Livet är en upplevelse som i hög grad blir vad man gör den till. Inte så att man kan styra och kontrollera utfallet, men hur man tolkar det som sker rår man över. Livet har lärt mig att nyckeln till lycka och harmoni inte är att försöka maxa upplevelserna man får vara med om, och det är en insikt som även gäller politik och samhällsbyggande. Strävan efter balans mellan lycka och lidande, framgång och misslyckande är det enda som håller i längden, både för individer och kollektiv. Problemen kommer aldrig att ta slut och det finns inga mål för levande förändringsprocesser. Lär vi oss hantera Corona finns fortfarande klimatutmaningen kvar, som kommer att kräva minst lika stora insatser. Tänkandet bakom, som legitimerar strävan efter kontroll och den kollektiva jakten på maxade upplevelser är en del av problemet, alltså finns det en stor poäng att ta vara på möjligheten, att stanna upp och tänka efter här under tiden av social distansering.
Ett eller två glas vin till maten en fredag, och kanske en whisky till kaffet, för att markera övergången från veckans arbete till helgens vila och återhämtning, är långsiktigt hållbart. Dricker man mer för att förhöja upplevelsen når man snabbt en punkt där man antingen tappar minnet eller omdömet (oftast båda) och sen är man bakis dagen efter. Det finns alltid ett pris att betala, det är därför strävan efter balans är så viktig. Köper man en Trisslott i månaden och håller sig till det är det oproblematiskt, men ökar man insatsen eller söker sig till nätets casinon i sin jakt på högsta vinsten går det lätt över styr utan att chansen att vinna stora belopp ökar nämnvärt.
Den som vill se hela världen och som prickar av resmål på en lista kommer att bli besviken, för det finns inte dagar i ett liv nog att täcka alla intressanta resmål. Dessutom förändras alla platser och länder hela tiden, och för att verkligen uppleva atmosfären på platserna man besöker krävs att man stannar en längre tid. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och då har inte flygets klimatpåverkan tagits med i beräkningen. Dessutom finns en risk att man aldrig blir nöjd eftersom det alltid finns ett mer spektakulärt resmål lite längre bort. Samma som på Tinder där den som söker den perfekta partnern lätt fastnar i sökandet efter någon som är ännu lite bättre.
Livet går helt enkelt inte att maxa. Ju mer man försöker desto längre från det önskade läget kommer man. Minnesvärda upplevelser finns i allas närhet, om man bara kan lära sig se och förstå det. Under de första varma dagarna på våren, när fåglarna sjunger och solen skiner, räcker det att sätta sig på en stubbe i skogen eller vid älven eller ån som rinner genom de flesta städer, för att känna livsglädjen pulsera genom ådrorna. De värdefullaste upplevelserna är sådana man inte kan planera för, de kräver att man stannar upp och tar in tillfället där och då. Eller också krävs det mental förberedelse -- man kan göra sig redo och öva upp förmågan så den finns där och kan aktiveras när tillfället kommer. Överfört till studier går det att peka på skillnaden mellan att klara tentan och att uppnå en hög grad av bildning. Känslan av att lösa ett problem kan vara euforisk, men tryggheten och ron som en bred och djup kunskapsbas ger är en mycket mer långsiktig källa till glädje som dessutom gör det lättare att se det vackra i det lilla, lokala och tillfälliga. Har man förmågan kan man se evigheten i ett korn av sand, för att citera William Blake, och då behöver man inte göra mer än att stanna upp och ta in. Saknar man den spelar det ingen roll vad man gör eller vart man reser.
Inte bara individer söker efter maxade upplevelser, det gör även företag som jagar vinster till varje pris, särskilt om jakten drivs av anonyma aktieägare. Det går ett tag, men överutnyttjas kunderna, de anställda, underleverantörerna och samhällena där man finns och verkar (genom låga löner, dåliga arbetsförhållanden, skatteplanering eller fusk) överlever varken företaget, samhället eller människorna i längden. Drar vi inte nytta av lärdomarna som pandemin erbjuder, eller som populismens konsekvenser visar och rovdriften på naturen och djuren ger vid handen är snart både kunskapen och demokratin hotad och därifrån stupar det brant utför. Längtan efter maxade upplevelser efter Corona, sökandet efter kompensation för allt man inte kunnat göra under pandemin är en ohållbar inställning till livet och delvis själva orsaken till att vi är där vi är.
Global uppvärmning, antibiotikaresistens, stress och psykisk ohälsa samt det faktum att de redan rika allt snabbare blir både allt rikare och allt färre är inte flera olika problem, det är olika konsekvenser av ett och samma problem. Och jakten på maxade upplevelser är själva grundorsaken. Optimal och maxad är två helt olika saker, det förra är hållbart och det senare ohållbart. Att maxa är enkelt, att optimera är svårt, men nödvändigt både för vår egen skull här och nu och för kommande generationers samt livet på jorden. Att kolonisera rymden är ingen lösning, det är bara ett fåfängt försök att slippa överge drömmen om maxade upplevelser. Elon Musk, världens rikaste människa, får säga vad han vill. Bara för att han är rik gör inte hans drömmar och visioner klokare eller mer hållbara, tvärtom är det ett problem att enskilda individer får så mycket uppmärksamhet och inflytande över tänkandet och handlandet i världen. Jämlika samhällen är inte för inte mer hållbara än segregerade och polariserade.
Optimering kräver ödmjukhet, intellektuell förmåga, samverkan och respekt för komplexitet, alltså just den typen av egenskaper som bortrationaliseras i den målfokuserade maximeringssamhället. Det är vägen som är målet. Euforin som maxade upplevelser ger är kortvarig medan tillfredsställelsen som infinner sig när man uppnår harmoni varar länge och ger ingen baksmälla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar