Chefen i fokus, en kulturanalys av ledarskap

En kul sak med Bokmässan är att man kan få med sig hem en hel massa olika tidningar, gratis. Inte bara dags- och kvällspress, utan även tidskrifter från fackförbund, och andra alster som kanske inte är av direkt intresse, men som ändå kan förmedla en fördjupad förståelse för man tänker inom samhällssektorer där i alla fall jag har dålig insyn.

Chefen i fokus. En tidning om ledarskap från fackförbundet Vision, är en av tidningarna jag fick med mig. Tänkte titta lite närmare på den här. Numret jag håller i min hand är det första för hösten. Temat är mobbing, vilket flera av reportagen handlar om. Först presenteras dock en enkät där det konstateras att 2011 blev ett magert år vad gäller löneutvecklingen för cheferna. Men de flesta verkar nöjda ändå med lönen. Dock konstateras att många chefer verkar har dåliga kunskaper om den egna lönesättningsprocessen. Lite intressant. Men detta är inte tänkt som en trivselgenomgång. Jag skannar av tidningen för att lära känna makten och hitta blottor och svaga punkter. Kulturanalys är ett verktyg för att analysera kultur. Och Chefen i centrum är just ett stycke kultur som ger uttryck för och speglar hur man tänker inom delar av samhällets ledande skikt.

En sak som jag lägger märke till, ett fenomen som ligger i tiden och som det kan finnas anledning att bevaka. Det är detta med varumärkesbyggande. Är det något som kommunala bolag skall lägga skattemedel på. Tydligen tycker man det här i alla fall, för det är vad en av notiserna på första uppslaget handlar om. Det är Göteborgs stad som "satsar stort på att möta den kommande generationsväxlingen genom att starta ett projekt kallat Employer Branding." Man har tydligen anställt två projektledare, och dessa har fått uppdraget att "kommunicera ut vad som gör Göteborgs stad till en attraktiv arbetsplats."

Vårt mål är att befintliga och potentiella medarbetare ska uppleva att Göteborgs Stad är en attraktiv arbetsgivare. För att uppnå detta arbetar vi med att attrahera, rekrytera, introducera, behålla och utveckla våra medarbetare, säger Lisskulla Lindström, personaldirektör i Göteborgs stad, i ett pressmeddelande.

En berättigad fråga är kanske om det är kostnadseffektivt att anställa två konsulter för att utföra det arbete som väl alla anställda överallt, och deras chefer, borde se som en självklarhet. Lite oklart dessutom, av skrivelsen, var tyngdpunkten i arbetet ligger. Är det kommunikationen av budskapet, eller är det arbetet med arbetsplatsklimatet, som ligger i fokus? Är det ryktet om företaget, eller är den faktiska arbetsmiljön man vill förbättra? Att nyheten är att man anställt två projektledare säger något ...

På nästa sida finner man lite självironi i en recension av filmen Horrible Bosses som kom i somras. Den åtföljs av en genomgång av några andra filmer där hemska chefer figurerar. Sedan blir det allvar när tidningens huvudreportage dyker upp. Det handlar om mobbing på jobbet, och vad chefen kan och bör göra. Svaret är utbildning, och inställningen fångas i ett citat: "Mobbing är alltid ett misslyckande och det är mitt ansvar som personalchef att agera". Den som har följt Flyktlinjer vet att jag förfäktar en lite annorlunda åsikt (se här, till exempel). Men det är så klart bra att något görs och att problemet uppmärksammas.

Efter ett porträtt av Carolina Lundberg, som är chef för Norrlands universitetssjukhus, och några annonser för exklusiva ledarskapsmässor, dyker en lite lustig artikel upp. Det handlar om avundsjuka på arbetsplatsen, och utgångspunkten är en licentiatavhandling på temat, av psykologidoktoranden Nina Korvela. Inget fel att forska om detta ämne, men vad är det hon säger egentligen?

Att hantera avundsjuka ställer stora krav på chefen. Ibland måste man nästan bli lite hobbypsykolog. Förhoppningsvis lyckas jag forska fram en handlingsplan som chefer kan använda för att ta reda på om en konflikt bottnar i avundsjuka och vad man då kan göra. Men jag slås ofta av hur mycket man kan uppnå genom att bara lyssna till medarbetarna, säger Nina Korvela.

Har forskningen blivit beställningsarbete? Och, behöver man verkligen läsa den kommande avhandlingen, om det nu räcker att lyssna till medarbetarna? Det får vi inget svar på.

Ja, det var en liten inblick i tidningen Chefen. Avslutningsvis konstaterar jag att tidningen uppmärksammar påfallande många kvinnliga chefer i reportagen och på bild. Om jag räknar bilderna i tidningen finner jag 16 män allt som allt (inklusive annonserna) och inte mindre än 35 kvinnor. Samtliga reportage handlar om kvinnor, och alla skribenter är kvinnor. Chefen i fokus är alltså en tidning av kvinnor för kvinnor. Det är glädjande att kunna konstatera. Men frågan som dyker upp blir då, hur ser det ut om man på samma sätt granskar organisationen Ledarna och deras tidning?

En snabbtitt på deras hemsida ger vid handen att man verkar vara ganska mån om att framstå som jämställda i alla fall. Av 24 intervjuade chefer är hälften kvinnor, till exempel. Och deras ledarskapsfilosofi presenteras dessutom på ett genusneutralt sätt. På mellanchefsnivå verkar man ha kommit en bra bit på väg. Och det är så klart glädjande.

Samtidigt vet vi alla hur det ser ut i bolagstopparna där den riktiga makten finns och där framtidsstrategierna formuleras.