Handledning och relationer, mellan Cambridge och MIT

Sista dagen på ett tag som jag kan ägna mitt fulla fokus på skrivande. Nästa vecka måste jag börja planera upplägget på kurserna som ska ges under läsperiod två, och föreläsningarna för doktoranderna, om vetenskapligt tänkande och kunskapsteori, måste också planeras; för att inte tala om alla möten. Det passar därför att publicera tentan jag skrev på kursen om handledning för doktorander 2007, som jag tycker visar att det finns en röd tråd i det jag gör. Jag blir glad av att se att det jag skriver om idag bygger på tankar som slipats i mötet med tillvaron och andra forskares arbeten, och att jag fortfarande tycker att det jag tänkte då håller. Jag skrev följande:

Vid första tillfället ritade föreläsaren en bild på tavlan av två olika handledningsfilosofier, den ena en hårt styrd modell från MIT, där doktoranden från dag ett ingår i ett team där han eller hon förväntas delta, lyssna och lära för att sedan successivt ta ett allt större ansvar för arbetet. I Cambridge gör man tvärt om, där får doktoranden söka sig fram mer eller mindre på egen hand, med målet att vid slutet av utbildningen kunna upptas som en fullvärdig medlem i forskarkollegiet. Den bilden har jag inte riktigt kunna släppa sedan dess, den har funnits med i bakhuvudet under hela kursen och har färgat min reception av innehållet. Båda modellerna har såväl för- som nackdelar, och eftersom jag tycker mig kunna se att det finns paralleller till de teorier jag arbetar med inom kulturvetenskapen ska jag här i tentauppgiften försöka plocka det bästa ur dessa tre ”världar.” Där det passar ska jag också reflektera över den kurslitteratur som behandlats.

Modeller för handledning

I det forskningsprojekt som jag just avslutat har den franske filosofen Gilles Deleuzes texter spelat en central roll. Han har förändrat både mig och mitt tänkande om såväl kunskap som handledning. Inte för att böckerna och artiklarna givit mig några svar utan tvärt om för att läsningen provocerat mig att tänka i nya banor, vilket kan sägas uppvisa stora likheter med den metod man institutionaliserat i Cambridge. Deleuze menar att kunskap inte kan förpackas i en bestämd form för att sedan förmedlas utan förvanskning från ett subjekt till ett annat. Därför måste den som vill ägna sig åt vetenskap bidra med ett stort eget engagemang, och det kan man göra i trygg förvissning om att ju mer man lägger in själv desto mer får man ut. Problemet är att många presumtiva doktorsämnen faller ifrån under resans gång. Alla har inte det driv som krävs för att lyckas. Fast å andra sidan kanske inte forskning ska vara något för alla …

Deleuze text om samtalet (Deleuze och Parnet 2002:1ff) är utmärkt att börja med om man vill läsa honom och den texten bildar också utgångspunkt för det fortsatta resonemanget.[1] Samtala menar Deleuze att man borde göra i mycket större utsträckning än man gör. Diskutera ska man dock inte. Det finns en fundamental skillnad mellan dessa ord. Diskussion syftar implicit till att komma fram till något bestämt och därför utvecklas diskussioner allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till bestämmande. Och lite av det tycker jag mig finna i MIT-modellen för handledning. Där finns ett bestämt mål, och doktoranden leds med fast hand mot detta mål. Risken finns här att den som bara vill ha en fin titel, och ett bra jobb kan komma att slinka igenom systemet som premierar kvantitet före kvalitet. Dessutom uppmuntrar MIT-modellen till konformitet, vilket hindrar nytänkande.

Samtalet, som Deleuze menar ska vara ledstjärnan för all kunskapsutveckling, är något helt annat. Ett samtal eller en konversation är per definition förutsättningslös, och där finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket ofta är just vad som ger upphov till nya idéer (jfr Deleuze 2006:380). Problemet med många diskussioner som förs och frågor som ställs är att själva dess konfiguration stänger in och bestämmer, att frågandet i sig reglerar möjligheten att svara, vilket är långt ifrån förutsättningslöst. Att det blir så handlar inte om illvilja hos den som ställer frågan, snarare är det en egenskap som ligger inbäddad i själva frågandet. Frågandet och diskussionsforumen är helt enkelt fyllda av konventioner, regler och förväntningar som måste uppfyllas för att det som händer där ska bli meningsfullt. Detta gäller också vetenskapen, handledningen och omvärldens förväntningar på högskolan och universiteten. Tre böcker som drar åt detta håll är, Handledning av doktorander (Lindén 1998) och The Unwritten Rules of PhD Research (Rugg och Petre 2006) och Supervising the Doctorate. A guide to success (Delamont, Atkinson, Parry 2005). Här är det ganska mycket handfasta råd som delas ut, i ett slags bestämd anda av att det och detta fungerar, gör si eller så för att lyckas som handledare. Men är det verkligen så som ett avhandlingsprojekt ser ut? Är det inte snarare så att det är en högst föränderlig komplex process, präglad av ömsesidigt lärande hos alla intressenter. Kan man veta i förväg hur en avhandling ska komma att se ut? I den föränderliga värld vi lever i idag tror jag det är olyckligt att tänka så. Och Deleuze för i artikeln om samtalet fram en massa funderingar som jag här använder för att tänka kring alternativa sätt att bedriva handledning.

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning. Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan ”vad blir det av dig?” är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv. Tillblivanden är inte härmnings- eller assimilationsfenomen utan fenomen med dubbelt infångande, med icke parallell utveckling och förbund mellan två makter. Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande. (Översatt av Kristina Ekelund, i Glänta nummer 4/2003 – 1/2004).

Kunskap ser jag som ett blivande, en emergent process vars resultat aldrig går att i detalj förutse. Försöker man göra det, uttala sig på förhand om slutprodukten, då ikläder man sig, enligt Deleuze, rollen av maktfullkomlig tankepolis. En sätt att parera sådana problem kan vara att som individ och som (forskarsubjekt) inse sin högst begränsade roll i den abstrakta maskin som samhället utgörs av och blir till genom. Ett lyckat avhandlingsprojekt skapat inom ramen för samverkan kan bara lyckas om alla intressenter strävar efter att inta ett ödmjukt förhållningssätt där individerna betraktas som mindre kuggar i ett större och självorganiserande maskineri, vilket även består av icke-mänskliga element med minst lika god ”förmåga” att få något att hända.

Handledning i samverkan

Kulturvetenskapens bidrag till vetenskapssamhället är att konstruera tankeverktyg. Och dessa kan användas för att hantera insikten att människor utgör en liten (men betydelsefull) del i en ständigt pågående, öppen och icke-linjär process. Samhället och kulturen är omöjliga att fånga, kondensera och presentera i skriftlig form utan att göra våld på verkligheten. Simuleringar (d.v.s. exakta avbildningar) blir, med Deleuzes terminologi, ett uttryck för territorialisering vars konsekvens blir att förhållanden låses fast, vilket är problematiskt i alla processer som syftar till ökad kunskap. Allt och alla, menar Deleuze (& Parnet 2002), är inbegripna i en och samma tillblivelse som ömsesidigt förändrar delarna på sådant sätt att inget någonsin är sig likt. Ett sätt att både förstå detta och samtidigt hantera tankarna presenterar Deleuze i fortsättningen på resonemanget som citerades ovan.

[Man bör vara] som en främling i sitt eget språk. Skapa en flyktlinje. De mest slående exemplen för mig är: Kafka, Beckett, Gherasim Luca, Godard. Gherasim Luca är en av de största poeterna: han har uppfunnit en häpnadsväckande stamning som är hans egen. Det har hänt att han har gjort uppläsningar av sina dikter inför publik; två hundra personer och ändå var det en händelse, det är en händelse som går via dessa två hundra och som inte tillhör någon skola eller rörelse. Saker händer aldrig där man tror de ska hända, inte heller går de via de vägar man tror. (ibid).

En ny och annorlunda, långsiktigt hållbar forskningspolitik kan inte vara något som uppstår i huvudet på en eller några få experter eftersom dessa bara är små delar i ett gigantiskt system. Vad som saknas för att uppnå detta är rum för neutral kommunikation. Vilken åsikt man än har i frågan är det ett faktum att kunskap uppstår i och genom förutsättningslösa möten mellan många aktörer, i samtal där ingen styr utfallet eller riktningen på konversationen. Bara med hjälp av insikter om vilka logiker som ligger bakom händelseförloppet går det att förstå vad som möjligen kan vara framkomliga vägar i arbetet med att förändra praktikerna. Detta är något som både Åsa Bergenheim och Monika Appel, i boken Reflekterande handledning, och Gunnar Handal och Per Lauvås, i boken Forskningsveilederen, har insett och som de utvecklar på olika sätt.

Teorier, vetenskap och lösningar på problem, samt avhandlingar liksom allt annat är avhängiga sammanhanget de uppstår i. Genialitet är inte en egenskap hos en ensam upphovsman eller kvinna, utan ett resultat av tillblivande inom ramen för ett större nätverk bestående av en lång rad olika aktörer. Och genom att förena MIT-modellens grupptänkande med Cambridgemodellens betonande av individens drivkraft och fria utveckling inom ramen för ett slags evolutionär, trial-and-error-process, skulle en ny modell för handledning, där fler intressenter bjuds in, kunna utvecklas. För att nå framgång behöver dock alla inblandade göra sig tydligt medvetna om att kunskap aldrig kan ägas av någon, att vad som är kunskap alltid bestäms i efterhand, i relation till resultatets konsekvenser och till graden av användbarhet. Samhället och följaktligen även kunskapen förändras, tillsammans med individerna och det sammanhang allt och alla ömsesidigt både uppbär och utgör. Förstår man det, och om den insikten kan spridas i samhället, då är jag övertygad om att det går utmärkt att skriva avhandlingar och bedriva forskning, även på uppdrag av och i samarbete med externa intressenter.

Kunskap, samverkan

Deleuze hävdar att, ”alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av boken, att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk” (ibid), och det är något man kan försöka ta fasta på i arbetet med att leda en doktorand. Det handlar om att göra sig öppen för, och om att utforma strategier för att klamra sig fast vid, de flyktlinjer som hela tiden uppstår.

Textens enda syfte är livet, skriver Deleuze, ”genom de kombinationer som den drar fram. Det är motsatsen till ’neurosen’ där livet just oupphörligen stympas, förnedras, görs personligt, kränks och där texten görs till sitt eget syfte.” (ibid). Detta är i alla fall relevant inom ämnet kulturvetenskap där texten inte går att skilja från innehållet. Tankarna och texten genom vilka de förmedlas är i mångt och mycket två sidor av samma sak. Avhandlingens eller forskningsrapportens yttersta syfte och det enda värde den möjligen har blir med detta sätt att se på saken avhängigt handlingarna som texten kan komma att ge upphov till. Det är således vad som händer i mötet mellan texten och dess läsare som räknas. Och,

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (ibid).

Påpekas bör att ingenting annat än synen på världen har förändrats. Om Deleuze har fel, om hans tankar inte visar sig vara sådana konstruktiva verktyg som jag och många med mig uppfattar dem som, då kommer processen att självdö. Alla har alltså allt att vinna och inget att förlora på att försöka omsätta dem i praktisk handl(edn)ing, vilket för övrigt gäller alla teorier om samhället. Man får inte bländas av goda och politiskt korrekta intentioner, och heller inte låta sig förföras av experter som hävdar att de sitter inne med lösningen på problemen. Fler behöver aktivt göra sig medvetna om att samhällens utveckling helt och hållet samt oundvikligen är avhängig allt och allas deltagande i och upprätthållande av sammanhangen man är en del av. Och då kan man inte längre,

söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. (ibid).

Stölden som åsyftas handlar inte om att plagiera utan om att använda det man stjäl på det sätt man själv finner användbart, oavsett om upphovsmannen/kvinnan håller med eller ej. Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt dem till punkt och pricka enligt dess skapares intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får mottagaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar.

Premisserna för detta sätt att handleda och att samverka med omvärlden kan sammanfattas med ett sista citat från Deleuzes text om Samtalet, där han talar om sitt mångåriga samarbete med Felix Guattari.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.

Här som på så många andra ställen i filosofernas gemensamma produktion är det vad som sker i mellanrummen mellan de berörda aktörerna som betonas, i sådana event som uppstår när tankar och idéer stjäls och därmed sätts i rörelse. Över sådana processer går det inte att styra, ingen har med andra ord kommandot. Därför uppskattar jag boken Avhandlingen. Om att formas till forskare Strannegård (red.) 2003), för där samsas många röster och ingen äger tolkningsföreträde, den kan man läsa och stjäla tankar från. Med den boken går det att samtala, eftersom många röster kommer till tals i den. Värdet av boken blir därför mer än summan av dess ingående delar och den riktar sig både till doktoranden och till handledaren. Det viktigaste innehållet i den boken står helt enkelt att finna i mellanrummet mellan de olika texterna och mellan texten och dess läsare, i det oväntade. Det förstår man, om man bara tillåter sig att vara tillräckligt öppen och prestigelös. Och det är lättare att vara det i en grupp än i ensamhet, därför blir den viktigaste lärdomen som jag tar med mig från kursen att gruppsamverkan är viktigt, men att det också krävs egna initiativ samt att man håller sig inom de juridiska ramar som alla har att rätta sig efter. Avhandlingen är en mycket speciell produkt som, för att bli just en avhandling, bara kan växa fram förutsättningslöst, inom ramen för ett slags samtal mellan doktoranden, handledaren, forskarkollektivet och eventuella uppdragsgivare. Som handledare måste man, för att lyckas, göra sig medveten om detta och man får aldrig tro att det finns ett, och ett enda sätt att skriva och jobba på, man måste vara öppen och man måste lyssna. Kort sagt, att handleda är att samtala.


Litteratur

Appel, Monika och Bergenheim, Åsa, 2005. Reflekterande handledning. Om samarbetet mellan handledare och doktorand. Lund: Studentlitteratur.

Delamont, Sara & Atkinson, Paul och Parry, Odette, 2005. Supervising the Doctorate. A guide to success. Maidenhead och New York: Open University Press.

Deleuze, Gilles & Parnet, Claire, 2002. Dialogues II. New York: Columbia University Press.

Deleuze, Gilles, 2006. Two Regimes of Madness. Texts and Interviews 1975–1995. New York, Los Angeles: Semiotext(e).

Handal, Gunnar och Lauvås, Per, 2006. Forskningsveilederen. Oslo: Cappelen Akademisk forlag.

Lindén, Jitka, 1998. Handledning av doktorander. Nora: Nya Doxa.

Rugg, Gordon och Petre, Marian, 2006. The Unwritten Rules of PhD Research. Maidenhead och New York: Open University Press.

Strannegård, Lars, (red.) 2003. Avhandlingen. Om att formas till forskare. Lund: Studentlitteratur.


________________________________________________________________________________

[1] Artikeln är resultatet av ett av Deleuzes möten med intervjuaren Claire Parnet (Deleuze och Parnet 2002:1ff), och finns översatt till svenska i tidskrifterna Glänta och Ailos gemensamma Deleuzenummer från 2003/2004. Samtliga översättningar av denna text är gjorda av Kristina Ekelund och är också hämtade därifrån.