyvärr blandas detta tänkande, häpnadsväckande ofta för att vara inom akademin (landets högst utbildade och mest kompetenta medborgare) ihop med kritik. Det finns en fundamental skillnad mellan att vara kritisk och att kritisera. Kritiken mot näringslivet och det som händer på arbetsmarknaden, inom delar av akademin, leder ingen vart. Den är kontraproduktiv och vidgar klyftan mellan akademin och resten av samhället. Akademin riskerar att marginaliseras, alternativt degraderas till utfärdade av examensbevis, av denna inställning.
God forskning, forskning som leder till långsiktig hållbarhet, måste utföras i samarbete med och i en anda av ömsesidig respekt för varandra. Och för det krävs förmågan att tänka kritiskt. Att kritisera leder i motsatt riktning. Har man en gång sett detta är det frustrerande att tvingas verka i och anpassa sig till det klimatet, för att överhuvudtaget få möjlighet att bedriva den forskning man tror på och vet bär på frön till vägar mot hållbar utveckling.
Den frustrationen kommer just nu upp till ytan. Den jobbar jag med. Vill inte bli bitter och överge det jag tror på. Vill inte isolera mig. Det finns en hel massa problem inom näringslivet och marknadiseringingen av allt fler samhällssektorer ger upphov till negativa konsekvenser. Men enda sättet att verka för förändring är att mötas, att lära känna aktörerna man samarbetar med. För samarbeta måste man, inte bekämpa. Lyssna, kritiskt, och upprätthålla sin integritet. Gör man det kan man riva murarna, kan man öka förståelsen, kan man förändra från grunden, i realtid. Det är andemeningen i AIL, för mig.
Det är vägen fram. Ett långsiktigt hållbart samhälle blir till i och genom interaktion mellan en lång rad olika aktörer. Ett långsiktigt hållbart samhälle kan aldrig växa fram bakom murar, bara genom respektfulla, lyssnande möten och en ömsesidig önskan om att förstå hur man kan lära sig dra åt samma håll.
AIL skulle kunna bli något himla bra. Det finns potential. Men mer av samma är fel väg att gå. Kritik leder bort från vägen mot långsiktig hållbarhet. AIL är inget, det blir till i arbetet med att utveckla (nya) former för lärande. Liksom arbetslivet, det är inte, det blir till, i och genom många aktörers handlande. Och i det blivandet måste akademin engagera sig, inte fjärma sig.
Låt oss mötas. Låt oss sammanföra våra respektive kompetenser. Låt oss se vad som är möjligt att uppnå. Det är inte lätt, men det var det heller inte att skicka människor till månen. Att det är svårt kan och får aldrig vara skälet till att inte försöka.