Störst av allt är ändå kärleken!

Det går i vågor. Pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det som håller mig uppe är övertygelsen om att det jag kämpar för är värt det jag nu tvingas utstå i kommentatorsfältet på Avpixlat. Även där finns människor som förstår och som läser och sätter sig in i vad detta handlar om, och som inser vad jag står för egentligen. Även där finns det stöd. Inte samma stöd som på FB, men ändå.

Visst är jag rädd. En obetänksam mening och okända människor gör sig bilder av mig som människa, som forskare och som medborgare. En mening, som jag omgående och tydligt tog avstånd från, ger upphov till bilder som förvrängs och förlorar kontakten med verkligheten. Jag dras i smutsen. Hånskratten och skadeglädjen från de många gånger anonyma rösterna skrämmer mig, men jag vet vad jag står för, tror på och vad jag sagt och skrivit. Vem som helst kan kontrollera, och bemöta om det skulle finnas några oklarheter.

Det öppna samhället, mångfalden och att Sverige är ett land där ALLA känner sig välkomna och trygga är viktigare än min mentala hälsa. Jag har människor som bryr sig om mig, som tar mitt parti och jag vet att jag inte brutit mot några lagar eller regler. Jag kan se mig i spegeln utan att skämmas. För jag står på de svagas sida, och det jag tvingas gå igenom just nu är INGENTING mot vad människorna som flyr genom Europa i tusental, undan krig och förföljelse, går igenom. Det är för dem och för det öppna, välkomnande och förlåtande samhället jag tvingar mig stå ut. 

Att hota och hata är enkelt. Att lyssna, försöka förstå och att älska är svårt, men jag väljer den vägen alla dagar i veckan, för att försvara yttrandefriheten och den bräckliga demokratin som just nu utsätts för de allvarligaste prövningarna på väldigt länge. Att hata och ge igen, att bemöta och ge svar på tal, leder ingen vart. Jag vill samtala. Det var därför jag hamnade där jag nu är, i en djävla soppa. Den som hatar är rädd, jag vet det. Intellektuellt inser jag det. Men det är en sak att veta och en annan att förstå. Därför skriver jag, inte om de andra, inte om det som skrivs om mig. Vem som helst kan själv googla fram den informationen och bilda sig en egen uppfattning. Jag kräver ingen upprättelse, jag lär mig istället massor om samhället och kultur, om människor och (grupp)psykologi. Jag tror de oresonliga kommentatorerna skadar sig själva mer i längden än vinner på att låta kommentarerna flöda. Hatet äter upp den som hatar inifrån. 

Jag väljer kärleken, står upp för det jag tror på och tar som sagt skarpt avstånd från alla våldshandlingar och alla hot, även hot mot företrädare för SD. Och även om jag inte anser att jag behöver det tar jag också avstånd från alla diktaturer och diktatorer, från höger till vänster, idag och historiskt. Det öppna, förlåtande och inbjudande, kärleksfulla samhället är vad jag kämpar för, även om jag är rädd.

Tänker på Astrid Lundgren, Tage Danielsson, Gandhi, Martin Luther King jr och andra. Tänker på alla som inte känner stöd, alla som driver runt i förtvivlan i jakt på trygghet och medmänsklighet. I deras anda och för alla i nöd kämpar jag, med kunskapen och samtalet som vapen!