Lite tankar om kön och genus från förr

Ännu en dag av intensivt skrivande. Publicerar därför en gammal tenta som jag skrev som doktorand, någonstans i mitten, tror jag. Tycker om att återvända till mina gamla texter för att se hur jag utvecklats och vad jag visste och hur jag tänkte då. Jag blir nästan alltid förvånad, dels över hur mycket kunskap jag hade, dels över hur lite jag visste. Det är en viktig påminnelse om att minnet inte är att lita på, särskilt inte om man ska bedöma sina egna förmågor. Förhoppningsvis kan någon lära sig något av mina tankar, annars återkommer jag med nya inom kort.

Kön och Genus

Eddy Nehls

Behållningen av tentamensläsningen handlar tråkigt nog inte så mycket om erhållen ny kunskap, men jag har i alla fall fått fördjupade insikter om sådant jag tidigare inte hade riktigt så bra koll på som jag kanske trodde. Det var med stor besvikelse jag insåg att den helt nya boken om maskulinitetsstudier och feministisk teori inte alls motsvarade mina förväntningar. Å andra sidan blev läsningen av Judith Butler, både i original och indirekt genom Åsa Carlssons filosofiska avhandling, en positiv överraskning. Texterna var inte alls lika svåra som jag befarat och dessutom bjöd läsningen på kunskaper och insikter som jag kommer att ha stor nytta av. Margareta Hallbergs bok var nog lite för gammal för att tillföra något, det har uppenbarligen hänt mycket inom den feministiska forskningen sedan hon skrev sin avhandling. Feministisk forskning har mer eller mindre genomgått en revolution sedan Hallberg disputerade och under samma period har även ”normalvetenskapen” förändrats drastiskt. Orsaken därtill är de allt starkare postfilosofiska strömningarna. Hallberg disputerade samma år jag började på universitetet och vetenskapssynen hon diskuterar är samma som jag undervisades i på etnologen i Göteborg. Fram till mitten av 1990-talet var boken absolut aktuell och giltig, men sedan har det hänt saker. Halvvägs in i mitt avhandlingsprojekt tvingades jag av starka argument vika mig för det nya och när jag nu efter långt och mödosamt arbete äntligen tycker mig kunna förstå, (vad ett postfilosofiskt forskningsperspektiv innebär) blir läsningen av Hallbergs teoretiska analys av den vetenskapliga feminismens epistemologi en nostalgisk tillbakablick över min intellektuella utveckling. Omdömet om hennes bok säger emellertid inget om Hallberg som vetenskapare. Jag har mycket stor respekt för hennes kunnande. Hon har genom olika kurser i Göteborg och med sin bok Etnologisk koreografi lärt mig oändligt mycket.

Mitt samlade intryck av litteraturen blir att jag tillägnat mig några nya teoretiska verktyg, men framförallt har jag fördjupat, finslipat och förbättrat dem jag redan hade.

Nya sätt att se på och forska om män/maskulinitet?

Antologin Masculinity studies & Feminist theory. New Direktions hade jag som sagt stora förväntningar på, äntligen en ny bok om maskulinitetsstudier i nära allians med feministisk teori. Läsningen gjorde mig dock, med några få undantag, besviken. Inledningsdiskussionen lovade gott när artiklarna beskrevs som uppdelade i två ”divisioner”. Den ena handlar om att ”göra” feministisk teori genom att undersöka maskulinitet som en viktig aspekt av genusrelationernas inneboende hierarki, ojämlikhet och makt. Den andra handlar om att ”använda” feministisk teori för att undersöka maskulinitet, att utföra maskulinitetsstudier med hjälp av feministisk teori. Redaktörens förhoppning är att dessa båda angreppssätt, presenterade tillsammans, ska kunna överbrygga klyftan som idag finns mellan forskare från de olika ”lägren”. Jag tror dock att genusfältet i Norden redan ligger förhållandevis långt framme när det gäller gränsöverskridande samarbete. Nordisk mansforskning står inte i opposition till den forna kvinnoforskningen. Det nationella genussekretariatet är jag övertygad om har spelat en viktig roll. Kanske det är därför boken inte ger mig speciellt många matnyttiga nya insikter. Mina ambitioner handlar redan om att förena de båda angreppssätten. Michael Kimmel skriver i sitt förord att utmaningen för maskulinitetsforskningsfältet i framtiden är att uppmärksamma maktrelationer även mellan män, något som framförallt uppmärksammas bland queerteoretiskt influerade forskare. Även detta ser jag som en viktig ambition i min egen forskning, men bokens författare lär mig inget nytt. Därtill är man lite för psykoanalytiskt orienterade och litteraturvetenskapligt upptagna. Artiklarna är också i lite för hög grad koncentrerade till enbart genusaspekten av makt. Även om det finns artiklar som diskuterar klass och etnicitet görs det inte på, för mig, användbara sätt. På det ”arbetslivsforskningsseminarium” jag deltar i vid Göteborgsinstitutionen har vi däremot läst (än så länge delar av) en bok som heter: Imperial leatheroch där genomförs en mycket mer inspirerande och brilliant maktdiskussion där man lyckas förena aspekterna kön, klass och etnicitet. Tyvärr har jag inte (ännu) läst hela boken, men den lovar gott och kommer förmodligen att ge mig mer än mansforskningsantologin, mycket beroende på att jag befinner mig i ett forskarklimat som ligger långt framme internationellt.

Syner på kön/genus och feministisk teori

Även om antologin Masculinity studies & Feminist theory i sin helhet var en besvikelse finns där ändå en intressant artikel där ett delvis nytt perspektiv på genus presenteras. Judith Kegan Gardiner (2002:90ff) utför en nyläsning av (något överraskande) Robert Blys böcker, framförallt hansSyskonsamhället. Hon menar att han där presenterar en konstruktiv lösning på risken som finns att fastna i oppositionella dikotomiska genusidentiteter, antingen manligt eller kvinnligt. Robert Bly står enligt Gardiner för ett tänkande kring genus som underkommunicerar dessa aspekter för män och kvinnors identiteter genom att han väljer att fokusera ålder. Tanken är visserligen inte ny för mig. Ella Johansson gör samma sak i sin avhandling med maskulinitetsbegreppet, men här presenteras det som något nytt och nödvändigt för utvecklingen av hela genusperspektivet. Genom att fokusera ålder skapas ett föränderligt, processuellt perspektiv på genus som inte tar sin utgångspunkt i en polarisering mellan alla män och alla kvinnor. Därigenom blir det lättare att uppmärksamma likheter mellan enskilda män och enskilda kvinnor, likväl som skillnader mellan individer inom respektive kategori.

Åsa Carlssons avhandling Kön, Kropp och konstruktion. En undersökning av den filosofiska grunden för distinktionen mellan kön och genus innehåller en grundlig genomgång av argumenten för och mot genusbegreppet. Carlsson går, som den filosof hon är, mycket grundligt tillväga och varje aspekt av problemställningen belyses utifrån olika listade infallsvinklar och alla resonemang följs upp och slutförs var och ett för sig. Hon diskuterar i första delen av boken åtta invändningar mot genusbegreppet och kön – genus distinktionen. Resonemanget resulterar i ett slags antiklimax när hon sammanfattar diskussionen med följande ord: ”Även om det finns teoretiska problem med kön–genusdistinktionen, kan den förstås fylla sitt politiska syfte: att övertyga om att många könsskillnader inte är oundvikliga. En annan funktion är att den hjälper oss att nyansera: vi kan till exempel säga att det inte är kvinnor utan det kvinnliga som diskrimineras i Platons Staten” (Carlsson 2001:83). Eftersom jag ser den feministiska forskningen främst som ett politiskt projekt känns hennes slutsats inte speciellt värdefull. Hon skjuter in sig på, och kritiserar sådana argument som egentligen inte är det centrala för dem hon skriver om. Bokens andra del handlar om socialkonstruktivismen. Diskussionen delas upp i två delar. En där: konstruktivism – essentialism, och: konstruktivism – realism, diskuteras var för sig, och en (bokens huvudinnehåll) som är en filosofisk genomgång av Judith Butlers alternativ till social konstruktion: Materialisering. Slutsatsen av den första diskussionen blir också den ganska urvattnad när Carlson konstaterar att uppdelningen mellan: givet – konstruerat, inte filosofiskt i alla fall, skiljer sig nämnvärt från uppdelningen: biologiskt – socialt.

Mitt intresse i läsningen skärptes emellertid betydligt när Carlson övergick till att diskutera Butlers begrepp materialisering. Den läsningen har givit mig en bättre förståelse av Butler även om jag har svårt att förstå syftet med Carlsons angreppssätt. Troligen är det problematiskt för en filosof att diskutera Butler, åtminstone om hon behandlas som också hon vore filosof, vilket jag inte tror hon ser sig som. Problemet för Carlson är att hon får svårt att filosofiskt hantera Butlers politiska intentioner, vilket är det jag finner mest intressant hos henne. Forskningens politiska implikationer och ”vad man kan göra med teorin” (ibid:136) är vad Butler främst är intresserad av, vilket ibland resulterar i att texten får en löslig stringens. Det ställer till det för filosofer som ska diskutera grunden för argumenten. Carlson visar sig också vara medveten om problemet: ”Detta gör att Butlers teori i min tappning förlorar sin retoriska dimension, en del ordlekar, vissa alluderingar, sin öppenhet och allt som jag inte ens uppfattat. Men allvarligare är kanske att min ”översättning” tvingar på Butler en hel del begrepp och distinktioner som hon inte tror på och inte vill använda” (ibid:137). Vad är då meningen att skriva en filosofisk avhandling om ämnet, frågar jag mig?

Som jag läser Butler gör hon inga anspråk på att leverera sanningar, eller att leda sina teser i bevis. Hennes perspektiv är främst politiskt och hon väljer att medvetet betrakta världen utifrån alternativa perspektiv. Hon vill i första hand väcka läsaren till reflektion som i sin tur kan leda till förändring. Butlers metod är retorisk och inte vetenskaplig i aristotelisk mening. Butler vill uppnå förändring, men inte genom att bevisa att teserna hon utgår från är sanna. Jag tycker därför att hela idén att undersöka den ”filosofiska grunden” för Butlers teori bygger på ett grundläggande tankefel. Carlsons diskussion mynnar också ut i det inte speciellt klargörande konstaterandet att: ”Min tolkning avdramatiserar Butlers materialisering. Teorin blir någorlunda acceptabel men, kan man tycka, mindre intressant. Men den är fortfarande ett alternativ till kön-genusdistinktionen och social konstruktion. Något annat har syftet med den aldrig varit, ens för Butler själv.” (ibid:241).

Även om boken avslutas med detta ganska uppgivna konstaterande, som i mina ögon tar udden av hela avhandlingen, har läsningen hjälpt mig att bättre förstå Butler och det var ju vad hoppades på innan.

Butlers (1997) diskussion om språket som ett medium för makt och teorin om talakter har jag till exempel haft svårt att förstå tidigare. Hennes ingång till diskussion om språket är att vi gör saker med språket. Hon har granskat hur vi faktiskt producerar effekter med språket. Samtidigt studerar hon hur språket i sig påverkas av oss, hon vill uppmärksamma att vi har makten att förändra det. Språket betraktas som ett medium för våra handlingar, språket blir därmed ett annat ord för handling. Vad vi gör (namnet på handlingarna) och effekterna av det vi uttalar är två aspekter av livet som båda är språkliga. Vad är skillnaden, egentligen, mellan den domare i USA som under en rättegång tilldelar en annan människa dödsstraff, och den människa som med en pistol skjuter någon till döds? Båda har makten att låta bli, eller att genomföra handlingen som i båda fallen får samma konsekvens, någon dör. Med ett sådant exempel blir det för mig uppenbart att en diskursiv verklighetsförståelse är lika giltig som en essentiell dito. Det handlar framförallt om vart man väljer att rikta blicken.

Det där med perspektivbundenhet

Den viktigaste kunskapen tentamensläsningen givit mig är den fördjupade insikten i Mats Beronius, eller snarare Foucaults, tankar om att det inte finns någon sanning, bara perspektiv. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte innan, förmodligen hade jag bara en vag aning om vad det egentligen var som jag förstod. Men efter läsningen av Butler anser jag mig nu veta vad teorin innebär. Det handlar inte bara om att inse att världen ter sig olika beroende på vilken position betraktaren innehar och talar från, eller vad man väljer att fokusera. Det är ett helt nytt sätt att definiera vetenskap. Vad som skiljer utgångspunkterna åt är deras väsensskilda kunskapsanspråk. Detta blir uppenbart när filosofen Åsa Carlson (som jag inte tror är postfilosofiskt influerad, åtminstone är postfilosofin svår att förstå utifrån hennes mer traditionella filosofiska perspektiv) diskuterar Butler. Hon tvingas uppfinna argument och göra antaganden om vad Butler menar för att ro diskussionen i land. Som jag förstår det är det två vetenskapare med väsensskilda kunskapsaspråk som möts i Carlsons avhandling.[1]

Bästa sättet att förklara skillnaderna mellan de båda ”skolorna” är att utgå från synen på verkligheten. Butlers (och andra postfilosofers) uppfattning är på många sätt revolutionerande, men det jag menar är mest revolutionerande inom postfilosofin är att man skrivit ner de vetenskapliga kunskapsanspråken. Vetenskap skriven utifrån teser som, ”sanningen finns bara i språket” och ”kön är en diskursiv konstruktion”, går inte att jämföra med vetenskap som gör anspråk på att förmedla oomkullrunkeliga sanningar. Min förståelse av postfilosofin är emellertid att den inte i första hand erbjuder ett helt nytt sätt att förstå världen på. Den frågan betraktas snarare som irrelevant. Vi behöver inte förstå världens beskaffenhet för att diskutera uttryck för makt i samhället. Postfilosofisk vetenskap handlar för mig om att anpassa sina vetenskapliga kunskapsanspråk efter vad man vill uppnå. Eftersom alla sanningar historiskt visat sig föränderliga är det meningslöst att försöka förmedla nya sanningar. Istället bör man lyfta blicken och fokusera det som bäst passar syftet för forskningen. Tesen att kön är en diskursiv konstruktion handlar inte om att mäns och kvinnors identiteter drastiskt har förändrats, eller bör förändras. Det handlar bara om att man valt en annan utgångspunkt för sin studie. Fokus har förflyttats, från uttrycken för hur det ÄR (kvantifierbar kunskap), till hur det GÖRS (performansperspektiv). Verkligheten har därför inte förändrats, även om det kan tyckas så om man inte känner igen sig i beskrivningen. Genom att fokusera det som är, vilket är fullt möjligt – människors vardag ter sig för flertalet som ett varaktigt tillstånd – kommer man att kunna förmedla en viss förståelse. Sådan kunskap går att, i viss mån, kontrolleras i efterhand. Det är på många sätt tryggt att ha ett sådant fokus. Den som läser och lyssnar kan enkelt känna igen sig, eller inte. Men om fokus istället riktas mot verkligheten som ett ständigt görande då uppstår lätt osäkerhet. Den har jag också känt, men inte längre. Jag har insett att ett fokus på görande bara är ett sätt att öka min förståelse för världen. Samtidigt som tillvaron är och ter sig stabil består den de facto av ett ständigt görande. På morgonen sträcker jag mig efter väckarklockan och stänger av den, jag går upp, klär på mig, kokar kaffe och så vidare. Allas tillvaro består, mer eller mindre, av handling, görande och upprepning. Det vi uppfattar som vår vardagliga verklighet är därför omöjligt utan handling. Att fokusera detta och diskutera konsekvenserna av och utgångspunkterna för görandet handlar inte om att hävda att världen förändrats, det handlar bara om att blicken riktats åt ett annat håll. När man skriver vetenskap med sådana kunskapsanspråk blir det inte riktigt lika viktigt att sträva efter en verifierbar sanning som utgångspunkt. Det är viktigare att peka på det som skulle kunna vara och att ifrågasätta det rådande.

När jag efter enträget arbete äntligen insåg detta var det förlösande. Det är idag svårt att se världen på något annat sätt. Jag är inte längre intresserad av hur det ÄR utan hur det skulle kunna vara. Förändring kräver dessutom till syvende og sidst lika mycket aktiv handling som bevarandet av det rådande.

För att koppla insikterna mer till litteraturen övergår jag nu till att diskutera Judith Butlers performansteori mer i detalj.

Performansteori

Boken Exitable speech handlar inte bara om att förstå hur kön är något som görs, den handlar om väldigt mycket mer. Här presenteras ett helt nytt sätt att se på världen och språkets roll (inte bara) för konstruktionen av kön.

När Butler hävdar att kön är diskursivt skapat och något som framförallt görs genom upprepning handlar det inte om att visa hur det egentligen är, det handlar istället om att inta ett annorlunda perspektiv. Hon lämnar helt enkelt frågan om varandet därhän och väljer att rikta blicken mot uttrycken för kön och hur dessa iscensätts i vardagen. Hon fokuserar även görandets konsekvenser och makten bakom.

Butlers utgångspunkt, som jag tolkar den, är att alla individer är unika i den meningen att var och en av oss var för sig representerar en unik sammansättning egenskaper, erfarenheter och val av uttrycksmedel för att signalera identitet. Så länge man håller sig på en individnivå går det att tala om unika subjekt, men om man förflyttar diskussionen till en kollektiv nivå försvinner individualiteten. Det som för den enskilde representerar en unik identitet är i själva verket skapat av ett antal högst begränsade influenser utifrån. Vi är inte riktigt lika uppfinningsrika som vi nog gärna vill tro. Eftersom det vi bygger våra identiteter utav så gott som uteslutande hämtas utifrån och delas i större eller mindre grad med andra individer blir det svårt att hävda att man är unik, även om det känns så. Kännetecknet för ett geni är just att han eller hon äger förmågan att tänka i helt nya banor och på helt nya sätt. Om vi alla vore unika i lika hög utsträckning som vi till vardags kanske vill tro borde det finnas långt fler genier än det gör. Fenomen som it-bubblor, journalistdrev, mode och flockmentalitet borde heller inte existera om vi verkligen var unika autonoma subjekt.

Det Butler gör är att hon väljer att fokusera beståndsdelarna av det vi bygger våra identiteter av. Hon ser då att vad som krävs för att erkännas som man eller kvinna i vårt samhälle är vissa, för respektive kategori och ifråga om spännvidd, högst begränsade aktiva identitetshandlingar. Det är innebörden i hennes performansteori. Hon har visat att vad vi gör för att bli män och kvinnor är att vi ständigt upprepar vissa bestämda uttryck som vi kollektivt kommit överens om står för manlighet och kvinnlighet. Eftersom vi är kulturella varelser som kommunicerar genom språket i väldigt hög grad är dessa uttryck/intryck diskursiva. Förändring kommer tillstånd när upprepandet inte utförs strikt enligt mallen.

Vad Butler menar när hon säger att kön är en diskursiv konstruktion är att vi existerar i samhället som individer (män, kvinnor) genom vår igenkännbarhet, genom att andra erkänner oss som, eller tillskriver oss en viss identitet. Eftersom igenkänning också är en kulturell företeelse och eftersom vår mellanmänskliga kommunikation genomförs så gott som uteslutande genom språket går det att tala om en diskursiv förståelse av kön (den eremit som väljer att leva utanför samhället behöver vi inte bry oss om. Han eller hon kan inte omkullkasta Butlers teori med mindre än en aktiv språklig protest som snarare stärker teorin).

Så som jag förstått Butler förmedlas teorin inte med anspråk på att vara sanningen. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en rad andra perspektiv på kön, identitet och verklighet, men att fokusera på till exempel gener, huvudform, hormoner eller något annat ”konkret” ger åtminstone inte mig något. Därmed inte sagt att den som väljer ett sådant perspektiv skulle ha fel. Butlers fokus på språket och diskurser handlar om att studera hur samhället görs och hur det upprätthålls. Fördelen med ett sådant fokus är att det implicit går att använda för att verka för förändring. Inte genom att hävda att någon annan har fel, utan genom att väcka till eftertanke. Om vi inser huroch framförallt attdet vi tar förgivet skapasgenom våra handlingar kan vi, även om det inte på något sätt är enkelt, genom ändrade vardagliga strategier förändra den verklighet vi lever i (det vi idag betraktar som manligt och kvinnligt skulle till exempel kunna se helt annorlunda ut. Den blåa färgen mm, mm är ingen manlig naturlag). Det gäller bara att våga släppa taget, att våga tänka på sig själv som en unik individ uppbyggd av ickeunika byggstenar. Det handlar om att våga rikta blicken åt andra håll än mot enbart det som går att belägga och verifiera.


Litteratur
Butler, Judith. 1997. Exitable speech. A Politics of the Performative. New York, London: Routledge. (163 S.)

Carlson, Åsa. 2001. Kön, Kropp och konstruktion. En underökning av den filosofiska grunden för distinktionen mellan kön och genus. Eslöv: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. (253 S.)

Hallberg, Margareta. 1992. Kunskap och Kön. En studie av feministisk vetenskapsteori. Göteborg: Daidalos. (237 S.)

Kegan Gardiner, Judith 2002. Masculinity studies & Feminist theory. New Direktions. New York: Columbia University Press. (340 S.)

---

[1]Det lilla jag vet om Wittgenstein är att hans rykte inom delar av den samtida svenska filosofin inte är väl ansett. Jag tror dock att hans språkspelsteori torde kunna fungera som utgångspunkt för en mer givande analys av Butler.