Lögner och andra sanningar

Långt fram i mänsklighetens historia var kunskap något som idealiserades och respekterades. Inte av alla, men av det stora flertalet. Kunskap är makt sa man och när jag gick i skolan och även i början av min akademiska karriär respekterades lärarna. Det fanns ytterst få professorer och vissa av dem närmast dyrkades. Även om Michel Foucault och andra postmodernister redan på sextiotalet visat att makt ofta ersätter kunskap (eftersom den som har makt, till exempel, inte granskas lika kritiskt som den som inte har det), eller i alla fall att det går att få makt och inflytande även utan kunskap, respekterades ändå kunskapen, lärarna, forskarna och skolan samt universitetet som institutioner. Att veta var viktigt och det var för att lära man kom till skolan, gick gymnasiet och studerade på högskolan. Forskare forskade för att förklara och förstå och belönades med akademiska titlar om och när deras kunskaper ansågs hålla hög klass. Jag vet att det är en idealiserad bild, men detta är inte en historielektion utan en text om samtidens väsensskilda syn på utbildning, akademisk karriär i allmänhet och lögnen i synnerhet. Poängen med inledningen är att visa på skillnaden mellan nu och då, inte att tala om hur det egentligen var (för det råder det delade meningar om, och det beror på vilket sammanhang man talar om).

Det finns alltid ett före och efter och vattendelaren jag tänker på här är Donald Trump. Jag vill inte ge honom större betydelse än han förtjänar och det är inte hans fel att sanning och lögn idag är två ord vars innebörd förändrats. Det är varken Trumps fel att kunskapen förlorat sitt värde eller att allt fler politiker idag far med osanning och använder lögnen som vapen, det är istället den förlorade respekten för kunskap i samhället som helhet som banade väg för politiker som Trump och andra populister. Trump är inte postmodern och det är inte postmodernisternas fel att kunskapens värde devalveras, det finns nämligen ingen syndabock som går att identifiera och eliminera för att allt ska återgå till hur det var en gång. Först när kunskapen anses ha ett egenvärde i samhället som helhet, och när skolan handlar om vad man faktiskt lär sig och verkligen kan, går det att hoppas på en vändning av dagens djupt problematiska utveckling. Utan en allmän respekt för universitet som institution och förståelse för kunskapens unika kvalitet går det inte att tala om ett kunskapssamhälle och så länge det ser ut som det gör är demokratin och den långsiktiga hållbarheten på livets och tillvarons alla områden hotad; det går nämligen inte att få det ena utan respekt för det andra.

Den viktigaste frågan är inte vad vi vet, utan vad kunskap är och hur vetande fungerar. Mänskligheten förfogar idag över vidare och djupare kunskap om fler aspekter av verkligheten än någonsin tidigare i historien och vetandet är dessutom mer spritt och tillgänglig för fler, så det är inte mer kunskaps som behövs, tvärtom är det dagens syn på kunskap (som förkroppsligas i den nyckeltalsfixering som New Public Management bygger på) som banat väg för kunskapskrisen. Problemet är dels att kunskapen idag försvinner i informationsflödet på nätet, dels att den späds ut till homeopatiska koncentrationer när forskare tvingas konkurrera med varandra om vem som fått flest publikationer publicerade, vilket är något annat än vem som vet bäst och har den mest utvecklade intellektuella förmågan. 

Resultatet av drygt trettio år i den akademiska världen och konsekvensen av mina snart sextio år som kunskapsintresserad människa är att jag idag vet enormt mycket mer än jag gjorde för bara några år sedan och mina kunskaper växer snabbare för varje år som går, dels eftersom jag blir bättre på att identifiera mönster, dels eftersom likheterna mellan olika kunskapsområden ofta inte är så stor som man kanske tror. Men, och det är själva poängen och ämnet jag vill reflektera över här, den viktigaste kunskapen jag förfogar över handlar mer om vad jag INTE vet än om vad jag faktiskt kan. Det viktigaste jag lärt mig genom åren är dels hur lite jag vet (i relation till allt som går att veta), dels hur lite som faktiskt går att veta något om. Trots att det är den kanske viktigaste insikten har den problematiskt nog svårt att nå spridning i samhället. Den som säger sig veta blir bara lyssnad på om hen uttrycker sig tvärsäkert och framförallt om hen säger det människor vill höra, och intresset för verklighetens oöverblickbarhet och tillvarons enorma komplexitet är högst begränsad. Utan ödmjukhet och respekt för dessa facts of life kommer kunskapens användbarhet i samhället att minska med tiden. Ju mer vi vet om om hur lite vi faktiskt vet desto mindre kommer de som skaffar sig en examen för att få makt att bry sig om högskolan som institution och än mindre dess klassiska bildningambitioner, och risken finns att populistiska politiker, som redan som det är föraktar kunskap, om de får makt kommer att strypa tillförseln av pengar till utbildning och forskning, alternativt kontrollera i detalj vilka kunskaper (eller i praktiken, vilken propaganda) som sprids.

För att ha en chans att motarbeta en sådan utveckling behöver tiden som finns att tänka tankar till slut värnas. Det finns ingen möjlighet att effektivisera tiden som krävs för att (lära sig) läsa analytiskt, kritiskt och kunskapsorienterat. Det går inte att ge några snabbkurser i kritisk förmåga och förståelse för kreativitet och hur den kan komma till användning i arbetet med att utveckla kunskap om det som går att veta något om tar tid och kräver respekt för det faktum att kunskapen alltid är mindre än okunskapen.

Det är en minst sagt oroväckande utveckling att allt fler av dagens politiker, både internationellt och här hemma utnyttjar osäkerheten om vad som går att veta något säkert om för att driva igenom en demokratividrig och kunskapsignorant politik vars enda syfte är att stärka deras egen makt. Ett av vapnen som används i den kampen är lögnen, inte bara de egna lögnerna, halvsanningarna och glidningarna utan även (och kanske främst) anklagelserna om lögner riktade mot andra, vilket gör det svårt att veta vem som faktiskt talar sanning. Lögnare har liksom rasist och nazist blivit ett slags skällsord som riktas mot allt och alla man inte gillar, för att underminera motståndarens makt och relativisera ordens betydelse, vilket leder till att det blir svårt för den som värnar och talar med stöd i kunskap att få gehör. Det blir därför den som låter mest och bryr sig minst om vad som är sant får makt och inflytande. Därifrån sluttar det brant utfört. Tragiskt nog har vi rört oss en bra bit ut på det sluttande planet, hur långt vet ingen och vi kan mycket väl ha nått en punkt varifrån det inte finns någon återvändo. Jag väljer att utgå från att det fortfarande finns hopp och gör vad jag kan för att värna kunskapen, även om eller just därför att det ser mörkt ut just nu.