I ett evigt nu är allt möjligt

Livet pågår, det har det gjort ända sedan det först etablerade sig på jorden. Vi som lever här och nu är del av livets dynamiska flöde, men när man är fullt upptagen med att få ihop livspusslet är det svårt att inse vidden av sin egen okunskap och acceptera faktum; att verkligheten är långt större och mer komplext än någon kan ana. Eftersom det är som det är med dessa saker är det inget problem, i alla fall inget problem som går att lösa, det är helt enkelt själva förutsättningen för allt. Bara för att det är som det är betyder dock inte att man måste acceptera alla sakernas tillstånd. Men för att kunna arbeta med varaktig förändring som pekar i positiv riktning behövs insikt om och respekt för det som är. Utan förståelse, både för det som är här och nu OCH det som varit samt vad som skulle kunna bli, är vi människor dömda att liksom djuren leva i ett evigt nu. Det som gör människan unik är att hon äger förmågan att förändra samt överskrida sina begränsningar. Tyvärr används den förmågan alldeles för lite av alldeles för många. Och visst, det är lätt att ge upp och resignera inför verklighetens oöverblickbarhet. På egen hand går det inte att förändra världen, men det finns en enorm kraft i det arbete som utförs tillsammans. Problemet är att så många vill ta åt sig äran av resultatet, och att detta accepteras av övriga trots att vi vet att inga större uppgifter eller framsteg är resultatet av en ensam människas arbete.

Kunskapens värde är kvalitativt, inte kvantitativt. Och all kunskapsutveckling är dynamisk och går i skov, inte linjär. Det kommer de facto inte an på hur mycket man läst eller hur många artiklar man har skrivit, kunskapskompetens handlar om förmågan att tänka, analysera och inte minst om att ändra uppfattning i ljuset av ny kunskap och bättre argument, oavsett hur länge man haft åsikten som kritiseras och trots att accepterandet av kritiken mot det man hållit för sant kan leda till att man förlorar makt och inflytande. Är det kunskap man söker kan och får inga andra hänsyn tas. Den principen är lätt att hålla med om, men fruktansvärt svår att leva efter. Kunskapen i centrum är en princip som få ifrågasätter, men för att den ska betyda något, för att den inte bara ska bli tomma ord eller en marknadsföringsstrategi, måste den tas på största allvar av alla, i alla lägen. Det går inte att både ha kakan kvar och äta den. Viljan är en kraft att räkna med, även om den aldrig kan övertrumfa verkligheten. Är det omöjligt så är det, oavsett var någon tror.

Ovanstående tankar skulle kunna sägas vara ett slags sammanfattning av det jag lärt mig av livet, både genom att leva det och att studera och forska om olika aspekter av det. Futtigt kan tyckas, men som sagt livet är som det är och kunskapen är varken större eller bättre än verkligheten den ytterst handlar om. Banbrytande kunskaper är sällsynta, och ofta resultatet av slump, inte av forskarens excellens; men när någon kan och får ta åt sig äran av en banbrytande upptäckt förvandlas hen till ett geni, i efterhand. Tyvärr är detta med korrelation och kausalitet svårt för den mänskliga hjärnan att greppa, och en annan sak som spökar är den eviga drömmen om Messias, frälsaren som kommer utifrån och löser våra problem. 

Lever man i ett evigt nu kan historien anpassas efter hur det känns idag, vilket är vad vår nuvarande regering ägnar sig åt. Och framtiden är precis så mörk eller ljus som man väljer att måla upp den som. Den där illusionen behöver vi göra upp med, men för att kunna göra det måste man stanna upp, ta sig tid att tänka efter och betrakta tillvaron från distans. Tragiskt nog är det ett Moment 22 eftersom det inte anses finnas tid att tänka efter idag, på grund av att ekonomin överordnats allt annat.