Vem är jag i kommentatorsfältet på Avpixlat och hur bemöter man det som sägs?

Igår var jag i chock. Jag sov inte en blund på natten och känslorna pendlade. Det är så jag reagerar när jag hamnar i en situation där allt snurrar på utan att jag vet och förstår vad som händer. Det är mitt sätt att reagera. Det kändes viktigt att vara tydlig med var jag står, och det jag står för finns nedtecknat här på Flyktlinjer. 2400 bloggposter, skrivna under snart fem år. Här finns mitt credo, min syn på kunskap, demokrati och medmänsklighet. Här berättar jag om vem jag är och vad jag står för. Här har jag skapat en plats för samtal. Twitter är inte en plats för samtal, det är en av alla lärdomar jag gjort under dessa dagar. Twitter håller på att utvecklas till ett kommentatorsfält, och det är ingen plats för reflektion, eftertanke och lyssnande. På Axpixlat skriver man att jag pudlade, och kanske kan det uppfattas så. Jag bryr mig inte så mycket om just det, för jag vet vad jag står för och jag vet att det finns beskrivet på ett sätt som jag står för, kan försvara och mer än gärna SAMTALAR om, med alla som vill just samtala, här på Flyktlinjer.

Nåväl. I natt har jag sovit, och jag vaknar, fri från förkylningen, fylld tankar. Äntligen har jag fått perspektiv, äntligen kan jag skriva om det som hände och vad jag lärt mig av debaclet. Jag tvingade mig att läsa vad som skrevs om mig i kommentatorsfältet som Avpixlat upplåter för reflektion. Jag utsatte mig för det trots att det gjorde ont och jag blev rädd, för att jag tror på samtalet och dialogen. Där går går, lika lite som på Twitter, samtala. Därför reflekterar jag här istället, i lugn och ro. När jag skriver att jag tror på samtalet och på människan och kärleken handlar det naturligtvis inte om en naiv tro på att alla är goda och vill väl. Jag TROR inte på samtalet, men jag är övertygad om att samtalet är den enda vägen fram. Antingen vinner SD fler väljare och får makten i Sverige, och då kommer människorna och samtalsklimatet på Avpixlat att flytta ut i offentligheten. Då kommer de som skriver där att få makten. Och med ledning av hur man tänker och uttrycker sig där känner jag att det är ett Sverige som jag inte vill leva i. Ett annat scenario är att vi faktiskt stannar upp lite och lyssnar på varandra, att vi börjar samtala, och då måste även de som skriver på Avpixlat bjudas in och lyssnas på. Därför tvingade jag mig genom floden av ord och löst sammanhållna tankar. Jag vill lyssna, lära och försöka förstå.

Det finns ett utbrett missförstånd om detta att lyssna, om vad det innebär. Det jag slås av på Avpixlat är att ingen verkar lyssna på någon annan än sig själv. Gamla sanningar upprepas och anklagelser och missförstånd blandas med rop på sans och balans. Det är ett myller av tankar som kastas ut i ett flöde helt utan analys. Och jag lyssnar, läser och reflekterar. Fler borde göra det. Särskilt dem som röstar på SD och som vill att partiet ska tas på allvar. Jag lyssnade för att kunna bemöta. Fast det går naturligtvis inte att blanda sig in i den leken. På Twitter och i kommentatorsfält av olika slag finns ingen som lyssnar och det är omöjligt att föra ett samtal. Här, där det finns både tid att tänka och plats att uttrycka sig svarar jag därför, efter en god natts sömn och när jag kan tänka klart. Ska vi bygga ett Sverige tillsammans, vilket jag verkligen vill, så måste vi båda lyssna och samtala. Ett land kan ALDRIG byggas på den grund som Avpixlats kommentatorsfält utgör. Det inser alla efter bara några rader, för det finns ingen samsyn. Där är jag BÅDE fascist och kommunist!? Där är man misstänkt och avfärdad bara för att jag forskar om genus och jämställdhet. Om det borde övriga politiker samtala med SD. Och de borde ta SD på verkligt allvar. Lyssna och bemöta, granska och analysera, det som sägs, både av den själva och de som röstar på dem och uttalar sig på nätet. Tyvärr gör man inte det, man gör som på de stora dagstidningarna och stänger ner kommentatorfälten. Man tystar och ger dem utrymme att odla sitt hat på platser där de kan uttrycka sig oemotsagt.

Inte så att jag har några förhoppningar om att bli lyssnad på, dels för att de inte lyssnar på varandra, dels för att jag av kommentarerna att döma ser att ingen eller ytterst få orkar göra något annat än söka upp min presentationssida på högskolan och bygga sin analys av mig med ledning av nyckelorden som där presenteras. En analys lika grund som en vattenpöl. Det skrattas gott åt att jag forskat om alkohol och droger, för det betyder tydligen att jag är full och brukar droger. Hur bemöter man något sådant? Lyssna gör jag, men just det går inte att bemöta. Synpunkter på texterna jag skriver, det vill säga synpunkter som går att bemöta och som bygger på det jag faktiskt skriver och står för, bemöter jag mer än gärna i ett lyssnande samtal. Men förvirrade påhopp utan någon grund är omöjliga att göra något av.

Det som allt handlar om på Avpixlat är en mening som jag skrev i en diskussionstråd på Twitter. EN MENING. Vore det så att den meningen var representativ för hur jag tänker och det jag står för, det som här presenteras för alla som verkligen är intresserade av hur jag tänker, hur jag resonerar och vilka källor och argument jag lutar mig mot, vore kritiken berättigad. En mening räcker på Avpixlat för att smutskasta, hata och "anmäla" till högskolan. En enda mening! Tänk efter en stund, låt det sjunka in. Går det att bygga ett land på det sättet? Vad är det för land? Och hur ser den politiska debatten ut i det landet? Jag lyssnar för jag vill förstå och för att se om och i så fall vilka öppningar för samtal som finns. En tydlig tråd i kommentarerna är angreppen på högskolan som institution. Bara genom att vara forskare och arbeta på högskolan är att vara misstänkt. I det land som ska byggas av kommentatorerna ska tydligen även kunskapen kontrolleras, utan analys, utan andra argument än att där är alla vänster (det vill säga kommunister, feminister och andra motståndare till det Sverige som de drömmer om). Angreppet på mig och andra akademiker är ett angrepp på högskolan som institution. Och det faktum att Jan Sjunnesson väljer att bygga sin "anmälan" (skriver det inom parentes för det finns ingen sådant som en anmälan. Det jag diskuterade med mina chefer igår var ärendet som inkommit till den myndighet jag arbetar på) på en enda mening, som han och kommentatorerna menar bevisar att jag stödjer AFA. Den där meningen är det som återkommer i kommentatorsfältet. Och det är på den meningen "analysen" av mig byggs.

Det som sägs om mig, utifrån den där meningen, är verkligen allt möjligt, huller om buller. Utifrån den meningen blir jag en kommunist, en fascist, en våldsförhärligande motståndare och så vidare. Jag borde få sparken, jag borde förbjudas att undervisa för "barnen" som för övrigt valt att studera på en högskola som fördöms och avfärdas i sin helhet. En enda mening räcker för att göra mig till ett monster, en motståndare som kan bemötas på det enda sätt som kommentatorerna känner, genom utbrottet av allt som kommer för dem, i en enda röra. Den meningen blandas med andra meningar. Ett missförstånd ger upphov till fler kommentarer. Plötsligt dyker det upp någon som missat vad som pågår. Va, är det sant? Har han sagt det? Högskolan borde stängas. Noll analys, ingen som lyssnar på något annat än det man redan visste. In emellan finns det någon som ser min rädsla och som läser mina förklaringar och förtydliganden, någon som känner och förstår vad jag går igenom, som manar till besinning. Fast den rösen är det ingen som lyssnar på. Det mals vidare. Vänta lite säger en, han har jobbat som bagare. Han är en människa som haft ett vanligt arbete. Den öppningen till samtal försvinner när fler osorterade ord, insinueringar och illa underbyggda tankar luftas av många gånger anonyma kommentatorer. Sådär fortsätter det. Utifrån en enda mening bygger man en världsbild som handlar om att all media, alla akademiker och företrädare för alla partier utom SD är medlemmar av den den stora konspiration som de menar står i vägen för den tysta majoritet som SD säger sig företräda.

Hur bemöter man det? Hur samtalar man? Jag vet inte, jag har ingen aning! Därför forskar jag om kultur, kunskap och samtal, för jag vill förstå. Och jag vet att den enda vägen fram är dialog. Vi lever i samma land och är alla medborgare i Sverige. Alla som värnar Sverige måste kunna komma överens om det ska finnas något Sverige att värna. Förra gången den här typen av rörelse formerades om anade morgonluft var på 1990-talet, med Ny Demokrati. Då fanns inga kommentatorsfält. Då var Sverige ett helt annat land, med helt andra förutsättningar. Även då brändes flyktingförläggningar och hatades akademiker. Fast den gången självdog det hela, för att rörelsens bas inte var något att bygga något på. Vill man bygga något måste man först nå samförstånd om vad man vill och hur man ska göra. I kommentatorsfälten finns ingen samsyn om något annat än det man hatar, och på hat och en ovilja att verkligen lyssna går det inte att skapa något anat än kaos. Och kaos tror jag ärligt talat ingen egentligen vill skapa. Inte om man tänker efter lite, inte om man stannar upp och reflekterar lite längre än näsan räcker.

Jag varken kan eller vill BEMÖTA, av den enkla anledningen att det inte finns något att bemöta. Därför fortsätter jag bloggandet och håller mig borta från kommentatorsfält där det inte går att samtala. För jag menar allvar med det jag vill och står för, och det är inte det jag utryckte i den där meningen som kommer att förfölja mig och som drog in mig i Avpixlats värld. Jag accepterar saken och hanterar situationen genom att skriva och tänka, tänka och skriva. Nu när jag har sovit kan jag göra det igen, tänka och skriva. Och det gör jag här. På Flyktlinjer kan vem som helst läsa hur jag tänker och bilda sig en uppfattning om vad jag verkligen står för. Även här finns ett kommentatorsfält, och det kommer jag att försöka hålla öppet så länge det går. Utvecklas det i riktning Avpixlat kommer jag att moderera och i värsta fall stänga, men det vill jag inte. Jag vill samtala om framtiden och det som är viktigt och som verkligen betyder något.

Avslutar med en viktig sak som jag lärde mig igår. Jag chockades av det som skrevs om mig, ingen tvekan om det, men det är samtidigt en mild västanfläkt mot vad andra får utstå i kommentatorsfälten. Min förre chef på högskolan till exempel, som verkligen försökt bemöta det som sägs på Avpixlat, har fått höra saker som är mycket, mycket värre. Det är inte synd om mig och jag är inget offer. Andra har verkligen fått känna av hat och hot. Det är också viktigt att framhålla och reflektera över. Även det är något vi måste samtala om, alla vi som vill bygga ett hållbart Sverige!