Information om mig

fredag 30 september 2011

Spelar jag och du någon roll? Finns det genier?

Spelar det någon roll vem som gör vad, tänker vad eller säger det, detta? Här finns olika sätt att förhålla sig, förstå och tänka. Ibland är det som det inte spelar någon roll alls. Strukturalismen och teorier som drar åt det hållet, till exempel är tankeverktyg som inte riktigt har förmågan att fånga individuella aktörer. Det är en viktig insikt, detta att kunna förstå att vid speciella tider i historien är det som om idéer uppstår mer som en konsekvens av rådande förhållanden än som resultatet av en unik individs tankearbete. Ibland är det som om historien deterministiskt tvingar fram just det resultatet, som om individen inte spelar någon som helst roll.

Ibland, å andra sidan, talar man om och tänker på tankar och teorier som resultatet av ett ensamt geni. Forskaren, filosofen eller uppfinnaren som sitter på sin kammare och tänker högt, stort och helt nytt. Och om man frågar vem som helst, även mig om jag inte tilltalas som forskare, så är det så det känns, som om jag är ett unikt subjekt som tänker unika tankar. Hur, om det överhuvud tagen är möjligt, kan man få ihop dessa båda, helt olika bilder/förståelser?

Det som får mig att reflektera över detta är dagens Understreckare. Den handlar om Deng Xiaoping och Kina under hans styre. Tanken har dock funnits med mig länge, inte minst när jag jobbat med posthumanistiska teorier som problematiserar förståelsen av människor som autonoma subjekt.

Spelar det någon roll vem som gör vad och när? Finns det enskilda individer som på egen hand förändrat historien, eller är det sammanhanget som tvingar fram idéerna som definierar världen och som reglerar tillblivelsen? Det är typiskt en fråga som inte går att besvara med aningen ja, eller nej. Här behövs alltså kompetens att hantera komplexitet. Och har man inte den kompetensen då kan man inte samtala om eller förstå problemet. Tyvärr är det otroligt svårt att avgöra om avfärdande av problemet är ett resultat av en kritisk granskning av förutsättningarna, eller om det handlar om inkompetens, ignorans eller helt enkelt om makt (att man sitt inflytande till att misstänkliggöra den som anför en avvikande åsikt). Det ställer till det. Och det måste man välja sig vid och lära sig hantera som kulturvetare. Det är en del av den dubbla kompetens som är oundgänglig för att kunna verka som kulturvetare.

Gregory Bateson har intresserat sig för så kallade defining moments i historien. Han, som var med och skapade cybernetiken och som alltså hade kompetens att hantera komplexa problem, menade att det absolut spelar roll i vems huvud en tanke uppstår. Idéer kan se ut och uppfattas som om de vore sprungna ur ett specifikt sammanhang där individen är totalt underordnad. Vi vissa tider i historien är det som om allt är serverat för just den idéen och ingen annan, som om det var slumpen som styrde skeendet. Men det är som sagt aldrig så enkelt.

Världen framskrider inte linjärt. Varje tid följer sin logik, och den förändras ständigt. Det man måste förstå för att resonera kring frågan om subjektets roll är just det, att det aldrig går att på förhand bestämma att det är si eller så. Förklaringen till varje enskild händelse är unik och det går aldrig att veta på förhand hur den ser ut. Tillvaron är uppbyggd av allt för många och allt för disparata, interagerande aktörer av skilda slag. Den förändras ständigt. Människor och andra typer av aktörer påverkar helheten, tillsammans. Systemet är öppet och icke-linjärt. Det måste man förstå och kunna hantera innan man börjar samtala om vad som är vad, och vad som betyder något just där och just då.

Individer spelar roll, men det gör även sammanhanget. Både-och, aldrig antingen-eller! Att det var just Darwin som formulerade evolutionsteorin, vilket var en tanke som liksom pockade på uppmärksamhet i just det sammanhanget, för han var som bekant inte ensam om att nosa på den tankegången, spelade roll. Att det var just han som förkroppsligade idén och att just han lanserade den, det betyder något, fortfarande. Han angav tonen, pekade ut riktningen. Men autonom var han inte, och heller inget geni. Han byggde vidare på andras tankar, bearbetade problem som andra definierade och levde inte ett vaukum.

Samma med Einstein, Freud och politiker som Deng Xiaoping och Mao. De spelar roll, men individen är aldrig avgörande. Utan sammanhang och andra aktörer uppstår, existerar och sprids inga idéer. Helheten spelar också roll. Och det går aldrig, inte ens i efterhand när man har facit, att uttala som om hur stor roll den ena eller andra variabeln spelade för utfallet. Att det var just Deng Xiaoping som hade makten, i Kina, just då, spelade roll. Men det går inte att förklara Kina genom Deng Xiaoping. Lika viktigt är det system han verkar inom.

Kompetensen att hantera denna typ av komplexa samband är användbar på olika sätt. Om vi håller oss till politikens värld kan Barack Obama fungera som exempel. Jag läste hans bok som kom under presidentvalskampanjen 2008. Han framstår där och i sina tal som otroligt klok. Han är älskad i Europa, och många fattiga satte sitt hopp till honom. Han seglade på en våg av optimism, Yes we can! Ända in i Vita huset kom han. Och där tog det stopp. Han har tyvärr inte lyckats med särskilt mycket. Sjukförsäkringsreformen är hans enda egentliga framgång. Han lyckades med det Clinton inte gjorde. Men det krävdes en hård strid, och det blev inte som han tänkt. Obama må vara klok, och han vill saker som är bra, men han är hänvisad till och verkar inom ett system. Han är ingen diktator.

Obama är alltså en kugge i ett mycket större system. Att ställa honom till svars för att han inte lyckats uppfylla förväntningarna är djupt orättvist och helt missvisande. Den som kommer fram till svaret att Obama är en svag ledare. Den som uteslutande söker förklaringen hos honom, som kanske vill byta ut honom, har helt glömt eller bortsett från det sammanhang han, Obama är satt att verka inom.

Och så där är det, ofta, och överallt. Både sammanhanget, och individerna spelar roll. Samtidigt! Ska vi förstå världen, och ska vi kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där så många som möjligt kan bidra och förverkliga sig själva, då är den här typen av insiker avgörande. Verktyg att förstå och hantera detta finns inom Kulturvetenskapen.

Vi finns här, vill och kan bidra. Lyssna på oss!

2 kommentarer:

  1. Jag brukar säga att "inget uppstår i ett vakuum", för att lyfta fram samma princip. Saker bygger på varandra (intressant är t.ex att samtidigt med Bröderna Wright så var det en italienare som lyckades flyga på ett liknande sätt... utan att de två projekten öht hade kännedom om varandra).

    En konsekvens av detta är också (kan jag se det som) att den här ständiga strävan att skydda sina idéer till höger och vänster med patent och annat är hämmande för utvecklingen. Om fler får del av idéer kan idéerna utvecklas mer (vilket är en ge-och-ta-situation.. okej för att någon annan kan utnyttja något du bidragit med, men du kan också bygga vidare på något som någon annan utvecklat på osv)

    SvaraRadera
  2. Precis Ulf, det är så jag tänker med. Genom att ge får man! Deleuze skulle säga att vi bör sträva efter deterritorialisering, för världen präglas väldigt mycktet av dess inneboende vilja till makt. Förstår man det, då öppnar sig möjligheter till många intressanta samtal. Kul!

    SvaraRadera