Mitt Lerum och min uppväxt på 1970 och 80-talen

För ett tag sedan skrev jag en text baserad på mina minnen från uppväxten i Lerum, vilken postades på en FB-sida där gamla och nya Lerumsbor kan dela bilder och tankar om platsen där man bor eller har bott. Det blogginlägget fick ett översvallande positivt mottagande. Jag har sällan känt mig så uppskattad som skribent. Tanken har hela tiden varit att skriva en lite längre text, och när mina tankar så uppenbart slog an en ton hos så många läsare fann jag inspiration att utveckla tankarna. Texten är för lång för rymmas i en bloggpost, den landade på 25 A4-sidor, men den finns att laddas ner fritt som PDF via denna LÄNK, för vem som helst. Jag kan även maila, om man hör av sig. Här vill jag dela med mig av lite bilder från skolan som jag hittade i gömmorna där hemma. 

På ett sätt känns det som igår, ändå är det snart 50 år sedan. Märkligt hur en bild kan väcka så många minnen. Kläderna är så tidstypiska, och vi är obegripligt små.

Skolfotot från första klass, med mig på andra raden, i blå nylonpolo och stickad slipover.

Ett hopp i tiden, fram till högstadiet.

Stora ingången, och elevrådet

Några lärare

Våra lärare är gamla nu och några lever inte längre, men det är så här jag minns dem och det är så här de kommer att leva kvar i mitt medvetande så länge jag lever.

Några lärare till

Torpskolans ledning

Bambatanterna på Torpskolan

Just bilden på personalen i bamba tycker jag är rörande. Tänk att det fanns en tid när skolmaten lagades på plats, av människor som verkligen brydde sig om oss elever. Vi uppskattade inte detta efter förtjänst. Vi tog det för fullkomligt givet. Idag ser det helt annorlunda ut i Skolsverige. Därför är det bra att ta sig tillbaka i minnet ibland, för att få perspektiv.

Sista bilden är klassfotot i nian. Skillnaden är stor, men ändå inte. Det händer ENORMT mycket i en människas liv under åren i skolan, men till det yttre är de flesta sig påfallande lika. Även om det hänt mer efter skolan är det ändå de där åren som präglar en; jag tror inte jag är unik där.

Klassfotot från nian, men mig i mitten av första raden.

I texten nämns det här albumet, som verkligen är fantastiskt. Jag har bloggat om det, om någon vill läsa.

Det var så otroligt mycket mer än bara ett album och 350 bilder, det var en bildande historiebok också. Ibland tycker jag synd om dagens barn som överöses med ytlighet och förströelse.

 

Jag hittade de här gamla samlarbilderna i en låda. Vet inte var bilderna på artisterna tagit vägen.