Om gränsen mellan forskning och politik. Fallet Gillberg.

Idag är det dags. Idag behandlar Europadomstolen Christopher Gillbergs fall, igen. Högsta instans, Grand Chamber, är man framme vid. Sedan går det inte att driva ärendet längre. Sedan 2006, då Gillberg dömdes första gången, har ärendet rullat i medierna (i dagens tidningar är detta en stor nyhet som än en gång engagerar: SvD, DN, SSvD) och diskuterats i forskarvärlden. Och hela tiden har det handlat om fel saker.

Gillberg må inneha titeln professor, men det han sysslat med angående ADHD/Damp har inget med forskning att göra, det är ren politik. Den saken står fullkomligt klar, för alla som verkligen vill se och förstå. Frågan må vara kontroversiell och ämnet river upp känslor. Men det som rullats upp för allmänheten under de senaste åren gynnar ingen. Varken de som Gillberg säger sig värna, eller forskningen, eller samhället. Alla, precis alla är förlorare, oavsett hur man dömer idag.

Enligt Gillberg handlar saken om sekretess, att han lovat dem som ingått i undersökningen anonymitet och att detta löfte varit viktigare för honom är det vetenskapliga kravet på transparens. Och för Svenska staten som är den andra parten i målet handlar det om likhet inför lagen. För mig är det obegripligt att ärendet kunnat valsa runt så länge och på så pass olika ställen som det nu gjort, och jag hoppas innerligt att frågan avgörs idag, en gång för alla, och sedan glöms bort. Allt hade kunnat lösas, enkelt, om Gillberg inte hade haft politiska mål och ambitioner med sin "forskning." Han har uppenbarligen inte varit intresserad av ämnets forskningsmässiga aspekter, bara av dess politiska sidor. Han har velat hjälpa föräldrar till barn som inte fått den hjälp de anser sig kunna kräva, och målet med arbetet har inte varit att undersöka, utan att med hjälp av forskningens anseende tvinga politikerna att öppna plånböckerna. Om man hårdrar och förenklar.

Tycker detta borde uppmärksammas mer. För ärendet hade inte behövt bli just ett ärende, om Gillberg gjort som alla andra forskare. Anonymiserat materialet. Allt började när Eva Kärfve ville granska underlaget för Gillbergs kontroversiella forskningsresultat. Om det hade varit anonymiserat, vilket är en självklarhet för alla forskare, då hade materialet kunnat lämnats ut, utan problem. Dessutom är det så att Kärfve också är forskare, och bara för att hon får ta del av materialet betyder inte att hon har rätt att sprida personuppgifter. Individerna är aldrig viktiga, bara den data som analyseras.

Eftersom Gillberg vägrar erkänna att det var så han skulle agerat kan man bara dra en enda slutsats: Han har inga vetenskapliga belägg för det han hävdar i namn av just vetenskap och i kraft av sin professorstitel. End of story! Hade frågan gällt existensen av Damp, hade det handlat om forskning. Då hade vi aldrig fått detta ärende. Då hade det aldrig gått så här långt. Då hade Gillberg ägnat sig åt det han är utbildad till, att forska.

Gillberg har stöd från många forskare, bland annat Nobelpristagaren (och detta trycker man på lite extra, så klart) Arvid Carlsson (och 240 läkare som skrivit ett upprop i Dagens Medicin). Orsaken är att man menar att denna typ av forskning gör det omöjligt att anonymisera dem som ingår i studien. Det, menar jag är nonsens, för det skulle innebära att man tullar på en av forskningens viktigaste grundprinciper, transparensen. Att det är svårt det förstår jag, men omöjligt är det inte. Den kritiska granskningen, den som gör att resultaten som förs fram i vetenskapens namn går att kontrollera. Det är vad som skiljer forskning från mystik och politik och den som hävdar att man måste få tulla på den regeln är ute på farlig mark. Obegripligt hur erkända forskare väljer att försvara Gillberg, istället för att använda sin kompetens för att utveckla metoder för anonymisering. Kåranda, eller rädsla för att fler kontroversiella forskningsresultat skall komma att utsättas för granskning? Lika illa oavsett.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt hittar jag en märklig vinkling på frågan. Inlägget som är allt annat än objektivt, vilket är oproblematiskt då det handlar om opinionsbildning och inte om forskning, har fått rubriken: Nu kan Gillberg få upprättelse. Inlägget avslutas med följande ord:

En upprättelse för Gillberg i Strasbourg skulle vara viktig för många fler än honom själv. Men oavsett hur det går i Europadomstolen belyser detta fall nödvändigheten av att förebygga att medborgarnas tillit till staten undergrävs på det flagranta sätt som har skett här.

Det skulle emellertid innebära att vi får en värld där forskning handlar om att legitimera politiska beslut, och det är en värld som i alla fall jag inte vill leva och verka i. Jag är kritiskt till mycket som sker inom akademin, men det har aldrig handlat om att ifrågasätta forskningen som verksamhet. Även DN väljer att köpa Gillbergs argument, att detta skulle handla om hans mänskliga rättigheter. Det handlar om forskning, inget annat! Och den frågan varken kan eller ska avgöras i domstol.

Sydsvenska Dagbladet behandlar dock frågan utifrån en mer principiellt intressant vinkel, nämligen vad domen får för konsekvenser ifråga om just sekretess. Jag håller inte med om att en fällande dom för Gillberg per automatik skulle innebära att sekretessen, det vill säga informatskyddet, skulle urholkas. Tvärt om menar jag hela ärendet visat att det finns ett stort behov att att utveckla bättre metoder för sekretess. För det är naturligtvis viktigt att dem som deltar i forskningsprojekt kan känna sig trygga.

Forskning skall inte avgöras i domstol! Och att den ändå hamnat där visar att gränsen mellan forskning och politik är högst flytande och på inget sätt oproblematisk.