Över tjugo års erfarenhet av kunskapsutveckling, eller hur jag blev en akademisk knegare

Jag inledde mitt arbetsliv i bagerivärlden på 1980-talet. Det var ett hantverksyrke (jag har fortfarande mitt gesällbrev hängande på väggen där hemma). Jag tjänade förhållandevis dåligt men mina kunskaper och den erfarenhet av yrkets många olika inslag och moment som jag med tiden upparbetade uppskattades av cheferna jag arbetade för. Efter ett tag blev jag förman, men det innebar inte att jag kontrollerade mina kollegor. Vi arbetade alla som ett väl sammansvetsat team, med det gemensamma målet att så smidigt som möjligt baka så bra bröd och bakverk som vi kunde. Även om jag inte trivdes i bageriet satte jag en ära i att göra ett bra jobb, och det fanns en yrkesstolthet bland oss som stod vid bageriborden och ugnarna. Cheferna som ägde ställena litade på oss bagare till 100 procent. Det är först nu när jag tänker på mitt gamla yrke i ljuset av hur det ser ut på högskolan idag, som jag inser hur mycket ansvar jag hade då och hur självklart det var att cheferna inte la sig i arbetet. Känslan av instängdhet som fick mig att lämna bageriet hade inget med avsaknaden av frihet i själva arbetet att göra. Jag sökte mig till högskolan för att få möjlighet att lära och jag stannade kvar för att jag ville utveckla mina intellektuella förmågor. Och under många år levde jag min dröm.

Idag tvingas jag sorgset konstatera att jag hade mer ansvar för arbetets utförande som bagare med en treårig gymnasieutbildning i ryggen än jag har idag på högskolan, efter att först ha studerat sex år på grundnivån, sedan ytterligare sex år på doktorandnivå. Trots att jag efter disputationen har skaffat mig över 20 års erfarenhet av undervisning och dessutom har meriterat mig till docent har jag idag mindre makt och inflytande över det jag gör än jag hade som knegare. Rent fysiskt känner jag mig inte instängd i den akademiska världen, men det regelverk och den administrativa apparat som byggts upp på högskolan, vars syfte är att flytta kunskapen och kompetensen från oss lektorer till systemet som kontrolleras av ledningen och som blir mer detaljerat för varje år, förändrar arbetet i grunden. Trots att jag är utbildad för är att forska och skapa förutsättningar för studenternas lärande handlar arbetet som lektor idag om att följa order och producera nyckeltal. Insikterna och förmågorna som jag skaffat mig genom åren – som borde vara en tillgång i ett system vars uppgift är att värna kunskapen som inget sant demokratiskt samhälle klarar sig utan – betraktas allt mer som en belastning, i alla fall om jag använder kunskaperna och kompetenserna till att granska arbetsordningen och peka på konsekvenserna av besluten som tas i den akademiska världen. Därför känner jag mig mer sorgsen och mentalt instängd idag än jag gjorde som bagare. Skillnaden mellan då och nu är att jag befinner mig precis där jag vill vara, och problemet är att högskolan blivit en produktionsenhet och att vi lektorer betraktas som vilka knegare som helst.

Jag misslyckades i skolan, eller jag ser det egentligen inte som ett misslyckande (det handlade snarare om en sund reaktion på förutsättningarna). Betygen blev hur som helst dåliga, men jag lärde mig mycket under de där formativa åren och jag tog ansvar för allt jag gjorde (liksom för det jag valde att inte göra). På gymnasiet läste jag för mig egen skull och när jag kom ut i arbetslivet axlade jag ansvaret som arbetet krävde. Jag har alltid satt en ära i att göra ett bra jobb. Även om jag inte trivdes i grundskolan eller i bageriet hade jag ett driv. När jag blev student fortsatte jag på den inslagna banan, och som doktorand höjde jag ribban. Jag strävade hela tiden efter att lära mig mer och bli bättre på det jag gjorde. Den akademiska friheten var förutsättningen för att jag skulle kunna prestera på toppen av min intellektuella förmåga, och det gjorde jag. Att lägga tid och energi på att konkurrera om ekonomiska medel har jag aldrig förstått poängen med, särskilt inte som jag alltid har kunnat ägna tjugo procent av arbetstiden på kompetensutveckling. Det var så jag blev docent, parallellt med strävan efter att bli en bra lärare. Genom åren har jag undervisat studenter på många olika utbildningsprogram, och jag har umgåtts med forskare och lärare verksamma i olika ämnen. Och jag lär mig fortfarande massor varje dag.

Länge var jag så upptagen av min egen kunskaps- och kompetensutveckling, och så uppfylld av tacksamhet över att få vara i kunskapen, som är en utmaning man aldrig bli färdig med, att jag inte såg hur den akademiska miljön förändrades. Jag noterade att cheferna blev fler och svor över den växande administrativa bördan, men jag valde att skaka på huvudet åt det och fokuserade på forskningen och mina föreläsningar. Jag noterade att timmarna som lades ut på kurserna minskade åt för år och märkte hur jag tvingades undervisa på fler och fler kurser parallellt, liksom hur antalet möten ökade. Det var först när tjänsten avdelningsledare bytte namn till avdelningschef, någon gång runt 2015, som jag på allvar förstod att den akademiska världen inte längre var akademisk, att högskolan blivit en statlig myndighet bland andra med uppdraget att producera nyckeltal i konkurrens med andra lärosäten. Ledare är något helt annat än chef. Ledare skapar förutsättningar och pekar ut riktningen, medan chefer kontrollerar och de order som kommer uppifrån följs.

Cheferna har slutna möten med varandra flera gånger i veckan, där man diskuterar nya mål och utarbetar strategier, vilket idag anses vara en viktigare uppgift än det arbete som ansvariga för kärnverksamheten utför. Allt fler forskarutbildade kollegor slutar forska och undervisa och gör istället administrativ karriär, vilket inte bara ger dem högre lön och mer makt och inflytande över sina forna kollegors arbete, många belönas även efter några år med akademiska titlar trots att chefernas tid för forskning är närmast obefintlig. Den här utvecklingen påskyndar avakademiseringen av forskningen och den högre utbildningen, och det faktum att få verkar bry sig om vart vi är på väg är ett tecken bland många på att kunskapen idag håller på att förlora sitt värde i samhället som helhet. På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intresse att allt mer av högskolans krympande resurser läggs på administration och ledning av det akademiska arbetet? Och på vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i samhället av att landets högst utbildade människor reduceras till ett slags högavlönade knegare? Enligt högskolelagen varken kan eller ska akademiskt arbete ledas! Akademisk frihet är en förutsättning kunskapsutvecklingen, inte en löneförmån!

Ingen har sagt att vi inte längre ska ägna oss åt kunskap och jag som lektor har inte fått någon ny arbetsbeskrivning. Retoriken är den samma idag som när jag hittade en väg in den akademiska världen och upptäckte att jag har en fallenhet för att söka och utveckla ny kunskap och att jag tycker om att undervisa. Det talas fortfarande om bildningens betydelse och vikten av kvalitet, och det hålls seminarier om akademisk frihet. Men det är bara ord. I praktiken handlar arbetet som lektor om att följa chefernas order: Get shit done! Kunskapen och lärandet i sig betyder allt mindre i takt med att over-head-kostnaderna ökar, vilket underblåser det fiktiva behovet av fler chefer och mer administration. Som lektor behöver jag ingen chef som kontrollerar vad jag gör och hur jag utför arbetet. Jag har varit självgående i hela mitt liv och har dessutom gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som vi har i vårt land och har även skaffat mig många års erfarenhet av det arbete jag anställts för att utföra, så förlåt mig om jag är kritisk till hur samhällets investeringar i forskning och högre utbildning förvaltas. Om någon känner sig trampad på tårna av att jag pekar på det gigantiska slöseriet med skattemedel ber jag om ursäkt, men jag gör det för att jag värnar framtida generationers behov av kunskap. 

Jag har här försökt visa att jag inte har några problem att vara knegare, men också att jag inte stillatigande kan se på när den stolta samhällsinstitution som jag vigt mitt liv åt allt mer tas över av individer som kan liknas vid de där grå herrarna som dyker upp i Momos värld i Michael Endes fantastiska bok, och som försöker få människorna att spara tid, vilket leder till att ingen har tid med någonting. Varje krona som inte går till kärnverksamheten och varenda minut av lektorernas arbetstid som inte läggs på lärande och kunskapsutveckling är slöseri med resurser och tid.