Samtiden, en diagnos

Samhällsförändring går i skov så det är inte självklart att den går fort bara för att det känns så när det går upp för en hur annorlunda det är nu jämfört med tidigare eller med det man varit van vid. Ganska länge kan man hålla fast vid sin gamla uppfattning och sina vanor för att på det sättet försöka hålla illusionen om att allt är som det var vid liv. På senare tid har det dock hänt en hel del som visar att vi här i Sverige inte längre lever i det land som så många av oss fortfarande minns och en del verkar tro existerar fortfarande. En del skyller förändringen på invandringen, men den är bara ett symptom på den globalisering som många av invandringsmotståndarna själva njuter av genom att kunna resa billigt till andra länder.

Just nu har vi en regering som sökt mandat för en politik som bygger på samma tanke som gav Donald Trump makten i USA, nämligen tanken att det går att bygga en mur som hindrar folk som man av olika anledningar inte gillar att komma in i landet, samtidigt som de som ser ut som den romantiserade bilden av Sverige som dessa partier håller fast vid kan resa hur mycket de vill, både inom och utanför landet. Regeringen sökte mandat även för andra enkla lösningar, som hårdare straff, ny kärnkraft och billigare bensin. Att kalla regeringen för populistisk (som här betyder en politik som bygger mer på hur det känns för stunden än vad vi vet är bra i längden) är ett objektivt konstaterande, inte en åsikt. Jag försvarar inte S eller något annat parti, för det är ont om partier som utgår från en ideologisk övertygelse. MP och V sticker ut och står upp för sina grundvärderingar, men allt för få väljare lockas av genomtänkta förslag, vilket gör att alla partier ser sig tvingade att locka väljarna med varianter av samma populism som nu dikterar villkoren för samtiden.

Sedan 1990-talet har det skurits ner på statens, alltså det allmännas, utgifter eftersom politikerna lockat väljarna med sänkt skatt, vilket lett till att klyftorna ökat och till att vi nu sitter fast i en ond cirkel där kunskapen i allt fler frågor övertrumfas av känslan (det är enda sättet att kunna fortsätta sänka skatten samtidigt som man lovar mer pengar till skola, vård och omsorg). Klimatförändringarna förnekas av många av regeringspartiernas företrädare, ivrigt påhejade av olika opinionsbildare som profiterar på uppmärksamheten som genererar trafik till sina plattformar. Orsakerna till den växande gängkriminaliteten -- den otrygghet och hopplöshet som sprider sig bland den ökande andelen människor som av skattesänkarpolitiken och den gigekonomi som gjorts möjlig tvingas leva på marginalen och därför saknar framtidstro -- förnekas inte bara, dagens politiker profiterar på människornas oro för att drabbas och erbjuder pseudolösningar (hårdare straff) som på sikt förvärrar situationen. 

Jag behöver inte skriva mer om läget i landet och stora delar av världen (Sverige är naturligtvis inte isolerat och unikt), alla vet vad jag talar om. Det jag vill skriva om är diagnosen som behöver ställas för att vi ska kunna hitta lösningar som faktiskt leder till att det blir bättre för alla, inte bara den minskande andelen rika och höginkomsttagare som så många identifierar sig med och därför röstar på en politik som missgynnar dem. Vad vi behöver komma tillrätta med är den destruktiva blandning av kunskapsrelativism, värdenihilism och narcissism som sprider sig i samhället. Så länge vi söker efter grundproblemet eller den yttersta orsaken (och därför ägnar tid och resurser åt att debattera den frågan) till de eskalerande problemen, och så länge vi letar efter enkla lösningar, rör vi oss bort från lösningen. Problemen vi brottas med är komplexa, så vad som behövs är en kombination av insikt om det och en diagnos.

Narcissismen är möjligen en starkare kraft än övriga, och i ett samhälle där kunskapen respekteras kan den hållas nere. Vi människor är egoistiska av naturen, det handlar alltså om en viktig orsak till vår individuella och kollektiva överlevnad. Men narcissismen är en sjuklig upptagenhet av egot, vilket är ohållbart på sikt eftersom ingen människa klarar sig på egen hand. Trots att vi vet detta hyllas människor som lyckas samla flest följare i respektive marknadssegment, vilket underblåser narcissismen. Det går inte att bygga ett samhälle på individens dröm att bli berömd och rik av den enkla anledningen att den drömmen per definition bara kan förverkligas av ett ytterst litet fåtal, alla andra är dömda att bli besvikna.

Kunskapsrelativismen är både en konsekvens av och orsak till narcissismen, och båda leder till värdenihilism, som göder efterfrågan på mer av samma och gör det svårt att bryta den onda cirkeln. Jag vill betona att det inte är någon lösning, men om kunskapen inte uppvärderas och blir den styrande principen är demokratin dödsdömd. Och det är demokratin som gör samhället levande, fast bara där och när den respekteras. Vi behöver demokratin och kunskapen, som är varandras ömsesidiga förutsättningar, mer än kunskapen och demokratin behöver oss. Optimism och framtidstro är något man måste förtjäna, för, som många framgångsrika idrottsutövare brukar vittna om, ju mer man tränar desto mer tur tender man att få. Så länge vi väntar på tecken i skyn om att vändningen är här kommer den inte, vi måste sätta ner foten och reflektera, både ensamma och tillsammans, över vad som betyder något på riktigt. Värdenihilismen kan bara brytas genom att börja bry sig lika mycket om andra och framtiden som om sig själv, och detta tjänar alla på. Genom att respektera kunskapen, som ingen äger, som alla är lika inför, kommer besluten som tas att bygga på vad vi vet är bra och fungerar, vilket inte utesluter att politiken kan testa idéer och måla upp visioner. Så länge vi lär av misstagen och överger sådant som inte fungerar rör sig samhället i riktning mot ökad hållbarhet.