Högskolan Väst och det arbetsintegrerade lärandet

Två intensiva dagar där frågan om Arbetsintegrerat lärande stötts och blötts är till ända. Dags att summera intrycken, på ett lite mer sansat och heltäckande sätt. Tidigare bloggposter på temat var mer ögonblicksbilder. Och som alltid gäller för sådana att de präglas av känslan just där och just då. AIL har kommit att bli en allt viktigare fråga för mig, och som ett resultat av det arbete och den tid jag investerat i projektet blir det oundvikligen som så att det som händer med AIL, det påverkar mig och min tro på framtiden. När det rör sig i den riktning jag vill, då mår jag bra, och när det drar åt annat håll då mår jag dåligt (om jag extrapolerar lite).

Tankarna här är mitt samlade intryck från båda dagarna, det som står här är det jag tar tar avstamp i inför fortsättningen. Även om jag tvivlade på projektet mer än en gång under dagarna är det med en ökad tro på att vi, på det stora hela, är på rätt väg. Det ligger i sakens natur att skapandet av något helt nytt aldrig kan vara enkelt. AIL, så som det är formulerat av oss som ansvarar för forskningen, är ett inkluderande och öppet sökande koncept. Konstigt vore det då om alla drog åt samma håll.

Men med det sagt finns det ändå några kriterier som måste uppfyllas för att det som görs i namn av AIL skall kunna sägas vara AIL. Om det har jag några tankar som jag vill förmedla. För det första måste det vara nytt, utan att här bestämma vad det nya är. Annars är det något annat man sysslar med. Det går inte bara att byta rubrik och fortsätta tuffa på i gamla hjulspår. Vill man utföra traditionell forskning om arbetsliv, eller om lärande, då får man söka sig till andra fora. Ämnena Pedagogik och Arbetsvetenskap finns redan. AIL handlar om att förhålla sig till och undersöka arbete och lärande (i vid bemärkelse av båda begreppen) i relation till varandra. AIL handlar om det som händer i mötet mellan dessa båda aspekter av mänskligt liv. Inte om det ena, eller det andra, utan om båda, samtidigt. Arbete (i vid bemärkelse) OCH lärande/kunskap (också i vid bemärkelse), det är AIL. Två aspekter av samhället, interagerande

Högskolan Väst har fått i uppdrag av regeringen att utveckla former för AIL. Uppgiften är att skapa, och undersöka förutsättningarna för detta skapande av, något helt nytt i utbildnings och forskningssammanhang. Frågan om vad AIL är, den är därför felställd. AIL blir det vi gör det till, det är vad som håller på att utvecklas, mitt framför ögonen på os, här och nu. Det går därför inte att förhålla sig passiv till begreppet, eller ännu värre klaga på det. För att det man gör eller söker pengar för skall kunna omtalas i termer av AIL måste man kunna visa vad som är nytt! Detta innebär att det inte går att kritisera AIL för något, det går bara att kasta sig in i projektet med liv och lust för att i och genom sitt arbete försöka fylla begreppet med ett innehåll man kan stå för. Det ser jag som en central aspekt av AIL. Det blir till genom att många möts och brottas med dess innehåll. AIL växer underifrån, i och genom kollektivets samlade insatser.

Två kända saker, i kombination = Ny-tänkande. AIL kan således sägas vara ett emergent fenomen. En process som försiggår på en annan skalnivå än den där arbete å ena sidan, och lärande å andra, blir till. Det nya är KOMBINATIONEN och fokus på det som sker i mötet mellan, ifråga om makt, likvärdiga, aktörer. AIL är det som sker i mellanrummen mellan aktörerna i processer där ingen part tillåts ta över. Är man orolig för, till exempel, näringslivet, profithungern, eller marknadiseringing, vilket är berättigat och helt oproblematiskt. Oroar man sig för att sådana krafter skall ta över, då har man ett ansvar att jobba för att hitta metoder för att hindra dessa krafter från att ta över. Balans mellan aktörerna som skall mötas är kärnan i AIL. Att kritisera leder ingen vart, här finns bara olika vägar framåt.

AIL är eller blir härigenom något som inte går att definiera. AIL kan heller inte beställas fram, det går inte att tala om i termer av något bestämt. AIL är inget resultat, det är vägen fram till resultatet. Det handlar om att släppa kontroll, inte om att ta kontroll. Det handlar om att sätta igång och levandehålla, inte om att styra och uppnå mål. Vägen är målet, processen är resultatet.

Det är så jag tänker. AIL går på tvärs mot hur man brukat arbeta, både inom akademin och i arbetslivet. Att utveckla former för arbetsintegrerat lärande handlar om att bryta ny mark, det är det enda man vet. Det måste vara något nytt. Inte något gammalt i nya kläder. Det handlar om arbete och det handlar om lärande och kunskap, men på nya sätt. AIL förändrar såväl arbetslivet som akademin.

Så fort man faller in i gamla banor, så fort man hamnat på trygg mark, då är det reguljär vetenskap man sysslar med. Inte AIL. Det skulle kunna vara ett slags checklista för att kontrollera att det är AIL man utför. Emergens handlar om något som försiggår på en skalnivå över den där de ingående delarna finns. Därför tycker jag att det är väldigt spännande, detta att få vara med och bygga något nytt och unikt. För att komma dithän krävs nya metoder och nya förhållningssätt. Och där är vi inte ännu, men vi har kommit en god bit på vägen dit. Det inser jag med lite perspektiv på två givande (men jobbiga) dagar på Smögen. Inspirerad och full med tillförsikt konstaterar jag stolt och tacksamt att jag får vara med och skriva historia.

AIL har potential att vara det verktyg som behövs för att bygga en ny värld, ett nytt och mer långsiktigt hållbart samhälle. Än återstår som sagt mycket arbete innan vi är där, men det ser hoppfullt ut. Och eftersom målet är själva vägen dit, är det bara att glädjas, här och nu. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare arbete än detta. Anledningarna till det är många, men den viktigaste tror jag är att resultatet av det vetenskapliga arbetet är direkt användbart. AIL är nyttigt, för samhället och för alla som lever i det.

Detta med nytta får avrunda bloggposten som redan är väl lång. Nytta är ett kontroversiellt ord inom akademin. Det förknippas med marknaden, med profit. Men det är bara en illvillig tolkning av innebörden i ordet nytta. Att tolka det så är partipolitiskt ideologiskt och handlar om gränsdragningsarbete. Ingen har lyckats förklara för mig hur eller varför nytta, per definition, skulle vara farligt. Och forskare som inte kan eller vill ens försöka förklara på vilket sätt deras arbete är nyttigt/användbart har jag svårt att förstå och respektera. Vi går nu, som det verkar in i en djup och allvarlig kris, inte bara i Trollhättan, eller Sverige, utan världsekonomin. Och att då på allvar framhärda i sina krav på att inte behöva definiera på vilka sätt man tänker sig att det arbete (som man uppbär lön för från det allmänna) och den kunskap man producerar är nyttigt/användbart, det är snudd på arrogant. Tänker man så bör man fundera på om man verkligen är en del av samhället, eller om det inte i själva verket är så att man står över det.

AIL plockar ner forskarna från sina elfenbenstorn, samtidigt som det utmanar näringslivet. Det är i allra högsta grad kritisk forskning. Och den är samhällsnyttigt. Välkommen med på tåget, alla ni som vill bryta ny mark. Alla ni som vill vara med och skapa ett nytt och mer långsiktigt hållbart samhälle. Det är en spännande framtid vi går till mötes, en inspirerande väg att färdas på.

Högskolan Väst is the place to be!