Kan man bli uppsagd från kunskapen?

Skrivandet har genom åren kommit att bli mitt sätt att hantera livet. Genom att sätta ord på tankarna och beskriva upplevelserna av det som sker, både i mitt eget liv och i samhället och världen, blir det lättare att förstå och hantera den förändring som jag ägnat en stor del av mitt akademiska liv åt att på olika sätt beforska. Det är naturligtvis svårt att uttala sig om vad som beror på vad, och det finns självklart inga enkla svar, men jag tror att det nu ganska länge funnits en kollektiv och uppdämd frustation hos mänskligheten i stort, som tar sig olika uttryck beroende på vem man är, vad man gör och var man lever. Min analys av läget, som inte bygger på någon studie utan på all den kunskap och erfarenhet jag skaffat mig under åren, är att frustrationen har med kunskap och kultur att göra, vilket jag ska försöka förklara innan jag kommer till ämnet för den här bloggposten.

Just nu lever vi alla i en turbulent tid. Effekterna av klimatförändringarna blir allt mer uppenbara och drabbar allt fler på allt värre sätt. Demokratin krackelerar i väldigt många länder och auktoritära krafter vinner allt mer mark. I Ukraina, Palestina och på många andra platser i världen dödas dagligen oskyldiga människor. Allt det där påverkar oss alla, såväl fattig som rik, offer som förövare och vi som ser och försöker förstå samt de som valt förnekelsens väg. Den förenande länken mellan allt och alla, och jag ser det även som både lösningen och problemet, står att finna i förståelsen för kulturen och kunskapen. Därför är det dit jag ständigt sökt mig. Det är mot både kulturen och kunskapen i sig och mot relationen mellan båda som fler behöver rikta blicken, menar jag. Det är inte nya forskningsresultat eller revolutionerande lösningar som behövs, utan en kollektiv förståelse för kulturens roll och kunskapens karaktär, samt inte minst respekt för den komplexitet som kännetecknar båda aspekterna av mänskligt liv.

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om hur tacksam jag är för att jag hittade in i den akademiska världen och för att jag fått möjlighet att arbeta som lärare och forskare under nu snart 22 år. Många texter har handlat om hur glädjen och tacksamheten förhåller sig till min växande frustration över att förutsättningarna för att värna kunskapen (och den akademiska kvalitet som krävs för att resultatet av arbetet med studier och forskning ska kunna leda till kunskapsutveckling) successivt utarmas, vilket skaver inom mig. Genom åren har det blivit en del kritiska inlägg, men jag har aldrig riktat mig mot någon enskild. Det är förändringen i sig jag har skrivit om och jag har gjort det av omsorg om förutsättningarna för lärare och forskare att göra ett bra jobb, för att göra vad jag kan för att värna kunskapen.

Jag ville börja den här bloggposten där, i de tankarna. Det är i ljuset av det jag sagt hittills (inte bara här i denna post, utan genom hela detta nu snart 15 åriga bloggprojekt) som jag vill sätta ord på det som hände mig på jobbet igår. Jag blev blixtinkallad till ett möte med anledning av den omställningsprocess som många högskolor idag tvingas till på grund nedskärningarna som drabbat utbildningssektorn, vilken kommer att innebära uppsägningar. Att ingen kan känna sig säker på att få jobba kvar har jag vetat sedan innan sommaren och att det kommer att göras utredningar om övertalighet på grund av arbetsbrist och att det skulle skapas kretsar har stått klart länge. Så när jag åkte till jobbet anade jag vad mötet skulle handla om. Jag har som sagt aldrig räknat med att få behålla jobbet, men jag trodde nog att mina 26 år i den akademiska världen, varav de senaste 21 åren på samma högskola, skulle innebära en viss trygghet. Dessutom ska ingen av kurserna jag ansvarar för och bara en av kurserna som jag undervisar på läggas ner. Därför befinner jag mig nu i chock, för beskedet jag fick var att jag delats in i en krets om två personer, där det uppstått arbetsbrist för just två personer.

Just nu fokuserar jag på att ta i det som hänt, och på att sortera alla känslorna som snurrar i huvudet.  Känslan av overklighet är svår att värja sig mot. Jag känner mig ensam, övergiven och sviken. Det är inte första gången i livet jag känner så, vilket gör det lite lättare att hantera situationen jag hamnat i. Det faktum att min kärlek till kunskapen – som jag vigt mitt liv åt och som jag alltid kunnat söka tröst i när problemen hopat sig – inte är besvarad gör dock fruktansvärt ont. Och eftersom jag inte vet något annat sätt att bearbeta det som händer skriver jag.

Just nu har jag ingen aning om vad som kommer att hända. Jag har kontaktat facket och hoppas kunna få svar på några av mina frågor i morgon. Ingen har dock talat om för mig hur jag förväntas lösa mina arbetsuppgifter här efter beskedet. Kvaliteten i undervisningen verkar man ta för givet att jag kommer att upprätthålla, och jag ska självklart göra så gott jag kan. Jag vet inget annat sätt att gripa mig an mitt jobb och har alltid satt en ära i att göra det så bra jag bara kan. Så om inte annat så för min egen skull och för skattebetalarna som betalar min lön kommer jag att göra allt som står i min makt för att värna kvaliteten. Kunskapen har som sagt alltid varit en tröst och arbetet med kvalitet har skänkt mening åt vardagens vedermödor. När jag nu blivit uppsagd famlar jag dock i blindo. Jag vill tro att lusten att lära och glädjen i skrivandet kommer tillbaka, men allt färre läser ju lite längre texter idag, så det orkar jag inte tänka på här och nu.

Tror jag slutar där. Men jag återkommer med fler funderingar framöver, för det går uppenbarligen att säga upp ansvarstagande lektorer, även med många års erfarenhet och en djup passion för kunskapskvalitet i undervisning och forskning, men mitt engagemang för dessa frågor är långt större än vad som ryms inom en anställning.