SDs kulturpolitik. En reflektion

Vill förstå och lära mig mer. Viljan att veta driver mig, och kunskap finns överallt. Lärande erfarenheter går att göra överallt, alltid och på väldigt många olika sätt. Efter att ha gläntat på dörren till Avpixlats värld och där läst vad anhängare till Sverigedemokraterna skriver, om mig och vad jag står för enligt dem (jag är en fascist och en kommunist, jag borde avskedas från mitt arbete och att jag bedriver jämställdhetsforskning gör mig till en suspekt figur, plus en massa annat osammanhängande på temat idiot) vill jag sätta mig in i var SD står i en fråga som ligger nära mitt forskningsområde, kultur. Vad står det i partiprogrammet?

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system.

Inga problem, på något sätt.

Vi är medvetna om att den nationella kulturen inte är statisk, den förändras över tid. Samtidigt sker djupgående förändringar oftast väldigt långsamt och dessutom utifrån en redan befintlig nationell och kulturell särart.

Kultur förändras långsamt, samtidigt som det finns kontinuitet, visst!

Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram. Mot denna bakgrund är det inte särskilt förvånande att vår kultur uppvisar stora likheter med våra nordiska grannländers. Genom likheterna i levnadsbetingelser och årtusenden av nära och naturliga relationer mellan befolkningarna har en skandinavisk och nordisk kulturkrets vuxit fram. Denna nordiska kulturgemenskap är något som Sverigedemokraterna vill bejaka och bygga vidare på. I en bredare mening ser vi också Sverige som en del av en nordeuropeisk, europeisk och västerländsk kulturgemenskap.

Detta är en mer problematisk skrivning, för den knyter kulturen till en plats. Det var så man såg på kultur i Etnologins tidiga historia, innan andra världskriget, när man aktivt sökte efter likheter mellan det svenska och det tyska. Kultur blir här något biologiskt, något genetiskt, för det handlar om något platsbundet, något essentiellt. Det är på den grunden det andra vilar. Det är inte så jag ser på kultur. Kultur för mig är en sammansättning av många olika saker och aspekter, både materiella och icke-materiella delar. Ting och tankar, men inte något som går att knyta till en plats. Att kulturen uppstår och relaterar till en plats är något annat. Jag väljer den definitionen för jag menar inte att någon äger kultur. Ingen kan göra anspråk på att kulturen är hens. Kulturen är allas, eller ingens. Kulturen är något i kraft av sig själv och enda sättet att värna den är att arbeta aktivt för det man tror på och de värderingar man står för. Kulturen skapas och förändras i handling. Därför är även Avpixlats kommentatorsfält en del av den kultur som växer fram och förändras i Sverige idag. De som presenterar sig som Sverigevänner där visar vad det är för värderingar som de värnar, och det har mycket lite med röda stugor, en orörd natur och Fridas sommarvisa att göra. Där florerar ord som hora, fascist, idiot och annat som fullt legitima epitet på alla som andas kritik mot SD. Därför blir det oklart VAD SD egentligen värnar, förutom det där luddiga Svenska.

Utländska företeelser kan mycket väl bli en del av den svenska kulturen om det sker naturligt, frivilligt, organiskt och successivt . Kulturimpulser som utan att anpassas till svenska förhållanden inympas i det svenska samhället av makthavare eller grupper som inte själva ser sig som svenska betraktar vi dock inte som en del av den svenska kulturen utan snarare som en form av kulturimperialism. Berikande kulturmöten sker bäst utan tvång eller propåer från överheten.

Vad är det som "inympas", vilka "makthavare" och "grupper" syftar man på? Jag förstår inte vad man vill säga här. Samtidigt öppnar man tydligen för att alla (?) som ser sig själva som svenskar också är svenskar, vilket motsäger den definition på kultur som man inledde texten med. Alla makthavare och grupper som ser sig som svenskar har alltså enligt SD rätt att uttala sig om och vara med att definiera svenskhet. Det låter väldigt hoppfullt, men det är inte riktigt den känslan jag får när jag läser vad som skrivs på, till exempel Avpixlats kommentatorsfält. Här gnisslar bilden av partiets officiella bild och den bild som vissa av deras väljare ger av partiet i medier som inte är "censurerade", vilket företrädare för SD hävdar att public service är. Vilken bild är den rätta?

I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen.

Med reservation för orden svensk och nation, som jag inte blir klar över vad man menar med, så är detta en definition av kultur som jag kan skriva under på. Summan av allt som tänkts, skrivits, sagts, skapats och gjorts ... Alltså även kommentarerna på Avpixlat.

Det som vi primärt inriktar oss på att bevara är dock sådant som vi betraktar som tillhörande kärnan i den svenska kulturen. Till denna kärna räknar vi i första hand sådana företeelser som i särskilt hög utsträckning har präglat vår samhällsutveckling, har en djup förankring i den svenska historien, har en stor utbredning bland tidigare och/eller nu levande svenskar, har en stark symbolisk betydelse för den svenska identitet eller på något sätt är unikt för den svenska nationen eller en viss del av den svenska nationen. Det faktum att en viss företeelse är att betrakta som svensk är i sig inte nog för att vi skall anse den vara särskilt skyddsvärd, den måste också vara förenlig med en konstruktiv och demokratisk samhällsutveckling.

Det finns alltså en reservation. ALLT "som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen" är alltså inte skyddsvärt. Den typen av skrivning finner jag djupt problematiskt. Att först säga något som alla kan hålla med om och sedan införa reservationer som begränsar det man just sagt betydligt är bedrägligt, menar jag. Och man har fortfarande inte redogjort för VAD som är det där svenska som ska värnas. Vad är särskilt skyddsvärt? Det är det som SD anser vara skyddsvärt, vilket återigen gör det relevant att tänka på kommentatorfälten på Avpixlat, Kent Ekeroths uttalanden. Bifogar en länk till Avpixlat där det finns en filmupptagning av vad han sa i Lund, med tillhörande kommentarer, som står i bjärt kontrast till skrivningarna i partiprogrammet. Vad står SD för egentligen?

Kulturarvet har ett egenvärde genom bland annat de skönhetsvärden och den estetik som det står för. Att värna om kulturarvet är också att visa respekt mot tidigare generationer, att minnas vad de har åstadkommit. Den absolut viktigaste aspekten är dock att kulturarvet fungerar som ett sammanhållande kitt. Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman. Särskilt viktigt blir detta i en stat som den svenska med en solidariskt finansierad välfärdsmodell eftersom den solidaritet som håller upp systemet i sin tur baserar sig på identifikation och en stark känsla av gemenskap.

Har jag heller inga problem med. Fast jag ser inte på kultur som något platsbundet eller genetiskt. Kultur är som jag ser på och använder begreppet ett självorganiserande system bestående av allt som finns och görs och tänkt är skapas. Därför bidrar jag, bland annat här på bloggen med mina tankar om vad jag står för och jag är för invandring, mångkultur och solidaritet. Jag ser inte andra människor som ett hot. Jag vill samtala om kultur, förändring och gemensamma visioner med alla. Inte stänga in och begränsa. För mig finns inget unikt svenskt att värna och slå vakt om. Sverige är och blir det vi tillsammans gör det till. Jag ser Avpixlat och liknande företeelser som ett allvarligt hot mot allt jag står för, för där används yttrandefriheten på ett destruktivt sätt.

Sverigedemokraterna är motståndare till både kulturimperialism och kulturrelativism. De unika och olikartade identiteter som mänsklighetens olika folk och folkgrupper uppvisar är betingade av deras respektive kulturer. De skilda kulturerna är mänsklighetens gemensamma arv och bör erkännas och skyddas till allas gagn. Vi accepterar och stödjer att den svenska staten hjälper en inhemsk opposition i andra länder som arbetar för att förändra de aspekter av ett lands kultur som står i direkt strid med demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Vid sidan av dylika kulturyttringar anser vi dock inte att någon nation eller stat har moralisk rätt medvetet försöka förändra eller avskaffa en annan nations kultur.

Denna skrivning såg annorlunda ut i den version vi analyserade på högskolan. Då fanns det fler tankar kring hur de skilda kulturerna skulle värnas, och det var detta jag tolkade som ett bedrägligt sätt att säga Sverige åt svenskarna. Bra att den skrivningen ändrats, men jag är ändå inte övertygad, särskilt med tanke på hur många olika röster det finns som uttalar sig i partiets namn utan att partiets företrädare tar avstånd från det som sägs. Den otydligheten är det som gör att jag inte känner att jag kan lita på SD och det är den som gör att jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk.

Detta ställningstagande för global kulturell mångfald och mot kulturimperialism är dock inte detsamma som att vi anser att alla världens kulturer är precis lika bra. Tvärtom så är vi motståndare till kulturrelativismen. Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd, god sjukvård, hög utbildningsnivå och likhet inför lagen. Detta gör att dessa kulturer, i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår att skapa goda levnadsvillkor för de människor som lever i dem.

Det finns alltså bra och dåliga KULTURER? Det är en inställning jag inte kan ställa upp på. Kulturer möts aldrig, och det går inte att uttala sig kategoriskt om kulturer, därtill är de alldeles för komplexa och motsägelsefulla. Bara människor möts, och om det skapas ett klimat där människor inte kan lyssna och samtala med varandra slits samhället isär och det skapas problem.

Vi vill naturligtvis inte att de kulturer som är dåliga på att skapa drägliga levnadsvillkor helt skall försvinna utan endast att de av egen kraft skall göra sig av med de för mänskligheten destruktiva aspekterna.

Den i vissa länder utbredda seden med kvinnlig könsstympning kan anföras som ett konkret exempel på en sådan destruktiv aspekt. Vi hoppas att de länder som praktiserar denna barbariska sed väljer att avskaffa den och att man gör upp med de kvinnofientliga attityder som ligger till grund för den. Vi hoppas dock samtidigt att dessa länder håller fast vid sina språk, sin konst, sina folkdanser, sina mat- och byggnadstraditioner, sina starka familjeband etc. Att verkställa dessa förändringar ankommer dock inte i första hand på oss svenskar eller på någon annan nation utan på dessa länders egna befolkningar.

Det sista stycket är fullt av motsägelser, så det avhåller jag mig från att kommentera. Jag är också tydligt mot könsstympning, men ser inga kopplingar mellan den företeelsen och det jag menar med kultur.

Efter att ha läst vad SD skriver är jag alltså fortfarande inte klokare. Det är och förblir ett gåtfullt och problematiskt parti enligt min mening, med alldeles för många otydligheter och tveksamma uttalanden för att jag ska känna mig trygg.

Fördumningen av Sverige

På 1990-talet skrev Jonas Frykman, Billy Ehn och Orvar Löfgren boken Försvenskningen av Sverige. Tänker på den boken, för den skrevs under och om tiden runt decennieskiftet 1990, i en tid då det också brändes flyktingförläggningar och debatten om det svenska var intensiv. På Natur och Kultur presenteras den på följande sätt.

Vi lever i en värld där det nationella verkar upplösas i globala kulturströmningar samtidigt som det dramatiseras i våldsamma konflikter. Vad är det som ger nationella känslor en sådan kraft och mångtydighet i växlingen mellan hemlängtan och främlingsrädsla, mellan kärlek och hat?

Försvenskningen av Sverige handlar om hur det nationella ständigt skiftar form och innehåll mellan olika epoker och sociala miljöer. Författarna visar hur den nationella identiteten förankras i vardagens rutiner, i kroppens rörelsemönster likaväl som i massmedias sportreferat och i längtan till naturen. De visar också hur vår tids invandring skapat både kulturell mångfald och ökad nationell medvetenhet.

Det är en beskrivning som passar väl in på dagens situation också. Den största skillnaden mellan då och nu är Internet. Idag är Sverige digitaliserat och det skapar ett helt annat klimat med helt andra förutsättningar för utbyte av tankar och spridande av information (och desinformation). Allt går snabbare idag och tillgången skillnaden i tillgången på information är ENORM. Vill man veta finns det mesta bara en knapptryckning bort. Omloppshastigheten har också ökat enormt. Stormar blåser upp och drar över på ett ögonblick, och kvar står människorna av kött och blod, med sin förmåga att processa information som inte förändrats under de senaste 10000 åren. Vad händer när det blir så att tillgången på information vida överstiger förmågan att ta den till sig och där begäret efter att veta är starkt? Det leder till en allvarlig sak, till fördumningen av Sverige.

Kunskap och tänkande kräver tid för reflektion och eftertanke, på samma sätt som utbytet av tankar kräver utrymme och förmåga att både lyssna och svara. Tid är nyckelordet här, och tillgången på tid är och förblir konstant över tid. Dygnet har 24 timmar nu liksom då och så har det alltid varit och kommer att vara även framöver. Det kan ingen ändra på. Och eftersom mer information på inget sätt är liktydigt med mer kunskap och förståelse, kommer kunskapen att spädas ut allt mer ju snabbare vi försöker röra oss genom landskapet. Fördumningen av Sverige är ett faktum, och det enda vi kan göra för att stoppa den rörelsen är att stanna upp och ta det lite lugnt. Ge både oss själva och varandra tid. Tid för saker att få sjunka in, tid för eftertanke och reflektion. Tid att lyssna, tänka och bemöta det som sägs på ett väl genomtänkt sätt. Tid att analysera, samtala och verkligen sätta oss in i det vi talar om.

Att fokusera på kostnaderna: för utbildning, invandring, flyktingar och så vidare, leder inte till något av det vi behöver för att skapa ett hållbart och klokt Sverige. För ekonomiseringen känner bara ett krav: mer, snabbare och till lägre kostnad! Tecknen på och tendenserna till detta finns överallt, verkligen överallt, om man bara tar ett steg tillbaka och skaffar sig lite överblick. Priserna pressas och det finns aldrig en gräns, det är en process utan slut. Och när prisernas pressas tvingas lönerna ner, och när lönerna tvingas ner sjunker skatteintäkterna som tvingar fram krav på effektivisering, vilket ökar hastigheten ytterligare och snabbar på fördumningsprocessen. Ett perspektivskifte, från kostnader till behov, skulle ge oss ett helt annat klimat. För då skulle vi först fundera på vad vi vill ha, och sedan hur vi ska få det och vad det kostar. Idag tänker vi först på kostnaderna, och sedan på genomförandet. Därför talas det om att kosta tiden på högskolan, om att snabba på utbildningen. Den tanken bygger inte på kunskap, den bygger på och motiveras med ekonomin. Och det är tyvärr så det ser ut. Genomströmning räknas som ett kvalitetsmått och fokus ligger på det mätbara, på betyg och annat som inte har med verkligt vetande att göra. Den högre utbildningen utarmas på detta sätt och eftersom det inte finns tid för eftertanke lär sig allt fler allt mindre om vad som krävs för att analysera och reflektera, vilket är den enda vägen mot kunskap. Och när den oförmågan kombineras dels med ökat utbud av information, dels med digitala medier där man snabbt kan häva ur sig saker utan att behöva lyssna, kommer fördumningen som ett brev på posten.

Dessutom kan den som så önskar helt isolera sig från alla andra kanaler och till exempel bara använda sig av Avpixlat. Där finns ju allt, och där befinner man sig dessutom bland likasinnade. Där är det okej att häva ur sig vad som helst och även publicera vilka vinklingar man vill, som passar ens syfte. Där blir en mening, i ett längre utbyte av tankar, uttalad på Twitter, förvandlad till ett utspel. Och den meningen blir en karaktärsbeskrivning av mig som människa, i den förvrängda världen. Jag och allt jag står för kokas ner till den enda meningen, och med utgångspunkt i den meningen byggs jag upp igen, till ett monster att bespotta och hata. Och det är helt okej, för jag antas hata SD. Och ingen får hata SD, men SD får hata alla som vågar sig på en kritiska granskning av det som bevisligen sägs och görs av företrädare för paritet eller som uttrycker kritiska åsikter om politiken. Fördumningen gör det med människor, ger luft åt den typen av uppenbar idioti. Avpixlat är dessutom en värld där allt går fruktansvärt snabbt, snabbare än på många andra ställen, för där menar man ju att högskolan är förkastlig och att eftertanke, reflektion och faktakoll är för idioter. Och när man upphöjt avsaknaden av analys, kritisk reflektion och eftertanka till allmän lag, kan man kasta sig ut i den virvel av förvirrade uttryck för misogyni, xenofobi och allmänt missnöje med allt. Avpixlat är dock bara ett symptom på den allmänna sjukdom som Sverige lider av och som hotar att slita vårt land isär.

Tittar på ledarsidan på SvD. Tendensen i rubrikerna talar sitt tydliga språk: Sanningen om riskkapitalet, Myten om den svenska välfärden. Det jag reagerar på är egentligen inget av det som skrivs, Ledare är och ska vara korta och politiska, men det är detta fokus på SANNINGEN och avslöjandet av MYTEN som jag ser som en tendens i samtiden. Nu ska ni få höra hur det är. Det är en gradskillnad, inte en artskillnad från hur det ser ut på Avpixlat. Kulturen känner inga gränser, den påverkar oss alla och det gäller även fördumningen, som drivs på av ekonomiseringen som ser all publicitet som bra för den leder till fler klick. Den som försöker presentera en längre text och som tar sig tiden att faktiskt tänka efter och även formulera tankarna i en språkdräkt som fungerar, sorteras bort i flödet. Alldeles för få har tid att läsa, och det finns ju så mycket annat att välja på, som i dagens medielogik har anpassats efter tidsandan och de ekonomiska förutsättningarna. Och när detta sättet att tänka och agera får verka över tid sjunker förmågan och förståelsen och det blir ännu svårare att bryta den negativa trenden. Fördumning har liksom en egen inneboende kraft som liksom hatet har lättare att spridas än klokskap och kärlek, för den hindras inte av några krav på konsistens, sanning eller något liknande. Dumheten kan bara köra på, och ju dummare desto bättre, för då kan det gå ännu snabbare.

Ett annat exempel är Rapport och Aktuellt, som allt mer sluter sig inom sin egen bubbla, inte helt olik Avpixlat på det sättet, men den avgörande skillnaden att man utgår från verkliga händelser och relevanta nyheter, som man försöker spegla objektivt. Men det som hänt lyfts allt oftare in som notiser, vilka sedan analyseras av experter i studion. Nyheter om politik består idag till ofta över hälften av Knut Knutsons och Margit Silbernsteins "analyser" av uttalandena som görs av politikerna. Detta gör att man hindrar analys, för det är bara den enda tolkningen som presenteras. Det är ett mönster, att folket reflekterar allt mindre själva och tar allt mer del av några få experters analyser, istället. Och det fördummar, för det gör att förmågan till analys sjunker i samhället. Och politiken har också fördummats i takt med att politiken allt mer handlar om utspel, uttalanden och relationer på andra partiers utspel och relationer. Det talas politik som aldrig förr, men det stannar tyvärr där, i talet om, för man hinner inte till verkstan innan nästa utspel, nästa reaktion på motståndarnas utspel. Vi får lyssna allt mindre på vad till exempel Moderaterna vill och allt mer på vad Socialdemokraterna anser att Moderaterna vill, och tvärt om. Under tiden som Sverige förfaller käbblar politikerna med varandra i ändlösa debatter, som allt mer bygger på samma logik som på Twitter, där anfall är bästa försvar och lyssnande, reflektion och eftertanke är för idioter. Med ökad fördumning som konsekvens.

Hur ska vi hindra utvecklingen? Genom att inse vad det är för ett monster vi skapat! Genom att reflektera mer ingående över digitaliseringens och ekonomiseringens konsekvenser. Det behövs tid för eftertanke, inte krav på snabba resultat. Utbildning måste få ta dig och fokus ska vara på innehållet och kvaliteten! Medierna kan inte fortsätta anpassa sig efter antalet klick eller en anonym kundnöjdhet, för det leder bara till kortare och mer polariserade "nyheter" och fokus på avslöjanden. Här vill jag framhålla två andra exempel från SvD för att inte smutskasta den tidningen: Under Strecket som kulturinstitution och den serie reportage om missförhållandena på SCA som publicerades i tidningen för ett år sedan, vilket dels krävde massor med research och kontroll och analys, dels var en lång serie som krävde tålamod hos läsaren. Och det visar sig också att om det bara varit ett avslöjande så hade saken blåst över och ingen förändrats. Här var uthålligheten en viktig faktor för framgång, liksom den är även på högskolan och i hela utbildningssystemet. Eller borde vara, men för det krävs radikalt nytänkande och en annan syn på både kunskap och Sverige.

Ska vi kunna stoppa fördumningen av Sverige måste vi för det första ge varandra tid att tänka efter, sedan tid att tala till punkt, därefter tid att reflektera över det som sagt och sen svara enligt samma förutsättningar. Vi måste börja samtala mer, och ta oss tiden som krävs för analys och fördjupning. Det finns ingen annan väg, inget annat sätt att hindra fördumningen från att sprida sig, och det är enda sättet att motarbeta spridningen av kommentatorsfältslogiken, som hotar att slita Sverige i bitar och göra oss alla till förlorare. För i en fördummad värld finns inga vinnare, bara ho, ho, hoande idioter som varken lyssnar eller bryr sig om något eller någon annan än de egna förvirrade åsikterna.

Vem är jag i kommentatorsfältet på Avpixlat och hur bemöter man det som sägs?

Igår var jag i chock. Jag sov inte en blund på natten och känslorna pendlade. Det är så jag reagerar när jag hamnar i en situation där allt snurrar på utan att jag vet och förstår vad som händer. Det är mitt sätt att reagera. Det kändes viktigt att vara tydlig med var jag står, och det jag står för finns nedtecknat här på Flyktlinjer. 2400 bloggposter, skrivna under snart fem år. Här finns mitt credo, min syn på kunskap, demokrati och medmänsklighet. Här berättar jag om vem jag är och vad jag står för. Här har jag skapat en plats för samtal. Twitter är inte en plats för samtal, det är en av alla lärdomar jag gjort under dessa dagar. Twitter håller på att utvecklas till ett kommentatorsfält, och det är ingen plats för reflektion, eftertanke och lyssnande. På Axpixlat skriver man att jag pudlade, och kanske kan det uppfattas så. Jag bryr mig inte så mycket om just det, för jag vet vad jag står för och jag vet att det finns beskrivet på ett sätt som jag står för, kan försvara och mer än gärna SAMTALAR om, med alla som vill just samtala, här på Flyktlinjer.

Nåväl. I natt har jag sovit, och jag vaknar, fri från förkylningen, fylld tankar. Äntligen har jag fått perspektiv, äntligen kan jag skriva om det som hände och vad jag lärt mig av debaclet. Jag tvingade mig att läsa vad som skrevs om mig i kommentatorsfältet som Avpixlat upplåter för reflektion. Jag utsatte mig för det trots att det gjorde ont och jag blev rädd, för att jag tror på samtalet och dialogen. Där går går, lika lite som på Twitter, samtala. Därför reflekterar jag här istället, i lugn och ro. När jag skriver att jag tror på samtalet och på människan och kärleken handlar det naturligtvis inte om en naiv tro på att alla är goda och vill väl. Jag TROR inte på samtalet, men jag är övertygad om att samtalet är den enda vägen fram. Antingen vinner SD fler väljare och får makten i Sverige, och då kommer människorna och samtalsklimatet på Avpixlat att flytta ut i offentligheten. Då kommer de som skriver där att få makten. Och med ledning av hur man tänker och uttrycker sig där känner jag att det är ett Sverige som jag inte vill leva i. Ett annat scenario är att vi faktiskt stannar upp lite och lyssnar på varandra, att vi börjar samtala, och då måste även de som skriver på Avpixlat bjudas in och lyssnas på. Därför tvingade jag mig genom floden av ord och löst sammanhållna tankar. Jag vill lyssna, lära och försöka förstå.

Det finns ett utbrett missförstånd om detta att lyssna, om vad det innebär. Det jag slås av på Avpixlat är att ingen verkar lyssna på någon annan än sig själv. Gamla sanningar upprepas och anklagelser och missförstånd blandas med rop på sans och balans. Det är ett myller av tankar som kastas ut i ett flöde helt utan analys. Och jag lyssnar, läser och reflekterar. Fler borde göra det. Särskilt dem som röstar på SD och som vill att partiet ska tas på allvar. Jag lyssnade för att kunna bemöta. Fast det går naturligtvis inte att blanda sig in i den leken. På Twitter och i kommentatorsfält av olika slag finns ingen som lyssnar och det är omöjligt att föra ett samtal. Här, där det finns både tid att tänka och plats att uttrycka sig svarar jag därför, efter en god natts sömn och när jag kan tänka klart. Ska vi bygga ett Sverige tillsammans, vilket jag verkligen vill, så måste vi båda lyssna och samtala. Ett land kan ALDRIG byggas på den grund som Avpixlats kommentatorsfält utgör. Det inser alla efter bara några rader, för det finns ingen samsyn. Där är jag BÅDE fascist och kommunist!? Där är man misstänkt och avfärdad bara för att jag forskar om genus och jämställdhet. Om det borde övriga politiker samtala med SD. Och de borde ta SD på verkligt allvar. Lyssna och bemöta, granska och analysera, det som sägs, både av den själva och de som röstar på dem och uttalar sig på nätet. Tyvärr gör man inte det, man gör som på de stora dagstidningarna och stänger ner kommentatorfälten. Man tystar och ger dem utrymme att odla sitt hat på platser där de kan uttrycka sig oemotsagt.

Inte så att jag har några förhoppningar om att bli lyssnad på, dels för att de inte lyssnar på varandra, dels för att jag av kommentarerna att döma ser att ingen eller ytterst få orkar göra något annat än söka upp min presentationssida på högskolan och bygga sin analys av mig med ledning av nyckelorden som där presenteras. En analys lika grund som en vattenpöl. Det skrattas gott åt att jag forskat om alkohol och droger, för det betyder tydligen att jag är full och brukar droger. Hur bemöter man något sådant? Lyssna gör jag, men just det går inte att bemöta. Synpunkter på texterna jag skriver, det vill säga synpunkter som går att bemöta och som bygger på det jag faktiskt skriver och står för, bemöter jag mer än gärna i ett lyssnande samtal. Men förvirrade påhopp utan någon grund är omöjliga att göra något av.

Det som allt handlar om på Avpixlat är en mening som jag skrev i en diskussionstråd på Twitter. EN MENING. Vore det så att den meningen var representativ för hur jag tänker och det jag står för, det som här presenteras för alla som verkligen är intresserade av hur jag tänker, hur jag resonerar och vilka källor och argument jag lutar mig mot, vore kritiken berättigad. En mening räcker på Avpixlat för att smutskasta, hata och "anmäla" till högskolan. En enda mening! Tänk efter en stund, låt det sjunka in. Går det att bygga ett land på det sättet? Vad är det för land? Och hur ser den politiska debatten ut i det landet? Jag lyssnar för jag vill förstå och för att se om och i så fall vilka öppningar för samtal som finns. En tydlig tråd i kommentarerna är angreppen på högskolan som institution. Bara genom att vara forskare och arbeta på högskolan är att vara misstänkt. I det land som ska byggas av kommentatorerna ska tydligen även kunskapen kontrolleras, utan analys, utan andra argument än att där är alla vänster (det vill säga kommunister, feminister och andra motståndare till det Sverige som de drömmer om). Angreppet på mig och andra akademiker är ett angrepp på högskolan som institution. Och det faktum att Jan Sjunnesson väljer att bygga sin "anmälan" (skriver det inom parentes för det finns ingen sådant som en anmälan. Det jag diskuterade med mina chefer igår var ärendet som inkommit till den myndighet jag arbetar på) på en enda mening, som han och kommentatorerna menar bevisar att jag stödjer AFA. Den där meningen är det som återkommer i kommentatorsfältet. Och det är på den meningen "analysen" av mig byggs.

Det som sägs om mig, utifrån den där meningen, är verkligen allt möjligt, huller om buller. Utifrån den meningen blir jag en kommunist, en fascist, en våldsförhärligande motståndare och så vidare. Jag borde få sparken, jag borde förbjudas att undervisa för "barnen" som för övrigt valt att studera på en högskola som fördöms och avfärdas i sin helhet. En enda mening räcker för att göra mig till ett monster, en motståndare som kan bemötas på det enda sätt som kommentatorerna känner, genom utbrottet av allt som kommer för dem, i en enda röra. Den meningen blandas med andra meningar. Ett missförstånd ger upphov till fler kommentarer. Plötsligt dyker det upp någon som missat vad som pågår. Va, är det sant? Har han sagt det? Högskolan borde stängas. Noll analys, ingen som lyssnar på något annat än det man redan visste. In emellan finns det någon som ser min rädsla och som läser mina förklaringar och förtydliganden, någon som känner och förstår vad jag går igenom, som manar till besinning. Fast den rösen är det ingen som lyssnar på. Det mals vidare. Vänta lite säger en, han har jobbat som bagare. Han är en människa som haft ett vanligt arbete. Den öppningen till samtal försvinner när fler osorterade ord, insinueringar och illa underbyggda tankar luftas av många gånger anonyma kommentatorer. Sådär fortsätter det. Utifrån en enda mening bygger man en världsbild som handlar om att all media, alla akademiker och företrädare för alla partier utom SD är medlemmar av den den stora konspiration som de menar står i vägen för den tysta majoritet som SD säger sig företräda.

Hur bemöter man det? Hur samtalar man? Jag vet inte, jag har ingen aning! Därför forskar jag om kultur, kunskap och samtal, för jag vill förstå. Och jag vet att den enda vägen fram är dialog. Vi lever i samma land och är alla medborgare i Sverige. Alla som värnar Sverige måste kunna komma överens om det ska finnas något Sverige att värna. Förra gången den här typen av rörelse formerades om anade morgonluft var på 1990-talet, med Ny Demokrati. Då fanns inga kommentatorsfält. Då var Sverige ett helt annat land, med helt andra förutsättningar. Även då brändes flyktingförläggningar och hatades akademiker. Fast den gången självdog det hela, för att rörelsens bas inte var något att bygga något på. Vill man bygga något måste man först nå samförstånd om vad man vill och hur man ska göra. I kommentatorsfälten finns ingen samsyn om något annat än det man hatar, och på hat och en ovilja att verkligen lyssna går det inte att skapa något anat än kaos. Och kaos tror jag ärligt talat ingen egentligen vill skapa. Inte om man tänker efter lite, inte om man stannar upp och reflekterar lite längre än näsan räcker.

Jag varken kan eller vill BEMÖTA, av den enkla anledningen att det inte finns något att bemöta. Därför fortsätter jag bloggandet och håller mig borta från kommentatorsfält där det inte går att samtala. För jag menar allvar med det jag vill och står för, och det är inte det jag utryckte i den där meningen som kommer att förfölja mig och som drog in mig i Avpixlats värld. Jag accepterar saken och hanterar situationen genom att skriva och tänka, tänka och skriva. Nu när jag har sovit kan jag göra det igen, tänka och skriva. Och det gör jag här. På Flyktlinjer kan vem som helst läsa hur jag tänker och bilda sig en uppfattning om vad jag verkligen står för. Även här finns ett kommentatorsfält, och det kommer jag att försöka hålla öppet så länge det går. Utvecklas det i riktning Avpixlat kommer jag att moderera och i värsta fall stänga, men det vill jag inte. Jag vill samtala om framtiden och det som är viktigt och som verkligen betyder något.

Avslutar med en viktig sak som jag lärde mig igår. Jag chockades av det som skrevs om mig, ingen tvekan om det, men det är samtidigt en mild västanfläkt mot vad andra får utstå i kommentatorsfälten. Min förre chef på högskolan till exempel, som verkligen försökt bemöta det som sägs på Avpixlat, har fått höra saker som är mycket, mycket värre. Det är inte synd om mig och jag är inget offer. Andra har verkligen fått känna av hat och hot. Det är också viktigt att framhålla och reflektera över. Även det är något vi måste samtala om, alla vi som vill bygga ett hållbart Sverige!

Störst av allt är ändå kärleken!

Det går i vågor. Pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det som håller mig uppe är övertygelsen om att det jag kämpar för är värt det jag nu tvingas utstå i kommentatorsfältet på Avpixlat. Även där finns människor som förstår och som läser och sätter sig in i vad detta handlar om, och som inser vad jag står för egentligen. Även där finns det stöd. Inte samma stöd som på FB, men ändå.

Visst är jag rädd. En obetänksam mening och okända människor gör sig bilder av mig som människa, som forskare och som medborgare. En mening, som jag omgående och tydligt tog avstånd från, ger upphov till bilder som förvrängs och förlorar kontakten med verkligheten. Jag dras i smutsen. Hånskratten och skadeglädjen från de många gånger anonyma rösterna skrämmer mig, men jag vet vad jag står för, tror på och vad jag sagt och skrivit. Vem som helst kan kontrollera, och bemöta om det skulle finnas några oklarheter.

Det öppna samhället, mångfalden och att Sverige är ett land där ALLA känner sig välkomna och trygga är viktigare än min mentala hälsa. Jag har människor som bryr sig om mig, som tar mitt parti och jag vet att jag inte brutit mot några lagar eller regler. Jag kan se mig i spegeln utan att skämmas. För jag står på de svagas sida, och det jag tvingas gå igenom just nu är INGENTING mot vad människorna som flyr genom Europa i tusental, undan krig och förföljelse, går igenom. Det är för dem och för det öppna, välkomnande och förlåtande samhället jag tvingar mig stå ut. 

Att hota och hata är enkelt. Att lyssna, försöka förstå och att älska är svårt, men jag väljer den vägen alla dagar i veckan, för att försvara yttrandefriheten och den bräckliga demokratin som just nu utsätts för de allvarligaste prövningarna på väldigt länge. Att hata och ge igen, att bemöta och ge svar på tal, leder ingen vart. Jag vill samtala. Det var därför jag hamnade där jag nu är, i en djävla soppa. Den som hatar är rädd, jag vet det. Intellektuellt inser jag det. Men det är en sak att veta och en annan att förstå. Därför skriver jag, inte om de andra, inte om det som skrivs om mig. Vem som helst kan själv googla fram den informationen och bilda sig en egen uppfattning. Jag kräver ingen upprättelse, jag lär mig istället massor om samhället och kultur, om människor och (grupp)psykologi. Jag tror de oresonliga kommentatorerna skadar sig själva mer i längden än vinner på att låta kommentarerna flöda. Hatet äter upp den som hatar inifrån. 

Jag väljer kärleken, står upp för det jag tror på och tar som sagt skarpt avstånd från alla våldshandlingar och alla hot, även hot mot företrädare för SD. Och även om jag inte anser att jag behöver det tar jag också avstånd från alla diktaturer och diktatorer, från höger till vänster, idag och historiskt. Det öppna, förlåtande och inbjudande, kärleksfulla samhället är vad jag kämpar för, även om jag är rädd.

Tänker på Astrid Lundgren, Tage Danielsson, Gandhi, Martin Luther King jr och andra. Tänker på alla som inte känner stöd, alla som driver runt i förtvivlan i jakt på trygghet och medmänsklighet. I deras anda och för alla i nöd kämpar jag, med kunskapen och samtalet som vapen!

Hur behålla lugnet i stormen?

Försöker samla ihop mig. Tankarna snurrar dock. Att skriva är mitt sätt att finna ro, men det är svårt. Googlade mitt namn nyss. Hittar mitt namn och ett uttalande om att jag stödjer AFA på Avpixlat. Ska jag vara rädd nu? Ingen aning, men jag trodde aldrig för mitt liv att jag skulle råka ut för det som hände och fortfarande händer. Jag har aldrig givit något stöd för något annat än medmänsklighet, öppenhet, mångfald och har alltid tagit avstånd från allt våld. Samtalsklimatet i Sverige är högt uppskruvat. Känslorna styr och sanningen, reflektionen och det goda samtalet är det första offret. Rädsla är lätt att sprida. Kärlek, öppenhet och demokrati är oändligt svårt, och just därför viktigt att försvara! Jag har aldrig varit mot något annat än dumhet och förflackning. Jag är för, det goda, det öppna och har skrivit massor om betydelsen av samtal. Inget av det har jag någon anledning att ta avstånd från! Det står jag fortfarande upp för. Jag försvarar demokratin, och tar avstånd från allt och alla som hotar den.

Försöker att sitta lugn i båten. Jag har inget att dölja, och jag känner också att det finns stöd där ute. Och jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag inte stod upp för den känsliga demokratin. Känner inte att jag vill gå i polemik. Jag tror på icke-våld, och möter hat med kärlek. Eller försöker i alla fall, även om jag just nu är rädd och har svårt att hålla känslorna i schack. Efter en sömnlös natt får jag som i vanliga fall är känslig svårt att hålla tårarna borta, dels av stödet och värmen jag känner, dels av rädsla för de anonyma mailens hotfulla undertoner.

Tänker tillbaka på mitten av 1980-talet och början av 1990-talet. Då brändes också flyktingsförläggningar. Jag var på väg ut i arbetslivet, var totalt anonym och ensam. Jag hade flyttat hemifrån, till stan och tappat kontakten med mina barndomsvänner. Jag arbetade natten på ett bageri och sov på dagarna. Jag var en av få etniska svenskar som arbetade där. Mina arbetskamrater var till förkrossande majoritet flyktingar, från kriget i Iran och Irak samt Libanon. Och jag lärde mig massor av samtalen med människorna som jag mötte, av deras erfarenheter och berättelser om livets, samhällets och demokratins bräcklighet. Jag kände värme och samhörighet med mina kollegor, och har sedan dess aktivt stått upp för det mångkulturella samhället. Våld skapar problem, det löser inga!

Tänker tillbaka på skolåren, då jag också kände mig utanför. Jag var inte som andra killar, jag hade väldigt lätt till gråten. Jag stack ut, och drog på mig anonyma hot och kände mig aldrig säker i korridoren. En armbåge i sidan, ett glåpord från någon som var borta när jag vände mig om. Något i mig och min person, som jag aldrig förstod, var det som gjorde att jag drog på mig hoten om våld. I vuxen ålder har jag talat med i alla fall en av dem som retade sig på mig, och han säger sig inte förstå vad det var. Något var det, men han kunde inte sätta fingret på vad. Bara det värmde. Han gav mig i alla fall ett försök till förklaring. Det som händer nu är därför värre, för det är anonymt. Fast å andra sidan känner jag också stöd, så det är minst sagt dubbelt.

Försöker hålla mig lugn och ligger lågt. Upprepar mitt avståndstagande mot våld, och är tydlig med vad jag tror på och kämpar för. I tonåren kände jag mig som ett offer och jag förstod ingenting. Idag är jag luttrad, och drar på mig kritik för det jag kämpar aktivt för. Jag förstår och tar den beska medicinen, även om det gör lika ont. För det är det öppna samhället som angrips. Allas vårt samhälle. Garantin för hållbarhet och långsiktig överlevnad. Finns det inte plats för olikhet och avvikande ÅSIKTER finns det snart inte plats för människor. Jag tror på människan, men mer som en möjlighet som behöver värnas än i sig själv. Känslorna har allt för lätt att ta över, och affekt vinner alltid över intellekt, i alla fall i stunden. Förtroende tar tid att bygga upp, men det raseras på en sekund. År av hårt kollektivt arbete kan förödas på ett par sekunder. Några ord i ett twitterflöde och hatets vind blåser in och kan framöver när som helst blossa upp. Fast jag är inget offer. Jag är lyckligt begåvad med vänner, känner värmen och stödet. Och jag har inget att be om ursäkt för! Annat än obetänksamheten, som lätt vägs upp av orden som riktades mot mig i flödet.

Det som skrämmer är oresonligheten och oviljan att lyssna. Det tog inte många minuter innan mina obetänksamma och dåligt formulerade ord resulterade i ett klagomål till min arbetsgivare, utan att jag fått en chans att förklara vad jag menade. Fast det har jag gjort. Jag tog omgående bort tweeten, blockade hatarna, och bemötte de flesta av uttalandena genom att upprepa att jag TYDLIGT TAR AVSTÅND FRÅN ALLT VÅLD, oavsett vem som drabbas. DET är själva grundbulten i min ideologiska syn, min vetenskapliga gärning och mitt liv. Jag kämpar för öppenhet, solidaritet, värme! Jag väljer att vara för det goda, istället för att lägga tid och energi på att vara mot det onda. Jag tror på kärlek, samtal och jag har alltid lyssnat på alla och försökt bemöta allt så gott jag kan. Detta är första gången jag känner mig rädd på allvar, kanske inte så mycket för egen del egentligen, men för samhället, demokratin och mina barns framtid.

Söker mig i minnet tillbaka till det Sverige jag växte upp i. Visst fanns det våld då också, från vänster. Jag tar avstånd från det, också. Jag tror inte att Lenin eller Stalin är svaret på några frågor. Och på den tiden fanns det en grundtrygghet i samhället. En förlåtande skola där man kunde misslyckas och ändå få chans att börja om. Och det fanns hjälp att få för de utblottade och svaga. Det fanns arbete och framtidstro. Det var inte oproblematiskt, men det var i alla fall inte lika kallt som det är idag. Tänker på mina barndoms somrar, på sorglöshet och på tryggheten jag kände. Väljer att tänka på det istället för det som jag ännu inte vet vart det tar vägen. Försöker behålla lugnet i stormen.

Om någon hittar något här på min blogg som det finns några som helst tveksamheter kring lovar jag att bemöta, förklara och radera om det skulle behövas. För jag är konsekvent med vad jag står för! Samtidigt är jag inte mer än människa jag heller. Jag tror på ett förlåtande samhälle där man kan och får göra fel och där det finns en ömsesidig önskan om att mötas i en ömsesidig vilja att förstå för att gemensamt försöka ställa allt tillrätta.

Öppenhet, solidaritet och anti-våld. Det står jag för, inget annat!

Efter en lång dag, som jag kom fel in i redan från början då mobilen laddade ur under natten och jag därför inte kom upp i tid, en dag som dessutom var fylld av trista rutinuppgifter, satte jag mig på tåget hem. Min vana trogen scannade jag av Twitterflödet för att ha något att göra under resan. Jag svarade på en kommentar som gick ut på att medierna i konsekvensens namn borde reagera på att en av SDs företrädare utsatts för hot. Jag kände mig tvungen att skriva något och jag började med det viktigaste: JAG ÄR MOT ALLA VÅLDSHANDLINGAR, oavsett vem som drabbas! Jag skrev också att jag i just detta fallet var kluven, för jag anser inte att SD tillräckligt tydligt står upp för den syn på demokrati som jag gör, och med dådet i Trollhättan i färskt minne ville jag diskutera saken. Det blev ett bra samtal, som byggde på respekt och som ledde till ökad förståelse. Och den känslan var ömsesidig, som jag tolkade det. Lite senare på kvällen dök det upp en kommentar i tråden, som jag trodde vad avslutad. Omgående märkte jag att tonen var en annan. Här fanns ingen önskan om att lyssna eller förstå. Det var omgående debatt och attack. Jag blev tagen på sängen och skrev obetänksamt att AFA (som jag knappt vet något om) kämpar med problematiska metoder för demokrati och medmänsklighet, medan SD använder demokratin för att driva en odemokratisk politik som riskerar att slita isär samhället. Om SD vet jag lite mer, men egentligen inte särskilt mycket mer än den bild medierna förmedlar. Insåg omgående att det var obetänksamt av mig att skriva som jag gjorde! Har jag sårat någon ber jag uppriktigt om ursäkt. Jag menar allvar när jag säger att jag står för öppenhet, solidaritet och anti-våld! Jag vill ingen människa illa, tvärtom! Och, som sagt, genomgående i hela diskussionstråden säger jag inget annat än att jag tar avstånd från ALLT våld. Där kunde saken ha slutat, i ett samtal där det fanns tid för eftertanke, sans och balans. Då hade jag kunnat förklara hur jag tänker och var jag står.

Nu blev det inte så. Istället retweetades mina obetänksamma ord och jag drog på mig inte bara en flodvåg av aggressiva ord och obehagliga antydningar, utan dessutom en anmälan som skickades till min arbetsgivare, trots att mitt Twitterkonto är privat och jag skriver i sociala medier på min fritid, som just privatperson. Förstår att gränsen är svår att dra då jag här skriver om vetenskap, men jag har de kunskaper jag har och min arbetsgivare har ingen koppling till något av mina konton i sociala medier. Alla ord och tankar är helt mina egna och utrycks i rollen som privatperson. Anmälan retweetades och flödet av inlägg där jag målades ut som våldbejakande terrorist växte till en flodvåg. Jag fick dessutom hotfulla mail från personer jag inte känner eller vet vilka de är. Jag har aldrig hotat någon och undviker så långt det går att skriva om namngivna personer, och, viktigast av allt: JAG ÄR MOTSTÅNDARE TILL ALLA TYPER AV VÅLDSHANDLINGAR OCH HOT! Ingen ska behöva uppleva något sådant i det Sverige jag tror på och kämpar för! Även om jag är kritisk till SDs poltik kämpar jag för deras rätt också att uttrycka sin ÅSIKT. Jag tycker inte att det fanns någon som helst rim och reson i det jag drabbades av igår och som jag nu får leva med framöver. Även om aktiviteten sjönk framåt natten bävar jag för vad som kommer att hända i morgon. Ärenden till högskolan är offentliga handlingar, och medierna är underrättade. Jag känner mig inte trygg.

En obetänksam meaning bland tio-tusentals som visar på motsatsen och jag är i drevets mitt, i alla fall för en stund. Jag inser att jag har mig själv att skylla, i alla fall delvis. Jag borde inte skrivit i affekt, jag vet det. Därför tog jag efter en stund bort inlägget, men det cirkulerar tyvärr där ute och kommer att förfölja mig. Och jag skrev som svar på många av inläggen som handlade om mig att: JAG TAR AVSTÅND FRÅN AFA OCH ALLA TYPER AV VÅLDSHANDLINGAR. Jag har aldrig i något sammanhang uttryckt någon annan åsikt än den, för det är den jag står för, alltid och överallt. Den som läser på bloggen och som lyssnat på mig offentligt vet detta, samt att jag aldrig tvekat en sekund på den saken. En av mina vänner och hjältar är Per Herngren som suttit i fängelse i USA för att han försvarar samma saker som jag: ICKE-VÅLDSPRINCIPEN! Jag är pacifist, kämpar för fred och öppenhet. Idag ska jag sitta i möte hela dagen i forskningsrådet för interkulturell dialog och jag har skrivit en bok (och otaliga bloggposter) om samtal. Jag tar alla tillfällen jag får att kritisera debatten som form, och det allt hårdare klimatet i medierna och samhället. Och det gör jag för att jag tror på kärleken, solidariteten och öppenheten! Jag är en hängiven motståndare till allt våld! Det kan inte nog poängteras.

Har jag sårat någon ber jag än en gång om ursäkt, och jag svarar mer än gärna på frågor. Jag vill bara inte debattera, för det är en destruktiv form för "utbyte" av tankar. Jag vill lyssna och jag vill förstå. För bara så kan vi bygga det Sverige jag tror på, och det är ett Sverige där alla är välkomna och där man tar hand om varandra och hjälper de svaga och utsatta.

Jag är motståndare till fascism! Därför utryckte jag mig som jag gjorde. Jag fokuserade i den olyckliga texten (som jag ångrar och ber om ursäkt för) på det. För mig är antifacism något positivt. Det gör mig inte till anhängare eller försvarare av AFA. Jag tar som bekant avstånd från ALLA typer av hot och våldshandlingar. Jag vet ingenting om AFA, förutom att de står för antifacism. Och det var det enda jag uttalade mig om! Jag vet som sagt lite mer om SD, och för några år sedan lät vi studenterna på högskolan läsa ett utdrag ur SDs partiprogram, och det utdraget tolkade jag, mina kollegor och de flesta av studenterna som ett uttryck för kulturrasism. Vad som står i SDs aktuella partiprogram, som jag inte har läst, vet jag inte och kan jag därför inte uttala mig om. Det kan jag naturligtvis kritiseras för, och det förstår jag, så klart. Jag vill inte lägga ord i någons mun. Jag vill som sagt samtala, lyssna, utbyta tankar och förstå. Jag vill inte debattera, jag vill lära mig hur andra människor tänker.

Jag har lärt mig enormt mycket av det som hände i går kväll! Och jag kommer att tänka mig för mer, och kommer att reflektera längre innan jag skriver. Social medier har ett enorm genomslag. Därför vill jag vara där, för att kämpa för det jag tror på, i god demokratisk anda. Jag brukar inte gå i polemik, för erfarenheten säger mig att det bara river upp känslor och ökar risken att man skriver sådant man ångrar i affekt. Jag har en hög toleransnivå för ord uttryckta i affekt, även om de riktas mot mig personligen. Fast de hot som riktades mot mig i går var jag inte beredd på! Jag blev fullkomligt tagen på sängen och har inte kunnat sova. Än en gång bevisas det att det inte räcker att vilja väl för att det ska bli bra.

Jag kämpar för ett Sverige där INGEN ska känna sig otrygg och där ingen utsätts för hot eller våld. Ingen åsikt i värden förtjänar att bemötas med något annat än just åsikter. Det är kärnan i den demokratisyn jag värnar och är beredd att kämpa för med mitt liv. Jag tror på öppenhet, solidaritet och anti-våld. Jag tror på samtalet och medmänskligheten som den enda vägen mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Det betyder inte att man måste vara överens eller hålla med i allt jag tycker eller skriver, absolut inte! Det är genom utbyte av tankar och genom att lyssna på varandra som ömsesidig förståelse kan växa, och det är den enda garanten som finns för demokratin, det enda som fungerar. Det tror jag på och är vad jag kämpar för. Vill vara tydlig med det!

Vad som händer nu har jag ingen aning om, men jag vet var jag står och vad jag tror på! Och det är det som står här på Flyktlinjer, inte den som andra eventuellt lägger i min mun!

Kunskap och politik

I förra veckan publicerades en debattartikel i DN där resultatet av en statistisk undersökning som handlade om människors syn på detta med raser presenterades. Bakom artikeln står företrädare för föreningen Vetenskap och Folkbildning, som jag tycker har en lite problematisk syn på vad vetenskap är. För dem är det bara kvantitativ och naturvetenskaplig, positivitisk, forskning som räknas. Det tycker jag är både synd och olyckligt, men när det gäller kunskap står vi på samma sida i kampen för ett klokare Sverige. Undersökningen som presenteras är mycket intressant.

Under försommaren genomförde Demoskop, på uppdrag av föreningen Vetenskap och folkbildning, en opinionsundersökning. Av 1113 tillfrågade svarade 21 procent att människan kan indelas i biologiska raser. Rastron skilde sig dock markant mellan olika grupper: Medan 28 procent av männen ansåg att människor kan indelas i raser ställde sig endast 15 procent av kvinnorna bakom påståendet. 

Än större skillnader framkom mellan olika partiers sympatisörer. Endast 1 procent av de personer som i undersökningen sade att de skulle rösta på Vänsterpartiet om det var val i dag instämde i påståendet att människor kan indelas i raser. Även bland Miljöpartiets sympatisörer var siffran förhållandevis låg: 5 procent. Övriga partiers sympatisörer instämde helt eller delvis i påståendet enligt följande fördelning: Socialdemokraternas sympatisörer 13 procent, Centerpartiets 15 procent, Moderaternas 23 procent, Folkpartiets 28 procent, Kristdemokraternas 33 procent och Sverigedemokraternas 48 procent.
Utbildningsnivå eller ålder tycks inte påverka om man instämmer i påståendet eller inte.

Det kanske kan tyckas vara harmlöst detta, men få saker är mer oroande än tecken på att kunskaper återbildas i samhället och att vunna vetenskapliga resultat börjar ifrågasättas. Forskningen som ligger bakom synen på mänskligheten som en och samma ras presenteras ingående i artikeln, och stödet är massivt. Det finns inget utrymme för tveksamhet. Ändå visar det sig alltså att väldigt många svarar att de tror på att det finns olika raser.

Vi vet alltså med bestämdhet att människor inte kan indelas i raser så som man tidigare gjorde. Denna kunskap är numera utbredd, inte bara bland biologer utan även hos huvuddelen av den informerade allmänheten. Trots detta ställer sig alltså fortfarande fler än var femte bakom indelningen av människor i biologiska raser. När en så stor andel av de tillfrågade saknar så grundläggande biologiska kunskaper uppstår givetvis många frågetecken. 

Tron på att människor kan indelas i raser torde ha minskat markant under 1900-talet. Trots detta visar inte undersökningen att yngre människor är mindre rastroende än äldre. Kanske har skolan misslyckats med att förmedla tillräckliga kunskaper, men det förklarar inte att nästan dubbelt så många män som kvinnor är benägna att tro på mänskliga raser. Denna indelning av människor har genom historien visat sig leda till fruktansvärda övergrepp. Ännu i dag förekommer regelbundet såväl övergrepp som våldsdåd med rasistiska förtecken i såväl Sverige som övriga världen. Att rastron i hög grad lever vidare bland vissa grupper bör därför ses som en stark varningssignal och som ett skäl till förstärkta insatser både i grundskolans biologiundervisning och i folkbildningen.

Jag är inte lika säker som företrädarna för VoF på att det handlar om bristande kunskaper. Mer information är en allt för slentrianmässig lösning på allt för många problem i dagens samhälle. Jag tror förklaringen ska sökas på andra håll. Problemet kan mycket väl ha andra förklaringar, som är både allvarligare och mer problematiska. Jag ser svaren i Demoskops undersökning som ett möjligt tecken på helt andra processer och som visar sig i både politiken och skolan. Det handlar om relationen mellan kunskap och makt, som VoF helt missar genom sin olyckliga misstänksamhet mot och ogrundade kritik av postmodernistisk forskning och dess syn på hur sanningar skapas och sprids i samhället. Det är på inget sätt självklart att svaren på frågorna i undersökningen MÅSTE tolkas som okunskap, det kan också handla om en ovilja att ta till sig vissa kunskaper som går på tvärs mot den politiska övertygelse man har. Sverigedemokraterna är ju tydliga med att de varken vill eller behöver vetenskapligt stöd för sin politik, och det förklarar ju även att utbildningsbakgrund inte verkar spela någon roll för hur man svarar på frågor om ras.

Det handlar inte om kunskap, utan om politik. Fox News är ett amerikanskt fenomen, men det sprider sig och allt fler tecken visar sig på att de sättet att se på kunskap vinner mark även i Sverige. Under förra valrörelsen och i slutet på Alliansens styre blev det allt vanligare att politiker i debatter med varandra och som svar på kritiska frågor från journalister svarade: "Jag delar inte din bild". Om högt uppsatta politiker inte bryr sig om vetenskapligt evidenta kunskaper, varför skulle allmänheten göra det? Det är en enormt mycket allvarligare utveckling än att 20 svarar att de tror att det finns mänskliga raser, för det innebär att grunden för demokratin och vetenskapen urholkats, och därifrån kan fallet gå snabbt. Och tecken på den synen på kunskap finns överallt. Till exempel i Ledaren i SvD idag, där Anna Sundström skriver om kunskapsläget i skolan och hänvisar till en studie som visar att det fria skolvalet inte lett till några problem, tvärtom.

Vad menas med att "lika barn leka bäst?” frågade jag min mamma som liten. Den frågan behöver inte dagens unga ställa. Numera heter det "olika barn leka bäst".

Skolverket är en av de aktörer som drivit tesen om att kamrateffekter är viktiga för lågpresterande elever. Myndigheten hävdar att det fria skolvalet har bidragit till lägre likvärdighet inom skolan och lett till ökade resultatskillnader mellan olika elevgrupper.

Men nu har verkligheten kommit ikapp Skolverket. Forskaren Gabriel Heller Sahlgren konstaterar i sin senaste publikation vid Institutet för näringslivsforskning att skolvalet har ökat kvaliteten i skolan utan att ha effekter på likvärdigheten. Det gäller även om det skulle vara så att skolsegregationen har ökat med det fria skolvalet, vilket inte är säkert. Argumentet att skolvalet har bidragit till sjunkande likvärdighet och resultat håller därför inte. 

Det finns förstås de som ändå menar att det finns ett egenvärde i att ha skolor med blandad elevsammansättning. Men forskningen tyder inte på att mer blandade skolor skulle leda till högre prestationer. Ibland har blandade klasser visat sig ge positiva effekter och ibland negativa. En blandad skola behöver inte vara en bättre skola. Snarare finns det mer stöd i forskningen för att viss uppdelning av elever skulle vara att föredra, resultatmässigt.
Det ligger i tiden att tro att blandade grupper ger bäst resultat, vilket det säkert också gör, på andra områden än inom skolpolitiken. De modeller som bygger på den teorin har fått bra fart i den svenska debatten, trots att den svenska forskningen visar varierande effekter och är allt för knapp för att bygga utbildningspolitik på. Den internationella forskningen ger inte heller stöd för att blandade skolor skulle ge bättre och mer likvärdiga resultat.
Social ingenjörskonst genom mixtrande med elevgrupper kan till och med stjälpa resultaten mer än det hjälper. Ändå använder förespråkare för blandade grupper kamrateffekter som argument för att avskaffa det fria skolvalet. Att inte låta elever byta skola innebär, förutom inskränkt valfrihet för de berörda eleverna, att kvaliteten i skolan sjunker. Argumenten om kamrateffekter mot det fria skolvalet har därför spelat ut sin roll. 

Många har köpt Skolverkets hållning i frågan om kamrateffekter. Socialdemokraterna har vid åtskilliga tillfällen framhållit blandade grupper som positiva för skolans resultat. Kamrateffekter kan inte längre användas som argument för ett avskaffat skolval då skolvalet inte har lett till lägre likvärdighet eller ökade resultatskillnader mellan olika elevgrupper. De sjunkande resultaten inom den svenska skolan behöver åtgärdas. Det kan vara så att olika barn leka bäst. Men det gör inte att kamrateffekterna blir vad man hävdat, och motiverar inte på något sätt ett avskaffande av det fria skolvalet.

Sundströms kritik mot Skolverket bygger på en studie av en forskare, vilket i sig är problematiskt. Och det samhälle som propageras för är ett segregerat samhälle där olika människor med olika bakgrunder hålls isär. Möjligen visar segregerade (eller etniskt homogena, medelklass)skolor bättre resultat, men det får andra negativa konsekvenser som i förlängningen hotar demokratin, vilket är aspekter som Sundström medvetet väljer att inte beröra, för det gynnar inte hennes politiska syften med artikeln.

Jag söker lite på nätet och ser att Gabriel Heller Sahlgren långt ifrån är en opartisk forskare som ställer sina kunskaper till allmänhetens förfogande. Han är en i högsta grad politisk forskare (han skrev till exempel själv på DN-Debatt i våras om invandringens negativa effekter på den svenska skolan. Och hans slutsats är liksom Reinfeldts, att problemen ligger hos de andra, inte hos de etniska svenskarna) som jag ställer mig kritrisk till, för hans tolkningar av resultaten spelar en obehaglig och människofientlig politik i händerna.

Tron på att mänskligheten består av olika raser, med olika egenskaper, är första steget mot ett segregerat samhälle, och den här typen av okritiska Ledare underblåser inte bara sådana oroande tendenser i samhället, de hotar dessutom både skolan och demokratin. Det är på allvar, och det är nu frågan om Sveriges framtid avgörs. Vad är det för samhälle vi vill ha, och vilken kunskapssyn och skola tar oss dit?

Lärarnas lön och demokratins värde

Fortsätter reflektera vidare med hjälp av Lennart Lundqvists tankar om läraren som demokratins väktare. Detta blir den tredje och sista posten, i den här serien får jag väl tillägga, för detta är viktiga tankar som rör samhällets långsiktiga hållbarhet så det finns gott om anledningar att återvända till detta tankespår. Det handlar om skolans roll i samhället, om allas framtiden och synen på läraren och dennes uppdrag. Här med fokus på: "Individuell lönesättning som hot mot demokratin." Lundqvist skriver att

För att ämbetsmannen ska våga säga ifrån krävs att hon har en viss autonomi. I den klassiska svenska modellen tillgodosågs detta på tre olika sätt: (1) Lönen följde automatiskt ett visst program efter typ av tjänst och tjänsteår. (2) Anställningstryggheten var stor. Anställda med fullmakt kunde bara dömas till avsked av domstol om de begått ett allvarligt brott. (3) Befordran till högre tjänst bestämdes (formellt) utanför myndigheten. Dessa integritets- och autonomiskapande instrument finns inte längre.

Skillnaden mellan hur det en gång var och hur det ser ut idag är STOR, och den som hävdar att det inte påverkar lärarens inflytande i skolan och över kunskapen och hens position i samhället har en hel del kvar att bevisa. Då var lärarna statsanställda, idag finns en uppsjö av olika anställningsformer, men en sak har de gemensamt, att ingen av dem ger läraren den makt som lärarna en gång hade. Det går naturligtvis inte att uttala sig med säkerhet om kausaliteten, men det är ett faktum att betygen och skolans resultat sjunkit sedan förhållandena ändrades. Det försvagade inflytandet över arbetes innehåll och vad som händer i klassrummet torde i alla fall ha något med saken att göra. För den lärare som är underställd en budgetfokuserande VD i en vinstdrivande friskola har inte mycket att sätta emot om det uppstår en konflikt över hur hen bedriver sin undervisning, särskilt inte om betygen inte är i topp (vilket läraren bara delvis rör över, för det handlar minst lika mycket om vilka elever hen undervisar och vilka förutsättningar de har). Omställningen är ett led i New Public Management och skolans ekonomisering, som ser enskilda löntagares autonomi som ett problem (för lönsamheten).

Lön, anställning och befordran används istället på ett sätt som kan minska autonomin. Lönesättningen är individuell, anställningstryggheten är som i privatsektorn och chefen befordrar. Mest diskussion har ägnats den individuella lönesättningen. Denna motiveras med att den leder till större ansträngningar från de anställda. Blir det så? Inte vad vi vet. Eventuellt större motivation hos toppen i löneligan torde i vilket fall som helst tas ut av besvikelsen i botten.

Alla som vad med när det begav sig, innan skolan kommunaliserades, vet att det på inget sätt var lärarnas motivation som var problemet. Införandet av individuell lönesättning är olyckligt på många olika sätt. Bland annat tvingas läraren fokusera åtminstone delvis på annat än på kunskapen, för att inte halka efter sina kollegor ekonomiskt. Och även om motivet är att motivationen ökar så håller jag med Ludqvist om att den eventuella ökningen lätt tas ut av bristande motivation hos dem som av olika anledningar halkar efter. Alla vet att individuell lönesättning framförallt gynnar arbetsgivaren som slipper förhandla med en likvärdig motpart och kan spela ut arbetstagare mot varandra. Är det generell motivation från lärarna man är ute efter skulle ett jämlikt bonussystem vara en lösning med mycket större framgångsfaktor. Fast allvarligast är det att lärarens makt över arbetets innehåll försvagas, av ekonomiska skäl, att kunskapen offras för ekonomins skull, även i kommunala skolor.

Hela idén kommer förstås från ekonomismen. I företagen är löneuppgifter inte offentliga. Inte sällan förbjuds de anställda att inbördes diskutera sina löner. I det offentliga är lönerna offentliga och de anställda kan förhålla sig till löneskillnaderna. Diskussionen har gällt sådant som att differentierade löner för samma arbete är orättvist och att de skapar motsättningar inom arbetskollektivet. Vad som bedöms vid individuell lönesättning kan väsentligen hänföras till ekonomivärdena. Yrkesskickligheten som duglighet är ett första kriterium. En marknadseffekt kan sedan störa ordningen och orsaka att den nyss utexaminerade anställde får högre lön än den som med skicklighet skött sitt arbete under många år. Jag har aldrig stött på kriterier som kan hänföras till demokrativärdena. Orsaken är väl endera att demokrativärdena är okända eller att man bara struntar i dem.

Presenterat på detta sätt, av en högt ansedd forskare som verkligen brinner för kunskap och demokrati är det lätt att känna uppgivenhet. För det är tragiskt att insikten om dessa effekter inte är bättre i samhället och att de inte förs fram mer i debatten om skolan. Det borde vara självklart att ska man ha differentierad och individuell lönesättning på landets skolor borde det vara demokrativärden som var utgångspunkten och måttstocken när lärares skicklighet bedömdes. Detta exempel visar vad demokratin är värd i praktiken och vilka värde som står i centrum i skolan. Ekonomin, som likt en gökunge nästlat sig in i boet för att väl där kasta alla andra värde över kanten och sedan gapa tills alla resurser tömts ut. Och vi låter det hända, mitt framför ögonen på oss. Det är ingenting mindre än skandal! Fast det gäller att repa mod och att inte ge upp. Åter till Lundqvists text.

Istället har vi all anledning att kräva att demokrativärdena beaktas. Detta gäller i synnerhet för skolan där demokrativärdena är så centrala i lagstiftningen.

Demokrativärdena är till skillnad frän lönen INTE förhandlingsbara. Det inger hopp. Och alla som vill se kunskapen i centrum och som är övertygade om att lärarnas autonomi är en garant för det har här ett tungt vägande argument att ta till i debatten om skolan. Det handlar bara marginellt om lönen, ska läraryrkets anseende höjas är det en mycket bättre väg att gå att återskapa i alla fall en del av den frihet som lärarna en gång hade över sin yrkesvardag och det som händer i klassrummet. Och om det dessutom gynnar demokratin blir alla vinnare. Vad väntar vi på? 

Det borde betala sig för läraren att säga ifrån om politiker och överordnade avviker från den smala vägen. För att få en hög lön borde det krävas en dokumenterad insats för demokratin. Dessvärre fungerar det med all säkerhet precis tvärtom. Sanningssägaren som bevakar medborgarnas demokratiska rättigheter på bekostnad av sina överordnades sinnesfrid har inte skäl att med tillförsikt se fram mot lönesamtalet. Istället gynnas jasägare och ögontjänare. Därmed fungerar lönesättningen som ett smidigt och utifrån svåråtkomligt repressionsinstrument. Blotta ryktet om att den används på det sättet kan vara tillräckligt för att skapa ordning i leden. När sedan de stora fackliga organisationerna sedan längre svikit sitt traditionella samhällsansvar för att helt fokusera på löne- och anställningsförhållanden, står sanningssägaren, demokratins sanna representant, ganska ensam.

Hur kunde det få bli på detta sätt? Reformen lockar med valfrihet och det är svårt att argumentera mot, men vad är valfriheten värd i ett land där korruptionen ökar i takt med osäkerheten och där allt fler allt mer ser om sitt eget hus. Priset för att välja är i praktiken minskad valfrihet, för utbudet minskar när marknadskrafterna får råda och allt fler aktörer jagar stordriftsfördelar och effektiviseringsvinster. Det är därför jag är motståndare till det fria skolvalet, för att det riskerar att urholka demokratin och på sikt även själva valfriheten. Inte för att jag inte tycker att människor ska få välja, vilket jag inte har några som helst problem med, utan för att det leder konsekvenser som här redogörs för.

Det går inte att påvisa att individuell lönesättning ökar den pedagogiska förmågan, och den står i direkt motsättning till demokrativärdena. Detta noteras sällan i debatten. Istället försöker man tona ned lönens betydelse och hänvisar till nyttan och glädjen med utvecklingssamtalen. Men behåll i så fall dem och återgå till automatisk löneutveckling!

Kloka ord! Jag vill se kunskapen och lärandet i centrum, inte lärarnas löner vilka självklart borde vara höga eftersom det är en ansvarsfull uppgift att försvara demokratin som vi alla är beroende av. Jag minns missunnsamheten som spred sig i samhället när lärarnas arbetsförhållanden debatterades under 1990-talet. "Varför ska de ha ledig tre månader på sommaren och alla lov, när jag bara får ...". För att lärare tenderar att arbeta hela sin vakna tid under terminen och för att kunskapsutveckling behöver tid för efterhämtning och reflektion för att hinna med. För att samhället borde vara tacksamma och stolta över insatserna som utförs av lärare och för att den typen av "förmåner" mycket väl skulle kunna göra att man ställer högre krav på lärare än på andra anställda. Det är mitt svar!

Varför blir det så här? Består då arbetsgivare och fack av idel antidemokrater? Det tror jag förstås inte. Som ofta går ondskan och enfalden hand i hand och tätt i deras spår följer fegheten, opportunismen, lättjan, okunnigheten, flocksolidariteten och egoismen.

Fler kloka ord. Som man brukar säga, vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Just därför är det så viktigt att höja blicken och betrakta skolan lite från håll och med fokus på konsekvenserna som nuvarande organisation leder till. Om sättet som skola och utbildning organiseras på leder till att både demokratin och kunskapen utarmas borde det ligga i allas intresse att göra något kraftfullt, omgående. Skolan är allt för viktig för att betraktas som ett särintresses. Skolan är allas angelägenhet, eftersom läraren är eller borde vara demokratins väktare.

Det offentliga är något fundamentalt annorlunda än det privata. På ett system, som är inriktat på folkmakt och jämlikhet och som fattar gemensamma beslut i gemensamma angelägenheter, ställs helt andra krav än på privatföretaget. De båda områdena har t.o.m. olika språk. På lång sikt torde lärarna vara den enskilda yrkesgrupp som är viktigast för den politiska demokratins fortlevnad. Lärarna har störst möjligheter att påverka kommande generationer i demokratins anda. Det kräver att läraren själv uppträder som demokratins väktare. Annars lär det vara svårt att skapa trovärdighet kring hela lärarrollen.

Gör vi inget nu kommer det att blir svårare och dyrare att göra något sedan, för det är komplexa processer vi har att göra med och hantera. Det är dock avgörande att vi gör något och att lärarrollens anseende återupprättas. För det krävs emellertid mer än höjd lön och marginellt minskad administrativ börda. Det inser alla som jämför dagens situation med hur det än en gång var. Skillnaden är slående och några tusenlappar mer i plånboken är kanske en tröst, men i förhållande till hur det skulle sett ut om dåvarande läge återupprättades är det ingenting. Läraren är kunskapens och demokratins väktare, och som bekant får man vad man betalar för. Låter det för billig och bra för att vara sant, då säger all kunskap och erfarenhet att det är så. Det är en skam för kunskapsnationen Sverige att vi på grund av missunnsamhet och girighet har försatt sig den här situationen.

Heidegger, vara och tid 19

Tankarna om och med Heidegger sattes på paus efter händelserna i Trollhättan. Det kändes helt enkelt inte rätt att inte stanna upp och reflektera över livet och det som är viktigt egentligen, särskilt inte när våldet och problemen kommer så nära som de gjorde i torsdags. Som skrivande, tänkande kultur- och samhällsanalytiker tycker jag att jag har ett ansvar att kommentera det som händer. Så det gjorde jag, och nu plockar jag upp tråden igen, för Heidegger finns ju kvar, och han är fortfarande en utmaning. En bra början på en dag av skrivande där jag har gott hopp om att bli klar med det sista bokmanuset i serien om tre texter som handlar om Samtal, Nomadologi och Rhizom. En helhet om alternativa sätt att se på och förhålla sig till kultur, kunskap samt historien, nuet och framtiden.

Förra bloggposten i serien om Heidegger handlade om kopplingarna mellan Heidegger och Bruno Latour, som ihärdigt förnekar att det finns någon koppling, som vill se sin filosofi som en helt annan än Heideggers, även om båda undersöker (väldigt) liknande saker och aspekter av mänskligt liv. Christopher Kullenberg kommentar posten på följande sätt.

Jag tycker det är väldigt spännande med den eventuella kopplingen mellan Latour och Heidegger. I min avhandling [som går att läsa här] försökte jag förena dessa två ansatser, och det är helt görbart för att bygga ett perspektiv och få fatt i teoretiska verktyg.

Men på senare tid har jag blivit lite mera skeptisk. Istället har jag betonat skillnaderna. Då går man i och för sig Latours ärenden eftersom han skriver fram sig själv som ett avståndstagande gentemot Heidegger.

Tycker detta sätt att tänka är värt att stanna upp vid. Finns det en enda tolkning av ett verk eller en tänkare, den rätta, sanna och enda giltiga? Absolut inte, vilket kan illustreras på olika sätt, till exempel på det sätt Kullenberg gör här. Det går alltid att tänka både och, och det finns som synes förtjänster med båda sätten att tänka och arbeta. Så borde vi närma oss kunskapen och världen. Ibland behöver man gå till botten med än det ena, än det andra. Och att en filosofi kan användas på olika sätt och till olika ändamål ser jag som en fördel, inte som ett problem. Var det så vi såg på tankar och tänkare tror jag fler skulle våga. Fanns det inte en enda rätt tolkning kan fler få chansen att försöka, fler kan reagera och ge sin syn. När många tillsammans vänder och vrider på en text ökar chansen att fler förstår mer och att textens användbarhet ökar. Ibland behöver likheterna betonas, och vid andra tillfällen och för andra syften är det mer fruktbart att söka och accentuera skillnader. Allt handlar om vad man vill uppnå.

Till exempel framstår Heideggers vetenskapskritik, som ibland har tonen av en ren fientlighet mot vetenskap och teknik, som ganska oförenlig med Latour. Det allvarligaste konsekvensen av detta, som man då måste ta med i beräkningen när man läser Heidegger i samtiden, är att man riskerar att mura in sig i ett "humanistiskt" hörn. Lägger man en mobiltelefon i Heideggers (intellektuella) hand så släpper han den och börjar citera Hölderlin. Men lägger man samma telefon i Latour's hand börjar han analysera mobiltelefonens nätverk.

(Heidegger är här en del av sin samtid. Även naturvetare som Einstein var i botten teknikfientliga vid denna tidpunkt, det var något som ansågs världsligt i förhållande till de rena teoretiska tankarna).

Just det är med Heideggers tendens att stänga in sig i det där humanistiska hörnet, hans ensidiga fokus på människans upplevelser, vilket blir än tydligare i hans lärjunge Gadamers horisontsammansmältande hermeneutik, är en av anledningarna till att jag väntat så länge med att läsa Heidegger på allvar. Jag är ju mer intresserad av Latour och ANT egentligen. Men i skärningspunkten mellan de båda tänkarna finns massor av kunskap och nyttiga erfarenheter att göra. Orsaken till att jag gjorde kopplingen är dessutom att Heidegger gjort en outplånligt intryck på den moderna franska filosofin genom sina föreläsningar där. Som jag förstå saken är Heidegger en viktig inspiratör för Foucault. Det finns helt enkelt inga vattentäta skott mellan tänkare, för även detta att ta spjärn mot eller avstånd från något är ju att tänka med just det man kritiserar. Och alla tänkare är del av sin samtid och kultur, vilket ytterst bestämmer vad som är möjligt att tänka, eller i alla fall vilka tankar som är möjliga att ge uttryck för.

§14 i Vara och tid, som inleder kapitel tre, handlar om världens världslighet. Heidegger ställer inledningsvis frågan: "Vad kan det innebära att beskriva "världen" som fenomen?" (s. 82) Vad är världen, i sig själv, bortom människans uppfattningar om den? Heideggers projekt går ut på att beskriva världens ontologi, vilket är enklare sagt än gjort med tanke på att människan bara har ontisk tillgång till världen och varat. Kapitlet inleds med en genomgång av olika typer av frågor och ingångar till problemen, vars syfte är att bringa reda i röran av olika frågor, ontiska såväl som ontologiska.

Ska vi alltså först hålla oss till det varande som tillvaron i första hand och mestadels uppehåller sig vid, alltså de "värdebehäftade" tingen? Visar inte dessa "egentligen" den värld i vilken vi lever? Kanske visar de verkligen mer eftertryckligt något sådant som "värld". Dessa ting är emellertid även de varande "inom" världen.

Varken den ontiska skildringen av det inomvärldsligt varande eller den ontologiska tolkningen av detta varandes vara träffar som sådana på fenomenet "värld". I båda dessa tillgångssätt till det "objektiva varat" är "världen" redan "förutsatt", på olika sätt. (83)

Heidegger landar i följande:

Och när frågan om "världen" ställs, vilken värld är det som åsyftas? Varken den ena eller andra, utan världens världslighet överhuvudtaget. 

Bruket av ordet värld, menar Heidegger är mångtydigt och för att förstå och fortsätta undersökningen av varat krävs att denna mångtydighet blottläggs och det gör han genom att identifiera fyra olika förhållningssätt eller definitioner till varat som fenomen. 1. Värld som ontiskt begrepp, syftandes på upplevelsen av världen eller "allt varande som kan vara förhanden inom världen", 2. Värld som det vara som upplevelsen i punkt ett syftar på, 3. Värld som "förontologisk existentiell betydelse", 4. Värld som "som det ontiskt-existentiella begreppet världslighet" (s. 84) Och Heidegger påpekar sedan att begreppet värld i den följande framställningen används i den tredje definitionen, men han skriver även att värld i den första betydelsen också kommer att beröras, men då presenteras termen inom citattecken.

Avledningen "världslig" avser då terminologiskt en varaart hos tillvaron, och aldrig en sådan hos det "i" världen förhandenvarande. Det senare kallar vi världstillhörigt eller inomvärldsligt. 

Heidegger menar att den ontologi som varit allmänt accepterad sedan antiken utgör ett slags tänkandets (om världen och verkligheten) återvändsgränd. Hans metod för att rätta till tankeproblemen och leda tänkandet in på en mer fruktbar väg fram går ut på att använda begreppet i-världen-varon för att beskriva den ontologi (som i själva verket är ontisk) som oreflekterat används för att förstå livet, världen och tiden.

Den metodiska föreskriften för detta har redan givits. I-världen-varon och därmed även världen ska bli analytikens tema inom horisonten av den genomsnittliga vardagligheten, som tillvarons närmaste varart. Den vardagliga i-världen-varon ska undersökas, och med fenomenellt stöd i denna måste något sådant som värld komma i sikte.

Den vardagliga tillvarons närmaste värld är omvärlden. Undersökningens väg går från denna existentiala karaktär hos den genomsnittliga i-världen-varon till idén om världslighet överhuvudtaget. (s. 85)

Heidegger är noga med att påpeka att omvärldens karaktär av omkringslighet inte ska förstås i rumslig mening. I-världen-varon utspelar sig inte i världen, såsom vattnet finns i glaset, eller jag är i rummet. Först utifrån världslighetens struktur kan rumskaraktären klargöras. Det handlar om tanketrix för att närma sig varats ontologi utan att resultatet färgas av ontiska upplevelser. Som jag förstår det handlar det ytterst om att göra skillnad på den upplevda världen och världen som upplevs, och om att utarbeta en fenomenologisk analytisk för att undersöka världens ontologiska vara. Det är omständligt och tanken förs fram i små, mycket små, steg. Jag blir lite otålig, men inser att det är viktigt att inte hasta fram, för även om man inte tror det är allt tänkande och alla perceptioner färgade av vardagens alla förgivettagande, av den kultur man lever i och bara glimtvis och med möda kan höja sig över. Det handlar i korthet om att få syn på förgivettagandena och om att förhålla sig till dem, för att få en bättre förståelse för varat, tiden och livet.

Bloggpost 2400

Snart är det fem år sedan jag började blogga på allvar, och detta blir post nummer 2400 i ordningen sedan starten. Hade jag haft ett visst antal poster som mål hade jag aldrig skrivit det jag skriver här och nu. Jag hade aldrig fått ihop så många texter på så kort tid om jag inte fått skriva utan regler, utan krav och kontroll. Det måste finnas frihet och det måste vara högt i tak, annars fungerar jag inte optimalt. Och det tror jag inte jag är ensam om att känna. Alldeles för många och allt för mycket dignar idag under krav på prestation, en utbredd kontroll och och brist på tillt. 

Skriva är att tänka är att söka sig fram i okänd terräng, är att upptäcka det jag redan visste, det jag glömt och det jag inte hade en aning om. Bloggande är en del av mitt liv, en del jag inte vill vara utan. Bloggandet ger mer än det tar. För varje timme jag lägger här får jag minst en tillbaka. Och för varje tanke som sätts på pränt uppstår två nya. Det ena ger det andra som resulterar i det tredje. Så länge jag är fri ser jag inget slut på flyktlinjernas flöde. Nya artiklar, händelser, texter, seminarier, kommentarer, reaktioner och vardagen i sig. Resor, årstidernas växlingar, möten på nätet och i verkliga livet. Allt kan transformeras till en bloggpost som hjälper mig och förhoppningsvis den som läser att förstå. 

Jag söker kunskap och fördjupad insikt och livet och kulturen som delas av oss som lever här och nu. Flyktlinjer är därför ett kollektivt projekt, inte bara mitt. Jag sitter bakom skärmen och trycker på tangenterna, men det är inte bara jag som styr. Jag följer lika mycket med som jag driver på. Inspiration och utbyte av tankar är motorn som driver projektet framåt, uppåt, utåt.

Tre bokmanus har jag lyckats extrahera och bearbeta fram ur textmassan som nu uppgår till närmare, fast troligen mer än 5000 A4sidor. Självklart blir det en del upprepningar, men varje ny text har något som är unikt för just den. Och även om innehållet ligger nära en äldre post publiceras den i ett nytt sammanhang. Så fungerar kulturen som jag här försöker förstå genom att skriva, läsa det jag skriver och genom att reagera på kommentarer och det som händer i omvärlden. 

Jag vill vara med och påverka. Vill erbjuda mina kunskaper, intressen och kompetenser, vill sätta dem i samband med krafter som liksom jag vill se en bättre värld, ett mer hållbart, jämställt och jämlikt samhälle. Flyktlinjer är ingen forskarbogg, det är en forskande blogg. Här beskrivs inte samhället och kulturen passivt, här manas till handling och pekas på möjligheter och hinder.

Antalet läsare har ökat på senaste tiden. Det inspirerar och förpliktigar. Att bli läst är en ynnest och tacksamheten känner inga gränser. Att inse att man gör skillnad ger kraft och mod att fortsätta, utvecklas och kämpa. Tillsammans är ett av de vackraste orden. Jag är en enstöring på många sätt, men jag är inte ensam, vill inte vara för mig själv och avskyr isolering. Nätet är fantastiskt på det sättet. Här kan jag vara social där, när och så länge jag vill och orkar. Det ersätter inte verkligt socialt umgänge, men för en som har (lättare) neuropsykiatriska är nätet en befriande möjlighet vars positiva effrekter spiller över på irl-vardagen också. Bloggandet hjälper mig att bli en bättre människa.

Det finns mycket att vara tacksam för och att glädjas över. Lätt att glömma det, så jag tar tillfället i akt och påminner om det. En dag av flyt i skrivandet, och imorgon en hel dag till, innan det bär av till högskolan och undervisning igen. Det är de små sakerna i vardagen som gör livet värt att leva. Att vardagen fungerar är viktigare än en aldrig så spektakulär semester. En helg hemma i lugn och ro. En sprakande höstgul ek eller lönn. En god bok. Hälsa och sömn. Tacksam för det, och för flytet i skrivandet. 

Läraren som ämbetsman och myndighetsutövare

Fortsätter tänka kring lärarrollen med utgångspunkt i Lennart Lundqvists text, "Läraren som demokratins väktare". Det blir en bloggpost till, om problemen med olika typer av lönesättning av lärares insatser, men här handlar det om ämbetsmannarollen, närmare bestämt om ämbetsmannens etiska position.

Vilken är ämbetsmannens etiska position i den politiska demokratin? Sammanfattningsvis ska ämbetsmannen samtidigt lyda lagen, vara lojal mot överordnade och visa samhällsmedlemmarna hänsyn.

Det är som synes ett komplext uppdrag med många olika typer av hänsyn som måste balanseras mot varandra för att skolan ska fungera som det är tänkt och för att garantera att utbildningen verkligen leder till långsiktigt hållbara resultat, för samhället och demokratin. Lundqvist illustrerar även detta med en modell. Överst i den pyramid som presenteras står LAGEN, och under denna finns tre ringar där följande ord står: Överordnade, Samhällsmedlemmar och Ämbetsmannen. Modellen illustrerar ämbetsmannens etiska position i den politiska demokratin (och komplexiteten i upplägget) genom att förbinda ringarna med orden Lojalitet (som beskriver relationen mellan överordnade och ämbetsmannen) och Hänsyn (som beskriver relationen mellan ämbetsmannen och samhällsmedlemmarna). Lydnad finns också med i modellen. Både ämbetsmannen och samhällsmedlemmarna lyder ensidigt under lagen, medan överordnade (riksdagen) både lyder lagen och stiftar nya lagar.

Dessa tre krav [Lydnad, Lojalitet och Hänsyn] är oproblematiska så länge de stämmer överens. Men vad gör ämbetsmannen om så inte är fallet? Den värdegrund han har att falla tillbaka på är vårt offentliga etos [se förra bloggposten]. Om han ställs inför en styrning som är olaglig, oetisk och olämplig måste han säga ifrån som är ett specifikt instrument för den politiska demokratin.

Demokratin är allas angelägenhet och därför är makten i samhället delad, mellan den lagstiftande, den upprätthållande och den granskande makten. Och för att allt ska fungera måste det råda balans mellan delarna som bygger helheten. Balans är enkelt att säga men svårare att upprätthålla, och det är här som lärarens betydelse framstår så klart och tydligt. För om lärarna inte kan eller får, vill eller kanske till och med hindras från att undervisa om demokratins elementa och förutsättningar kommer den uppväxande generationen att få svårt att göra informerade val när den dagen kommer. Balansen som läraren har i sin unika position, mellan lojalitet med överordnade och hänsyn till samhällsmedlemmarna är delikat. Det är en skör relation som måste försvaras mot maktens nakna och hänsynslösa krafter. Det är svårt som det är, även för en välutbildad och kompetent lärare att balansera yrkets och kunskapens olika krav samtidigt som lojaliteten och lydnaden inte slår över i än det ena än det andra. En av demokratins hörnstenar är öppenhet och transparens, och därför regleras anställdas möjligheter att säga ifrån om något är fel i grundlagen.  

Det föreligger en hel repertoar av möjligheter att säga ifrån. Av dessa är väcka, vissla och viska särskilt viktiga, bl.a. för att de två senare särskilt framhålls av lagstiftaren (t.ex. i Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen). Väcka betyder att ämbetsmannen meddelar sin chef om något är på tok. Att lyssna på underordnade är ledarskapets grundbult – den som inte gör det ska inte vara chef för människor utan möjligen för datorer. Vissla betyder att ämbetsmannen går utanför sin organisation, till massmedier eller överordnade organ. Viska betyder att ämbetsmannen lämnar uppgifter för publicering och räknar med att vara anonym – ett speciellt meddelarskydd ska garantera detta.

Hur ser det ut på skolorna och på landets högskolor idag? Enligt en rapport från Academic Rights Watch är det fler som bryter mot den grundlagsskyddade öppenheten och yttrandefriheten än som försvarar den. Det är allvarligt, för på högskolan är majoriteten av lärarna forskarutbildade och har många års erfarenhet, och om inte ens de kan stå emot ekonomismens krafter och linjeorganisationens krav kan man undra över hur det ser ut på grundskolorna i landet. Hittar ett nypublicerat uttalande från Lärarförbundet som visar att det långt ifrån är givet att lärare kan och får påtala brister och att insynen inte är självklar. Regeringen har lagt ett förslag om att lärarnas rätt ska stärkas, men sådant tar tid och inte ens efter att vi fått nya regler är rätten okränkbar och problemen undanröjda.

Förslaget innebär dock inte att lärare i friskolor får samma yttrandefrihet som lärare i offentliga skolor har.

- Därför kommer det även i fortsättningen vara svårare för en lärare i en friskola att påtala missförhållanden. Denna fråga får inte glömmas bort och Lärarförbundet kommer att fortsätta påtala detta, säger Kirsi Piispanen.

Ekonomismen är en kraft i samhället som inte har några som helt intressen av att värna något annat än den närmast heliga vinsten, vilket går stick i stäv med och strider mot demokratins grundvärden. Den enda garanten som samhället har för demokratins bevarande är läraren. Därför borde samma regler gälla för alla, därför borde lärare tydligare betraktas som ämbetsmän med ett tydligt reglerat ansvar och en lagstadgad anställningstrygghet. Så ser det inte ut idag, tvärtom. Den kommunala skolan dignar under effektiviseringskrav och har att balansera olika samhällsintressen mot varandra. Kunskap och demokrati är som sagt bräckliga värden som lätt kommer i kläm när ekonomins järnhårda lagar tillåts verka fritt. Ger vi inte demokratins väktare makt över sitt ämbete har vi snart varken en skola värd namnet eller en demokrati, för inget av detta är självklara saker som skyddar sig själva. Bara genom att sätta kunskapen i centrum kan demokratin värnas långsiktigt.

Det finns tre viktiga vägar för medborgaren att få information om en myndighet. Den första är att ta del av myndighetens information. Den andra är ta del av myndighetens handlingar enligt offentlighetsprincipen. Den tredje är att ämbetsmän informerar utåt om sin myndighet (viskar eller visslar). Den första är knappast verkningsfull i en myndighet med stora problem. Den andra kräver att man verkligen förstår hur myndigheten verkar och för det krävs den tredje vägen. Den demokratinödvändiga öppenheten förutsätter därmed viska och vissla.

Vad händer med en lärare på en friskola som ser problem i verksamheten som direkt går att koppla till skolans lönsamhet? Och vad händer vid nästa lönesättande samtal om läraren värnar kunskapskvaliteten framför betygen? Vilka regler och mekanismer i friskolesystemet värnar kunskapen och demokratin? Eftersom friskolorna drar till sig riskkapital, som bara agerar med vinst och avkastning som mål, måste det finnas något i upplägget som gör det möjligt att ta mer hänsyn till ekonomin än till kunskapen och skolans demokratiska uppdrag. Vad händer då med lärarnas möjlighet att visa hänsyn? Mycket talar för att lydnaden gentemot arbetsgivaren överordnas lojaliteten med lagstiftaren och hänsynen till samhällsmedborgarna. Hela upplägget, presenterat på detta sätt och analyserat med dessa verktyg, visar sig vara kontraproduktivt. Möjligen sparas en del pengar, men det är ett högt pris att betala för utarmade demokratiska värden och urvattnad kunskap. Och för varje år som går överförs resurser från det allmänna till det privata, vilket gör det dyrare och dyrare att rätta till problemen och tackla riskerna.

Skolor ska inte TJÄNA pengar, det ska företagen göra, med hjälp av kunskapen som är skolornas absolut viktigaste uppdrag. Därför behöver lärarna demokratin liks mycket som demokratin behöver lärarna och därför är New Public Management ett hån mot allt vad kritiskt, analytiskt tänkande, mänsklig mognad och hållbarhet står för. Skolan ska bygga på lärande relationer med kunskapen i centrum och det kan bara ske genom att läraren får möjlighet att balansera mellan lojalitet till demokratiskt tillsatta politiker och hänsyn till samhällsmedborgarnas behov av kunskap. Och det kan bara garanteras om alla lyder under lagen. Att det växer fram ett kundtänk i skolan är ett tecken på att något är fundamentalt fel, och det måste uppmärksammas och åtgärdas!

Lärare, demokrati och kunskap

Fick en länk av en vän, till en text publicerad på Göteborgs Universitet, skriven av satsvetaren Lennart Lundquist som gick ur tiden förra året. Texten handlar om lärarens roll och om problemen eller riskerna med New Public Management. Titeln är: "Läraren som demokratins väktare." En kort, klok och kärnfull text som får bilda underlag till flera bloggposter, för dess innehåll är oerhört viktigt. Texten bildar här utgångspunkt för mina tankar kring lärarrollen och skolans uppdrag, vilket efter förra veckans tragiska händelse idag framstår som viktigare än någonsin. I små steg och ofta med goda eller i alla fall förståeliga intentioner har läraryrket under en lång rad av år förändrats. Det är allvarligt och hotar idag själva det fundament som kunskapen och demokratin ytterst vilar på. Lundquist inleder med följande ord.

Skolans lärare är dels pedagoger med uppgifter att förmedla kunskaper och insikter till eleverna, dels offentliga ämbetsmän med speciella relationer till lagen, överordnade och medborgarna (inte minst brukarna: föräldrar och elever). I ämbetsmannarollen är lärarna demokratins tjänare, inte makthavarnas pigor eller drängar.

Att vara lärare är att inneha ett ämbete. Lärarens ansvar går långt utanför mötet med enskilda elever och studenter. Läraren tjänar demokratin! Den tanken har lite försvunnit i debatten som istället handlar om hur man ska kunna höja anseendet för yrket, med fokus på lönen och eventuellt lite mindre administration. Ser vi istället läraren som en ämbetsman med uppdrag att försvara kunskapen och demokratin blir utgångspunkten en annan. Ansvaret hamnar då på politikerna, som tvingas försvara lärarnas usla arbetsförhållanden och långa löner. Alternativet är att fortsätta på den inslagna vägen, med de enorma risker som det innebär i form av utarmad kunskap och försvagad demokrati. Eleverna och studenterna är de som ska ta över Sverige och förvalta kunskaperna från tidigare generationer, det är dagens unga som avgör demokratins framtid. Alla inser allvaret när saken presenteras på detta sätt.

Läroplanen räknar upp värden som skolan ska verka för. Åtskilliga av dessa värden refererar mer eller mindre tydligt till ämbetsmannarollen. Den demokratiska grunden betonas, rätten att säga ifrån tas upp särskilt, elevernas demokratiska position understryks, och föräldrars och elevers rätt till inflytande på skolans verksamhet framhålls. Skolans regler, liksom det mesta av svensk lagstiftning, är förträffliga i demokratihänseende. Men det är en sak vad som står i lagar och förordningar. Avgörande är ändå om den enskilde läraren kan, vill eller förstår att implementera styrningen på ett korrekt sätt. Det är nämligen vad den enskilde läraren (polisen, sjuksköterskan, socialassistenten osv.) konkret gör som är policyn. Inte det som beslutas av riksdag och regering. Det är i förvaltningen (t.ex. skolan) som merparten av politiken försiggår.

Om lärarna inte får möjlighet att i sin yrkesvardag efterfölja lagens bokstav spelar det ingen roll hur goda intentionerna som stadfästs än är. Det är inte i riksdagen Sveriges framtid avgörs, utan i landets klassrum och föreläsningssalar. Det när policyn omsätts i handling som framtiden skapas. Därför är skolan så viktig, och därför är det olyckligt att skolan betraktas som en transportsträcka som kan och bör kortas för att eleverna/studenterna så snabbt som möjligt ska få ett jobb. Problemet med skolan är inte dess intentioner eller styrdokument, utan hur dessa implementeras i praktiken ute på skolorna.

I ett samhälle finns olika styrsystem som det politiska, ekonomiska och sociala (civilsamhället). Styrsystemen bör styras av olika logiker. Figur 1 [som visade sig vara svår att överföra] exemplifierar hur de tre systemen har olika, icke förenliga logiker i en västdemokrati med en kapitalistisk marknadsekonomi och ett civilsamhälle med familjer, föreningar osv.

Modellen visar tre styrsystem som beskrivs med förklarande ord. POLITISKT SYSTEM: allmänintresse, samverkan, öppenhet, behov och medborgare. SOCIALT SYSTEM: gruppintresse, gemenskap, privatlivets helgd, behov och medlem. EKONOMISKT SYSTEM: egenintresse, konkurrens, sekretess, efterfrågan och kund. Allmänintresse är något annat än gruppintresse och egenintresse, och det är framförallt här som jag ser problem, för under åren som skolan utsatts för experiment och reformer har det samtidigt skett en uppluckring av gränserna mellan dessa olika intressen. Det håller på att växa fram en inställning om att demokrati inte längre handlar om tre olika samverkande system, utan om ett enda system, vilket drivs av en enda logik, längs den enda vägen. Idag ska allt drivas enligt principer hämtade från det ekonomiska systemet, utifrån egenintresse, konkurrens, sekretess, efterfrågan och kund. Den skola jag började i, under det tidiga 1970-talet, byggde på och främjade allmänintresset, samverkan och öppenhet, och den styrdes av behov och inriktades på medborgerlig fostran. Idag styrs skolan av egenintresse och kundtänk, och kvalitet har blivit liktydigt med konkurrens. Friskolornas sekretess talas det inte om, bara om (näringslivets) efterfrågan, som ska reglera utbudet. Betraktad med lite perspektiv blir skillnaden slående!

Ett problem är att styrsystemen lappar över och påverkar varandra i en ständigt pågående process. Det är därför inte självklart att normerna för styrningen få önskat genomslag i praktiken. I Sovjet tog det politiska systemet över det ekonomiska och sociala systemet. I många stater idag har det sociala systemet med religionen som instrument tagit över det politiska systemet. Hur ser det ut hos oss? Sedan decennier har ni haft en kraftig påverkan från ekonomin till övriga system. Den aktuella kraften kan kallas ekonomismen. Med tanken att allt ska värderas i pengar tränger den in i samhällets alla relationer. En effekt av detta är egoism och ojämlikhet som den kallar individualism. Bland dem som reagerar mot ekonomismens härjningar i västdemokratin finns också personer som knappast kan placeras till vänster på den politiska skalan. Högerideologen Hans L Zetterberg manar oss: ”För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet.” Storkapitalisten, och idag demokratiförkämpen, George Soros hävdar att ”marknadsfundamentalismen idag är ett större hot mot det öppna samhället än någon totalitär ideologi.” 

Det handlar inte om höger eller vänster, utan om kunskap och demokrati! Vad ska vi ha skolan till, ska den tillgodose människors önskan att välja och vraka, eller ska den utgöra den fundament som allt annat vilar på? Kan man ens välja, innan man har kunskap och förståelse för demokratins elementa? Jag menar att så inte är fallet och instämmer i Lundqvists kritik och oro, som delas av många framstående tänkare och som spänner över hela det politiska spektret. Ekonomismen fungerar utmärkt i det privata näringslivet, men för att samhället ska bli hållbart är det avgörande att de olika systemen balanseras mot varandra. Den enda vägen är vägen mot undergång, oavsett vilket av de tre systemen som överordnas! Balans mellan är vad som behövs för att samhället som helhet ska bli hållbart. Kunskap och demokrati är liksom livet inget något som går att värdera i pengar, det är allmänintressen som måste skyddas från individuella och gruppers intressen, annars har vi snart ingen skola värd namnet.

Värdegrund talas det om ibland i skolan, men det mynnar ofta ut i en tunn soppa av plattityder och självklarheter. Vi ska vara snälla mot varandra, vad betyder det egentligen, och behöver det verkligen stadfästas? En individs eller ett samhälles GRUNDåskådningar går inte att påverka med dokument, det handlar om och växer fram ur praktiken. Det är på allvar. Och skolan är grunden för allt, därför är frågan om vilka värden som styr verksamheten i PRAKTIKEN viktig.

Normerna för det politiska systemet kan utvecklas till vårt offentliga etos. Detta utgörs av de värden som bör styra all offentlig verksamhet. Utifrån källor som förarbeten till lagstiftningen, lagstiftningen, tillämpningspraxis och beslut av kontrollinstanser kan vårt etos rekonstrueras enligt figur 2 [som också var svår att överföra, men som går ut på följande]

Modellen är en uppställning i två kolumner där den ena har rubriken DEMOKRATIVÄRDEN (vilka illustreras med följande ord: folkmakt, konstitutionalism och offentlig etik) och den andra EKONOMIVÄRDEN (som illustreras med orden: rationalitet, kostnadseffektivitet och produktivitet). Även här krävs balans. Det handlar inte om för eller mot, svart eller vitt, utan om just balans mellan. Samhället behöver båda uppsättningarna värden för att bli hållbart, inte det ena eller det andra: BÅDA!

Värdeuppsättningen är likadan i alla västdemokratier. Det finns två huvudtyper av värden: demokrativärden (som bara finns i den offentliga sektorn) och ekonomivärden som finns i både offentlig och privat sektor). Av demokrativärdena bildar folkmakt och konstitutionalism (rättigheter, maktdelning och rättsäkerhet) den politiska demokratin. Den offentliga etiken är speciellt utformad för offentlig verksamhet. Av ekonomivärdena är funktionell rationalitet ungefär detsamma som yrkesskicklighet.

Balans är svårt, för det krävs kompetens att hantera komplexiteten som uppstår i alla typer av samverkan mellan olika vården och logiker. Drömmen om att slippa problemen är lätt att sympatisera med, men vad vi har att göra med här är förutsättningar för ett långsiktigt hållbart samhälle och om det byggs på önsketänkande är vi alla illa ute. Det är en annan av skolans uppgifter, att förmedla insikter och främja kompetens att hantera komplexitet, och det behövs för att kunna stå emot lockelsen som enkla lösningar innebär.

Kostnadseffektiviteten är det centrala värdet i ekonomismen. Produktiviteten uttrycket att man också vill ha något för pengarna. I den offentliga verksamheten ska samtliga värden i vårt offentliga etos tillgodoses. Aktörerna måste alltså finna en farbar väg genom kraven från olika värden. Risken är då att demokrativärdena (de mjuka) får stå efter ekonomivärdena (de hårda) vilket är helt oacceptabelt.

Presenterat på detta sätt är det enkelt att förstå hur det blivit som det blivit, men det är också förfärande för det visar vilka krafter vi har att kämpa mot i kampen för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Utlämnade till varandra kommer de hårda värdena att vinna, utan tvekan. Men de hårda värdena leder till ett hårdare samhälle där våld framstår som en framkomlig väg och där hot går hem och känslan av otrygghet sprider sig. Ett hårt samhälle är ett samhälle där klyftorna ökar, där det byggs murar och där djungelns lag råder. Därför behövs balans och balans kan bara uppnås genom kunskap och aktivt värnande av de så kallade mjuka värdena, som Lundqvist förklarar närmare på följande sätt.

Man kan gå vidare och specificera värdena inom huvuduppsättningen. Demokrativärdena omfattar t.ex. dels substansvärden (jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet), dels processvärden (öppenhet, ömsesidighet, diskussion och ansvar). Ekonomismen attackerar den politiska demokratin i ryggen.

Presenterat på detta sätt är det enkelt att förstå varför det blir så, och hur allvarligt hoten från New Public Management egentligen är, för demokratin och kunskapen. Det går inte att tala med en knytnäve och mot girighet står sig kraven på ökade kostnader för det som är skadligt slätt. Därför ska kunskapen stå i centrum, inget annat. Bara så kan en skola värd namnet byggas och den är en förutsättning för demokratins långsiktiga överlevnad.

En särskild kategori av ämbetsmän är de professionella. Medlemmarna av professioner har en lång, avancerad utbildning inom ett speciellt område (läkare, lärare, ingenjörer, jurister osv.). Det finns alltid en risk för att de professionella prioriterar rationalitetsvärdet. Då kan ämbetsmannauppgiften bli perifer.

På vems uppdrag arbetar läraren i en friskola ägd av en multinationell koncern, är det den svenska demokratin och landets medborgare, eller är det företaget? Och hur gör den enskilde läraren när försvaret för kunskap och demokratiska värden och insikter ställs mot företagets krav på (ökande) vinst? Hela upplägget är som gjort för att försvaga just de värden som vi säger att skolan ska värna. Med berott mod och med öppna ögon har vi riggat en match som är avgjord på förhand, för kunskapen och demokratin har ingenting att sätta emot den järnhårda ekonomins iskalla rationalitet. När alla lärare var anställda av staten, när läraryrket var ett ämbete fanns ett inbyggt skydd för kunskapen och demokratin. Skolans uppdrag och fokus låg då TYDLIGT i linje med: allmänintresse, samverkan, öppenhet, behov och medborgare. Idag ska verksamheten vara kostnadseffektiv och allt fokus riktas mot betyg och granskning, vilket gör att det finns allt mindre tid för tänkande, reflektion och kritisk analys, utan vilket kunskapen blir värdelös och reduceras till information (som man snabbare och enklare kan googla fram). New Public Management angriper verkligen skolan där den är som mest sårbar.

Detta blir särskilt allvarligt i en tid då ekonomismen koncentrerar sina attacker på demokratin från dess ryggsida, dvs. genom den offentliga förvaltningen. Detta är speciellt uttalat i kommunerna som fungerar som trojanska hästar åt ekonomismen genom att introducera olika demokratireducerande praktiker. Det är inte lätt att omedelbart se hoten mot demokratin. 

Lundqvist förklarar också hur det kommit sig att lärarna utsetts till syndabockar, vilket är Jan Björklunds paradgren. För på beslutsnivå är det mesta sig likt, vilket gör att politikerna kan friskriva sig själva från ansvar. 

Den politiska processens inputsida (fram till de stora politiska besluten) ser ut som den brukar göra. Det kan vara lite problem med färre partimedlemmar, minskande valdeltagande osv. men vi känner utmärkt väl igen oss. Vänder vi oss till den politiska processens outputsida med implementeringen är situationen en helt annan. Centrala demokrativärden är hotade i en förvaltning som gör allt för att likna privatföretagen, när den inte helt enkelt lämnar över förvaltningsuppgifterna till privatföretag. Bl.a. försvinner öppenheten som är en grundbult i demokratin. Utan öppenhet får vi inte ömsesidighet, diskussion eller ansvarsutkrävande. När demokratins processvärden inte tillgodoses är substansvärdena, jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet illa ute. Självklart spelar friskolorna en roll i denna utveckling. Lärarna i dessa har inte ens formellt någon yttrandefrihet. Lojalitet gentemot chefen tenderar att bli det enda alternativet för den som vill behålla jobbet. Finns det för övrigt anledning att tro att ledningen i en fundamentalistisk, religiös friskola har några som helst förutsättningar att verkställa läroplanens mycket ambitiösa demokratiprojekt? Uppmuntrad av framgångarna i förvaltningen vände sig nu ekonomismen mot den politiska processens inputsida. Den representativa demokratin döms ut och föreslås ersatt med allehanda konstigheter. Det finns goda skäl för demokraten att känna oro. Även stabila demokratier kan rasa samman snabbt.

Sista meningen är tänkvärd och viktig! Förfallet kan gå snabbt när fundamentet för allt annat vittrar sönder. Frågan vi måste ställa oss är: Vad vill vi ha? Mer pengar här och nu, eller långsiktig hållbarhet, kunskap, demokrati och möjligheter att förverkliga oss själva i framtiden. Det är nu det avgörs, i vardagen, av dig och mig, tillsammans. Vi har all kunskap och information vi behöver för att ta besluten som krävs. Frågan det handlar om är vad är skolans huvudansvar? Vad är lärarens uppgift?

Återkommer med fler tankar inom kort.