Den totalitära drömmen om effektivitet

Den bästa vägen mellan två punkter är aldrig självklart den snabbaste. Vissa saker varken kan eller ska skyndas på. Livet till exempel tar längre tid att leva idag, i alla fall för de flesta, i och med att folkhälsan förbättrats, men för att tillvaron inte ska bli en plåga behöver den fyllas med meningsfullt innehåll. Och mer är inte självklart bättre. Livet är på samma sätt som arbetstiden en konstant, det ändras inte i och med den allt mer aggressiva effektiviseringen, vilket gör att den på allt fler områden leder till hälsovådlig stress. Själva poängen med en naturupplevelse, ett besök på en konstutställning, att läsa poesi eller samvaro med någon man tycker om är att ta sig tid och njuta av upplevelsen. Och vad är poängen med att sträva efter att tjäna mer pengar om man inte har tid eller möjlighet att göra något meningsfullt med dem? 

Effektivitet betraktas problematiskt nog som en synonym för motsatsen till slöseri, alltså som något självklart positivt. Hur skulle vi annars göra? Jag hoppas att inledningen visat hur problematiskt den uppfattningen är. Många ser effektivisering som ett slags inneboende kraft, något oundvikligt, och det stämmer till viss del. Men det är skillnad på att försöka tvinga fram effektivisering och att skapa förutsättningar för den. Alla verksamheter går heller inte att effektivisera, och det är inte en synonym för sänkta kostnader (utan kvalitetsförlust) i allmänhet. Förstå mig rätt, jag är inte motståndare till effektivisering; det är inget dåligt per se. Men utan reflektion och eftertanke fungerar det inte.

Konsekvenserna av samtidens fixering av effektivitet och synen på effektivisering som en universallösning behöver analyseras. Idag skär man hänsynslöst i statens utgifter för vård, skola och förvaltningen av viktiga samhällsfunktioner, och man gör det med motiveringen att verksamheterna effektiviseras. Och när ansvariga som luftar sina farhågor över att servicen och kvaliteten i arbetet försämras om intäkterna minskas möts av en finansminister som viftar bort oron med orden: man får väl effektivisera, är det ett tydligt förakt för kunskapen. Människors tillfrisknande från sjukdom liksom lärande är aspekter av mänskligt liv som tar lika lång tid idag som tidigare. Trots att vi vet detta och även om det finns gott om tecken på problem kopplade till konsekvenserna av de allt mer aggressiva nedskärningarna på allt fler områden talar man om det som "besparingar" när det i praktiken antingen handlar om att samhällskostnader flyttas från ett konto till ett annat, eller att kvaliteten utarmas.

Fakta kan man skaffa sig effektivt genom digitala verktyg, men kunskap och än mer bildning kräver tid och kvaliteten i den typen av arbete står i direkt relation till det engagemang man känner för uppgiften och den tid man har till sitt förfogande. Digitaliseringen är bedräglig på det sättet, för den ser ut att effektivisera studier, men i själva verket är det bara hastigheten i sökandet efter svar som drivs upp, vilket får negativa konsekvenser både för elevers och studenters hälsa och för kunskapskvaliteten. Ska man verkligen lära sig något tar det den tid det tar. Försöker man läsa eller skriva snabbare, eller om lärarna talar snabbare eller om undervisningen inte går på djupet går det oundvikligen ut över kvaliteten i studierna. Kostnaderna kan sänkas och nyckeltal kan produceras effektivt, men kunskaper tar tid att utveckla av det enkla skälet att lärande inte är en linjär process.  

Livet på jorden är en dynamisk helhet som kräver förståelse och respekt för komplexiteten, inte en maskin vars prestanda går att pressa och vars utfall går att styra och kontrollera. Viljan kan på många sätt försätta berg, men vissa helt avgörande aspekter av livet måste man bara acceptera. Det gäller även politik och samhällsbyggande. Självklart ska skattemedel inte slösas med, men en effektiv förvaltning av det allmänna handlar inte om att skära ner utan om att skapa så bra förutsättningar för så många som möjligt att leva ett gott liv utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Eftersom demokrati kräver kunskap och respekt för komplexitet blir tiden som finns att ägna sig åt lärande helt avgörande, både för kunskapen och demokratin. Även om politiken idag blir allt mer populistisk och känslostyrd finns det inga enkla lösningar. 

Tanken på en upplyst despot -- som föga förvånande vinner mark idag, eftersom många inte anser sig ha tid att följa med i och intressera sig för politik -- ser på pappret ut som en effektiv lösning, men det är en djupt problematisk uppfattning. Drömmen om effektivisering är även på andra sätt en totalitär tankefigur, eller ett slags destruktiv dödslängtan. Försöker man "effektivisera" barnuppfostran genom att ägna mindre tid åt barnen kan man rättfärdiga det med att man ger dem kvalitetstid, men det är dumheten som talar för det finns bara tid och kvaliteten kommer an på vad man gör och hur man gör det. Tar man sig inte tid och är man inte närvarande ger man sina barn en dålig start i livet. Och man röstar på politiker som lovar att sänka skatten för att "ge" väljarna mer pengar, leder det oundvikligen till att kostnaderna ökar. Och den som redan lever på marginalen får svårare att klara sig. Den gruppen blir fler och fler när klyftorna i samhället ökar, och det går att fler och fler drabbas av oro, vilket leder till stress, som går ut över förmågan att ta kloka beslut.