Tid att …

Jag fortsätter att reflektera över konsekvensen av jakten på effektivitet, för när jag väl började tänka på och skriva om det fick jag perspektiv på fenomenet och insåg vidden av problemet. Jag insåg också att vi tenderar att gripa oss an den här typen av problem på sätt som leder till suboptimeringar. Vi behöver inse vilka konstanter vi har att förhålla oss till, annars blir det lätt en diskussion som bygger på önsketänkande. Dygnet har bara 24 timmar, och för att kroppen och hjärnan ska kunna fungera, särskilt i ett prestationsinriktat samhälle där tempot är högt uppdrivet, krävs lika mycket sömn och tid för återhämtning nu som tidigare i mänsklighetens historia. När effektivitet blir något som tvingas fram genom ökade krav på prestation och nedskärningar vilka i många verksamheter leder till minskad tid och möjlighet att utföra arbetsuppgifterna på ett sätt som inte äventyrar kvaliteten, måste konsekvenserna fortfarande rymmas inom dygnets timmar och där konkurrera med allt annat som krävs för att människorna som lever i samhälle ska kunna upprätthålla ett gott och meningsfullt liv, förutom sömn och fysisk återhämtning, mat, socialt umgänge samt inte minst intellektuell stimulans. Det är med andra ord en ekvation som inte går ihop.

Evig tillväxt är inte bara omöjligt på en ändlig planet, ständiga krav på effektiviseringar är dessutom förödande för folkhälsan och livskvaliteten. Några klarar sig alltid och når framgång, men samhället utgörs inte bara av vinnarna utan är en komplex helhet bestående av alla som lever och verkar där. Det faktum att tanken på att den växande andelen människor som inte lever upp till kraven utgör ett problem, som antingen bör exporteras eller lämnas åt sitt eget öde, medan de som fortfarande orkar fortsätter konkurrera om de krympande resurserna, är det verkliga problemet. Att några få lyckas nå framgång och bli rika betyder inte att systemet fungerar, tvärtom skymmer beundran för och hyllningarna av de framgångsrika sikten för det faktum att det stora flertalet snabbt får det sämre. Och det faktum att majoriteten inte ser eller väljer att ignorera själva grundproblemet gör att jakten på prestation och effektivitet kan fortsätta. Det går så länge det går, sen går det inte längre. Inte bara människor kan gå in i väggen, det kan även samhällen och kulturer. Ju längre vi väntar med att göra något åt grundproblemet desto längre blir vägen tillbaka och desto dyrare blir det att återupprätta allt som offrats på effektivitetens och lönsamhetens altare. 

Tid är det enda vi människor har och livskvaliteten avgörs av hur vi använder den och fyller den med, inte hur mycket pengar vi tjänar, hur många följare vi har på våra sociala nätverk, eller något liknande. Vill vi leva lyckliga i ett tryggt samhälle måste vi ta ansvar för vad vi önskar oss, för risken är stor att önskan uppfylls. Lägre skatt ger mig mer pengar i det korta perspektivet, men eftersom det leder till ökade klyftor i samhället och den som tjänar minst har mest att vinna på en hög skatt (som i kronor och ören "drabbar" dem mindre samtidigt som de får tillbaka mer) undergrävs samhället som framförallt de svaga och mindre bemedlade behöver genom att frågan om vad som är ett lämpligt skatteuttag inte diskuteras -- bara hur mycket den ska sänkas med. Liksom när vi köper varor och tjänster får vi vad vi betalar för. När vården och skolan tvingas effektivisera blir det oundvikligen färre läkare och sjuksköterskor samt lärare.

Ett samhälle fyllt av allt fler otrygga människor som ständigt tvingas prestera mer på kortare tid gör att fler får svårare att återhämta sig, fysiskt såväl som mentalt, leder till att det växer fram en befolkning där allt fler saknar förmåga att ta kloka beslut, vilket gör att efterfrågan på fler populistiska "lösningar" ökar. Så länge den onda cirkeln inte bryts kommer problemen att förvärras.

Jag kämpar mot uppgivenheten, men det känns i alla fall bättre att skriva om eländet än att bara knyta handen i fickan. Att sätta ord på dumheten hjälper mig att bearbeta oron, vilket frigör tid att läsa och skriva böcker. Det ger mitt liv mening och hjälper mig att sova på natten.