Vetenskap som underhållning. Bra, dåligt, farligt?

Tittade igår på Vetenskapens värld, som bjöd på några underbara klipp från sin 40-åriga historia. Klippen visade bland annat två professorer. Den ene satt under intervjun i en helt osannolik hållning med hängande armar och livlöst ansikte, och den andre talade som om han hade hela världens framtid på sitt samvete. Det får mig att spinna vidare på detta med vetenskap. Vad är det egentligen, och till vad ska vi ha den? Hur ser allmänhetens uppfattning om den ut? Och framförallt, vad får det för konsekvenser om vetenskap görs till underhållning?

Programmet igår handlade om rymden och pionjären och visionären Sven Grahn intervjuades. Det nämndes att USA under flera år under 1960-talet satsade närmare 5 procent av sin budget på rymdforskningen. Det är i sanning hisnande summor. Var det värt det? Vad får man som samhälle tillbaka från den typen av satsningar? Och är det vettigt att pionjärer och entusiaster ska få råda över politiken och själva bestämma riktningen på det arbete som bekostas av allmänna medel? Bara för att man forskar om rymden, betyder det att man är lämpad att uttala sig om hur mänskligheten ska agera i frågan? Finns det överhuvud taget någon vanlig människa som på allvar kan tänka sig att lämna jorden för att bo på en kall och ogästvänlig planet i flera år? Är rymdforskning och Marsresor något annat än skrytforskning? En tävling i målmedvetenhet, manlighet? Det är frågor, vetenskapskritiska frågor, som aldrig tas upp i denna typ av program. Forskningen ska vara kritisk, det är alla överens om. Men hur är det med rapporteringen av vetenskapliga "framsteg"?

Frågan jag ytterst ställer mig är hur vettigt det är att göra vetenskap till underhållning. Att det finns ett sug efter och ett utbrett intresse för vetenskapliga nyheter, det råder det ingen tvekan om. Men vad gör rapporteringen med oss, och samhället? Hur påverkas allmänhetens syn på forskare och forskning, av nyheterna i TV och i tidningar som Illustrerad Vetenskap? Det är så klart svårt att uttala sig om. Men det väcker frågor, och farhågor.

När vetenskap blir underhållning och när resultaten presenteras som snabba notiser vilka illustreras med bilder, grafer och ljudeffekter skapas en illusion av att forskning är ett slags jakt på sanning. Mot allt högre och djupare vetande går forskarna i bräschen för mänskligheten och vi andra kan sitta där i TV-soffan eller på bussen med vår tidning och förundras över mänsklighetens storhet. Allt löser sig, med tiden. Den bilden stämmer inte, tyvärr. Notiserna ger dessutom allt för ofta sken av att det man skriver om eller visar är ovedersägliga resultat som hela vetenskapssamhället står bakom. Inget kunde vara mer felaktigt. Oftast handlar det om hoppfulla rön som försiktigt pekar i en riktning. Det man får sig till livs är inledande studier som gett forskarna förhoppningar. Men i medierna framstår det som färdiga resultat. Det är en artefakt skapad av själva sättet att rapportera om vetenskapliga rön.

Vetenskapliga genombrott är tyvärr otroligt sällsynta.Vetenskapen är helt enkelt inte så fantastisk som den framstår i medierna. Dessutom sprids uppfattningen om att forskare uteslutande är män i vita rockar vilka arbetar med spektakulära instrument. Överhuvudtaget handlar rapporteringen av/om vetenskap och vetenskapliga nyheter om ett slags hyllning till en vit västerländsk manlighet. Här har tyvärr inte mycket hänt sedan 1960-talet.

Min bild av vetenskap, mitt inifrånperspektiv, ger vid handen att det ser helt annorlunda ut inom akademin. Vetenskap är ytterst, ytterst sällan spektakulärt. Det är i allra högsta grad en kollektiv, mödosam verksamhet som mest liknar pusselläggande. Väldigt få genier finns, och mycket sällan hittas något av värde att rapportera hem om. Och de nyheter som arbetet resulterar i kräver sällan att man håller i hatten eller måste sätta sig ner för att inte svimma. Vetenskapen är fantastisk, och den representerar, vårdar och utvecklar mänsklighetens samlade vetande. Men den är det av andra skäl, och på andra sätt, än vad medierna försöker framställa det som i sitt sätt att rapportera. Vetenskap är inget att förundras eller förföras av. Vetenskap är oändligt mycket viktigare än så.

En artikel i dagens SvD, om en amerikansk undersökning, får illustrera hur jag tänker och vad jag vill uppmärksamma. Den handlar om att man lyckats visa att det är vanligt att man uppfattar välklädda människor som vita, och slarvigt klädda som svarta. Oavsett vilken hudfärg man har. Forskningsrönen i sig och notisen i tidningen är högintressanta, av en hel massa skäl. Utom som forskningsnyheter! Genom att bara rapportera nyheten, forskningens slutprodukt, det man kom fram till, skapas en illusion om att nu vet vi. Men vi vet ingenting egentligen. Detta är början på något. Kunskapen är viktig, men inte som nyhet!

Det man visar i undersökningen är att människor är otroligt lätta att manipulera. Första intrycket av en medmänniska, eller en forskare, avsätter spår som sedan påverkar bedömningen av individen. Det får en lång rad konsekvenser och borde mana till eftertanke och reflektion. Men som nyhet fladdrar resultatet bara förbi och dess värde slarvas bort. Det är inte lika spektakulärt som en nyupptäckt planet av diamant, men ändå värt några sekunders uppmärksamhet. Fast det är som sagt ingen nyhet, det är en insikt som får sitt värde först när den bearbetats, av många. Först när och om notisen diskuterats i samhället. Först när en bred allmänhet verkligen börjar reflektera hur man bemöter och bildar sig uppfattningar om sina medmänniskor. Först då får denna typ av "nyheter" ett värde, och värdet står i direkt relation till hur kunskapen används. Konsekvenserna av vetenskapliga nyheter är det viktiga, inte vad man kommer fram till.

Vetenskap bör därför inte presenteras som nyheter och får inte bli underhållning! Det är farligt och hotar samhällets långsiktiga överlevnad. Vetenskapen är alldeles för viktig och komplex för att reduceras till notiser. Genom att göra nyheter av vetenskap skapas en illusion av att vetenskapen kan lösa allt, vilket inte stämmer, åtminstone inte på kort sikt. Och, vilket är det viktigaste skälet att förhålla sig kritisk, den vetenskap som producerar medieanpassade nyheter är sällan den vetenskap som för samhället som helhet framåt. Vetenskapsnyheter främjar inte kritiskt tänkande och det påverkar inte bara mänsklighetens uppfattningar om och syn på sig själva, utan även dess möjligheter att göra något för att förändra sin situation.

Slutsatsen blir att vi, som samhälle betraktat, behöver en mer kritisk rapportering som inte lägger sig platt för och okritiskt tar emot och vidareför allt som publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Vad som behövs är en rimligare syn på och förväntning om vad vetenskap kan användas till. Vad jag skulle vilja se är en vetenskapsrapportering som engagerar. Allmänheten behöver övas i kritiskt tänkande, inte matas med färdiga resultat. Inget annat än jordens och mänsklighetens långsiktiga överlevnad är det som står på spel.

Tänk själv. Tänk kritiskt. Ta ansvar. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas.

P.S.
Ett utmärkt undantag finns. En tidskrift manar till eftertanke och faller inte för frestelsen att presentera sockrade notiser. Forskning och Framsteg, rekommenderas varmt!