Information om mig

söndag 31 januari 2021

Forskare, eller entreprenör?

Vad innebär det att bedriva forskning, undrar jag allt oftare. Eller jag är ju faktiskt forskarutbildad och har dessutom många års erfarenhet av forskning, så frågan är snarare retorisk. För egen del vet jag naturligtvis hur jag ska göra för att undersöka kulturen jag utbildats för att förstå, och jag vet också hur resultatet av arbetet kan spridas på olika sätt. Tid och tillit samt frihet är i princip det enda jag behöver för att skapa kunskap. Kulturvetenskaplig forskning är på det sättet väldigt kostnadseffektiv. Eftersom jag är anställd av staten och redan ägnar all tid som inte läggs på undervisning och olika typer av möten åt forskning utgör organiseringen av mitt arbete i praktiken snarare ett hinder för forskning, just eftersom alla förutsättningar jag behöver redan finns där utan att jag behöver söka några pengar.

För att kunna ägna mig åt forskning på heltid skulle jag vara tvungen att lägga en stor del av min arbetstid åt att fokusera helt på att skriva ansökningar, vilket inte bara handlar om att sätta sig in i tidigare forskning och formulera projektidéer. Jag måste ägna dagar åt att sitta i möten med ekonomer och konsulter vars uppgift är att upparbeta kompetens att skriva ansökningar. Och får jag mot förmodan pengar i den mördande konkurrensen om medel äts över hälften av pengarna upp av kostnader för annat än min tid för forskning. Dessutom måste jag ägna en del av den dyrbara tiden jag tillskansat mig åt arbete på nästa ansökan. För mig går kalkylen inte ihop. Om jag skulle ge mig in i det racet skulle jag få mindre tid att forska än jag har idag, även om jag lyckas få medel. Enda anledningen att trots allt göra det är att det gynnar min karriär och högskolans ekonomi -- jag kan inte med bästa vilja i världen se hur kunskapsutvecklingen på mitt område skulle främjas av att jag upphör att vara forskare och börjar tänka och agera som ett slags entreprenör, vilket i princip krävs idag av den som vill få pengar till forskning.

Paradoxalt nog bygger hela den stora och dyra apparat som byggts upp för att skriva och hantera ansökningar på en ovetenskaplig övertygelse om att det finns kausalitet mellan förmågan att forska och förmågan (om det nu ens är en förmåga) att vinna medel i konkurrens. Idag räknas pengar som en vetenskaplig merit, storleken på anslagen tas nämligen med i beräkningen när forskares vetenskapliga kompetens bedöms. Det är så klart enkelt att jämföra olika forskare med utgångspunkt i den typen av nyckeltal, men vad säger det om någons förmåga att bedriva forskning? Den som varken kan eller vill lägga sin dyrbara tid på att skriva ansökningar, där chansen att få pengar är försvinnande liten, kommer att få svårt att visa vilka forskningskompetenser hen har, det får "bara" de som beviljas medel. Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det är samma kompetens som visas prov på när ansökningar skrivs och när kunskap skapas? Har det ens undersökts?

Fokusskiftet har oroväckande nog förändrat seminariekulturen på ett beklagligt sätt. När jag var doktorand och nybliven forskare mötes vi för att diskutera varandras texter. Vi hjälptes åt att utvecklas som tänkare och analytiker. Seminariekulturen där jag fick min akademiska fostran var intellektuell och analytisk. Idag har seminarierna förvandlats och blivit mer pragmatiska och strategiskt inriktade. Både när artiklar och ansökningar läggs fram fokuseras på framgångsfaktorer och det spekuleras i vad anslagsgivare och granskare vill ha, snarare än på kunskapen som på det här sättet allt mer betraktas som ett slags formalitet, som något självklart. Följer man bara rätt metod antas resultatet alltid passera som kunskap verkar allt fler tänka. Vilken metod som passar till vilket syfte diskuteras allt mer sällan. Idag är valet av metod ett av många strategiska val som forskare tvingas överväga. Vill man ha pengar får man inte, trots att det står inskrivet i högskolelagen, välja metod efter eget huvud. Och vill man meritera sig får man heller inte välja publiceringssätt fritt eftersom bara vissa typer av publiceringar räknas. Forskarnas publiceringsstrategier granskas idag mer ingående än kunskapen som forskningen resulterar i. Det anses åtminstone viktigare att och var man publicerar sig, än att det man publicerar faktiskt innehåller värdefull och användbar kunskap. 

Forskningsledare ägnar sig idag i princip inte alls åt egen forskning, de söker pengar och står som medförfattare på artiklarna som projekten måste producera för att garantera medel i nästa omgång. Detta går naturligtvis ut över doktorandernas forskningskompetens eftersom deras handledare ägnar mer tid åt att skriva ansökningar och granska artikelmanus än åt att utveckla och upprätthålla sin egen forskningskometens. Kosekvensen av detta blir med tiden, om vi inte tänker om och gör något åt saken, att det växer fram standards som alla måste följa. Kunskap och kompetens flyttas redan idag i en oroväckande snabb takt från lektorer till högskolans administrativa system, vilket gör att det snart bara är en tidsfråga innan insamling och analys av empiri kan utföras av algoritmer medan "forskarna" konkurrerar med varandra om pengar, publikationer och antalet citeringar. Då blir det viktigare att vara entreprenöriell än att vara intellektuell. Vad händer då med kunskapen? Samhället och verkligheten förändras hela tiden, och ska forskningen kunna bidra till förståelse av den komplexa samtiden måste kunskapskraven följa med förändringarna i och anpassas efter terrängen. Idag gör vi tvärtom, vilket fungerar ett tag, men förr eller senare fungerar inte längre kartorna vi har tillgång till, och då är det försent att göra något åt saken.

Självklart drömmer jag om mer tid för forskning men jag värdesätter också (forsknings)friheten, vilken är en förutsättning för att jag ska kunna bedriva högkvalitativ forskning om kultur. Av två onda ting väljer jag därför att satsa på forskningen och min intellektuella utveckling. Delvis beroende på att jag är en värdelös entreprenör, delvis eftersom jag faktiskt kan organisera mitt arbete på ett sätt som gör att jag får tillräckligt med tid att forska för att jag ska känna att det är okej, även om det naturligtvis inte är på långa vägar tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd. Jag vill dock inte forska på 100 procent eftersom jag anser att det för mig som kulturforskare är lika viktigt att undervisa studenter och sprida kunskap och samverka med det omgivande samhället. Framförallt söker jag inte pengar eftersom jag inte ser att det leder till något gott att forskare lägger så mycket tid och intellektuell möda på ansökningsskrivande som idag krävs för att lyckas i konkurrensen.

Dagens system för forskningsfinansiering är med andra ord ett gigantiskt slöseri med tid och resurser, och det är skattebetalarnas pengar och alltså samhällets investering som urholkas när en så stor andel av människorna som är utbildade och anställda för att forska tvingas lägga så mycket av sin dyrbara tid på att skriva ansökningar som sedan avfärdas. Om alla forskare faktiskt ägnade sig åt forskning istället för att konkurrera med varandra om vem som skriver den bästa (vad det nu är?) ansökningen, skulle kostnaderna med säkerhet kunna sänkas samtidigt som kunskapskvaliteten höjdes eftersom alla forskare uteslutande fokuserade på kunskapsutveckling i samverkan med andra forskare (istället för som idag, konkurrera). För de allra flesta är det tid man söker för, alltså tid som man i princip redan har. Om alla lektorer fick ägna sina 20 procent i tjänsten åt att bedriva forskning och sökte pengar för utrustning, resor och övriga kostnader, skulle grundforskningen stärkas enormt och chansen att kunskapsutvecklingen vitaliseras betydligt skulle öka enormt, utan att det kostar skattebetalarna ett öre mer. Granskningsapparaten som byggts upp för att säkerställa kvaliteten i ansökningsförfarandet kostar naturligtvis också pengar, så möjligen skulle man med en sådan reform faktiskt kunna få mer och bättre kunskap samtidigt som man betalar mindre. Fast den största vinsten med en sådan förändring är att forskare slipper agera entreprenörer och kan utveckla sina intellektuella förmågor, vilket är en typ av kompetens som behövs även på andra områden i samhället.

måndag 25 januari 2021

Mer att läsa om kunskap och vetenskapligt tänkande

Förra veckan kom min bok Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande ut på Studentlitteratur. Den utgör del två i en serie om tre böcker som handlar om olika aspekter av lärande, skrivande och kunskapsutveckling. Den tredje boken, som handlar om kunskap kommer ut runt årskiftet 2021/22, och den första boken presenteras lite längre ner i denna text. Böckerna är skrivna för att hjälpa studenter att hjälpa sig själva att utveckla svar på frågor som uppstår i samband med arbetet med hemtentor och uppsatser. Jag delar med mig av exempel och upplevelser från min egen tid som student och försöker inspirera till eget tänkande om det som jag själv finner allra mest spännande och belönande att ägna mig åt, nämligen lärande och kunskapsutveckling. 



Några ord från bokens förord:
Det finns massor med böcker om metod, vetenskapligt skrivande, kunskapsteori och olika typer av introduktioner till forskningens praktik. Många av böckerna är väldigt bra och föredömligt pedagogiska, men min erfarenhet är ändå att innehållet och upplägget ofta tilltalar lärare mer än studenter och att råden tyvärr går över huvudet på den som är nybörjare i akademin. Lärare och läroboksförfattare tenderar att fokusera lite för mycket på hur och vad man ska göra. Och när studenterna inte förstår blir förklaringarna mer detaljerade och manualerna mer omfattande, vilket leder till att det blir ännu svårare att förstå. Problemet med många metodböcker är nämligen att de liknar uppslagsverk och därför uppfattas som ett slags rättningsmall, vilket i bästa fall leder till att man följer instruktionerna och därmed gör rätt i formell mening – men förstår man inte vad det innebär att tänka som en forskare blir resultatet inte vetenskapligt. Uppsatserna kan mycket väl bli bra, men kvaliteten i lärandet riskerar att bli eftersatt. Vetenskapligt tänkande handlar nämligen inte om att följa regler, utan om att utveckla en egen förståelse för reglernas andemening och kompetens att gå sin egen väg inom dess (ganska vida) ramar.

I min roll som lärare ser jag idag tyvärr allt fler tecken på att många studenter anammat en pragmatisk inställning till sina studier, vilket tar sig uttryck i att man griper sig an utbildningen som om det handlade om att nå mål och man fokuserar mer på poängen och examen än vägen fram. Tänker man så blir studietiden en transportsträcka i väntan på det som kommer sedan och det går ut över kvaliteten i studierna. Utgångspunkten för tankarna som presenteras i den här boken är att det är i sökandet efter svar som fungerar och arbetet med att utveckla vetande som lärande uppstår och förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. Även om vetandets universum växer hela tiden ökar samtidigt förståelsen inom vetenskapen, dels för hur lite vi människor vet, dels för hur lite som faktiskt går att veta och hur osäker all kunskap är, vilket gör vetenskapsteori till ett ämne man aldrig blir färdig med. På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet, inköpt på konstmuseet i Göteborg, med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” Det är ett visdomsord som gäller även på högskolan. Som forskare och lärare har jag egentligen inget annat att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är i princip lika förvirrad idag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, det helt avgörande, idag är jag förvirrad på ett mycket högre plan och inser allt mer hur lite vi människor faktiskt vet.

Jag har länge saknat en bok som riktar sig till uppsatsskrivande studenter och som handlar om hur man kan tänka för att utveckla ett sådant självständigt, kritiskt analyserande mindset som är förutsättningen för att såväl förstå som skapa och värdera forskningresultat. Och det är en sådan bok jag försökt skriva. Den är tänkt att hjälpa nybörjare att på egen handutveckla förståelse för vetenskapens möjligheter och begränsningar, och förhoppningen är att den kan väcka intresset för fortsätta studier av vetenskapens teori. Den ersätter inte andra metodböcker, ambitionen är istället att visa hur man kan läsa böcker om kunskaps- och vetenskapsteori på ett sätt som leder till att man utvecklar kompetens att tänka vetenskapligt. Boken är utformad som ett slags guidebok och ger en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Skillnaden är viktig att lägga märke till. Instruktionsböcker läser man som recept, för att få anvisningar att följa. Guideböcker läser man för att få inspiration och möjlighet att förbereda sig inför resan, för att skaffa sig en uppfattning om terrängen man står i begrepp att ge sig ut i och för att utveckla förståelse för vad som väntar och krävs av en där ute för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt.

Eftersom jag vet vad som krävs för att skriva en bra uppsats och min erfarenhet säger mig att alla kan och förmår mer än de tror, är jag alltid tydlig med att jag har höga förväntningar på studenterna. Jag ser mig nämligen som ett slags personlig tränare och räknar med att den som kommer till högskolan är där för att lära och vill åstadkomma något mer än att bara få en examen. Tyvärr uppfattar många mig som sträng eller barsk, vilket inte stämmer överens med min självbild. Jag har funderat massor på vad det kan bero på och tror det handlar om att jag tar mitt arbete på största allvar och att jag räknar med att även studenterna gör det. Jag ser det som ett privilegium att ha fått studera och en ära att få förtroende att undervisa på högskolan. En alternativ förklaring är att jag uppfattas som sträng i jämförelse med andra lärare, som berömmer och uppmuntrar studenterna? Det gör nämligen inte jag eftersom jag inte ser det som lärarens uppgift att berömma (för berömmandets skull). Alla som ber om hjälp och ställer frågor möts däremot självklart med respekt och jag sätter en ära i att alltid svara på alla frågor så snabbt och pedagogiskt som möjligt. Studenter som tar ansvar för sitt eget lärande brukar därför snabbt ändra uppfattning om mig. Det är olyckligt om allvar förväxlas med stränghet. Samhället investerar massor med pengar i skolan och den högre utbildningen och skattebetalarna har rätt att kräva avkastning i form av akademisk kunskap och intellektuell kompetens. På högskolan måste lärare kunna ställa högra krav och ha förväntningar, annars blir det svårt för studenterna att göra vad som krävs för att lära på djupet och utveckla förmåga att tänka vetenskapligt, vilket är vad framtida arbetsgivare kräver av den som har en högskoleexamen. Jag vill inte ge sken av att vetenskap är enkelt, men vill samtidigt vara tydlig med att alla med rätt inställning till studier klarar av att läsa på högskolan. Min ambition är att du som läser boken ska få beröm efter utbildningen, för att uppsatsen som skrivits och arbetet som utförts håller hög klass.

Det krävs inga exceptionella talanger eller förmågor för att lyckas med studier på högskolan, man kommer en lång väg med god planering och genom att vara noggrann och intresserad. Tyvärr förlamas ändå många av allvaret i situationen och fastnar i känslan av att det är svårt, vilket naturligtvis är olyckligt. Känner man så kan ingen metodbok eller handledare i världen hjälpa en, men förhoppningsvis kan följande berättelse ta udden av känslan och vara till hjälp. Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker, inte bara i den akademiska världen. Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att försöka och fick mig tyvärr ibland att av nervositet slarva med förberedelserna. Jag trodde inte att det spelade någon roll, att jag var dålig av naturen. Långt senare i livet, efter att jag med möda etablerat mig i den akademiska världen, har jag kommit till insikt om att osäkerheten och det vacklande självförtroendet i själva verket är något positivt, eftersom det (rätt använt) kan gynna kunskapsutvecklingen och öka kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna innan jag tar dem till mig och använder dem. Bristande självförtroende gör det också lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap eftersom man blir mer prestigelös. Ända sedan jag insåg att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bli docent har jag betraktat mitt dåliga självförtroende som en vetenskaplig dygd. Nyckeln till framgång för mig var insikten om att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Länge upplevde jag ingen skillnad, men i takt med framgångarna i akademin tvingades jag inse att det är två olika saker. Idag har jag en stabil och välgrundad självkänsla, medan jag odlar mitt dåliga självförtroende. En god självkänsla är en förutsättning för att kunna odla ett dåligt självförtroende, vilket i sin tur är en förutsättning för att utveckla ett verkligt vetenskapligt tänkande.

Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande skrev jag efter att jag publicerat boken Hur blir högre studier högre, som har undertiteln: Om skillnaden mellan elever och studenter, trampolinhögskolor och katapulthögskolor samt vikten av självständighet, tålamod och samverkan.

Baksidestexten lyder som följer: 
Hur blir högre studier högre? är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och för vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika, utan även meningsfulla i ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att studenterna dels ska kunna ta sig igenom en högre utbildning och få sin examen, dels lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt även i andra sammanhang. Studenternas framgång i högre studier står i direkt relation till deras grad av självständighet och tålamod, samt till deras förmåga att utveckla ett kritiskt förhållningssätt i och till studierna. Med rätt inställning kan till och med misslyckanden leda till lärande och fördjupad kunskap. Utgångspunkten för bokens resonemang är att det inte finns en väg eller ett sätt att lyckas som student, utan att det finns lika många sätt och vägar som det finns studenter. Det gör att det gäller för den enskilda att hitta sin väg. I boken diskuteras även skillnaden mellan att vara och agera som elev och student, liksom vad som kännetecknar en trampolinhögskola och en katapulthögskola.

 Och här kommer ett utdrag ur bokens inledning:

Många söker i dag efter genvägar till kunskap, och landets lärare dignar under krav på att snabbare och mer effektivt producera resultat. Den som letar efter något sådant i denna bok kommer att bli besviken, för utgångspunkten för tankarna som presenteras här går helt på tvärs mot den synen på kunskap och utbildning. Ska studierna verkligen kunna bli högregår det inte att leta efter enkla lösningar och snabba svar. Högskolan har, liksom den engelske premiärministern under andra världskriget, Winston Churchill, inget annat att erbjuda dig som student än blod, svett och tårar. Kunskap är resultatet av envishet, uthållighet och kamp. Ingen kan ge fördjupade insikter åt en, och sina egna intellektuella förmågor måste man utveckla på egen hand. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor, och på högskolan är alla vuxna och måste kunna förväntas ta ett vuxet ansvar. Det gäller både lärare och studenter. Ansvaret för kvaliteten i all utbildning är således delat, och därför är det lika olyckligt om lärarna klagar på studenterna som om studenterna klagar på lärarna.

Det är inte enbart för ens egen skull man studerar på högskolan, utan lika mycket för demokratins skull och samhällets och dess långsiktiga hållbarhet. Kunskap är inget i sig själv och kan inte på egen hand göra skillnad. Det krävs människor som kan, vet och vill agera med utgångspunkt i resultatet av studier och forskning för att samhällets investering i utbildning ska bära frukt. Många glömmer tyvärr bort att studier är både ett privilegium och ett stort ansvar. Att läsa på högskolan i Sverige är gratis, och högskoleväsendet har byggts upp för att säkra samhällets framtida kunskapsförsörjning. Skattebetalarna investerar i dig som student och förväntar sig att du med hjälp av kunskaperna och kompetenserna som utvecklas genom studierna på högskolan ska förvalta och utveckla tidigare generationers förvärvade insikter och uppnådda resultat. Detta skriver jag inte för att skrämma någon, utan för att påminna om varför vi har en skola och en högre utbildning och för att redan tidigt i boken visa var ansvaret för lärandet ligger: hos dig som student.

När USA:s förre president Barack Obama fick frågan hur han såg på presidentämbetet svarade han att han såg på det som ett stafettlopp. Hans uppgift var att göra sitt bästa för landet under den tid han innehade ämbetet, för att sedan lämna över stafettpinnen till nästa president som efter bästa förmåga har att förvalta arvet efter tidigare administrationer arbete. Så ser jag på min roll som lärare också. Jag finns och verkar mellan äldre generationers akademiker och dagens studenter, och mitt uppdrag är att förvalta kunskapen och skapa förutsättningar för lärande samt bidra till den gemensamma kunskapsutveckling som utgör basen i ett vitalt kunskapssamhälle och en fungerande demokrati. Att vara lärare är lika lite som att vara student en soloprestation. Lärande och kunskapsutveckling är resultatet av gemensamma ansträngningar, något man gör tillsammans med andra. Kunskapen uppstår mellan intresserade medskapare – där, när, om och så länge förutsättningarna är gynnsamma. Utbildning på akademisk nivå blir aldrig högre eller mer kvalitativ än vad människorna som engagerar sig i den tillåter den att bli.

Jag ser mig fortfarande som student – alternativt ser jag alla som finns och verkar på högskolan som lärare. På högskolan är och verkar man för att lära, och kunskapen utvecklas genom egna studier och utbyte av tankar med andra. Skillnaden mellan lärarna och studenterna är därför mindre än man i förstone kanske tror. Utbildning på högskolan är något man gör, och resultatet av studierna står i direkt relation till det arbete och den tid och möda som läggs ner i arbetet. Det krävs inga exceptionella förmågor för att lyckas på högskolan. Det märks kanske inte direkt, men med tiden har jag kommit att inse att människorna som läser och arbetar på högskolan inte är finare, annorlunda eller bättre än människorna jag känner och umgås med utanför högskolan. Som student kommer man långt på nyfikenhet, tålamod och förmågan att fortsätta försöka även om man misslyckas ibland.

Förutsättningen för att studierna som bedrivs på högskolan ska kunna sägas vara högre, vilket är vad denna bok handlar om, är att kunskapen placeras i centrum och att man studerar av intresse och inte enbart för att få en examen. Framgång i studierna handlar till stor del om inställning och vart man riktar fokus. Utan ett ärligt intresse och en verklig vilja att faktiskt lära sig saker blir det svårt. Det är dock inget man måste ha med sig från början – har man bara rätt inställning och utrustar sig med tålamod kommer man snart att märka att det oftast finns någon aspekt av det man läser som man kan ta fasta på och intressera sig för, och med tiden och i takt med att man lär sig mer blir det lättare att se nya och spännande aspekter av allt fler olika ämnen, vilket leder till att intresset och viljan att lära sig mer ökar. Ser man vägen framåt som målet kan åren som student mycket väl bli den lyckligaste tiden i ens liv.

söndag 24 januari 2021

Både-och vs antingen-eller

Erfarenheten säger mig att det väldigt förenklat finns två grupper av människor. En lite större grupp, som sätter sin prägel på samhällsdebatten och även påverkar synen kunskapen, som är uppdelad i två läger. Tänkandet som präglar denna grupp tar sin utgångspunkt i antagandet att det finns bestämda och entydiga svar på de allra flesta frågor, att världen är uppdelad dikotomiskt. Antingen är det si, eller så, och aldrig mötas de två. Debatterna mellan dessa båda läger engagerar så många och stjäl så mycket offentligt utrymme att den andra gruppen, som ser på världen och kunskapen i termer av (mer eller mindre av) både-och, framstår som apart och betraktas med misstänksamhet eftersom de inte anses kunna bestämma sig, trots att ytterst få frågor har bestämda och entydiga svar.

Antingen-eller är enkelt, det räcker att skaffa sig en åsikt och söka sig till likasinnade. Och eftersom så många forskare anser att det är viktigare att producera entydiga resultat än att faktiskt skapa kunskap och förståelse (som är något mycket mer komplext) är det enkelt att finna stöd i vetenskapen för sina åsikter. De som tänker antingen-eller och tydligt tar ställning är sällan ensamma. Finns det två alternativ, rätt eller fel, bra eller dåligt, höger eller vänster, verkar det som populationen fördelar sig jämnt mellan alternativen som bjuds. Trots att Donald Trump kommer att gå till historien som den absolut sämste presidenten i USAs historia röstade nästan hälften av de som gick och röstade på honom, vilket visar på vidden av problemet med dikotomiskt tänkande och den polarisering som blir följden av detta sätt att tänka.

I Sverige idag har befolkningen delats upp i ett läger som anser att Tegnell har fel i allt och att han ljuger. Och ett annat där man betraktar honom som en hjälte. Trots att Tegnell arbetar på FHM där man analyserar läget och tar alla beslut gemensamt blir det så här. Och problemet förvärras av att den som lyssnar på båda sidorna och försöker förstå smittans dynamik och vill skaffa sig KUNSKAP i frågan genom att skaffa sig en nyanserad uppfattning om pandemin och dess konsekvenser riskerar att betraktas som motståndare av representanter från båda lägren, trots att verkligheten ytterst sällan går att pressa in i en så pass rigid tankemodell som antingen-eller-tänkandet är. 

Både-och är svårt att hantera. Det krävs en utvecklad analytisk förmåga och kompetens att tänka kritiskt eftersom man hela tiden måste väga olika aspekter och belägg mot varandra. Representanterna för antingen-eller kastar referenser i ansiktet på varandra eftersom de utgår från att det räcker med evidens som talar för det man är övertygad om. Både-och bygger på samtalets logik. Antingen-eller på debattens. Både-och kräver dels att man accepterar och förstår skillnaden mellan komplex och komplicerad, dels att man är ödmjuk och öppen för att byta åsikt i ljuset av bättre argument eller evidens som indikerar att man har fel. Antingen-eller låser fast, stänger in och försvarar förnuftet. Både-och öppnar upp, reflekterar och följer med verklighetens förändring och utvecklar rörliga intellekt.

Den allmänna uppfattningen är att kunskap är makt, men så kan det bara vara i ett samhälle där kunskapen är viktigare än den som anser sig veta. I en värld som domineras av antingen-eller-tänkande kommer makt alltid att vara viktigare. Den som vinner debatten får nämligen själv förklara varför och dessutom utöva inflytande över den allmänna uppfattningen i frågan. Ingen lyssnar på den som förlorar, vilket förstärker intrycket att den som vinner också har rätt. Verkligheten är dock så pass komplex, föränderlig och mångtydig att ytterst få frågor går att avgöra en gång för alla. Dessutom har ingen människa direkt tillgång till verkligheten. Kunskapen vi människor har till vårt förfogande fungerar nämligen som blindkäppen som den synskadade orienterar sig i tillvaron med. Och att käbbla om vems käpp som är bäst är meningslöst, just för att alla människor famlar efter svar i en värld som till stor del är dold för oss alla. 

Jag har lärt mig den hårda vägen, genom att sticka ut och dra på mig uppmärksamhet, att jag är en både-och-människa. Länge höll det mig tillbaka. Jag kände mig ensam och apart. Men idag efter många år av studier och egen forskning har jag äntligen funnit mig tillrätta med sakernas tillstånd. Jag har även upparbetat självförtroende nog att stå på mig, och så har jag tillgång till verktyg att utveckla kunskap med på verklighetens och kunskapssökandets egna premisser. Och jag inser också att vi är många som fungerar och ser på världen på detta sätt. En akademisk titel är ingen garanti för att man blir lyssnad på, men den gör det svårare att avfärda det man skriver och säger, i alla falla inom den akademiska världen. På sociala nätverk råder andra regler. Där regerar antingen eller och det är i snudd på omöjligt att få till stånd ett samtal. Det kostar på att vara där, men det är samtidigt lärorikt. Jag vilar i övertygelsen om att kunskapen alltid vinner i längden och bidar min tid. Förr eller senare kommer lusten att lära och viljan att veta att växa i samhället igen, om inte förr så när klimatförändringarna gått så långt att mänskligheten tvingas tänka om.

Min bok om mellanrummen som jag nästa vecka ska börja korrekturläsa för näst sista gången och som blir färdig om någon eller några månader, handlar delvis om dessa saker. Jag skriver den både för att förstå mig själv, kunskapen och den kultur där vetandet utvecklas och används. Samtalet som löper som en röd tråd genom boken är inkluderande och så länge dess premisser respekteras är det en konstruktiv mötesplats för båda grupperna av människor. Poängen med och nyckeln till framgång i ett samtal är att dess mål är utbyte och ömsesidig förståelse, inte koncensus. Så länge man inte bekrigar varandra kan man lära sig massor av att lyssna och reflektera över den andres åsikter och argument. 

söndag 17 januari 2021

Om maxade och optimala upplevelser

Livet är en upplevelse som i hög grad blir vad man gör den till. Inte så att man kan styra och kontrollera utfallet, men hur man tolkar det som sker rår man över. Livet har lärt mig att nyckeln till lycka och harmoni inte är att försöka maxa upplevelserna man får vara med om, och det är en insikt som även gäller politik och samhällsbyggande. Strävan efter balans mellan lycka och lidande, framgång och misslyckande är det enda som håller i längden, både för individer och kollektiv. Problemen kommer aldrig att ta slut och det finns inga mål för levande förändringsprocesser. Lär vi oss hantera Corona finns fortfarande klimatutmaningen kvar, som kommer att kräva minst lika stora insatser. Tänkandet bakom, som legitimerar strävan efter kontroll och den kollektiva jakten på maxade upplevelser är en del av problemet, alltså finns det en stor poäng att ta vara på möjligheten, att stanna upp och tänka efter här under tiden av social distansering.

Ett eller två glas vin till maten en fredag, och kanske en whisky till kaffet, för att markera övergången från veckans arbete till helgens vila och återhämtning, är långsiktigt hållbart. Dricker man mer för att förhöja upplevelsen når man snabbt en punkt där man antingen tappar minnet eller omdömet (oftast båda) och sen är man bakis dagen efter. Det finns alltid ett pris att betala, det är därför strävan efter balans är så viktig. Köper man en Trisslott i månaden och håller sig till det är det oproblematiskt, men ökar man insatsen eller söker sig till nätets casinon i sin jakt på högsta vinsten går det lätt över styr utan att chansen att vinna stora belopp ökar nämnvärt. 

Den som vill se hela världen och som prickar av resmål på en lista kommer att bli besviken, för det finns inte dagar i ett liv nog att täcka alla intressanta resmål. Dessutom förändras alla platser och länder hela tiden, och för att verkligen uppleva atmosfären på platserna man besöker krävs att man stannar en längre tid. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och då har inte flygets klimatpåverkan tagits med i beräkningen. Dessutom finns en risk att man aldrig blir nöjd eftersom det alltid finns ett mer spektakulärt resmål lite längre bort. Samma som på Tinder där den som söker den perfekta partnern lätt fastnar i sökandet efter någon som är ännu lite bättre.

Livet går helt enkelt inte att maxa. Ju mer man försöker desto längre från det önskade läget kommer man. Minnesvärda upplevelser finns i allas närhet, om man bara kan lära sig se och förstå det. Under de första varma dagarna på våren, när fåglarna sjunger och solen skiner, räcker det att sätta sig på en stubbe i skogen eller vid älven eller ån som rinner genom de flesta städer, för att känna livsglädjen pulsera genom ådrorna. De värdefullaste upplevelserna är sådana man inte kan planera för, de kräver att man stannar upp och tar in tillfället där och då. Eller också krävs det mental förberedelse -- man kan göra sig redo och öva upp förmågan så den finns där och kan aktiveras när tillfället kommer. Överfört till studier går det att peka på skillnaden mellan att klara tentan och att uppnå en hög grad av bildning. Känslan av att lösa ett problem kan vara euforisk, men tryggheten och ron som en bred och djup kunskapsbas ger är en mycket mer långsiktig källa till glädje som dessutom gör det lättare att se det vackra i det lilla, lokala och tillfälliga. Har man förmågan kan man se evigheten i ett korn av sand, för att citera William Blake, och då behöver man inte göra mer än att stanna upp och ta in. Saknar man den spelar det ingen roll vad man gör eller vart man reser.

Inte bara individer söker efter maxade upplevelser, det gör även företag som jagar vinster till varje pris, särskilt om jakten drivs av anonyma aktieägare. Det går ett tag, men överutnyttjas kunderna, de anställda, underleverantörerna och samhällena där man finns och verkar (genom låga löner, dåliga arbetsförhållanden, skatteplanering eller fusk) överlever varken företaget, samhället eller människorna i längden. Drar vi inte nytta av lärdomarna som pandemin erbjuder, eller som populismens konsekvenser visar och rovdriften på naturen och djuren ger vid handen är snart både kunskapen och demokratin hotad och därifrån stupar det brant utför. Längtan efter maxade upplevelser efter Corona, sökandet efter kompensation för allt man inte kunnat göra under pandemin är en ohållbar inställning till livet och delvis själva orsaken till att vi är där vi är. 

Global uppvärmning, antibiotikaresistens, stress och psykisk ohälsa samt det faktum att de redan rika allt snabbare blir både allt rikare och allt färre är inte flera olika problem, det är olika konsekvenser av ett och samma problem. Och jakten på maxade upplevelser är själva grundorsaken. Optimal och maxad är två helt olika saker, det förra är hållbart och det senare ohållbart. Att maxa är enkelt, att optimera är svårt, men nödvändigt både för vår egen skull här och nu och för kommande generationers samt livet på jorden. Att kolonisera rymden är ingen lösning, det är bara ett fåfängt försök att slippa överge drömmen om maxade upplevelser. Elon Musk, världens rikaste människa, får säga vad han vill. Bara för att han är rik gör inte hans drömmar och visioner klokare eller mer hållbara, tvärtom är det ett problem att enskilda individer får så mycket uppmärksamhet och inflytande över tänkandet och handlandet i världen. Jämlika samhällen är inte för inte mer hållbara än segregerade och polariserade.

Optimering kräver ödmjukhet, intellektuell förmåga, samverkan och respekt för komplexitet, alltså just den typen av egenskaper som bortrationaliseras i den målfokuserade maximeringssamhället. Det är vägen som är målet. Euforin som maxade upplevelser ger är kortvarig medan tillfredsställelsen som infinner sig när man uppnår harmoni varar länge och ger ingen baksmälla. 

fredag 15 januari 2021

Förordet till boken om mellanrummen

Målet inför det nya året är att avsluta varje vecka med att bli färdig med en text. Förra veckan blev jag klar med en recension och framöver har jag planer att skriva åtminstone två artiklar och en lärobok. Däremellan blir det bloggposter. Denna vecka går jag in i helgen med den sköna känslan av att vara färdig med ännu en vända med boken om mellanrummen. Kommentarerna jag fick stärker mig i övertygelsen om att jag på riktigt börjar bli färdig, att jag är nära nu. Två vändor till med korrekturläsning ger jag boken, sen får det bära eller brista. Blir manuset inte antaget på något förlag publicerar jag det på nätet, open acess, men jag vill verkligen göra allt som står i min makt för att optimera chanserna att få boken utgiven i tryckt form. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Resten av dagen ägnar jag åt läsning, men vill dela med mig av den senaste versionen av bokens förord.

Förord

En av de viktigaste lärdomarna jag skaffat mig är dels att aldrig underskatta slumpen, dels att det är bättre att förbereda sig på och utveckla kompetens att hantera det som händer än att fokusera på och lägga energi på att styra tillvaron mot mål. Jag har arbetat med utkastet till denna bok i många år. Under hösten 2019 antog manuset en form och känslan av att jag nu var inne på upploppet växte sig allt starkare. Jag gick in i 2020 med vissheten om att hösten bjöd på generöst med tid att skriva. Så i mars dök Corona upp och högskolan ställde om till distansläge. Plötsligt frigjordes massor med tid som jag efter att den värsta oron lagt sig kunde använda till skrivande. När jag skriver detta befinner vi oss fortfarande i det mellanrum som öppnades upp av pandemin och som jag är tacksam för att jag kunnat ta vara på.

Titeln på boken, Omvägar till kunskap, är medvetet dubbeltydig, just eftersom kulturen där kunskapen skapas och används är mångtydig, komplex och förändras dynamiskt. Vägen till insikt och förståelse är därför inte rak. Det finns inga genvägar till kunskap, bara omvägar. Och det är vad som händer mellan frågorna och svaren som är det viktiga. Kunskapen är med andra ord vägen fram, och det är vägen som är målet. Tänker man kan inställda möten och avbokade föreläsningar bli till möjligheter som det gäller att ta vara på. Det är också så jag vill att den här boken ska läsas, som ett slags följeslagare eller reskamrat på vägen mot bättre kunskap om och fördjupad förståelse för kultur.

Intresset för mellanrummen har vuxit fram succesivt. Projektet har sin upprinnelse i det faktum att jag 2011 började blogga på flyktlinjer.bloggspot.com. Jag hade ingen plan med skrivandet, annat än att skaffa mig rutiner och försöka skapa en plattform för kunskapsspridning. Flyktlinjer är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för möjligheten jag fått att studera. Till dags dato har det blivit över 4500 poster om olika aspekter av kultur. Efter ett tag väcktes tanken om att samla ihop några av tankarna som fångats i flykten och bearbeta dem till ett sammanhållet resonemang. Tanken var först att det arbetet skulle resultera i denna bok, men av olika anledningar blev det istället tre böcker som publicerats open acess på nätet (Nehls 2016, 2017, 2018). Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är den gemensamma undertiteln till böckerna som alla på olika sätt indirekt handlar om kultur och förutsättningar för kunskap och lärande. När den tredje boken var klar kände jag mig först nöjd, men ganska snart smög sig känslan på att jag kan bättre, att jag var långt ifrån färdig med det som jag nu tänker på som teorin om mellanrummen. Jag samlade därför ihop texterna i ett dokument som jag sedan dess redigerat och utvecklat. Boken handlar alltså inte bara om vägar till kunskap, den är i sig ett resultat av en omväg och ett antal lyckliga tillfälligheter, vilket stärker mig i övertygelsen om att jag är något på spåret. Om jag har rätt är dock inte upp till mig att avgöra.

söndag 10 januari 2021

Utbildning och företagande är väsensskilda verksamheter

Det går inte att få allt man önskar sig. Oförenliga drömmar tar ut varandra och alla försök att förverkliga dem är dömda att misslyckas, just för att man drömmer om det omöjliga. Donald Trump som är själva sinnebilden för populism bars fram till makten med hjälp av löften som redan på förhand var uppenbart orealistiska. Ändå vann han och trots att det omgående blev uppenbart att han inte respekterade varken kunskapen eller det demokratiska systemet fick han hållas i fyra år. Han bråkar fortfarande, ända in i det sista, ivrigt påhejad anhängarna, vilket är ett annat kännetecken på populister. Demokratiskt sinnade politiker drivs av övertygelser och håller sin inte med anhängare. Högern i Sverige tar pliktskyldigt avstånd trots att deras politik i grund och botten är den samma, eller åtminstone lika orimlig. Poltik som bygger på känslor, åsikter och som kräver att kunskapen ignoreras och den demokratiska ordningen sätts ur spel är per definition ohållbar. Förhoppningsvis kan det trots allt komma något ur händelserna i Washington, men då måste alla som värnar demokratin respektera dess komplexitet. KUNSKAP är en förutsättning för demokratin och demokratin är en förutsättning för kunskapen.

I Sverige (som enda land i världen) anses det legitimt att driva skolor som företag, trots att utbildning (liksom för övrigt även vård) är en verksamhet som är allas angelägenhet, där både kostnaderna och utgifterna är fasta. För att skolans verksamhet ska kunna leda till så bra lärande och kunskapsutveckling som möjligt måste all tid och alla resurser gå till utbildning. Plockar ägarna ut vinst eller skär ner på kostnaderna genom att sänka standarden, minska storleken på lokalerna, öka lärarnas arbetsbörda eller dra ner på läromedel eller något liknande, vilket är enda sättet att "effektivisera" utbildning, går det oundvikligen ut över kvaliteten i elevernas lärande (och i förlängningen påverkas förutsättningarna att stå emot populismens lockelser). Ibland hävdas att vinstdrivande skolor visar upp bättre resultat, det vill säga högre betyg; men eftersom det är skolorna själva som sätter betygen, och eftersom friskolorna inte behöver följa samma regler som den kommunala skolan och dessutom kan hindra insyn i verksamheten genom att hänvisa till företagshemligheter, är det inget legitimt mått på kvalitet. Särskilt inte som betyg alltid bygger på mer eller mindre subjektiva bedömningar. 

Ett innovativt företag i tillverkningsbranschen har kontroll över både sina inkomster och utgifter. Verksamheten går i vågor och följer både konjunkturens rörelser upp och ner och kundernas villighet att betala för produkterna. I tider av kris måste företagare se över kostnaderna, och kanske göra sig av med personal, fast man kan också investera i personalens fortbildning för att stå bättre rustade och vara på hugget när det vänder. Företagande är en dynamisk process som ständigt måste söka effektiviseringsmöjligheter för att överleva, och vinsten fungerar både som ett slags ränta och en buffert för hårdare tider. Över tid måste det råda balans mellan såväl inkomster och utgifter som uttag av vinst och återinvestering i verksamheten. Företagande fungerar på det sättet. Går företaget med vinst kan ingen ha synpunkter på vad ägaren gör med pengarna. Skillnaden mellan utbildningsverksamhet och företagande är viktig att upprätthålla, annars hotas demokratin, öppenheten och den långsiktiga hållbarheten.

Om skillnaden mellan företagande och samhällsförvaltning inte respekteras kommer det förr eller senare att bli svårt att skilja på politik och företagande och det kommer framstå som logiskt och önskvärt att välja en företagsledare till statsminister, vilket vi nu lärt oss vad det leder till. Företagsledare tar och ska bara ta ansvar för företaget och endast vara lojal mot ägarna. Demokratiskt valda politiker arbetar på hela befolkningens uppdrag, alltså både de som röstat på dem och de som inte gjorde det. I en demokrati ska politiker inte lägga sig i hur företagare sköter sina verksamheter, men vilken lön företagare betalar till sina anställda kan och bör samhället ha synpunkter på, just för att värna demokratin. Kloka företagare i långsiktigt hållbara företag förvaltar verksamheten väl och inser att företagande bygger på ömsesidigt beroende och betalar därför både skatt till samhället och ger anställda en lön de kan leva på samt skapar arbetsförhållanden som främjar hälsa. Ett samhälle som accepterar att företag utnyttjar människors desperata behov av pengar för sin överlevnad genom att betala löner (för att man kan) som inte går att leva på är inget anständigt samhälle. Människor inte ens kan leva på lönen de får om de så jobbar dubbelt är i praktiken livegna och i ett sådant samhälle har ekonomin förvandlats till en slavekonomi, vilket är oförenligt med både demokrati och mänskliga rättigheter. 

Företagande och utbildning är väsensskilda verksamheter. Och samhällen varken kan eller ska skötas som företag, av den enkla anledningen att kunskap inte är en vara utan en förutsättning för demokratin. Sveriges beslut att låta ägare plocka ut vinst ur skolan är extremt utifrån ett internationellt perspektiv. Vad som är hönan och ägget är svårt att säga, men populismen växer sig stark i samhällen där vetenskap och vetande saknar egenvärde. Därför är det ingen liten sak att skolor tillåts drivas som företag. Vill vi leva i ett samhälle där meritokratin och demokratin faktiskt fungerar måste alla respektera kunskapen. Vem vill inte det, tänker många av oss. Men långt ifrån alla är beredda att göra vad som faktiskt krävs för att värna vetenskapen och den kritiska granskningen av makten, vilket fyra år med Trump gjort tydligt.

lördag 9 januari 2021

Nytt år, nya rutiner

Jag behöver en paus från bloggandet för att finna inspiration. Nu har set gått lite över en vecka och lusten att skriva gör sig påmind. Tanken var aldrig att sluta blogga, bara att finna en ny rutin. Efter moget övervägande tror jag mig ha funnit det nu. Det är inget löfte, men ambitionen framöver är att publicera en ny bloggpost i veckan, med början imorgon. Då har jag sex dagar på mig att tänka och jobba med innehållet och språket, samtidigt som jag får tid över att skriva böcker och artiklar. Ämnena kommer att vara de samma, men ambitionen är att skriva lite längre och mer genomarbetade texter. Det var egentligen bara det jag ville säga. Återkommer som sagt imorgon med en ny post, och sedan är tanken att det ska bli en vana.