Kognitionens och emotionernas roller i och för lärandets praktik

För att kunna bedriva studier med önskat resultat krävs förståelse och respekt för en rad faktorer. Först och främst måste man inse att det både är en praktisk och en teoretisk verksamhet som kräver utvecklade kognitiva förmågor, men lärande involverar även en rad olika känslor och det handlar dessutom om en mellanmänsklig verksamhet, vilket sammantaget gör det till ett högst komplext fenomen. Undervisning betraktas idag som ett slags tjänst, vilket är djupt problematiskt eftersom det i själva verket handlar om en interaktiv och dynamisk process där både studenter och lärare ömsesidigt reagerar på det som händer i mötet. 

Tankarna jag sätter ord på här uppstod under en av sessionerna på årets företagsekonomiska konferens Fekis, i Karlstad. Temat för den session där embryot till veckans bloggpost uppstod var känslor i högre utbildning, och en inledande fråga var: Hur kan man tillvarata emotionerna för att utveckla och förbättra det rationella och analytiska tänkandet? Det talades om tre dimensioner av lärande: Kognitivt (lärande genom tänkande), Affektivt (lärande genom kännande), Praktik (lärande genom görande). Den typen av uppdelningar kan säkert vara bra, men det finns alltid en risk att man behandlar aspekterna var och en för sig istället för att se det som en komplex helhet, vilket jag menar att man måste göra för att kunna ha en chans att bygga upp en adekvat förståelse för vad studier är och hur undervisning med lärande som mål fungerar.

Presentatörernas utgångspunkt var att det kognitiva lärandet får för stort utrymme idag (vilket fick mig att känna lärstilsvibbar). Jag håller inte med om det, min upplevelse är snarare att det läggs för lite fokus på det kognitiva, vilket inte betyder att jag värderar den aspekten högre än de övriga. Min kritik mot NPM bygger till exempel på att det sättet att se på undervisning premierar det som är mätbart framför det som händer inom och mellan människor, vilket leder till att lärandets kognitiva aspekter blir lidande. Skillnaden mellan vad man säger sig värdera och vad man faktiskt värderar är ett slags elefant i rummet som vi måste göra upp med för att skolan och den högre utbildningen ska kunna resultera i användbar kunskap och fördjupad förståelse för världen och verkligheten. Produktionstänkandet går på tvärs mot allt jag lärt mig om lärande och kunskapsutveckling, både genom studier och egen forskning. Och när jag som lektor betraktas som någon som på arbetsledningens order förväntas utföra den standardiserade tjänsten undervisning i enlighet med en uppsättning fyrkantiga regler kan jag inte vara lärare eftersom jag inte får de förutsättningar som krävs för att resultatet av både mitt och studenternas arbete ska bli bra.

Kognitivt utmanande problem, vilket all kunskapsutveckling handlar om, kräver av en att man gör mer än bara lyssnar, tänker, känner och gör. Eftersom det inte finns några garantier för att man faktiskt utvecklar kunskapen som efterfrågas måste man dessutom utrusta sig med tålamod. Lärande går inte att målstyra eller kvalitetssäkra och det går absolut inte att effektivisera, det tar helt enkelt den tid det tar. Om den tiden saknas och förståelsen inte finns, och om man verkar i en miljö där man som lärare känner sig misstänkliggjord och där man dessutom förväntas konkurrera om medel och prestera mätbara resultat allt snabbare är det lätt att drabbas av känslor av maktlöshet, vilket hämmar görandet eftersom det inte går att separera det ena från det andra. En förutsättning för att kunna utveckla kunskap och förståelse, färdigheter och förmågor samt kompetens att värdera kvaliteten i resultatet av sina egna och andras ansträngningar är att man är fri och inte känner sig stressad, och det gäller lika för både lärare och studenter.

Uppgivenheten och stressen som blir följden av att förutsättningarna för att göra det förväntade saknas leder oundvikligen till att människors kognitiva förmågor sätts ur spel och känslorna tar över, vilket gör det svårare att hantera olika typer av bias som alltid är en faktor att räkna med i all kunskapsutveckling. Och när känslorna tar över leder det till ökad efterfrågan på enkla lösningar, mer hjälp och tydligare regler, vilket i sin tur leder till att lärare som ställer krav och utmanar studenterna uppfattas som ett hinder på vägen mot den utlovande examen som även ledningen förväntar sig att lärarna ska producera eftersom det (med nuvarande system för finansiering av högskolornas verksamhet) genererar pengar till organisationen. Lärare är inga maskiner, undervisning är ingen standardiserad tjänst och lärande är ingen produkt, därför måste vi om kunskap och förståelse fortfarande ska vara syftet med högre utbildning förstå och göra upp med rådande syn på vad lärande är och hur kunskap utvecklas.

Jag vill lära mina studenter att hantera sina destruktiva känslor eftersom emotionerna hämmar deras kognitiva förmågor. Lägger man som lärare tid på den typen av görande istället för att försöka undvika att väcka negativa känslor hos studenterna, och om man bara har tålamod att fortsätta göra det trots att den typen av pedagogisk praktik möter motstånd, menar jag att man gör både studenterna och samhället en tjänst. Erfarenheten säger mig nämligen att kognitiva utmaningar bara leder till stress om och när det finns ett implicit krav på resultat, alltså när undervisningen är produktionsorienterad och resultatfixerad. Möter man kognitiva utmaningar med ett öppet sinne och av intresse, och har man bara förståelse för att det kommer att ta tid och att det är svårt samt att det inte finns några garantier för att man kommer att lyckas, blir man inte stressad, tvärtom blir man fokuserad på uppgiften och gör vad man kan med det man har. Och det är så ny kunskap och nya färdigheter utvecklas, vilket leder till positiva känslor av trygghet och ökat självförtroende.

Känslorna jag möter i undervisningssalarna, där stora delar av min yrkesvardag utspelar sig, är: Frustration över att inte veta vad vi lärare ”vill ha”. Olika utryck för känslan av att det är svårt och att det är orättvist att jag som lärare ställer krav. Jag möter även påfallande ofta studenter som kommer till högskolan i förvissningen om att man redan vet, men att kunskaperna man anser sig ha krockar med det som jag föreläser om – och då skyller man på mig. Jag tvingas med sorg bevittna hur förmågan att ta ansvar och utveckla förståelse för vad som gör högre utbildning högre blir sämre och sämre, vilket leder till att det studenterna faktiskt gör tvingar mig att uppmärksamma dem på allt de inte kan eller gör. Och det triggar destruktiva känslor som hämmar deras lärande ännu mer. Därför håller jag inte med om att de kognitiva aspekterna av lärande får för stort utrymme, tvärtom menar jag att känslorna tillåts styra i alldeles för hög utsträckning. 

Bristande förståelse för hur man lär sig och vad kunskap är leder till att allt fler kommer till högskolan utan en vilja att lära sig något för egen del. Och eftersom högskolan som organisation fokuserar allt mer på mät- och kontrollerbara saker som betyg och examina leder detta sammantaget till att många studenter idag går vilse och utvecklar ett undvikandebeteende som riskerar leda in i en negativ spiral som eldar på de destruktiva känslorna som hindrar utvecklingen av det lärande som krävs för att man ska kunna utveckla den kunskap och förståelse samt de färdigheter och förmågor som krävs för att lära sig hantera frågor och problem av karaktären wicked problems (tänk: hållbarhet, etik, demokrati samt inte minst lärande och kunskapsutveckling), alltså komplexa frågor utan givna svar. Utan kollektiv förståelse för betydelsen av dessa saker går vi alla en mörk framtid till mötes. Problemet är att vi i dagens utbildningssystem konsekvent fokuserar på fel saker, vilket leder till att lärare tvingas anpassa sin undervisning efter annat än lärandet och kunskapen. Vi sitter fast i ett destruktivs system där lärarna måste lägga allt mer tid på att hantera sina känslor av frustration över att tvingas hantera en hopplös situation. Eftersom det ligger i människans natur att lära kan studenternas växande motstånd mot att bedriva studier med kunskap som mål mycket väl vara rationella reaktioner på orimliga krav.

Hur kan man göra som lärare för att bryta mönstret? Ska man väcka känslor eller erbjuda plats för känslorna? Är alla känslor bra? Ska man undvika vissa känslor, eller diskutera dem tillsammans (lärare och studenter, och studenter sinsemellan) för att försöka utveckla strategier att lära sig hantera känslorna? Jag tänker att man genom att tala om känslor och öppna upp för dem gjuter liv i undervisningen och utbildningarna, och det är ett sätt att möta problemen med en instrumentell och produktionsorienterad, prestationsfixerad kultur på högskolan, som hämmar lärandet, särskilt om wicked problems. Det kan vara ett sätt att utveckla den emotionella intelligens och mänskliga mognad som krävs för att axla ansvar, både under studietiden och senare ute i samhälls- och arbetslivet. Det verkar nämligen vara lättare att tala om behov, och diskutera konsekvenserna av olika typer av behov. Genom att tala om behoven som känslorna bottnar i kan man hitta vägar fram mot bättre förståelse för vad som ger livet och det man gör i vardagen mening, vilket är nyckeln till ett gott liv. Min erfarenhet är att det går att kanalisera känslor. Genom åren har jag märkt att ämnen och kurser som initialt väcker negativa konnotationer längre fram kan leda till handlingskraft och intressestyrt lärande, på kunskapens villkor. Sådana kurser kan ofta leda till bättre lärande än kurser som väcker positiva förväntningar och är uppskattade. Allt handlar om hur man ser på motståndet och hur man hanterar känslorna. 

En fråga som kom upp under sessionen var: Hur får man studenter att känna hopp? Min spontana reaktion på var: bör det verkligen vara ett självändamål i högre utbildning? Positivt tänkande i en värld som förr eller senare tvingas hantera alla utmaningar och potentiella katastrofer som vi som lever idag står inför är troligen helt fel sätt att tänka och agera. Kanske är det i själva verket tron på att man först måste känna hopp för att sedan kunna agera som är problemet. Tänk om det är tvärtom, tänk om vi först måste inse allvaret och lära oss hantera känslorna av hopplöshet för att vi ska kunna agera på sätt som leder till positiva konsekvenser som ger oss hopp? Jag menar att vi måste jobba mer med insikten om att känslor är irrationella och att vi människor visserligen har frågan att agera rationellt, men att våra kognitiva förmågor hur lätt som helst övertygas av känslor, särskilt i en vardaglig praktik där vi stressas att prestera mer än det finns förutsättningar för. Ska vi ha en chans att utveckla förståelse för att vi ofta använder våra kognitiva förmågor för att hitta på förklaringar till och motiv för konsekvenserna av våra känslostyrda handlingar krävs en vilja att lära, ett intresse för kunskapens natur och lärandets praktik samt tillit, tid och respekt för komplexiteten i den här typen av verksamhet.