Forskare, eller entreprenör?

Vad innebär det att bedriva forskning, undrar jag allt oftare. Eller jag är ju faktiskt forskarutbildad och har dessutom många års erfarenhet av forskning, så frågan är snarare retorisk. För egen del vet jag naturligtvis hur jag ska göra för att undersöka kulturen jag utbildats för att förstå, och jag vet också hur resultatet av arbetet kan spridas på olika sätt. Tid och tillit samt frihet är i princip det enda jag behöver för att skapa kunskap. Kulturvetenskaplig forskning är på det sättet väldigt kostnadseffektiv. Eftersom jag är anställd av staten och redan ägnar all tid som inte läggs på undervisning och olika typer av möten åt forskning utgör organiseringen av mitt arbete i praktiken snarare ett hinder för forskning, just eftersom alla förutsättningar jag behöver redan finns där utan att jag behöver söka några pengar.

För att kunna ägna mig åt forskning på heltid skulle jag vara tvungen att lägga en stor del av min arbetstid åt att fokusera helt på att skriva ansökningar, vilket inte bara handlar om att sätta sig in i tidigare forskning och formulera projektidéer. Jag måste ägna dagar åt att sitta i möten med ekonomer och konsulter vars uppgift är att upparbeta kompetens att skriva ansökningar. Och får jag mot förmodan pengar i den mördande konkurrensen om medel äts över hälften av pengarna upp av kostnader för annat än min tid för forskning. Dessutom måste jag ägna en del av den dyrbara tiden jag tillskansat mig åt arbete på nästa ansökan. För mig går kalkylen inte ihop. Om jag skulle ge mig in i det racet skulle jag få mindre tid att forska än jag har idag, även om jag lyckas få medel. Enda anledningen att trots allt göra det är att det gynnar min karriär och högskolans ekonomi -- jag kan inte med bästa vilja i världen se hur kunskapsutvecklingen på mitt område skulle främjas av att jag upphör att vara forskare och börjar tänka och agera som ett slags entreprenör, vilket i princip krävs idag av den som vill få pengar till forskning.

Paradoxalt nog bygger hela den stora och dyra apparat som byggts upp för att skriva och hantera ansökningar på en ovetenskaplig övertygelse om att det finns kausalitet mellan förmågan att forska och förmågan (om det nu ens är en förmåga) att vinna medel i konkurrens. Idag räknas pengar som en vetenskaplig merit, storleken på anslagen tas nämligen med i beräkningen när forskares vetenskapliga kompetens bedöms. Det är så klart enkelt att jämföra olika forskare med utgångspunkt i den typen av nyckeltal, men vad säger det om någons förmåga att bedriva forskning? Den som varken kan eller vill lägga sin dyrbara tid på att skriva ansökningar, där chansen att få pengar är försvinnande liten, kommer att få svårt att visa vilka forskningskompetenser hen har, det får "bara" de som beviljas medel. Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det är samma kompetens som visas prov på när ansökningar skrivs och när kunskap skapas? Har det ens undersökts?

Fokusskiftet har oroväckande nog förändrat seminariekulturen på ett beklagligt sätt. När jag var doktorand och nybliven forskare mötes vi för att diskutera varandras texter. Vi hjälptes åt att utvecklas som tänkare och analytiker. Seminariekulturen där jag fick min akademiska fostran var intellektuell och analytisk. Idag har seminarierna förvandlats och blivit mer pragmatiska och strategiskt inriktade. Både när artiklar och ansökningar läggs fram fokuseras på framgångsfaktorer och det spekuleras i vad anslagsgivare och granskare vill ha, snarare än på kunskapen som på det här sättet allt mer betraktas som ett slags formalitet, som något självklart. Följer man bara rätt metod antas resultatet alltid passera som kunskap verkar allt fler tänka. Vilken metod som passar till vilket syfte diskuteras allt mer sällan. Idag är valet av metod ett av många strategiska val som forskare tvingas överväga. Vill man ha pengar får man inte, trots att det står inskrivet i högskolelagen, välja metod efter eget huvud. Och vill man meritera sig får man heller inte välja publiceringssätt fritt eftersom bara vissa typer av publiceringar räknas. Forskarnas publiceringsstrategier granskas idag mer ingående än kunskapen som forskningen resulterar i. Det anses åtminstone viktigare att och var man publicerar sig, än att det man publicerar faktiskt innehåller värdefull och användbar kunskap. 

Forskningsledare ägnar sig idag i princip inte alls åt egen forskning, de söker pengar och står som medförfattare på artiklarna som projekten måste producera för att garantera medel i nästa omgång. Detta går naturligtvis ut över doktorandernas forskningskompetens eftersom deras handledare ägnar mer tid åt att skriva ansökningar och granska artikelmanus än åt att utveckla och upprätthålla sin egen forskningskometens. Kosekvensen av detta blir med tiden, om vi inte tänker om och gör något åt saken, att det växer fram standards som alla måste följa. Kunskap och kompetens flyttas redan idag i en oroväckande snabb takt från lektorer till högskolans administrativa system, vilket gör att det snart bara är en tidsfråga innan insamling och analys av empiri kan utföras av algoritmer medan "forskarna" konkurrerar med varandra om pengar, publikationer och antalet citeringar. Då blir det viktigare att vara entreprenöriell än att vara intellektuell. Vad händer då med kunskapen? Samhället och verkligheten förändras hela tiden, och ska forskningen kunna bidra till förståelse av den komplexa samtiden måste kunskapskraven följa med förändringarna i och anpassas efter terrängen. Idag gör vi tvärtom, vilket fungerar ett tag, men förr eller senare fungerar inte längre kartorna vi har tillgång till, och då är det försent att göra något åt saken.

Självklart drömmer jag om mer tid för forskning men jag värdesätter också (forsknings)friheten, vilken är en förutsättning för att jag ska kunna bedriva högkvalitativ forskning om kultur. Av två onda ting väljer jag därför att satsa på forskningen och min intellektuella utveckling. Delvis beroende på att jag är en värdelös entreprenör, delvis eftersom jag faktiskt kan organisera mitt arbete på ett sätt som gör att jag får tillräckligt med tid att forska för att jag ska känna att det är okej, även om det naturligtvis inte är på långa vägar tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd. Jag vill dock inte forska på 100 procent eftersom jag anser att det för mig som kulturforskare är lika viktigt att undervisa studenter och sprida kunskap och samverka med det omgivande samhället. Framförallt söker jag inte pengar eftersom jag inte ser att det leder till något gott att forskare lägger så mycket tid och intellektuell möda på ansökningsskrivande som idag krävs för att lyckas i konkurrensen.

Dagens system för forskningsfinansiering är med andra ord ett gigantiskt slöseri med tid och resurser, och det är skattebetalarnas pengar och alltså samhällets investering som urholkas när en så stor andel av människorna som är utbildade och anställda för att forska tvingas lägga så mycket av sin dyrbara tid på att skriva ansökningar som sedan avfärdas. Om alla forskare faktiskt ägnade sig åt forskning istället för att konkurrera med varandra om vem som skriver den bästa (vad det nu är?) ansökningen, skulle kostnaderna med säkerhet kunna sänkas samtidigt som kunskapskvaliteten höjdes eftersom alla forskare uteslutande fokuserade på kunskapsutveckling i samverkan med andra forskare (istället för som idag, konkurrera). För de allra flesta är det tid man söker för, alltså tid som man i princip redan har. Om alla lektorer fick ägna sina 20 procent i tjänsten åt att bedriva forskning och sökte pengar för utrustning, resor och övriga kostnader, skulle grundforskningen stärkas enormt och chansen att kunskapsutvecklingen vitaliseras betydligt skulle öka enormt, utan att det kostar skattebetalarna ett öre mer. Granskningsapparaten som byggts upp för att säkerställa kvaliteten i ansökningsförfarandet kostar naturligtvis också pengar, så möjligen skulle man med en sådan reform faktiskt kunna få mer och bättre kunskap samtidigt som man betalar mindre. Fast den största vinsten med en sådan förändring är att forskare slipper agera entreprenörer och kan utveckla sina intellektuella förmågor, vilket är en typ av kompetens som behövs även på andra områden i samhället.