Hur behålla lugnet i stormen?

Försöker samla ihop mig. Tankarna snurrar dock. Att skriva är mitt sätt att finna ro, men det är svårt. Googlade mitt namn nyss. Hittar mitt namn och ett uttalande om att jag stödjer AFA på Avpixlat. Ska jag vara rädd nu? Ingen aning, men jag trodde aldrig för mitt liv att jag skulle råka ut för det som hände och fortfarande händer. Jag har aldrig givit något stöd för något annat än medmänsklighet, öppenhet, mångfald och har alltid tagit avstånd från allt våld. Samtalsklimatet i Sverige är högt uppskruvat. Känslorna styr och sanningen, reflektionen och det goda samtalet är det första offret. Rädsla är lätt att sprida. Kärlek, öppenhet och demokrati är oändligt svårt, och just därför viktigt att försvara! Jag har aldrig varit mot något annat än dumhet och förflackning. Jag är för, det goda, det öppna och har skrivit massor om betydelsen av samtal. Inget av det har jag någon anledning att ta avstånd från! Det står jag fortfarande upp för. Jag försvarar demokratin, och tar avstånd från allt och alla som hotar den.

Försöker att sitta lugn i båten. Jag har inget att dölja, och jag känner också att det finns stöd där ute. Och jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag inte stod upp för den känsliga demokratin. Känner inte att jag vill gå i polemik. Jag tror på icke-våld, och möter hat med kärlek. Eller försöker i alla fall, även om jag just nu är rädd och har svårt att hålla känslorna i schack. Efter en sömnlös natt får jag som i vanliga fall är känslig svårt att hålla tårarna borta, dels av stödet och värmen jag känner, dels av rädsla för de anonyma mailens hotfulla undertoner.

Tänker tillbaka på mitten av 1980-talet och början av 1990-talet. Då brändes också flyktingsförläggningar. Jag var på väg ut i arbetslivet, var totalt anonym och ensam. Jag hade flyttat hemifrån, till stan och tappat kontakten med mina barndomsvänner. Jag arbetade natten på ett bageri och sov på dagarna. Jag var en av få etniska svenskar som arbetade där. Mina arbetskamrater var till förkrossande majoritet flyktingar, från kriget i Iran och Irak samt Libanon. Och jag lärde mig massor av samtalen med människorna som jag mötte, av deras erfarenheter och berättelser om livets, samhällets och demokratins bräcklighet. Jag kände värme och samhörighet med mina kollegor, och har sedan dess aktivt stått upp för det mångkulturella samhället. Våld skapar problem, det löser inga!

Tänker tillbaka på skolåren, då jag också kände mig utanför. Jag var inte som andra killar, jag hade väldigt lätt till gråten. Jag stack ut, och drog på mig anonyma hot och kände mig aldrig säker i korridoren. En armbåge i sidan, ett glåpord från någon som var borta när jag vände mig om. Något i mig och min person, som jag aldrig förstod, var det som gjorde att jag drog på mig hoten om våld. I vuxen ålder har jag talat med i alla fall en av dem som retade sig på mig, och han säger sig inte förstå vad det var. Något var det, men han kunde inte sätta fingret på vad. Bara det värmde. Han gav mig i alla fall ett försök till förklaring. Det som händer nu är därför värre, för det är anonymt. Fast å andra sidan känner jag också stöd, så det är minst sagt dubbelt.

Försöker hålla mig lugn och ligger lågt. Upprepar mitt avståndstagande mot våld, och är tydlig med vad jag tror på och kämpar för. I tonåren kände jag mig som ett offer och jag förstod ingenting. Idag är jag luttrad, och drar på mig kritik för det jag kämpar aktivt för. Jag förstår och tar den beska medicinen, även om det gör lika ont. För det är det öppna samhället som angrips. Allas vårt samhälle. Garantin för hållbarhet och långsiktig överlevnad. Finns det inte plats för olikhet och avvikande ÅSIKTER finns det snart inte plats för människor. Jag tror på människan, men mer som en möjlighet som behöver värnas än i sig själv. Känslorna har allt för lätt att ta över, och affekt vinner alltid över intellekt, i alla fall i stunden. Förtroende tar tid att bygga upp, men det raseras på en sekund. År av hårt kollektivt arbete kan förödas på ett par sekunder. Några ord i ett twitterflöde och hatets vind blåser in och kan framöver när som helst blossa upp. Fast jag är inget offer. Jag är lyckligt begåvad med vänner, känner värmen och stödet. Och jag har inget att be om ursäkt för! Annat än obetänksamheten, som lätt vägs upp av orden som riktades mot mig i flödet.

Det som skrämmer är oresonligheten och oviljan att lyssna. Det tog inte många minuter innan mina obetänksamma och dåligt formulerade ord resulterade i ett klagomål till min arbetsgivare, utan att jag fått en chans att förklara vad jag menade. Fast det har jag gjort. Jag tog omgående bort tweeten, blockade hatarna, och bemötte de flesta av uttalandena genom att upprepa att jag TYDLIGT TAR AVSTÅND FRÅN ALLT VÅLD, oavsett vem som drabbas. DET är själva grundbulten i min ideologiska syn, min vetenskapliga gärning och mitt liv. Jag kämpar för öppenhet, solidaritet, värme! Jag väljer att vara för det goda, istället för att lägga tid och energi på att vara mot det onda. Jag tror på kärlek, samtal och jag har alltid lyssnat på alla och försökt bemöta allt så gott jag kan. Detta är första gången jag känner mig rädd på allvar, kanske inte så mycket för egen del egentligen, men för samhället, demokratin och mina barns framtid.

Söker mig i minnet tillbaka till det Sverige jag växte upp i. Visst fanns det våld då också, från vänster. Jag tar avstånd från det, också. Jag tror inte att Lenin eller Stalin är svaret på några frågor. Och på den tiden fanns det en grundtrygghet i samhället. En förlåtande skola där man kunde misslyckas och ändå få chans att börja om. Och det fanns hjälp att få för de utblottade och svaga. Det fanns arbete och framtidstro. Det var inte oproblematiskt, men det var i alla fall inte lika kallt som det är idag. Tänker på mina barndoms somrar, på sorglöshet och på tryggheten jag kände. Väljer att tänka på det istället för det som jag ännu inte vet vart det tar vägen. Försöker behålla lugnet i stormen.

Om någon hittar något här på min blogg som det finns några som helst tveksamheter kring lovar jag att bemöta, förklara och radera om det skulle behövas. För jag är konsekvent med vad jag står för! Samtidigt är jag inte mer än människa jag heller. Jag tror på ett förlåtande samhälle där man kan och får göra fel och där det finns en ömsesidig önskan om att mötas i en ömsesidig vilja att förstå för att gemensamt försöka ställa allt tillrätta.