Kunskaper som tar sig in och minnen som går förlorade

Bildning är enligt Elin Wägner det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Jag gillar verkligen den tanken. Har man väl lärt sig något finns det kvar även om man inte minns. Kunskap avsätter neurala spår och bidrar till att forma oss människor. Ju mer man studerar och lär desto djupare blir spåren som styr ens tänkande, även om allt inte fastnar i minnet och kan upprepas. Människan är en LÄRANDE varelse, och visst spelar minnet en viktig roll men det är står skillnad mellan att veta och att minnas. Datorer minns, men människans hjärna är ingen hårddisk. Ställd i ljuset av detta blir Skolverkets förslag att stryka antiken ur grundskolans läroplan för högstadiet en helt annan fråga. Plötsligt handlar det om vilka vi vill vara; det blir en existentiell fråga. Exakta årtal, namn, händelser och platser kan man Googla fram, men det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig går aldrig att ta igen. Slutar vi undervisa om antiken klipper vi banden med vår historia.

Förslaget ligger tråkigt nog i tiden. Bildning anses vara en överflödig lyx, en kostnad som blir svår att motivera när pengarna ska räcka till allt mer. Fast det är ju vi människor som "sparar" och som anser att timmarna som avdelats till historieämnet ska användas till annat, och att programmering och matematik är viktigare. Fokus i samtidskulturen håller på att flyttas och skiftet, från främjande och uppskattning av bildning och kunskap med livslång hållbarhet, till efterfrågan på kontrollerade fakta och information som omsätts snabbare och snabbare, går rasande fort. Idag anses betyg, prestige och utmärkelser, liksom placeringen på olika rankinglistor viktigare och mer värdefullt än kunskap. Och bildningen som finns kvar efter att man glömt det man lärt sig framstår som oansvarigt slöseri med samhällets resurser. Inte konstigt då att frågan dyker upp i huvudet på allt fler: Vad fan får jag för pengarna? Svaret på den frågan är INGENTING, eller möjligen en känsla av tomhet.

Minnen som går förlorade är som pengar som spenderats, de existerar inte längre. Antingen har det du köpt förbrukats eller också har du du inte råd att ha kvar lägenheten, båten, bilen eller vad det nu är som du köper, om inflödet av pengar sinar. Tomheten triumferar på område efter område och i USA har folket använt sin demokratiska rättighet/skyldighet för att rösta fram en president som lovar vad som helst bara han får makt och får fortsätta ta kvinnorna mellan benen. Det är vad man får för pengarna om man satsar på snabba svar och omedelbar behovstillfredställelse. Google är fantastiskt, men värdet av det man får varar inte särskilt länge. Bildningen som en gång tagit sig in däremot kan ingen ta ifrån dig.

Det finns ingen rak väg till något med bestående värde. Kunskapen är liksom livet en omväg. Därför är tanken på snabb avkastning på skattemedel eller skolan som en onödig kostnad, istället för LÅNGSIKTIGA investeringar i förutsättningarna för hållbarhet och varaktig lycka, huvudlös, bildningsfientlig och potentiellt förödande för allt som vi människor vant oss vid att ta för givet. Allt kan förändras i ett ögonblick och det som finns kvar när demokratin offrats och kunskapen ersatts med information är bara tomhet. Och arbetet med att försöka återupprätta det som offrats i jakten på snabba cash, klick och följare börjar oundvikligen från noll, vilket det aldrig gör om skolans uppdrag är bildning och kunskapens egenvärde försvaras mot kvartalsekonomins förödande lockelser. Det finns inga genvägar till något det som har bestående värde!

Dagens bild: Om böckernas roll i mitt liv

Igår var jag på bokmässan i Göteborg. Jag har varit på nästan alla sedan starten. Böcker har alltid spelat en viktig roll i mitt liv. Sedan jag började läsa har jag alltid haft minst en bok på gång, även om det under perioder tagit mig uppemot ett år att ta mig igenom den. Under åren som bagare orkade jag inte läsa särskilt mycket, och just det var en av anledningarna till att jag slutade. Sedan dess, vilket faktiskt sammanfaller i tid med bokmässan, har jag dock läst kontinuerligt och mycket. Idag skriver jag också böcker själv och är sedan 2015 med i Författarförbundet (även om jag just nu har ett uppehåll eftersom mitt skrivande inte drar in några pengar). Inget av detta är på något sätt självklart eftersom jag är en långsamläsande dyslektiker som aldrig kan vara säker på att det som fastnar på pappret eller kommer upp på skärmen är korrekt. Högarna med olästa böcker där hemma stressar mig, men det är ingen negativ stress eftersom den får mig att läsa. Även om jag har för avsikt att läsa alla böcker jag köper vet jag att det inte kommer att bli så, men även ännu olästa böcker har ett värde och jag vet aldrig när lusten faller på. Plötsligt är tiden mogen och jag redo, och då kan mycket bli läst på kort tid.

Böckerna liksom läsandet och skrivandet ger mitt liv mening enligt principen ju mer desto bättre. Jag läser för att tänka och skriver för att utvecklas som tänkare. Böcker är enormt mycket mer än bärare av information och fakta, därför kan innehållet inte digitaliseras utan att något vitalt går förlorat. Människan är analog och mer kompatibel med böcker av papper, men tekniken är ett viktigt komplement; särskilt för mig som dyslektiker. Jag började skriva texterna jag delade med andra på en elektrisk skrivmaskin, men det var när jag skaffade en dator jag blev författare. Genom alla år har jag fört anteckningar på papper med hjälp av penna, men jag måste kunna redigera texterna för att de ska bli läsbara. Jag tänker snabbare än jag både läser och skriver, och jag skriver snabbare än jag läser. Är jag trött skriver jag hellre. Sedan jag började blogga har det blivit över 4000 poster, och jag inser att skrivande är mitt liv. Även om det finns perioder när det inte går lika lekande lätt att skriva som det gör vid vissa lyckliga stunder kan jag inte tänka mig ett liv utan skrivande. Och jag är gränslöst tacksam för att jag blir läst!

Behövde få ur mig de där tankarna som var det första jag kom att tänka på när jag såg bilden. Fast den här serien poster heter visualiseringar och jag ser den som ett led i min strävan att utvecklas som analytiker. Jag skriver inte bara om mina associationer, jag vill tvinga fram tolkningar av det jag ser och söker efter djupare meningar i bilden. Ajan som ritat hade sin tanke, och jag har mina och det är i mötet mellan som det händer något, vilket för övrigt är en tanke eller insikt som tangerar den bok jag just nu är intensivt upptagen med att skriva, där jag har för avsikt att utveckla en mellanrummets filosofi som jag menat behövs för att förstå kultur på ett bättre sätt. Det blev ännu ett sidospår, ännu en flyktlinje som fångades och sattes på pränt. Tankar som tänks med inte skrivs ner går inte att kontrollera i efterhand och minnet är bedrägligt. Därför är även texter som skrivs på dasspapper värt mer än dagarna man minns. Även om mitt skrivande liv inte når någon annan är skrivandet inte meningslöst.

Bild: Ajan

Jack Kerouac lär har skrivit sin berömda roman On the road i ett svep; inte på dasspapper men på ett blad som fogats samman till en lång rulle. Jag kan identifiera mig med det. När jag skriver och har flyt kan jag gå helt upp i skrivandet och känna en enorm närvaro. Fast jag är också väldigt lättstörd och tappar jag fokus far tankarna iväg. Bilden fångar allt det där, och jag ser den som en hyllning till SKRIVANDET. Det behövs inga fina pennor eller handgjort papper, inga snabba datorer eller avancerad teknik. På en rulle dasspapper ryms ett helt liv och dess mening kan bevaras. På samma sätt som strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor (fritt från Fröding) är en ros en ros även i en sprucken vas. Mediet påverkar visserligen innehållet, men inte värdet av ett liv.

Å andra sidan kan bilden sägas visa på meningslösheten i skrivandet. Alla mina 4000 bloggposter och böckerna och artiklarna jag skriver är inte lika bra. Det finns massor av upprepningar och saker jag rodnar över när jag ser det. Ibland känns det som jag skriver skit, och då är kanske dasspapper att föredra.

Bilden kan också tolkas som en hyllning till äldre tiders skrivande. De gamla egyptierna skrev på papyrusrullar. Bilden visar på kontinuiteten i skrivandet och textens roll för den mänskliga utvecklingen. Böckerna förenar mig med tankar och tänkare från antiken och hantverket är det samma nu som då. Ensam vid skrivbordet, under flitens lampa, fylls mitt liv med mening och jag ser inget slut. När rullen inte räcker längre eller när min förmåga att skriva och tänka upphört lever orden och tankarna vidare. Man brukar säga att man inte dör förrän man glömts bort, och den tanken fyller mig med tillförsikt. Livet är kort, förgängligt och man kan ingenting ta med sig när man går, men man kan lämna ett avtryck. Även en rulle dasspapper fylld med ord är ett avtryck och därför värdefullt.

Ett talande och lärorikt svindlartrick

Just nu läser jag Lurad av slumpen, av Nassim Nicholas Taleb. Han visar med hjälp av olika exempel och med gediget stöd i forskning sant egna erfarenheter hur vår mänskliga hjärna hela tiden vilseleder och får oss att uppfatta världen på problematiska sätt. Vår hjärna är helt enkelt urusel på att se, acceptera och förstå slumpens roll i vardagen och tillvaron. 

Ett av hans exempel finner jag särskilt talande och tänkvärt. Det handlar om ett verkligt eller fiktivt, det spelar ingen roll vilket, svindleri. Skulle du råka ut för det skulle du ha väldigt svårt att avslöja att du råkat ut för ett svindleri eftersom svindlaren kan presentera evidens som talar för att du borde lita på hen. Och evidensen är det faktiskt inget fel på, vilket gör svindleriet så förrädiskt. Låt mig förklara.

Uppläget ser ut som följer, och det fungerar som modell även för andra fällor man kan falla i, som inte är riggade av någon som försöker bedra en. Om du ska genomföra bedrägeriet gör så här: välj ut 10000 människor. Skaffa fram deras adresser och skriv sedan ett anonymt brev där du talar om att du har förmågan att förutspå utvecklingen för en viss aktie på börsen, och berätta att du under de kommande månaderna kommer att bevisa detta genom att sända dem din förutsägelse en gång i månaden under ett halvår, bara för att visa att du inte skojar. Brevet avslutas med första månadens förutsägelse. Och det är här du tar hjälp av slumpen vars verkan är osynlig för dina offer. Du skickar nämligen inte samma brev till alla, utan hälften får ett brev där du förutspår uppgång och hälften ett där du förutspår nedgång.

För att svindleriet ska fungera måste du hålla reda på till vem du skickat vilket brev. Månaden efter upprepar du proceduren, men du skickar bara brev till dem som fick den förutsägelse som visade sig stämma, alltså till 5000 mottagare som du delat i två hälfter. Och den tredje månaden gör du samma sak, denna gång till de 2500 mottagarna av den förutsägelse som visade sig stämma. Den fjärde månaden får 1250 förundrade mottagare ett brev med en ny förutsägelse och 650 av dessa får den femte månaden ännu en förutsägelse som visar sig stämma. Troligen har åtminstone några av dem nu släppt på garden och börjat lita på dig; det finns ju i deras kritiska ögon oklanderlig evidens för att du faktiskt vet vad du talar om. Efter att halvår har du på detta sätt med slumpens hjälp och för en ringa portokostnad skaffat dig 325 potentiella spekulanter som får del av ditt generösa erbjudande att investera i en aktie som du säger dig veta kommer att öka stort i värde inom kort. Låt säga att en knapp tredjedel av dessa nappar på erbjudandet och sätter in 100000 kronor på ditt konto så förfogar du över 10000000 kronor. Det låter som mycket pengar, men du har ju å andra sidan under ett halvår helt gratis hjälpt dem investera pengar i aktier som visat sig gå med vinst.

Evidensen för din "kompetens" som investerare, för de som fortfarande finns kvar på sändlistan efter ett halvår, är som synes oklanderlig. Du har bevisligen haft rätt sex månader i rad. Enda sättet att avslöja dig är att de som får dina brev frågar hur många andra som också fått brevet och om alla fått samma information eller om du utnyttjat slumpen för att göra dina "förutsägelser". Fast det är inte så vår mänskliga hjärna fungerar, särskilt inte om pengar är inblandade och det finns en chans att vi kan bli rika. Och om du ber dem hålla informationen du ger dem för sig själva minskar risken att du åker dit. Fast i verkligheten skulle kanske ingen gå på svindleriet om något faktiskt försökte genomföra det. Det är dock ändå talande och fungerar förhoppningsvis som en påminnelse om att kritiskt tänkande inte bara handlar om källkritik.

Ett annat exempel är ett fiktivt världsmästerskap i sten, sax, påse. Om riktigt många deltagare ställer upp får man spela ganska många omgångar innan man kan kora en vinnare som gått segrande ur alla sina tävlingar. Just när det gäller sten, sax, påse inser alla att det inte handlar om kompetens och att det inte spelar någon roll hur många matcher någon vunnit; risken att hen förlorar i nästa omgång är fifiy fifty varje gång och det är slumpen som avgör. Samma gäller på fler områden än man vanligtvis tänker på och därför blir vi alla mer eller mindre ofta lurade av slumpen. Sensmoralen är att aldrig lita blint på historiska data när du försöker bilda dig en uppfattning om vad som ska hända. Framtiden är ALLTID mer eller mindre öppen, särskilt rörande kultur. Och det är ett faktum som man måste acceptera och lära sig hantera, inte ett problem som går att undanröja med hjälp av mer avancerad teknik.

Handledning och relationer, mellan Cambridge och MIT

Sista dagen på ett tag som jag kan ägna mitt fulla fokus på skrivande. Nästa vecka måste jag börja planera upplägget på kurserna som ska ges under läsperiod två, och föreläsningarna för doktoranderna, om vetenskapligt tänkande och kunskapsteori, måste också planeras; för att inte tala om alla möten. Det passar därför att publicera tentan jag skrev på kursen om handledning för doktorander 2007, som jag tycker visar att det finns en röd tråd i det jag gör. Jag blir glad av att se att det jag skriver om idag bygger på tankar som slipats i mötet med tillvaron och andra forskares arbeten, och att jag fortfarande tycker att det jag tänkte då håller. Jag skrev följande:

Vid första tillfället ritade föreläsaren en bild på tavlan av två olika handledningsfilosofier, den ena en hårt styrd modell från MIT, där doktoranden från dag ett ingår i ett team där han eller hon förväntas delta, lyssna och lära för att sedan successivt ta ett allt större ansvar för arbetet. I Cambridge gör man tvärt om, där får doktoranden söka sig fram mer eller mindre på egen hand, med målet att vid slutet av utbildningen kunna upptas som en fullvärdig medlem i forskarkollegiet. Den bilden har jag inte riktigt kunna släppa sedan dess, den har funnits med i bakhuvudet under hela kursen och har färgat min reception av innehållet. Båda modellerna har såväl för- som nackdelar, och eftersom jag tycker mig kunna se att det finns paralleller till de teorier jag arbetar med inom kulturvetenskapen ska jag här i tentauppgiften försöka plocka det bästa ur dessa tre ”världar.” Där det passar ska jag också reflektera över den kurslitteratur som behandlats.

Modeller för handledning

I det forskningsprojekt som jag just avslutat har den franske filosofen Gilles Deleuzes texter spelat en central roll. Han har förändrat både mig och mitt tänkande om såväl kunskap som handledning. Inte för att böckerna och artiklarna givit mig några svar utan tvärt om för att läsningen provocerat mig att tänka i nya banor, vilket kan sägas uppvisa stora likheter med den metod man institutionaliserat i Cambridge. Deleuze menar att kunskap inte kan förpackas i en bestämd form för att sedan förmedlas utan förvanskning från ett subjekt till ett annat. Därför måste den som vill ägna sig åt vetenskap bidra med ett stort eget engagemang, och det kan man göra i trygg förvissning om att ju mer man lägger in själv desto mer får man ut. Problemet är att många presumtiva doktorsämnen faller ifrån under resans gång. Alla har inte det driv som krävs för att lyckas. Fast å andra sidan kanske inte forskning ska vara något för alla …

Deleuze text om samtalet (Deleuze och Parnet 2002:1ff) är utmärkt att börja med om man vill läsa honom och den texten bildar också utgångspunkt för det fortsatta resonemanget.[1] Samtala menar Deleuze att man borde göra i mycket större utsträckning än man gör. Diskutera ska man dock inte. Det finns en fundamental skillnad mellan dessa ord. Diskussion syftar implicit till att komma fram till något bestämt och därför utvecklas diskussioner allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till bestämmande. Och lite av det tycker jag mig finna i MIT-modellen för handledning. Där finns ett bestämt mål, och doktoranden leds med fast hand mot detta mål. Risken finns här att den som bara vill ha en fin titel, och ett bra jobb kan komma att slinka igenom systemet som premierar kvantitet före kvalitet. Dessutom uppmuntrar MIT-modellen till konformitet, vilket hindrar nytänkande.

Samtalet, som Deleuze menar ska vara ledstjärnan för all kunskapsutveckling, är något helt annat. Ett samtal eller en konversation är per definition förutsättningslös, och där finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket ofta är just vad som ger upphov till nya idéer (jfr Deleuze 2006:380). Problemet med många diskussioner som förs och frågor som ställs är att själva dess konfiguration stänger in och bestämmer, att frågandet i sig reglerar möjligheten att svara, vilket är långt ifrån förutsättningslöst. Att det blir så handlar inte om illvilja hos den som ställer frågan, snarare är det en egenskap som ligger inbäddad i själva frågandet. Frågandet och diskussionsforumen är helt enkelt fyllda av konventioner, regler och förväntningar som måste uppfyllas för att det som händer där ska bli meningsfullt. Detta gäller också vetenskapen, handledningen och omvärldens förväntningar på högskolan och universiteten. Tre böcker som drar åt detta håll är, Handledning av doktorander (Lindén 1998) och The Unwritten Rules of PhD Research (Rugg och Petre 2006) och Supervising the Doctorate. A guide to success (Delamont, Atkinson, Parry 2005). Här är det ganska mycket handfasta råd som delas ut, i ett slags bestämd anda av att det och detta fungerar, gör si eller så för att lyckas som handledare. Men är det verkligen så som ett avhandlingsprojekt ser ut? Är det inte snarare så att det är en högst föränderlig komplex process, präglad av ömsesidigt lärande hos alla intressenter. Kan man veta i förväg hur en avhandling ska komma att se ut? I den föränderliga värld vi lever i idag tror jag det är olyckligt att tänka så. Och Deleuze för i artikeln om samtalet fram en massa funderingar som jag här använder för att tänka kring alternativa sätt att bedriva handledning.

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning. Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan ”vad blir det av dig?” är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv. Tillblivanden är inte härmnings- eller assimilationsfenomen utan fenomen med dubbelt infångande, med icke parallell utveckling och förbund mellan två makter. Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande. (Översatt av Kristina Ekelund, i Glänta nummer 4/2003 – 1/2004).

Kunskap ser jag som ett blivande, en emergent process vars resultat aldrig går att i detalj förutse. Försöker man göra det, uttala sig på förhand om slutprodukten, då ikläder man sig, enligt Deleuze, rollen av maktfullkomlig tankepolis. En sätt att parera sådana problem kan vara att som individ och som (forskarsubjekt) inse sin högst begränsade roll i den abstrakta maskin som samhället utgörs av och blir till genom. Ett lyckat avhandlingsprojekt skapat inom ramen för samverkan kan bara lyckas om alla intressenter strävar efter att inta ett ödmjukt förhållningssätt där individerna betraktas som mindre kuggar i ett större och självorganiserande maskineri, vilket även består av icke-mänskliga element med minst lika god ”förmåga” att få något att hända.

Handledning i samverkan

Kulturvetenskapens bidrag till vetenskapssamhället är att konstruera tankeverktyg. Och dessa kan användas för att hantera insikten att människor utgör en liten (men betydelsefull) del i en ständigt pågående, öppen och icke-linjär process. Samhället och kulturen är omöjliga att fånga, kondensera och presentera i skriftlig form utan att göra våld på verkligheten. Simuleringar (d.v.s. exakta avbildningar) blir, med Deleuzes terminologi, ett uttryck för territorialisering vars konsekvens blir att förhållanden låses fast, vilket är problematiskt i alla processer som syftar till ökad kunskap. Allt och alla, menar Deleuze (& Parnet 2002), är inbegripna i en och samma tillblivelse som ömsesidigt förändrar delarna på sådant sätt att inget någonsin är sig likt. Ett sätt att både förstå detta och samtidigt hantera tankarna presenterar Deleuze i fortsättningen på resonemanget som citerades ovan.

[Man bör vara] som en främling i sitt eget språk. Skapa en flyktlinje. De mest slående exemplen för mig är: Kafka, Beckett, Gherasim Luca, Godard. Gherasim Luca är en av de största poeterna: han har uppfunnit en häpnadsväckande stamning som är hans egen. Det har hänt att han har gjort uppläsningar av sina dikter inför publik; två hundra personer och ändå var det en händelse, det är en händelse som går via dessa två hundra och som inte tillhör någon skola eller rörelse. Saker händer aldrig där man tror de ska hända, inte heller går de via de vägar man tror. (ibid).

En ny och annorlunda, långsiktigt hållbar forskningspolitik kan inte vara något som uppstår i huvudet på en eller några få experter eftersom dessa bara är små delar i ett gigantiskt system. Vad som saknas för att uppnå detta är rum för neutral kommunikation. Vilken åsikt man än har i frågan är det ett faktum att kunskap uppstår i och genom förutsättningslösa möten mellan många aktörer, i samtal där ingen styr utfallet eller riktningen på konversationen. Bara med hjälp av insikter om vilka logiker som ligger bakom händelseförloppet går det att förstå vad som möjligen kan vara framkomliga vägar i arbetet med att förändra praktikerna. Detta är något som både Åsa Bergenheim och Monika Appel, i boken Reflekterande handledning, och Gunnar Handal och Per Lauvås, i boken Forskningsveilederen, har insett och som de utvecklar på olika sätt.

Teorier, vetenskap och lösningar på problem, samt avhandlingar liksom allt annat är avhängiga sammanhanget de uppstår i. Genialitet är inte en egenskap hos en ensam upphovsman eller kvinna, utan ett resultat av tillblivande inom ramen för ett större nätverk bestående av en lång rad olika aktörer. Och genom att förena MIT-modellens grupptänkande med Cambridgemodellens betonande av individens drivkraft och fria utveckling inom ramen för ett slags evolutionär, trial-and-error-process, skulle en ny modell för handledning, där fler intressenter bjuds in, kunna utvecklas. För att nå framgång behöver dock alla inblandade göra sig tydligt medvetna om att kunskap aldrig kan ägas av någon, att vad som är kunskap alltid bestäms i efterhand, i relation till resultatets konsekvenser och till graden av användbarhet. Samhället och följaktligen även kunskapen förändras, tillsammans med individerna och det sammanhang allt och alla ömsesidigt både uppbär och utgör. Förstår man det, och om den insikten kan spridas i samhället, då är jag övertygad om att det går utmärkt att skriva avhandlingar och bedriva forskning, även på uppdrag av och i samarbete med externa intressenter.

Kunskap, samverkan

Deleuze hävdar att, ”alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av boken, att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk” (ibid), och det är något man kan försöka ta fasta på i arbetet med att leda en doktorand. Det handlar om att göra sig öppen för, och om att utforma strategier för att klamra sig fast vid, de flyktlinjer som hela tiden uppstår.

Textens enda syfte är livet, skriver Deleuze, ”genom de kombinationer som den drar fram. Det är motsatsen till ’neurosen’ där livet just oupphörligen stympas, förnedras, görs personligt, kränks och där texten görs till sitt eget syfte.” (ibid). Detta är i alla fall relevant inom ämnet kulturvetenskap där texten inte går att skilja från innehållet. Tankarna och texten genom vilka de förmedlas är i mångt och mycket två sidor av samma sak. Avhandlingens eller forskningsrapportens yttersta syfte och det enda värde den möjligen har blir med detta sätt att se på saken avhängigt handlingarna som texten kan komma att ge upphov till. Det är således vad som händer i mötet mellan texten och dess läsare som räknas. Och,

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (ibid).

Påpekas bör att ingenting annat än synen på världen har förändrats. Om Deleuze har fel, om hans tankar inte visar sig vara sådana konstruktiva verktyg som jag och många med mig uppfattar dem som, då kommer processen att självdö. Alla har alltså allt att vinna och inget att förlora på att försöka omsätta dem i praktisk handl(edn)ing, vilket för övrigt gäller alla teorier om samhället. Man får inte bländas av goda och politiskt korrekta intentioner, och heller inte låta sig förföras av experter som hävdar att de sitter inne med lösningen på problemen. Fler behöver aktivt göra sig medvetna om att samhällens utveckling helt och hållet samt oundvikligen är avhängig allt och allas deltagande i och upprätthållande av sammanhangen man är en del av. Och då kan man inte längre,

söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. (ibid).

Stölden som åsyftas handlar inte om att plagiera utan om att använda det man stjäl på det sätt man själv finner användbart, oavsett om upphovsmannen/kvinnan håller med eller ej. Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt dem till punkt och pricka enligt dess skapares intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får mottagaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar.

Premisserna för detta sätt att handleda och att samverka med omvärlden kan sammanfattas med ett sista citat från Deleuzes text om Samtalet, där han talar om sitt mångåriga samarbete med Felix Guattari.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.

Här som på så många andra ställen i filosofernas gemensamma produktion är det vad som sker i mellanrummen mellan de berörda aktörerna som betonas, i sådana event som uppstår när tankar och idéer stjäls och därmed sätts i rörelse. Över sådana processer går det inte att styra, ingen har med andra ord kommandot. Därför uppskattar jag boken Avhandlingen. Om att formas till forskare Strannegård (red.) 2003), för där samsas många röster och ingen äger tolkningsföreträde, den kan man läsa och stjäla tankar från. Med den boken går det att samtala, eftersom många röster kommer till tals i den. Värdet av boken blir därför mer än summan av dess ingående delar och den riktar sig både till doktoranden och till handledaren. Det viktigaste innehållet i den boken står helt enkelt att finna i mellanrummet mellan de olika texterna och mellan texten och dess läsare, i det oväntade. Det förstår man, om man bara tillåter sig att vara tillräckligt öppen och prestigelös. Och det är lättare att vara det i en grupp än i ensamhet, därför blir den viktigaste lärdomen som jag tar med mig från kursen att gruppsamverkan är viktigt, men att det också krävs egna initiativ samt att man håller sig inom de juridiska ramar som alla har att rätta sig efter. Avhandlingen är en mycket speciell produkt som, för att bli just en avhandling, bara kan växa fram förutsättningslöst, inom ramen för ett slags samtal mellan doktoranden, handledaren, forskarkollektivet och eventuella uppdragsgivare. Som handledare måste man, för att lyckas, göra sig medveten om detta och man får aldrig tro att det finns ett, och ett enda sätt att skriva och jobba på, man måste vara öppen och man måste lyssna. Kort sagt, att handleda är att samtala.


Litteratur

Appel, Monika och Bergenheim, Åsa, 2005. Reflekterande handledning. Om samarbetet mellan handledare och doktorand. Lund: Studentlitteratur.

Delamont, Sara & Atkinson, Paul och Parry, Odette, 2005. Supervising the Doctorate. A guide to success. Maidenhead och New York: Open University Press.

Deleuze, Gilles & Parnet, Claire, 2002. Dialogues II. New York: Columbia University Press.

Deleuze, Gilles, 2006. Two Regimes of Madness. Texts and Interviews 1975–1995. New York, Los Angeles: Semiotext(e).

Handal, Gunnar och Lauvås, Per, 2006. Forskningsveilederen. Oslo: Cappelen Akademisk forlag.

Lindén, Jitka, 1998. Handledning av doktorander. Nora: Nya Doxa.

Rugg, Gordon och Petre, Marian, 2006. The Unwritten Rules of PhD Research. Maidenhead och New York: Open University Press.

Strannegård, Lars, (red.) 2003. Avhandlingen. Om att formas till forskare. Lund: Studentlitteratur.


________________________________________________________________________________

[1] Artikeln är resultatet av ett av Deleuzes möten med intervjuaren Claire Parnet (Deleuze och Parnet 2002:1ff), och finns översatt till svenska i tidskrifterna Glänta och Ailos gemensamma Deleuzenummer från 2003/2004. Samtliga översättningar av denna text är gjorda av Kristina Ekelund och är också hämtade därifrån.

När nätverksbyggande blir en strategi

Få företeelser gör mig så illa till mods som nätverkande. Jag har ingen aning om jag är bra på det eller inte, för det kryper i mig bara att tänka på att jag skulle höra av mig till någon eller hålla kontakten med någon bara för att bygga ett nätverk av människor kring som jag sedan kan dra nytta av. Jag finner det djupt problematiskt att sociala relationer blir ett slags ekonomi, att människor reduceras till nyttiga eller onyttiga verktyg för mig. Om många tänker och agerar så i relation till varandra får vi ett ytligt samhälle där det är viktigare vilka man ”känner” än vad man, vill, vet och tänker. Om mellanmänskliga relationer uppfattas som ett kapital kommer det sättet att tänka att påverka synen på andra. Vi får ett cyniskt samhälle där snart sagt allt handlar om, "vad får jag för pengarna", alternativt: What's in it for me?

Jag har inte särskilt många nära vänner och det kan jag se som en brist, men jag känner samtidigt mig själv och vet hur jag fungerar. Jag har de vänner jag förtjänar och orkar hålla kontakten med. Det sociala tär på mig, även umgänget med dem jag känner som mest. Jag har några få verkliga vänner som känner mig, förstår mig och som är lojala, och det är jag oändligt tacksam för. Jag skulle aldrig fixa att umgås med ytliga bekanta som glömmer vem jag är om vi inte ses ofta. Verkliga vänner behöver inte upprätthålla kontakten med varandra. När de ses fortsätter relationen där den avbröts förra gången de sågs genom att tråden plockas upp igen. Verkliga vänner ger inte varandra dåligt samvete för att de inte hör av sig. Går det tid mellan gångerna är det bådas ansvar, och förståelsen för det är ömsesidig. Verkliga vänner förstår varandra och är tacksamma för att finnas i varandras liv.

Det finns en hållbarhetsaspekt av detta också. Inte minst i högskolevärlden är det prestigefyllt att kunna visa upp många kontakter med universitet över hela jorden; kontakter som knyts för kontakternas skull och som underhålls genom att skicka delegationer mellan som undertecknar letters of intent. Forskning är som verklig vänskap; de som passar ihop och kan utveckla verklig kunskap tillsammans hittar varandra och håller kontakten ömsesidigt och med kunskapen som huvudsakliga syfte, inte för att konkurrera om vem som kan visa upp störst nätverk. Liksom verkliga vänner behöver forskare som arbetar tillsammans för kunskapens skull inte ses för att upprätthålla kontakten, se ses för att det finns ett ömsesidigt behov av det.

Det finns en gräns både för människor och organisationer för hur många relationer man kan upprätthålla, och överskrids denna gräns går det ut över kvaliteten i relationen. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv kanske det inte spelar så stor roll, men om mellanmänskliga relationer införlivas i den globala ekonomin finns en uppenbar risk att unikt mänskliga kvaliteter sugs ut och offras på samma sätt som miljön, andra djurarter och människor som tvingats på flykt eller är fattiga.

Låter tankarna vandra och tänker vidare på detta med relationer. Igår presenterade skolverket förslaget om att antiken ska styrkas från historieundervisningen i skolan. Timmarna räcker inte säger man, och offrar alltså utan eftertanke relationen med med de gamla grekerna och den kultur som utgör mänsklighetens och det moderna samhällets vagga för att värna en ohållbar kvartalsekonomi.

Människa blir man tillsammans brukar jag säga och utan relationer klarar sig igen, men det spelar roll vilken typ av relationer man odlar. Man blir som man umgås, är ett gammalt talesätt som rymmer klokskap. Vill man växa som människa är det inte storleken på nätverket som räknas utan kvaliteten i relationerna man engagerar sig i. Är relationerna ytliga blir det svårt att utvecklas som människa. För homo economicus som bara räknar kronor och ören och som ser andra som ekonomiska resurser är det kanske inga problem, men ekonomin är en hänsynslös kraft som människan evolutionärt sett inte är skapad för att hantera och därför förfärande lätt blir ett offer för.

Tänker på det faktum att Greta Thunberg är autistisk. Kanske är det ingen slump att just hon ser klarare än världens ledare, och bryr sig mer än de flesta om vart vi är på väg. Hon har den unika förmågan att fokusera och tar inga sociala hänsyn när hon ber oss lyssna på världens klimatforskare, som varnar mänskligheten för sig själv. Hon är sjuk säger vissa, men autism är ingen sjukdom, det är en mänsklig egenskap, en neuropsykiatrisk diagnos som liksom adhd ingår i den mångfald av manifestationer som det mänskliga genomet uppvisar och som idag av ekonomiska skäl smalnas av allt mer. Hon visar vägen för miljoner, men reser inte världen över för att knyta nya sociala band utan för att påtala det ohållbara i vårt sätt att leva och tänka idag.

Om det som är bra för ekonomin inte är bra för människan och livet på jorden måste man välja vad man ska prioritera. Och vi vet att dagens prioriteringar är ohållbara, så vad väntar vi på?

Lite tankar om kön och genus från förr

Ännu en dag av intensivt skrivande. Publicerar därför en gammal tenta som jag skrev som doktorand, någonstans i mitten, tror jag. Tycker om att återvända till mina gamla texter för att se hur jag utvecklats och vad jag visste och hur jag tänkte då. Jag blir nästan alltid förvånad, dels över hur mycket kunskap jag hade, dels över hur lite jag visste. Det är en viktig påminnelse om att minnet inte är att lita på, särskilt inte om man ska bedöma sina egna förmågor. Förhoppningsvis kan någon lära sig något av mina tankar, annars återkommer jag med nya inom kort.

Kön och Genus

Eddy Nehls

Behållningen av tentamensläsningen handlar tråkigt nog inte så mycket om erhållen ny kunskap, men jag har i alla fall fått fördjupade insikter om sådant jag tidigare inte hade riktigt så bra koll på som jag kanske trodde. Det var med stor besvikelse jag insåg att den helt nya boken om maskulinitetsstudier och feministisk teori inte alls motsvarade mina förväntningar. Å andra sidan blev läsningen av Judith Butler, både i original och indirekt genom Åsa Carlssons filosofiska avhandling, en positiv överraskning. Texterna var inte alls lika svåra som jag befarat och dessutom bjöd läsningen på kunskaper och insikter som jag kommer att ha stor nytta av. Margareta Hallbergs bok var nog lite för gammal för att tillföra något, det har uppenbarligen hänt mycket inom den feministiska forskningen sedan hon skrev sin avhandling. Feministisk forskning har mer eller mindre genomgått en revolution sedan Hallberg disputerade och under samma period har även ”normalvetenskapen” förändrats drastiskt. Orsaken därtill är de allt starkare postfilosofiska strömningarna. Hallberg disputerade samma år jag började på universitetet och vetenskapssynen hon diskuterar är samma som jag undervisades i på etnologen i Göteborg. Fram till mitten av 1990-talet var boken absolut aktuell och giltig, men sedan har det hänt saker. Halvvägs in i mitt avhandlingsprojekt tvingades jag av starka argument vika mig för det nya och när jag nu efter långt och mödosamt arbete äntligen tycker mig kunna förstå, (vad ett postfilosofiskt forskningsperspektiv innebär) blir läsningen av Hallbergs teoretiska analys av den vetenskapliga feminismens epistemologi en nostalgisk tillbakablick över min intellektuella utveckling. Omdömet om hennes bok säger emellertid inget om Hallberg som vetenskapare. Jag har mycket stor respekt för hennes kunnande. Hon har genom olika kurser i Göteborg och med sin bok Etnologisk koreografi lärt mig oändligt mycket.

Mitt samlade intryck av litteraturen blir att jag tillägnat mig några nya teoretiska verktyg, men framförallt har jag fördjupat, finslipat och förbättrat dem jag redan hade.

Nya sätt att se på och forska om män/maskulinitet?

Antologin Masculinity studies & Feminist theory. New Direktions hade jag som sagt stora förväntningar på, äntligen en ny bok om maskulinitetsstudier i nära allians med feministisk teori. Läsningen gjorde mig dock, med några få undantag, besviken. Inledningsdiskussionen lovade gott när artiklarna beskrevs som uppdelade i två ”divisioner”. Den ena handlar om att ”göra” feministisk teori genom att undersöka maskulinitet som en viktig aspekt av genusrelationernas inneboende hierarki, ojämlikhet och makt. Den andra handlar om att ”använda” feministisk teori för att undersöka maskulinitet, att utföra maskulinitetsstudier med hjälp av feministisk teori. Redaktörens förhoppning är att dessa båda angreppssätt, presenterade tillsammans, ska kunna överbrygga klyftan som idag finns mellan forskare från de olika ”lägren”. Jag tror dock att genusfältet i Norden redan ligger förhållandevis långt framme när det gäller gränsöverskridande samarbete. Nordisk mansforskning står inte i opposition till den forna kvinnoforskningen. Det nationella genussekretariatet är jag övertygad om har spelat en viktig roll. Kanske det är därför boken inte ger mig speciellt många matnyttiga nya insikter. Mina ambitioner handlar redan om att förena de båda angreppssätten. Michael Kimmel skriver i sitt förord att utmaningen för maskulinitetsforskningsfältet i framtiden är att uppmärksamma maktrelationer även mellan män, något som framförallt uppmärksammas bland queerteoretiskt influerade forskare. Även detta ser jag som en viktig ambition i min egen forskning, men bokens författare lär mig inget nytt. Därtill är man lite för psykoanalytiskt orienterade och litteraturvetenskapligt upptagna. Artiklarna är också i lite för hög grad koncentrerade till enbart genusaspekten av makt. Även om det finns artiklar som diskuterar klass och etnicitet görs det inte på, för mig, användbara sätt. På det ”arbetslivsforskningsseminarium” jag deltar i vid Göteborgsinstitutionen har vi däremot läst (än så länge delar av) en bok som heter: Imperial leatheroch där genomförs en mycket mer inspirerande och brilliant maktdiskussion där man lyckas förena aspekterna kön, klass och etnicitet. Tyvärr har jag inte (ännu) läst hela boken, men den lovar gott och kommer förmodligen att ge mig mer än mansforskningsantologin, mycket beroende på att jag befinner mig i ett forskarklimat som ligger långt framme internationellt.

Syner på kön/genus och feministisk teori

Även om antologin Masculinity studies & Feminist theory i sin helhet var en besvikelse finns där ändå en intressant artikel där ett delvis nytt perspektiv på genus presenteras. Judith Kegan Gardiner (2002:90ff) utför en nyläsning av (något överraskande) Robert Blys böcker, framförallt hansSyskonsamhället. Hon menar att han där presenterar en konstruktiv lösning på risken som finns att fastna i oppositionella dikotomiska genusidentiteter, antingen manligt eller kvinnligt. Robert Bly står enligt Gardiner för ett tänkande kring genus som underkommunicerar dessa aspekter för män och kvinnors identiteter genom att han väljer att fokusera ålder. Tanken är visserligen inte ny för mig. Ella Johansson gör samma sak i sin avhandling med maskulinitetsbegreppet, men här presenteras det som något nytt och nödvändigt för utvecklingen av hela genusperspektivet. Genom att fokusera ålder skapas ett föränderligt, processuellt perspektiv på genus som inte tar sin utgångspunkt i en polarisering mellan alla män och alla kvinnor. Därigenom blir det lättare att uppmärksamma likheter mellan enskilda män och enskilda kvinnor, likväl som skillnader mellan individer inom respektive kategori.

Åsa Carlssons avhandling Kön, Kropp och konstruktion. En undersökning av den filosofiska grunden för distinktionen mellan kön och genus innehåller en grundlig genomgång av argumenten för och mot genusbegreppet. Carlsson går, som den filosof hon är, mycket grundligt tillväga och varje aspekt av problemställningen belyses utifrån olika listade infallsvinklar och alla resonemang följs upp och slutförs var och ett för sig. Hon diskuterar i första delen av boken åtta invändningar mot genusbegreppet och kön – genus distinktionen. Resonemanget resulterar i ett slags antiklimax när hon sammanfattar diskussionen med följande ord: ”Även om det finns teoretiska problem med kön–genusdistinktionen, kan den förstås fylla sitt politiska syfte: att övertyga om att många könsskillnader inte är oundvikliga. En annan funktion är att den hjälper oss att nyansera: vi kan till exempel säga att det inte är kvinnor utan det kvinnliga som diskrimineras i Platons Staten” (Carlsson 2001:83). Eftersom jag ser den feministiska forskningen främst som ett politiskt projekt känns hennes slutsats inte speciellt värdefull. Hon skjuter in sig på, och kritiserar sådana argument som egentligen inte är det centrala för dem hon skriver om. Bokens andra del handlar om socialkonstruktivismen. Diskussionen delas upp i två delar. En där: konstruktivism – essentialism, och: konstruktivism – realism, diskuteras var för sig, och en (bokens huvudinnehåll) som är en filosofisk genomgång av Judith Butlers alternativ till social konstruktion: Materialisering. Slutsatsen av den första diskussionen blir också den ganska urvattnad när Carlson konstaterar att uppdelningen mellan: givet – konstruerat, inte filosofiskt i alla fall, skiljer sig nämnvärt från uppdelningen: biologiskt – socialt.

Mitt intresse i läsningen skärptes emellertid betydligt när Carlson övergick till att diskutera Butlers begrepp materialisering. Den läsningen har givit mig en bättre förståelse av Butler även om jag har svårt att förstå syftet med Carlsons angreppssätt. Troligen är det problematiskt för en filosof att diskutera Butler, åtminstone om hon behandlas som också hon vore filosof, vilket jag inte tror hon ser sig som. Problemet för Carlson är att hon får svårt att filosofiskt hantera Butlers politiska intentioner, vilket är det jag finner mest intressant hos henne. Forskningens politiska implikationer och ”vad man kan göra med teorin” (ibid:136) är vad Butler främst är intresserad av, vilket ibland resulterar i att texten får en löslig stringens. Det ställer till det för filosofer som ska diskutera grunden för argumenten. Carlson visar sig också vara medveten om problemet: ”Detta gör att Butlers teori i min tappning förlorar sin retoriska dimension, en del ordlekar, vissa alluderingar, sin öppenhet och allt som jag inte ens uppfattat. Men allvarligare är kanske att min ”översättning” tvingar på Butler en hel del begrepp och distinktioner som hon inte tror på och inte vill använda” (ibid:137). Vad är då meningen att skriva en filosofisk avhandling om ämnet, frågar jag mig?

Som jag läser Butler gör hon inga anspråk på att leverera sanningar, eller att leda sina teser i bevis. Hennes perspektiv är främst politiskt och hon väljer att medvetet betrakta världen utifrån alternativa perspektiv. Hon vill i första hand väcka läsaren till reflektion som i sin tur kan leda till förändring. Butlers metod är retorisk och inte vetenskaplig i aristotelisk mening. Butler vill uppnå förändring, men inte genom att bevisa att teserna hon utgår från är sanna. Jag tycker därför att hela idén att undersöka den ”filosofiska grunden” för Butlers teori bygger på ett grundläggande tankefel. Carlsons diskussion mynnar också ut i det inte speciellt klargörande konstaterandet att: ”Min tolkning avdramatiserar Butlers materialisering. Teorin blir någorlunda acceptabel men, kan man tycka, mindre intressant. Men den är fortfarande ett alternativ till kön-genusdistinktionen och social konstruktion. Något annat har syftet med den aldrig varit, ens för Butler själv.” (ibid:241).

Även om boken avslutas med detta ganska uppgivna konstaterande, som i mina ögon tar udden av hela avhandlingen, har läsningen hjälpt mig att bättre förstå Butler och det var ju vad hoppades på innan.

Butlers (1997) diskussion om språket som ett medium för makt och teorin om talakter har jag till exempel haft svårt att förstå tidigare. Hennes ingång till diskussion om språket är att vi gör saker med språket. Hon har granskat hur vi faktiskt producerar effekter med språket. Samtidigt studerar hon hur språket i sig påverkas av oss, hon vill uppmärksamma att vi har makten att förändra det. Språket betraktas som ett medium för våra handlingar, språket blir därmed ett annat ord för handling. Vad vi gör (namnet på handlingarna) och effekterna av det vi uttalar är två aspekter av livet som båda är språkliga. Vad är skillnaden, egentligen, mellan den domare i USA som under en rättegång tilldelar en annan människa dödsstraff, och den människa som med en pistol skjuter någon till döds? Båda har makten att låta bli, eller att genomföra handlingen som i båda fallen får samma konsekvens, någon dör. Med ett sådant exempel blir det för mig uppenbart att en diskursiv verklighetsförståelse är lika giltig som en essentiell dito. Det handlar framförallt om vart man väljer att rikta blicken.

Det där med perspektivbundenhet

Den viktigaste kunskapen tentamensläsningen givit mig är den fördjupade insikten i Mats Beronius, eller snarare Foucaults, tankar om att det inte finns någon sanning, bara perspektiv. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte innan, förmodligen hade jag bara en vag aning om vad det egentligen var som jag förstod. Men efter läsningen av Butler anser jag mig nu veta vad teorin innebär. Det handlar inte bara om att inse att världen ter sig olika beroende på vilken position betraktaren innehar och talar från, eller vad man väljer att fokusera. Det är ett helt nytt sätt att definiera vetenskap. Vad som skiljer utgångspunkterna åt är deras väsensskilda kunskapsanspråk. Detta blir uppenbart när filosofen Åsa Carlson (som jag inte tror är postfilosofiskt influerad, åtminstone är postfilosofin svår att förstå utifrån hennes mer traditionella filosofiska perspektiv) diskuterar Butler. Hon tvingas uppfinna argument och göra antaganden om vad Butler menar för att ro diskussionen i land. Som jag förstår det är det två vetenskapare med väsensskilda kunskapsaspråk som möts i Carlsons avhandling.[1]

Bästa sättet att förklara skillnaderna mellan de båda ”skolorna” är att utgå från synen på verkligheten. Butlers (och andra postfilosofers) uppfattning är på många sätt revolutionerande, men det jag menar är mest revolutionerande inom postfilosofin är att man skrivit ner de vetenskapliga kunskapsanspråken. Vetenskap skriven utifrån teser som, ”sanningen finns bara i språket” och ”kön är en diskursiv konstruktion”, går inte att jämföra med vetenskap som gör anspråk på att förmedla oomkullrunkeliga sanningar. Min förståelse av postfilosofin är emellertid att den inte i första hand erbjuder ett helt nytt sätt att förstå världen på. Den frågan betraktas snarare som irrelevant. Vi behöver inte förstå världens beskaffenhet för att diskutera uttryck för makt i samhället. Postfilosofisk vetenskap handlar för mig om att anpassa sina vetenskapliga kunskapsanspråk efter vad man vill uppnå. Eftersom alla sanningar historiskt visat sig föränderliga är det meningslöst att försöka förmedla nya sanningar. Istället bör man lyfta blicken och fokusera det som bäst passar syftet för forskningen. Tesen att kön är en diskursiv konstruktion handlar inte om att mäns och kvinnors identiteter drastiskt har förändrats, eller bör förändras. Det handlar bara om att man valt en annan utgångspunkt för sin studie. Fokus har förflyttats, från uttrycken för hur det ÄR (kvantifierbar kunskap), till hur det GÖRS (performansperspektiv). Verkligheten har därför inte förändrats, även om det kan tyckas så om man inte känner igen sig i beskrivningen. Genom att fokusera det som är, vilket är fullt möjligt – människors vardag ter sig för flertalet som ett varaktigt tillstånd – kommer man att kunna förmedla en viss förståelse. Sådan kunskap går att, i viss mån, kontrolleras i efterhand. Det är på många sätt tryggt att ha ett sådant fokus. Den som läser och lyssnar kan enkelt känna igen sig, eller inte. Men om fokus istället riktas mot verkligheten som ett ständigt görande då uppstår lätt osäkerhet. Den har jag också känt, men inte längre. Jag har insett att ett fokus på görande bara är ett sätt att öka min förståelse för världen. Samtidigt som tillvaron är och ter sig stabil består den de facto av ett ständigt görande. På morgonen sträcker jag mig efter väckarklockan och stänger av den, jag går upp, klär på mig, kokar kaffe och så vidare. Allas tillvaro består, mer eller mindre, av handling, görande och upprepning. Det vi uppfattar som vår vardagliga verklighet är därför omöjligt utan handling. Att fokusera detta och diskutera konsekvenserna av och utgångspunkterna för görandet handlar inte om att hävda att världen förändrats, det handlar bara om att blicken riktats åt ett annat håll. När man skriver vetenskap med sådana kunskapsanspråk blir det inte riktigt lika viktigt att sträva efter en verifierbar sanning som utgångspunkt. Det är viktigare att peka på det som skulle kunna vara och att ifrågasätta det rådande.

När jag efter enträget arbete äntligen insåg detta var det förlösande. Det är idag svårt att se världen på något annat sätt. Jag är inte längre intresserad av hur det ÄR utan hur det skulle kunna vara. Förändring kräver dessutom till syvende og sidst lika mycket aktiv handling som bevarandet av det rådande.

För att koppla insikterna mer till litteraturen övergår jag nu till att diskutera Judith Butlers performansteori mer i detalj.

Performansteori

Boken Exitable speech handlar inte bara om att förstå hur kön är något som görs, den handlar om väldigt mycket mer. Här presenteras ett helt nytt sätt att se på världen och språkets roll (inte bara) för konstruktionen av kön.

När Butler hävdar att kön är diskursivt skapat och något som framförallt görs genom upprepning handlar det inte om att visa hur det egentligen är, det handlar istället om att inta ett annorlunda perspektiv. Hon lämnar helt enkelt frågan om varandet därhän och väljer att rikta blicken mot uttrycken för kön och hur dessa iscensätts i vardagen. Hon fokuserar även görandets konsekvenser och makten bakom.

Butlers utgångspunkt, som jag tolkar den, är att alla individer är unika i den meningen att var och en av oss var för sig representerar en unik sammansättning egenskaper, erfarenheter och val av uttrycksmedel för att signalera identitet. Så länge man håller sig på en individnivå går det att tala om unika subjekt, men om man förflyttar diskussionen till en kollektiv nivå försvinner individualiteten. Det som för den enskilde representerar en unik identitet är i själva verket skapat av ett antal högst begränsade influenser utifrån. Vi är inte riktigt lika uppfinningsrika som vi nog gärna vill tro. Eftersom det vi bygger våra identiteter utav så gott som uteslutande hämtas utifrån och delas i större eller mindre grad med andra individer blir det svårt att hävda att man är unik, även om det känns så. Kännetecknet för ett geni är just att han eller hon äger förmågan att tänka i helt nya banor och på helt nya sätt. Om vi alla vore unika i lika hög utsträckning som vi till vardags kanske vill tro borde det finnas långt fler genier än det gör. Fenomen som it-bubblor, journalistdrev, mode och flockmentalitet borde heller inte existera om vi verkligen var unika autonoma subjekt.

Det Butler gör är att hon väljer att fokusera beståndsdelarna av det vi bygger våra identiteter av. Hon ser då att vad som krävs för att erkännas som man eller kvinna i vårt samhälle är vissa, för respektive kategori och ifråga om spännvidd, högst begränsade aktiva identitetshandlingar. Det är innebörden i hennes performansteori. Hon har visat att vad vi gör för att bli män och kvinnor är att vi ständigt upprepar vissa bestämda uttryck som vi kollektivt kommit överens om står för manlighet och kvinnlighet. Eftersom vi är kulturella varelser som kommunicerar genom språket i väldigt hög grad är dessa uttryck/intryck diskursiva. Förändring kommer tillstånd när upprepandet inte utförs strikt enligt mallen.

Vad Butler menar när hon säger att kön är en diskursiv konstruktion är att vi existerar i samhället som individer (män, kvinnor) genom vår igenkännbarhet, genom att andra erkänner oss som, eller tillskriver oss en viss identitet. Eftersom igenkänning också är en kulturell företeelse och eftersom vår mellanmänskliga kommunikation genomförs så gott som uteslutande genom språket går det att tala om en diskursiv förståelse av kön (den eremit som väljer att leva utanför samhället behöver vi inte bry oss om. Han eller hon kan inte omkullkasta Butlers teori med mindre än en aktiv språklig protest som snarare stärker teorin).

Så som jag förstått Butler förmedlas teorin inte med anspråk på att vara sanningen. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en rad andra perspektiv på kön, identitet och verklighet, men att fokusera på till exempel gener, huvudform, hormoner eller något annat ”konkret” ger åtminstone inte mig något. Därmed inte sagt att den som väljer ett sådant perspektiv skulle ha fel. Butlers fokus på språket och diskurser handlar om att studera hur samhället görs och hur det upprätthålls. Fördelen med ett sådant fokus är att det implicit går att använda för att verka för förändring. Inte genom att hävda att någon annan har fel, utan genom att väcka till eftertanke. Om vi inser huroch framförallt attdet vi tar förgivet skapasgenom våra handlingar kan vi, även om det inte på något sätt är enkelt, genom ändrade vardagliga strategier förändra den verklighet vi lever i (det vi idag betraktar som manligt och kvinnligt skulle till exempel kunna se helt annorlunda ut. Den blåa färgen mm, mm är ingen manlig naturlag). Det gäller bara att våga släppa taget, att våga tänka på sig själv som en unik individ uppbyggd av ickeunika byggstenar. Det handlar om att våga rikta blicken åt andra håll än mot enbart det som går att belägga och verifiera.


Litteratur
Butler, Judith. 1997. Exitable speech. A Politics of the Performative. New York, London: Routledge. (163 S.)

Carlson, Åsa. 2001. Kön, Kropp och konstruktion. En underökning av den filosofiska grunden för distinktionen mellan kön och genus. Eslöv: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. (253 S.)

Hallberg, Margareta. 1992. Kunskap och Kön. En studie av feministisk vetenskapsteori. Göteborg: Daidalos. (237 S.)

Kegan Gardiner, Judith 2002. Masculinity studies & Feminist theory. New Direktions. New York: Columbia University Press. (340 S.)

---

[1]Det lilla jag vet om Wittgenstein är att hans rykte inom delar av den samtida svenska filosofin inte är väl ansett. Jag tror dock att hans språkspelsteori torde kunna fungera som utgångspunkt för en mer givande analys av Butler.

En av alla ansökningar som inte vann bifall

Idag fokuserar jag till 100 procent på bokskrivande och njuter av en sällsynt chans att verkligen göra det jag är utbildad för att göra: Tänka kritiskt, utforma begrepp, skapa kunskap och formulera ord. För att balansera upp dagen publicerar jag en ansökan som jag var nöjd med, men som trist nog inte vann bifall. Den handlar om det projekt jag ägnar resten av dagen åt.

För en mer samtalande kulturforskning

På senare tid har jag med växande frustration upplevt hur kunskapen och förståelsen för kultur allt mer håller på att utarmas i samhället, vilket jag tror är en av orsakerna till den växande populismen och faktaresistens som utgör ett allvarligt hot i sig samtidigt som det är ett hinder för det hållbarhetsarbete som måste utföras för att rädda livet på jorden. Kulturen, menar jag, är samhällets hjärta och blodomlopp; den ger syre åt tankar och för människor samman, och är därför lätt att ta för given, vilket är djupt olyckligt och ett av kulturvetenskapens dilemman.

Jag söker på detta sätt medel för att frigöra tid som behövs för att redigera och sammanställa innehållet i en bok om kultur, kunskap och förutsättningar för hållbarhet som bygger på min samlade forskargärning hittills och som också kan nå ut till allmänheten, där kunskapen om kultur behövs och dit den måste spridas för att få genomslag.

Planen är att jag ska söka tjänstledigt från min tjänst som lektor för att under fyra månader på halvtid ägna mig åt skrivande, redigering och sammanställning av boken. Av erfarenhet vet jag att skrivande tar tid men eftersom jag redan har skrivit tre akademiska böcker om ämnet och även fått respons på innehållet i dem tror jag inte det är orealistiskt att bli färdig med boken på fyra månader, även om arbetet utförs på halvtid. Jag arbetar bäst när jag får ha många bollar i luften och ser ingen poäng med att vara helt ledig i tre månader, jag får mer gjort när jag kan arbeta parallell med undervisning, forskning, inläsning, bloggande och bokskrivande; därför tror jag upplägget kommer att hålla och att boken ska kunna vara klar att presenteras för ett förlag någon gång under hösten 2019.

Bakgrund

Redan tidigt i min akademiska karriär bestämde jag mig för att jag vill bidra med och sprida kunskap i samhället, inte låsa in mina insikter i specialtidskrifter som endast läses av kollegor och som ofta skrivs mer i meriteringssyfte än för att bidra till folkbildning och kunskapsspridning. Jag är kulturvetare och resultatet av kulturvetenskaplig forskning måste spridas brett för att få genomslag; det är först när många människor förstår och reflekterar över kulturen som den kan förändras. Sedan 2011 driver jag därför bloggen Flyktlinjer (https://flyktlinjer.blogspot.se) vars syfte är att sprida kunskap om olika aspekter av kultur till allmänheten. Bloggen är den plats där snart sagt allt mitt skrivande och tänkande börjar. Där sätts de första tankarna på pränt och testas inför publik, och jag lär mig massor av reaktionerna, kommentarerna och vad som blir läst, av vem och hur. Det fina med att blogga som kulturvetare är att kunskapen sprids i realtid via ett interaktivt medium. Bloggen är helt reklamfri och arbetet med att driva den utförs ideellt, på fritiden. Jag ser Flyktlinjer som ett folkbildningsprojekt och skriver och publicerar texterna både för att nå ut och för att utvecklas som tänkare själv. Bloggen uppdateras minst en gång om dagen utom under semestern då jag tillåter mig att vara lite friare. Sedan starten har det blivit över 3700 bloggposter. Bloggen har klickats på över 770000 gånger och varje ny post läses av mellan 100 och 300 (ibland uppåt 1000) läsare. Den mest besökta posten har klickats på över 15000 gånger. På Flyktlinjer byggs ett arkiv med tankar upp och jag kan i efterhand arbeta vidare med, om det visat sig fungera. På det sättet har jag skrivit både föreläsningar och artiklar samt tre böcker (vilka publicerats open access på nätet). Böckerna ingår i en serie vars gemensamma undertitel är: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Och det är dessa böcker jag har för avsikt att omarbeta till en bok, mitt magnum opus, där jag sammanfattar min kulturvetenskapliga forskargärning och lämnar mitt bidrag till en bättre, mer bildningsinriktad och hållbarhetsfrämjande kulturvetenskap.

Boken ser jag som ett viktigt led i min strävan efter att meritera mig till professor. Jag ser de tre böckerna tillsammans med den fjärde boken som jag härmed söker pengar för att sammanställa, både som mitt livsverk och som ett sätt att betala tillbaka till samhället för chansen jag fått att studera och forska.

Fördjupade tankar om projektets kunskapssyn

Vid sidan av forskningen har jag undervisat och föreläst om olika aspekter av kultur sedan mitten av 1990-talet och jag har med växande frustration upplevt hur kunskapen och förståelsen för kulturens inneboende logik utarmats i samhället, vilket jag tror är en av orsakerna till växande populism och faktaresistens i samhället. Kulturen, menar jag, är samhällets hjärta och blodomlopp; den ger syre åt tankar och för människor samman.

Lyhördhet är viktigt för alla som vill studera och förstå kultur, liksom ödmjukhet inför livets och tillvarons komplexitet. En tvärsäker kulturvetenskap är inte en vetenskap om kultur. Det är kulturvetenskapens moment 22. För att erkännas som forskare idag avkrävs man säkerhet och prognoser för framtiden. Kultur, som är mitt forskningsområde, fungerar inte på det sättet, och därför blir det svårt för kulturforskare att agera i akademin idag. Det är inte bara ett problem för kulturvetare, det är också ett problem för människor och samhällsutvecklingen eftersom det påverkar kunskapsutvecklingen i samhället. Om man bara lyssnar på den som är tvärsäker och kan visa evidens för det som sägs kommer den som vill säga något, den som vill vara med och påverka utvecklingen, att tvingas uttrycka sig säkert och peka på evidens, vilket inte alltid är det mest vetenskapliga sättet att uttrycka sig, särskilt inte om det är kultur man vill veta något om och lära sig förstå. Mycket talar för att vi lever i en kulturförnekande kultur, vilket paradoxalt nog, oundvikligen också är en kultur; en kultur som får kulturforskare att framstå som mindre vetenskapliga än andra forskare och som därför påverkar synen på kulturen och gör den osynlig genom att kunskapen om den inte tas på allvar.

Som kulturforskare jag har tagit djupt intryck av de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari och deras tankar om nomadologi som kan sägas handla om att lära sig se och hantera komplexitet och förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka förutsättningar för förändring. Min forskning handlar mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Den som vill forska om och förstå kultur måste röra sig och förändras, tillsammans med det man studerar: Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer hur, vad och vart. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som fungerar är bra och det dysfunktionella är dåligt. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring, och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot mål.

Min kulturforskning handlar inte om att leda något i bevis, utan om att uppmuntra till reflektion, om att främja nytänkande och utmana det givna. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram; även om det är målet kan man bara hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför resultatet. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar och i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs intresserade läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i alla framställningar utvecklas ingen kunskap. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.

Många ser kunskap som ett logiskt koherent och sammanhållet system och forskningen som ett pusselläggande där varje enskild bit har ett fast värde som adderas till helheten i takt med att bitarna läggs på plats. I ett sådant paradigm måste varje bit vara felfri för att helheten ska anses vara vetenskaplig. Om en bit innehåller fel faller hela kunskapsbygget. Och så är och fungerar det i många områden. Fast är det kultur man vill veta något om måste man inse att helheten är skild från delarna, att det inte finns någon kausalitet mellan delarna och helheten. Kunskapen om helheten uppstår i dynamikenmellan delarna och därför har felaktigheter, hugskott, missförstånd och geniala infall alla ett potentiellt sett lika stort värde inom ramen för helheten, är viktigt att tilläga.

Värdet med texterna jag skriver finns i helheten, i processen som sådan, i rörelsen framåt, förändringen och upprepningarna. Det som skrivits och finns att läsa är lika mycket del av helheten som det som ännu inte skrivits, och det som står mellan raderna. Min forskargärning handlar inte så mycket om kunskap om kultur som den speglar kulturen och pekar på betydelsefulla aspekter av den liksom faror och risker som finns inbyggda i den men som är svåra att se om man inte skaffar sig perspektiv. Jag skriver och läser det jag skriver för att bli bättre på att se och förstå kulturen som jag liksom alla andra lever i och står begravd i upp till halsen. Kunskapen om kultur finns i helheten och dynamiken mellan delarna, i spänningarna, motsägelserna och komplexiteten. Skriver man om kultur är det därför inte lika viktigt att tänka sig för innan man sätter ord på sina tankar som om man skriver om andra områden. Kulturvetaren är del av och befinner sig mitt i sitt studieobjekt. Att skriva om kultur är delvis att skriva om sig själv och kulturvetenskap handlar om att upptäcka både delarna och relationerna mellan. Det är i mångfalden av ingångar och uttryck, tankar och stilar, grepp och ämnen som värdet med den kulturvetenskap jag bedriver står att finna.

Mobbare och deras offer; vem blir egentligen vinnare i det långa loppet?

Mobbing är inte ett skolproblem, något som barn utsätter varandra för, utan ett samhällsproblem. Det finns ingen väsensskillnad mellan barn och vuxna. Många gånger är barn till och mer mer vuxna, om nu vuxenhet inte bara antas handla om hur gammal man är. Genom åren har jag tänkt väldigt mycket på detta. Jag var nämligen en av alla dem som utsattes för mobbing, särskilt på högstadiet. Det har präglat mig som människa. Länge, länge skämdes jag. Det var skamligt att bli utsatt för mobbing. Lika utpekad och oönskad som mobbarna fick mig att känna mig fick de taffliga försöken att göra något åt saken. Jag insåg redan som tonåring att problemet är långt mer komplex än vad man vanligtvis uppfattar det som, vilket senare bekräftades när min son tvingades igenom liknande upplevelser när han gick i skolan. På hans skola fanns ett team och det kallades till möten, men i grunden förändrades ingenting. Allt fokus riktades nämligen mot offret, inte mot förövarna.

Mobbing handlar om att spela på känslor och makten som mobbaren har handlar om rädslan, både den som offret känner och den som alla tysta möjliggörare upplever. Den förväxlas ofta med makt, men den ende som har makt är den som utsätts, alla andra är maktlösa rön för vinden. Mobbaren har ingen makt, hen använder bara verktygen som finns tillgängliga för att känna sig mäktig på andras bekostnad. I längden är det dock ingen vinnande strategi. Mobbare kanske känner sig som kungar, men priset de får betala för sina 15 minuter i rampljuset är högre än de ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig. De, inte offren, är nämligen den stora förloraren. Ingen skriver på sitt CV att de framgångsrikt lyckades förnedra eller få en svag och ensam människa att känna sig utanför och maktlös. Det går inte att bygga ett grundmurat självförtroende som varar livet ut genom att mobba, men offren, de som inte går under, kan förr eller senare i livet finna kraft och mod ur upplevelserna. 

Jag vill inte idealisera, men nu är det en gång som det är och jag har upplevt det jag upplevde. Jag bad inte om att bli mobbad, men det har format mig till den jag är. Och jag inser idag att mobbarna såg mina kvaliteter långt före jag gjorde det. Mobbarna kanske inte var rädda, det tror jag inte de var; men de försökte hindra mig att utvecklas och nå min fulla potential som människa och medborgare. Deras känsliga sinnen vädrade sig fram till dem på skolan som stack ut, och som senare skulle visa sig bli framgångsrika. Inte alla, livet är grymt och hänsynslöst, men många som utsatts för mobbing har lyckats senare i livet. Kanske finns det framgångsrika mobbare, men det är ingen som talar om eller erkänner det. Mobbarna får aldrig chansen att tala om sina upplevelser. På det sättet tycker jag synd om dem. Mobbare är små och ynkliga människor, både när de står på toppen och har makt och senare i livet när de inser att den där makten inte låg i deras händer. När mobbarna förr eller senare repar mod och går vidare är det mycket lite som kan stoppa dem; de har liksom redan gått igenom prövningarna som alla måste igenom om man vill lyckas. Inget i livet är gratis och det som inte dödar härdar. 

Tänk om man arbetade med mobbing på skolorna med dessa insikter som utgångspunkt. Kanske skulle det kunna vara en framkomlig väg. Det är givetvis ingen tröst för ett barn att det kanske kommer att gå bra för en när man blir vuxen, men om skolorna bjöd in kända och framgångsrika människor som fick berätta om sig själva och sina upplevelser, som förklarar mekanismerna bakom mobbingen, skulle alla kunna se och förstå sin roll i det som sker. Offren skulle kunna stärkas genom att få någon att identifiera sig med och alla tysta och rädda möjliggörare som medvetet eller omedvetet hjälper mobbaren genom att vara just tysta skulle inse att de inte är oskyldiga. Och mobbarnas gloria skulle hamna på sned, för det skulle bli uppenbart för alla att de mobbar av rädsla och frustration över sina egna tillkortakommanden, att de är små och obetydliga som människor utanför det sammanhang som skolan utgör. 

Om jag där och då hade vetat det jag vet idag, om mig själv och mobbing som fenomen, tror jag faktiskt att jag hade kunnat ställa mig över allt det där. Jag insåg redan då att det nog skulle gå över och jag gjorde mig inga illusioner om att det skulle gå fort. Men jag tog på mig väldigt mycket av skulden och skämdes som sagt. Hade jag sluppit utsätta mig själv för det, om jag hade vetat att alla andra också visste att det var jag och inte mobbarna som skulle nå framgång i livet, skulle jag lättare kunna repa mod och arbeta med uppbyggnaden av den obefintliga självkänslan. Idag går jag inte längre runt och grubblar över det som en gång hände och jag tänker inte på mobbarna. Jag fokuserar på det jag kan och vill och är bra på. Och jag trivs med livet. Jag är tacksam! INGEN kommer åt mig och jag står väl rustad inför ålderdomen och livets prövningar. Även om jag misslyckas låter jag inte det definiera mig. Jag tar nya tag och fokuserar på nästa uppgift och utmaning.

Dagens bild: Virtuella flyktingströmmar

En ny dag och en ny bild att tänka med. Som vanligt börjar jag skriva utan att tänka särskilt mycket på det jag ser. När jag ägnar mig åt tolkande och skapande verksamhet är närvaro och prestigelöshet en förutsättning för att kicka igång den kreativa förmågan. Och utan ödmjukhet inför det faktum att innovationer och nytänkande aldrig kan tvingas fram eller styras går det inte att skapa text. Det handlar om att försätta sig i ett tillstånd av öppenhet och fokus. Väl där kan blicken, i detta fall, riktas mot den aktuella bilden, sedan är det bara att följa med och vara lyhörd på stämningarna och den rizomatiska struktur som växer fram.

Jag ser en man som sitter ensam framför TVn, och ur den klättrar en strid ström med flyktingar in i vardagsrummet. Jag ser det som en bild av samtiden, där allt fler i den rika västvärlden isolerar sig och förlitar sig på digitala kanaler och sociala nätverk för att få information om världen och samhället. Och utvecklingen av allt mer sofistikerade algoritmer gör att bilderna blir mer och mer levande. 

Tänker på barnen som plötsligt frågade mig om filmen vi skulle se var otecknad, vilket var ett ord jag aldrig hört tidigare. Jag förstod dock vad de menade och att tecknad film var det normala i deras värld, till skillnad från världen jag växte upp i, där tecknat var undantaget. Är det dit vi är på väg ifråga om vårt förhållande till omvärlden, håller det virtuella på att överordnas det reella?

Bild: Ajan

Rädslan för det som SD, sedan partiet startade, kallar massinvandring var möjligen under den akuta fasen 2015 en realitet, men tillgänglig statistik ger inget stöd för uppfattningen. På nätet är det dock en högst påtaglig sanning. Och om man tillbringar mer tid på (anti)sociala nätverk är det lätt att få uppfattningen att vardagsrummet bokstavligen svämmar över av allt det man är rädd för.

Kritiskt tänkande är viktigare idag än någonsin, just för att den digitala tekniken är så oerhört kraftfulla och så enkelt går att använda för att manipulera människor perception och tankar om verkligheten. Det reella och det virtuella har alltid varit två sidor av verkligheten som vi människor lever i och har att hantera. Tillvaron har alltid utspelat sig i gränssnittet mellan. Skillnaden är att vi idag, dels interagerar mer med digitala verktyg (och mindre med varandra), dels att bilderna som sprids via sociala nätverk är verkligare och svårare att skilja från det reella. Människor har alltid utsatts för risken att bli manipulerade, men idag sker det i en större skala än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.

Donald Trump kämpar för sina "sanningar" och Jimmie Åkesson hävdar att känslan är viktigare än fakta. Och Boris Johnsson vill lämna EU och göra Storbritannien autonomt. Det är samma andas barn, och det som förenar rörelserna är att det virtuella uppfattas som verkligare än den realitet som våra kroppar oundvikligen och hur man än väljer att se på saken lever i och förr eller senare har att hantera. Populisterna talar om det virtuella och vill få oss att uppfatta deras bilder av verkligheten som den enda verkliga verkligheten. SD vill få oss att känna som mannen på bilden, som att vårt eget vardagsrum håller på att invaderas av flyktingar och att vi snart tvingas lämna hus och hem. Det är KÄNSLAN som räknas säger man eftersom det är enda sättet som populisterna kan erövra makten. 

I en värld där det reella är normen och kunskapen står i centrum är det terrängen och verkligheten som räknas, inte kartan. Än så länge står det och väger. Mannen på bilden, den ensamme, vite, krängte mannen som finner likasinnade på nätet, är än så länge i minoritet. Men om vi som förstår att ingenting är så enkelt som populisterna försöker göra gällande har ett ansvar att göra som Greta Thunberg, som också använder nätet för att sprida sitt budskap (lyssna på forskarna), men som i allra högsta grad lever och verkar i det reella, i den verkliga verkligheten. Det är inte känslan som räknas utan våra tankar och handlingar. Vi får inte det samhälle vi önskar oss, utan det samhälle vi förtjänar. 

Om mannen på bilden stänger av TVn inser han omgående att den hotfulla känslan är virtuell, inte reell. Fakta säger att invandringen till Sverige är hanterbar och alla människor med en etisk kompass inser att det enda rätta är att öppna våra hjärtan och göra vad vi kan för varandra. Statistiken över dödligt våld är tydlig; det har inte ökat. Sverige är ett av jordens säkraste länder. Allt är inte frid och fröjd, vi har gigantiska problem och utmaningar att hantera. Problemen kommer dock aldrig att lösas om politiken och samhället byggs på känslor, eller om det virtuella blir viktigare än det reella.

Den etnologiska blicken och ett vackert språk

Jag trivs där jag är och finner mening i det jag gör, men ibland saknar jag etnologin och mina kulturvetarpeers. Igår när jag satt och skrev på en artikel dök begreppet, den etnologiska blicken upp i huvudet, och det slog mig att det var evigheter sedan jag hörde någon tala om det där. När jag var student och under doktorandåren talade vi mycket och ofta om den unika blick som etnologer har eller utvecklar. Var det en förvärvad eller medfödd egenskap, därom tvistades det. Jag tror inte alla kan lära sig utveckla den där blicken, men alla kan hela tiden bli bättre. Tyvärr har den akademiska kulturen av idag utvecklats i en riktning som gör att egenskaper som vårdats av etnologer sedan starten håller på att bli obsoleta.

Den etnologiska blicken och värnandet av ett vackert språk är två egenskaper som idag inte gynnar forskares akademiska karriärer, vilket är olyckligt eftersom det handlar om kunskapsbyggande förmågor. Vill man göra karriär idag måste man producera resultat i form av allt mer standardiserade artiklar skrivna på engelska för en allt smalare publik. Forskares frihet att uttrycka sig kringskärs av peer-review systemet som tvingar in allt och alla i en likriktad form. Det drabbar etnologer hårdare än många andra, för etnologer skriver om människors dynamiskt föränderliga vardagsliv. Kunskapen om kultur är mer preliminär än annan kunskap eftersom den hela tiden förändras i mötet mellan människor. Kultur är inte en exklusiv angelägenhet för forskare, forskningsresultaten måste spridas i samhället för att bli meningsfull.

Etnologer skriver om det som alla människor har förstahandskunskap om och befinner sig mitt i sitt studieobjekt på samma villkor som alla andra. Den etnologiska blicken handlar om att se bortom det givna utan att lämna det vardagliga. Det handlar om att göra sig främmande för det invanda samtidigt som det främmande måste göras invant. Blicken och språket är två sidor av samma sak och därför vrider etnologer besvärat på sig när de får frågan: Vad kommer du fram till? Som kulturskare kommer jag aldrig fram till något, jag skapar verktyg som kan användas av människor i vardagen för att se mönster och för att få upp ögonen för konsekvenser av tankar och handlingar. Etnologer vet inte mer om samtidskulturen eller om människors liv, men man vet bättre och förstår mer.

Etnologers metod att sprida kunskap handlar om att engagera sig i en ständigt pågående och inkännande dialog med allmänheten. Etnologi är inte ett folkärt och tillsynes lättillgängligt vetenskapligt ämne av lättsinnighet. Etnologi ett en vetenskaplig ämne och etnologer sysslar med forskning, och det är kunskapsmålet som avgör vilka metoder och sätt att sprida insikterna som är bäst, inte några akademiska trender. Jag bloggar inte för att sprida resultat, jag gör det för att Flyktlinjer är ett slags gränssnitt mellan mig och kulturen jag undersöker. På samma sätt som jag skriver för att få syn på och möjlighet att modifiera mina tankar, bloggar jag för att både påverka och påverkas av kulturen jag lever i tillsammans med alla andra. Jag skriver för att tänka och tänker för att skriva, och jag lever på samma sätt i och med mitt studieobjekt.

På måndag och en vecka framåt är det min avsikt att helt gå upp i skrivandet av den bok om kultur som jag ser som mitt magnum opus, mitt viktigaste arbete, där jag sätter mina samlade kunskaper om kultur, kunskap och (kultur)forskning på pränt. Jag skriver inte boken för att sammanfatta vad jag vet eller för att sprida några resultat. Jag talar inte om hur det är, av den enkla anledningen att kultur inte är, kultur blir hela tiden till. Kultur är förändring. Därför ser jag boken som ett försök från min sida att formulera en mellanrummets kunskapsfilosofi. Utan den etnologiska blicken och ett rikt och varierat språk som kan fånga vardagens och det mellanmänskligas alla skiftande nyanser, blir forskningen om kultur meningslös. Därför är det med bedrövelse jag står vid sidan av och ser på hur den akademiska kulturen blir allt mer kulturförnekande.

Jag gör ingen karriär eftersom jag valt att satsa på kunskapen. Jag följer språket och rör mig i den riktning som min etnologiska blick pekar. Jag styr inte och har ingen kontroll, jag är medskapare av både kunskapen och kulturen jag forskar om. Karriär är liksom pengar en social konstruktion, den betyder ingenting. Kunskap och bildning är långt värdefullare än titlar och utmärkelser. Kunskap är inget man kan konkurrera om, den kräver samverkan och ödmjukhet, vilket man får på köpet när man engagerar sig i skrivandet och utvecklar den etnologiska blicken.

Mitt Lerum och min uppväxt på 1970 och 80-talen

För ett tag sedan skrev jag en text baserad på mina minnen från uppväxten i Lerum, vilken postades på en FB-sida där gamla och nya Lerumsbor kan dela bilder och tankar om platsen där man bor eller har bott. Det blogginlägget fick ett översvallande positivt mottagande. Jag har sällan känt mig så uppskattad som skribent. Tanken har hela tiden varit att skriva en lite längre text, och när mina tankar så uppenbart slog an en ton hos så många läsare fann jag inspiration att utveckla tankarna. Texten är för lång för rymmas i en bloggpost, den landade på 25 A4-sidor, men den finns att laddas ner fritt som PDF via denna LÄNK, för vem som helst. Jag kan även maila, om man hör av sig. Här vill jag dela med mig av lite bilder från skolan som jag hittade i gömmorna där hemma. 

På ett sätt känns det som igår, ändå är det snart 50 år sedan. Märkligt hur en bild kan väcka så många minnen. Kläderna är så tidstypiska, och vi är obegripligt små.

Skolfotot från första klass, med mig på andra raden, i blå nylonpolo och stickad slipover.

Ett hopp i tiden, fram till högstadiet.

Stora ingången, och elevrådet

Några lärare

Våra lärare är gamla nu och några lever inte längre, men det är så här jag minns dem och det är så här de kommer att leva kvar i mitt medvetande så länge jag lever.

Några lärare till

Torpskolans ledning

Bambatanterna på Torpskolan

Just bilden på personalen i bamba tycker jag är rörande. Tänk att det fanns en tid när skolmaten lagades på plats, av människor som verkligen brydde sig om oss elever. Vi uppskattade inte detta efter förtjänst. Vi tog det för fullkomligt givet. Idag ser det helt annorlunda ut i Skolsverige. Därför är det bra att ta sig tillbaka i minnet ibland, för att få perspektiv.

Sista bilden är klassfotot i nian. Skillnaden är stor, men ändå inte. Det händer ENORMT mycket i en människas liv under åren i skolan, men till det yttre är de flesta sig påfallande lika. Även om det hänt mer efter skolan är det ändå de där åren som präglar en; jag tror inte jag är unik där.

Klassfotot från nian, men mig i mitten av första raden.

I texten nämns det här albumet, som verkligen är fantastiskt. Jag har bloggat om det, om någon vill läsa.

Det var så otroligt mycket mer än bara ett album och 350 bilder, det var en bildande historiebok också. Ibland tycker jag synd om dagens barn som överöses med ytlighet och förströelse.

 

Jag hittade de här gamla samlarbilderna i en låda. Vet inte var bilderna på artisterna tagit vägen.