Vad är en akademisk merit egentligen? Och vad är syftet med Högskolesveriges system för meritering? Kunskap, kunskapsutveckling och spridande av vetenskapliga insikter, är mitt svar; det är så jag tolkar skrivningarna i Högskolelagen. Det är utgångspunkt för hur jag tänker när jag väljer vad jag ska lägga min tid på och rikta min intellektuella energi mot. Anledningen till att jag skriver läroböcker är dels att det är en intellektuell utmaning som jag själv lär mig massor av, dels att jag får möjlighet att hjälpa studenter att utveckla kunskaper och bli bättre på att lära. Jag är stolt över mina läroböcker. Den fjärde kom från tryck i förrgår, och den handlar om teori.
Jag är i full gång med nästa bok, om metod. Och jag har tankar om åtminstone två läroböcker till. Parallellt skriver jag dessutom på en bok om akademisk kvalitet och när den är klar, senare under året är planen att jag ska ta tag i mitt livsverk om mellanrummen. På datorn finns även ett utkast till en bok om Nietzsche. Det känns tryggt att ha projekt som ligger och väntar för det ger stadga åt vardagen och trygghet i tillvaron. Ett liv utan intellektuella utmaningar och möjlighet att lära skulle kännas meningslöst. Därför är jag så tacksam för att jag hittade till akademin och att jag fått möjlighet och förtroende att arbeta som lärare och forskare. Jag ser det som en ära och att skriva för att sprida kunskap ser jag som en hederssak. Jag står på jättars axlar och bär arvet av mina lärares arbete vidare.
Att skriva böcker och vetenskapliga artiklar är nu en sak, och att bli läst en helt annan. Vi vet att en förkrossande majoritet av alla artiklar som publiceras i vetenskapliga journaler inte läses av någon annan än de som granskar texterna och antar dem för publicering, ändå är det den typen av texter som anses meriterande. Även läroböcker har svårt att nå igenom bruset och väldigt många blir inte lästa av särskilt många. Därför är jag så tacksam för att mina två första, och särskilt den andra läroboken (länk), finns med som kurslitteratur på några av landets högskolor och därmed blir läst. Det är en stor ära och ett ansvar jag tar på största allvar detta att få vara med och hjälpa studenter att hjälpa sig själva att lära och utvecklas som tänkande människor. Det är nämligen så jag försöker skriva, det är den typen av läroböcker jag valt att skriva. Jag vill inte bestämma hur det är eller hur man ska göra, jag vill visa vad man behöver ta hänsyn till och tipsa om saker man kan tänka på för att ens egna texter och kunskapsutveckling ska bli så bra som möjligt.
Igår fick jag det svart på vitt att det arbete jag utför inte anses vetenskapligt meriterande. Det enda som räknas är antalet Peer-reviewade artiklar, storleken på den summa pengar man vinnit i konkurrens och handledning av doktorander (vilka det är huggsexa om, dels för att det är meriterande, dels för att doktorander kan användas som medförfattare till artiklar som räknas som en merit för handledaren). Därför är det mer värt att stå som medförfattare till en artikel än att skriva fyra läroböcker på egen hand. Visst är jag besviken över att jag aldrig kommer att kunna bli professor, för jag vägrar göra något jag inte kan motivera med stöd i den kunskapssyn och det kvalitetsbegrepp jag anslutit mig till, som bygger på min tolkning av skrivningen i Högskolelagen. Jag har sett allt för många framgångsrika professorer som i relativt unga år, alltså med långt över tio år kvar i yrket, förlorat geisten och som bara fortsätter att allt mer mekaniskt producera artiklar och söker pengar eftersom det är detta de är bra på. En del skaffar sig intressen utanför akademin där de lägger ner sin själ medan andra verkar ha tappat livslusten, oavsett hur enskilda löser sin livssituation är allt annat än det som leder till KUNSKAP förkastligt eftersom det är högskolans uppdrag.
Jag vet vad jag gjorde när jag valde den väg jag valde på mina lärares inrådan och det var med öppna ögon jag höll fast vid mitt sätt att tänka och agera som lektor efter att jag blev docent, även om reglerna för vad som räknas meriterande ändrades strax efter. Visst är jag besviken, men jag är inte förvånad. Och jag klagar inte på att min karriär gått i stå, för jag älskar att undervisa och är stolt över mina böcker och tacksam över att de läses och får spridning. Jag har fortfarande ett arbete där jag kan prestera på min absoluta intellektuella topp, även om det arbetet allt oftare utförs på fritiden. Det är bara så sorgligt att det blivit så här, för vad ska vi med högskolan till om inte allt arbete som leder till kunskapsutveckling anses meriterande? Om formen räknas mer än innehållet, hur garanteras då kunskapskvaliteten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar