Förra veckan kom min bok Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande ut på Studentlitteratur. Den utgör del två i en serie om tre böcker som handlar om olika aspekter av lärande, skrivande och kunskapsutveckling. Den tredje boken, som handlar om kunskap kommer ut runt årskiftet 2021/22, och den första boken presenteras lite längre ner i denna text. Böckerna är skrivna för att hjälpa studenter att hjälpa sig själva att utveckla svar på frågor som uppstår i samband med arbetet med hemtentor och uppsatser. Jag delar med mig av exempel och upplevelser från min egen tid som student och försöker inspirera till eget tänkande om det som jag själv finner allra mest spännande och belönande att ägna mig åt, nämligen lärande och kunskapsutveckling.
Några ord från bokens förord:
Det finns massor med böcker om metod, vetenskapligt skrivande, kunskapsteori och olika typer av introduktioner till forskningens praktik. Många av böckerna är väldigt bra och föredömligt pedagogiska, men min erfarenhet är ändå att innehållet och upplägget ofta tilltalar lärare mer än studenter och att råden tyvärr går över huvudet på den som är nybörjare i akademin. Lärare och läroboksförfattare tenderar att fokusera lite för mycket på hur och vad man ska göra. Och när studenterna inte förstår blir förklaringarna mer detaljerade och manualerna mer omfattande, vilket leder till att det blir ännu svårare att förstå. Problemet med många metodböcker är nämligen att de liknar uppslagsverk och därför uppfattas som ett slags rättningsmall, vilket i bästa fall leder till att man följer instruktionerna och därmed gör rätt i formell mening – men förstår man inte vad det innebär att tänka som en forskare blir resultatet inte vetenskapligt. Uppsatserna kan mycket väl bli bra, men kvaliteten i lärandet riskerar att bli eftersatt. Vetenskapligt tänkande handlar nämligen inte om att följa regler, utan om att utveckla en egen förståelse för reglernas andemening och kompetens att gå sin egen väg inom dess (ganska vida) ramar.Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande skrev jag efter att jag publicerat boken Hur blir högre studier högre, som har undertiteln: Om skillnaden mellan elever och studenter, trampolinhögskolor och katapulthögskolor samt vikten av självständighet, tålamod och samverkan.
I min roll som lärare ser jag idag tyvärr allt fler tecken på att många studenter anammat en pragmatisk inställning till sina studier, vilket tar sig uttryck i att man griper sig an utbildningen som om det handlade om att nå mål och man fokuserar mer på poängen och examen än vägen fram. Tänker man så blir studietiden en transportsträcka i väntan på det som kommer sedan och det går ut över kvaliteten i studierna. Utgångspunkten för tankarna som presenteras i den här boken är att det är i sökandet efter svar som fungerar och arbetet med att utveckla vetande som lärande uppstår och förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. Även om vetandets universum växer hela tiden ökar samtidigt förståelsen inom vetenskapen, dels för hur lite vi människor vet, dels för hur lite som faktiskt går att veta och hur osäker all kunskap är, vilket gör vetenskapsteori till ett ämne man aldrig blir färdig med. På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet, inköpt på konstmuseet i Göteborg, med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” Det är ett visdomsord som gäller även på högskolan. Som forskare och lärare har jag egentligen inget annat att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är i princip lika förvirrad idag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, det helt avgörande, idag är jag förvirrad på ett mycket högre plan och inser allt mer hur lite vi människor faktiskt vet.
Jag har länge saknat en bok som riktar sig till uppsatsskrivande studenter och som handlar om hur man kan tänka för att utveckla ett sådant självständigt, kritiskt analyserande mindset som är förutsättningen för att såväl förstå som skapa och värdera forskningresultat. Och det är en sådan bok jag försökt skriva. Den är tänkt att hjälpa nybörjare att på egen handutveckla förståelse för vetenskapens möjligheter och begränsningar, och förhoppningen är att den kan väcka intresset för fortsätta studier av vetenskapens teori. Den ersätter inte andra metodböcker, ambitionen är istället att visa hur man kan läsa böcker om kunskaps- och vetenskapsteori på ett sätt som leder till att man utvecklar kompetens att tänka vetenskapligt. Boken är utformad som ett slags guidebok och ger en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Skillnaden är viktig att lägga märke till. Instruktionsböcker läser man som recept, för att få anvisningar att följa. Guideböcker läser man för att få inspiration och möjlighet att förbereda sig inför resan, för att skaffa sig en uppfattning om terrängen man står i begrepp att ge sig ut i och för att utveckla förståelse för vad som väntar och krävs av en där ute för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt.
Eftersom jag vet vad som krävs för att skriva en bra uppsats och min erfarenhet säger mig att alla kan och förmår mer än de tror, är jag alltid tydlig med att jag har höga förväntningar på studenterna. Jag ser mig nämligen som ett slags personlig tränare och räknar med att den som kommer till högskolan är där för att lära och vill åstadkomma något mer än att bara få en examen. Tyvärr uppfattar många mig som sträng eller barsk, vilket inte stämmer överens med min självbild. Jag har funderat massor på vad det kan bero på och tror det handlar om att jag tar mitt arbete på största allvar och att jag räknar med att även studenterna gör det. Jag ser det som ett privilegium att ha fått studera och en ära att få förtroende att undervisa på högskolan. En alternativ förklaring är att jag uppfattas som sträng i jämförelse med andra lärare, som berömmer och uppmuntrar studenterna? Det gör nämligen inte jag eftersom jag inte ser det som lärarens uppgift att berömma (för berömmandets skull). Alla som ber om hjälp och ställer frågor möts däremot självklart med respekt och jag sätter en ära i att alltid svara på alla frågor så snabbt och pedagogiskt som möjligt. Studenter som tar ansvar för sitt eget lärande brukar därför snabbt ändra uppfattning om mig. Det är olyckligt om allvar förväxlas med stränghet. Samhället investerar massor med pengar i skolan och den högre utbildningen och skattebetalarna har rätt att kräva avkastning i form av akademisk kunskap och intellektuell kompetens. På högskolan måste lärare kunna ställa högra krav och ha förväntningar, annars blir det svårt för studenterna att göra vad som krävs för att lära på djupet och utveckla förmåga att tänka vetenskapligt, vilket är vad framtida arbetsgivare kräver av den som har en högskoleexamen. Jag vill inte ge sken av att vetenskap är enkelt, men vill samtidigt vara tydlig med att alla med rätt inställning till studier klarar av att läsa på högskolan. Min ambition är att du som läser boken ska få beröm efter utbildningen, för att uppsatsen som skrivits och arbetet som utförts håller hög klass.
Det krävs inga exceptionella talanger eller förmågor för att lyckas med studier på högskolan, man kommer en lång väg med god planering och genom att vara noggrann och intresserad. Tyvärr förlamas ändå många av allvaret i situationen och fastnar i känslan av att det är svårt, vilket naturligtvis är olyckligt. Känner man så kan ingen metodbok eller handledare i världen hjälpa en, men förhoppningsvis kan följande berättelse ta udden av känslan och vara till hjälp. Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker, inte bara i den akademiska världen. Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att försöka och fick mig tyvärr ibland att av nervositet slarva med förberedelserna. Jag trodde inte att det spelade någon roll, att jag var dålig av naturen. Långt senare i livet, efter att jag med möda etablerat mig i den akademiska världen, har jag kommit till insikt om att osäkerheten och det vacklande självförtroendet i själva verket är något positivt, eftersom det (rätt använt) kan gynna kunskapsutvecklingen och öka kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna innan jag tar dem till mig och använder dem. Bristande självförtroende gör det också lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap eftersom man blir mer prestigelös. Ända sedan jag insåg att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bli docent har jag betraktat mitt dåliga självförtroende som en vetenskaplig dygd. Nyckeln till framgång för mig var insikten om att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Länge upplevde jag ingen skillnad, men i takt med framgångarna i akademin tvingades jag inse att det är två olika saker. Idag har jag en stabil och välgrundad självkänsla, medan jag odlar mitt dåliga självförtroende. En god självkänsla är en förutsättning för att kunna odla ett dåligt självförtroende, vilket i sin tur är en förutsättning för att utveckla ett verkligt vetenskapligt tänkande.
Baksidestexten lyder som följer:
Hur blir högre studier högre? är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och för vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika, utan även meningsfulla i ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att studenterna dels ska kunna ta sig igenom en högre utbildning och få sin examen, dels lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt även i andra sammanhang. Studenternas framgång i högre studier står i direkt relation till deras grad av självständighet och tålamod, samt till deras förmåga att utveckla ett kritiskt förhållningssätt i och till studierna. Med rätt inställning kan till och med misslyckanden leda till lärande och fördjupad kunskap. Utgångspunkten för bokens resonemang är att det inte finns en väg eller ett sätt att lyckas som student, utan att det finns lika många sätt och vägar som det finns studenter. Det gör att det gäller för den enskilda att hitta sin väg. I boken diskuteras även skillnaden mellan att vara och agera som elev och student, liksom vad som kännetecknar en trampolinhögskola och en katapulthögskola.
Och här kommer ett utdrag ur bokens inledning:
Många söker i dag efter genvägar till kunskap, och landets lärare dignar under krav på att snabbare och mer effektivt producera resultat. Den som letar efter något sådant i denna bok kommer att bli besviken, för utgångspunkten för tankarna som presenteras här går helt på tvärs mot den synen på kunskap och utbildning. Ska studierna verkligen kunna bli högregår det inte att leta efter enkla lösningar och snabba svar. Högskolan har, liksom den engelske premiärministern under andra världskriget, Winston Churchill, inget annat att erbjuda dig som student än blod, svett och tårar. Kunskap är resultatet av envishet, uthållighet och kamp. Ingen kan ge fördjupade insikter åt en, och sina egna intellektuella förmågor måste man utveckla på egen hand. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor, och på högskolan är alla vuxna och måste kunna förväntas ta ett vuxet ansvar. Det gäller både lärare och studenter. Ansvaret för kvaliteten i all utbildning är således delat, och därför är det lika olyckligt om lärarna klagar på studenterna som om studenterna klagar på lärarna.
Det är inte enbart för ens egen skull man studerar på högskolan, utan lika mycket för demokratins skull och samhällets och dess långsiktiga hållbarhet. Kunskap är inget i sig själv och kan inte på egen hand göra skillnad. Det krävs människor som kan, vet och vill agera med utgångspunkt i resultatet av studier och forskning för att samhällets investering i utbildning ska bära frukt. Många glömmer tyvärr bort att studier är både ett privilegium och ett stort ansvar. Att läsa på högskolan i Sverige är gratis, och högskoleväsendet har byggts upp för att säkra samhällets framtida kunskapsförsörjning. Skattebetalarna investerar i dig som student och förväntar sig att du med hjälp av kunskaperna och kompetenserna som utvecklas genom studierna på högskolan ska förvalta och utveckla tidigare generationers förvärvade insikter och uppnådda resultat. Detta skriver jag inte för att skrämma någon, utan för att påminna om varför vi har en skola och en högre utbildning och för att redan tidigt i boken visa var ansvaret för lärandet ligger: hos dig som student.
När USA:s förre president Barack Obama fick frågan hur han såg på presidentämbetet svarade han att han såg på det som ett stafettlopp. Hans uppgift var att göra sitt bästa för landet under den tid han innehade ämbetet, för att sedan lämna över stafettpinnen till nästa president som efter bästa förmåga har att förvalta arvet efter tidigare administrationer arbete. Så ser jag på min roll som lärare också. Jag finns och verkar mellan äldre generationers akademiker och dagens studenter, och mitt uppdrag är att förvalta kunskapen och skapa förutsättningar för lärande samt bidra till den gemensamma kunskapsutveckling som utgör basen i ett vitalt kunskapssamhälle och en fungerande demokrati. Att vara lärare är lika lite som att vara student en soloprestation. Lärande och kunskapsutveckling är resultatet av gemensamma ansträngningar, något man gör tillsammans med andra. Kunskapen uppstår mellan intresserade medskapare – där, när, om och så länge förutsättningarna är gynnsamma. Utbildning på akademisk nivå blir aldrig högre eller mer kvalitativ än vad människorna som engagerar sig i den tillåter den att bli.
Jag ser mig fortfarande som student – alternativt ser jag alla som finns och verkar på högskolan som lärare. På högskolan är och verkar man för att lära, och kunskapen utvecklas genom egna studier och utbyte av tankar med andra. Skillnaden mellan lärarna och studenterna är därför mindre än man i förstone kanske tror. Utbildning på högskolan är något man gör, och resultatet av studierna står i direkt relation till det arbete och den tid och möda som läggs ner i arbetet. Det krävs inga exceptionella förmågor för att lyckas på högskolan. Det märks kanske inte direkt, men med tiden har jag kommit att inse att människorna som läser och arbetar på högskolan inte är finare, annorlunda eller bättre än människorna jag känner och umgås med utanför högskolan. Som student kommer man långt på nyfikenhet, tålamod och förmågan att fortsätta försöka även om man misslyckas ibland.
Förutsättningen för att studierna som bedrivs på högskolan ska kunna sägas vara högre, vilket är vad denna bok handlar om, är att kunskapen placeras i centrum och att man studerar av intresse och inte enbart för att få en examen. Framgång i studierna handlar till stor del om inställning och vart man riktar fokus. Utan ett ärligt intresse och en verklig vilja att faktiskt lära sig saker blir det svårt. Det är dock inget man måste ha med sig från början – har man bara rätt inställning och utrustar sig med tålamod kommer man snart att märka att det oftast finns någon aspekt av det man läser som man kan ta fasta på och intressera sig för, och med tiden och i takt med att man lär sig mer blir det lättare att se nya och spännande aspekter av allt fler olika ämnen, vilket leder till att intresset och viljan att lära sig mer ökar. Ser man vägen framåt som målet kan åren som student mycket väl bli den lyckligaste tiden i ens liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar