Planerbarhetens teori och praktik

Vi lever i en tid som knappast kan sägas vara klokhetens. Samtidigt som mänskligheten idag förfogar över mer kunskap än någonsin är den kollektiva förmågan att använda insikterna sämre än på mycket, mycket länge. Bara för att att man kan googla betyder inte att man får kunskap! Digitaliseringen för tveklöst mycket gott med sig, men frågan är om inte dess negativa konsekvenser överskuggar nyttan. När man förr slog upp ett ord i en uppslagsbok hände det att man hittade något annat ord som också fångade ens intresse, men på nätet är det söta kattungar eller andra klickbeten som drar uppmärksamheten till sig, vilket väldigt många människor låter sig förföras av. Och vet man inte vad man går miste om är det särskilt lätt att fångas. Många ägnar följaktligen en stor del av sin vakna tid åt att titta på det oändliga flödet av spektakulära klipp och braskande rubriker på nätet. Vi är alla mer eller mindre manipulerade idag, men den stora massa som inte ens förstår det utgör det kanske största hotet mot mänskligheten eftersom de utgör basen för de totalitära och ekonomiska krafter som ser kunskap och klokhet som ett hot mot deras makt och rikedom. Friheten, öppenheten, miljön, folkhälsan, demokratin och skolan samt den högre utbildningen är idag allvarligt hotade. Och grundproblemet kan väldigt förenklat sägas vara ett och det samma: den fåfänga drömmen om kontroll och planerbarhet.

Livet är en icke-linjär process av öppen, kollektiv tillblivelse som rör sig i olika riktningar mot ett mål som ingen vill nå. Liksom samhället och mänsklighetens historia består livet på jorden av dynamiska helheter fyllda av komplexa problem. Gränser, till exempel, är kulturella skapelser som dödat enormt många människor genom historien. Föreställningar om vem som tillhör nationen som växt fram och ständigt förändras innanför gränsen och vem som hör hemma utanför avgörs av kultur. Ett annat exempel på kulturen och dess roll är företagens, liksom idag även skolornas och universitetens, värdering av det arbete som cheferna utför. Medarbetarna ses allt tydligare som utbytbara och därför ointressanta kuggar i ett linjärt maskineri vars resultat ledningen tar åt sig äran av. Och villfarelsen om att det är så det fungerar använder ledarna sedan för att kräva mer lön för att axla ett ansvar som ingen enskild kan axla, vilket bevisas av att cheferna få gå (med en generös fallskärm) när löftena inte infrias, istället för att personligen ställas till svars genom att bli återbetalningsskyldiga. Efterfrågan på mer och handlingskraftigare management ökar, liksom ledarnas löner, trots att både forskningen och erfarenheten visar att kultur äter strategier till frukost. Okunskap och ignorans rörande dessa facts of life leder till att känslorna (tillåts) övertrumfa intellektet, vilket gör att dumheten tar över. Drömmen om planerbarhet på allt fler områden, inte minst elförsörjningen, har inte stöd i kunskap om sakernas tillstånd; det är en känsla. Viljan att få det man önskar är så pass stark att begäret efter det omöjliga, mot bättre vetande tillåts växa och till och med förvandlas till valvinnande partipolitik. Därigenom upphöjs dumheten till norm. Och därifrån stupar det brant utför. 

Flyktingströmmar och kultur, liksom elförsörjning, fungerar i grund och botten på samma sätt. Det handlar om saker och företeelser som inte går att kontrollera, bara (möjligen) påverka på marginalen. Framtiden är de facto öppen, inte planerbar. På pappret och i teorin är kärnkraften planerbar, men erfarenheten har visat att det inte stämmer. Och trots att alla vet att det inte blåser jämt är det bevisligen så att Sveriges elförsörjning och export till stor del utgår från vindkraft. Man kan ha olika åsikter om vad som är bäst, men valet står inte mellan planerbar och nyckfull produktion av el av den enkla anledningen att INGET energislag i praktiken är planerbart. Och flyktingfrågan går inte att lösa med striktare bevakning av gränserna, lika lite som brottsligheten minskar av hårdare straff. Rasisterna får säga vad de vill men mänskligheten är en och den samma och den är resultatet av evolutionen och del av livet på jorden. Tankarna på vi och dom bygger på hur det känns, inte på vad vi vet, oavsett vilka fakta som populisterna pekar på. Planerbarhet låter bra, men det är bara ord och så länge vi litar mer på de som säger vad vi vill höra än på de som talar med stöd i vad vi faktiskt vet om livet och verkligheten kommer problemen att växa, inte minska.

För att förstå kulturens roll och kanske framförallt dess destruktiva sidor krävs kunskap och kunskap är resultatet av forskning. Problematiskt nog anses kulturvetenskaplig forskning inte leva upp till dagens kulturella krav på vetenskaplighet, som bygger på att kunskap är en planerbar tillverkningsprocess och att forskningens kunskapsvärde handlar om hur många artiklar man publicerat, inte på vad man faktiskt skriver om. Trots att jag följer högskolelagen, som säger att forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt betraktas jag som ett problem. Kunskapen jag utvecklar är det inget problem med, men den räknas inte meriterande eftersom den går på tvärs mot ledningens produktionsmål. Om jag var yngre skulle jag kanske också satsa mer på karriären än på kunskapen, men jag är för gammal, erfaren och har lärt mig för mycket om hur världen, verkligheten och kulturen fungerar för att offra min själ på dumhetens altare. Även om jag drar på mig kritik och många som lyssnar på vad jag har att säga upplever att min vetenskapligt grundade kunskap utgör ett hot mot deras makt och inflytande över den (allt mer o)akademiska kulturen på högskolan eller ett hinder på vägen mot professorslönen, kommer jag att fortsätta mitt arbete så länge ingen kan falsifiera mina forskningsresultat. "Jag håller inte med", vilket många säger när de lyssnar på mig, är inget argument utan en känsla. Och sådana ska hållas utanför alla akademiska samtal!

När jag var student var det bara de allra bästa som blev professorer. Då var konkurrensen om det högst begränsade antalet professorsstolar mördande och det var den som bidragit mest till ämnets utveckling som i slutet av karriären fick äran att företräda ämnet. Idag utgår man från "objektiva" kvalitetskriterier, vilket gör att allt fler blir professorer allt snabbare. Där kan man tala om hyperinflation, för ingen som vet något om hur människor, kunskap och kultur fungerar kan hävda att kvaliteten inte blir lidande av att antalet professorer anses viktigare än kunskapen de bidrar med. Om akademiska titlar produceras enligt högskoleledningarnas linjära mål kommer kunskapen oundvikligen att bli lidande, vilket ingen som utsetts till professor, av naturliga skäl, kommer att erkänna. Och vad ska alla unga professorer göra under resten av sin karriär, när de redan vid 30 års ålder nått den högsta positionen. Många fortsätter mekaniskt att producera nyckeltal, men skaffar sig ett intresse vid sidan av som de lägger sin själ i. Andra slutar forska och gör en administrativ karriär. Det är så outsägligt tragiskt att stå vid sidan av och se på hur akademin avakademiseras, men jag vet att jag inte är ensam om att vara kritisk till utvecklingen och jag kanaliserar oron och frustrationen till min bok om akademisk kvalitet och arbetet med mitt Magnum opus om mellanrummen (som inte kommer att räknas som en merit i dagens nya sköna akademiska värld).

I ett evigt nu är allt möjligt

Livet pågår, det har det gjort ända sedan det först etablerade sig på jorden. Vi som lever här och nu är del av livets dynamiska flöde, men när man är fullt upptagen med att få ihop livspusslet är det svårt att inse vidden av sin egen okunskap och acceptera faktum; att verkligheten är långt större och mer komplext än någon kan ana. Eftersom det är som det är med dessa saker är det inget problem, i alla fall inget problem som går att lösa, det är helt enkelt själva förutsättningen för allt. Bara för att det är som det är betyder dock inte att man måste acceptera alla sakernas tillstånd. Men för att kunna arbeta med varaktig förändring som pekar i positiv riktning behövs insikt om och respekt för det som är. Utan förståelse, både för det som är här och nu OCH det som varit samt vad som skulle kunna bli, är vi människor dömda att liksom djuren leva i ett evigt nu. Det som gör människan unik är att hon äger förmågan att förändra samt överskrida sina begränsningar. Tyvärr används den förmågan alldeles för lite av alldeles för många. Och visst, det är lätt att ge upp och resignera inför verklighetens oöverblickbarhet. På egen hand går det inte att förändra världen, men det finns en enorm kraft i det arbete som utförs tillsammans. Problemet är att så många vill ta åt sig äran av resultatet, och att detta accepteras av övriga trots att vi vet att inga större uppgifter eller framsteg är resultatet av en ensam människas arbete.

Kunskapens värde är kvalitativt, inte kvantitativt. Och all kunskapsutveckling är dynamisk och går i skov, inte linjär. Det kommer de facto inte an på hur mycket man läst eller hur många artiklar man har skrivit, kunskapskompetens handlar om förmågan att tänka, analysera och inte minst om att ändra uppfattning i ljuset av ny kunskap och bättre argument, oavsett hur länge man haft åsikten som kritiseras och trots att accepterandet av kritiken mot det man hållit för sant kan leda till att man förlorar makt och inflytande. Är det kunskap man söker kan och får inga andra hänsyn tas. Den principen är lätt att hålla med om, men fruktansvärt svår att leva efter. Kunskapen i centrum är en princip som få ifrågasätter, men för att den ska betyda något, för att den inte bara ska bli tomma ord eller en marknadsföringsstrategi, måste den tas på största allvar av alla, i alla lägen. Det går inte att både ha kakan kvar och äta den. Viljan är en kraft att räkna med, även om den aldrig kan övertrumfa verkligheten. Är det omöjligt så är det, oavsett var någon tror.

Ovanstående tankar skulle kunna sägas vara ett slags sammanfattning av det jag lärt mig av livet, både genom att leva det och att studera och forska om olika aspekter av det. Futtigt kan tyckas, men som sagt livet är som det är och kunskapen är varken större eller bättre än verkligheten den ytterst handlar om. Banbrytande kunskaper är sällsynta, och ofta resultatet av slump, inte av forskarens excellens; men när någon kan och får ta åt sig äran av en banbrytande upptäckt förvandlas hen till ett geni, i efterhand. Tyvärr är detta med korrelation och kausalitet svårt för den mänskliga hjärnan att greppa, och en annan sak som spökar är den eviga drömmen om Messias, frälsaren som kommer utifrån och löser våra problem. 

Lever man i ett evigt nu kan historien anpassas efter hur det känns idag, vilket är vad vår nuvarande regering ägnar sig åt. Och framtiden är precis så mörk eller ljus som man väljer att måla upp den som. Den där illusionen behöver vi göra upp med, men för att kunna göra det måste man stanna upp, ta sig tid att tänka efter och betrakta tillvaron från distans. Tragiskt nog är det ett Moment 22 eftersom det inte anses finnas tid att tänka efter idag, på grund av att ekonomin överordnats allt annat.

Lögner och andra sanningar

Långt fram i mänsklighetens historia var kunskap något som idealiserades och respekterades. Inte av alla, men av det stora flertalet. Kunskap är makt sa man och när jag gick i skolan och även i början av min akademiska karriär respekterades lärarna. Det fanns ytterst få professorer och vissa av dem närmast dyrkades. Även om Michel Foucault och andra postmodernister redan på sextiotalet visat att makt ofta ersätter kunskap (eftersom den som har makt, till exempel, inte granskas lika kritiskt som den som inte har det), eller i alla fall att det går att få makt och inflytande även utan kunskap, respekterades ändå kunskapen, lärarna, forskarna och skolan samt universitetet som institutioner. Att veta var viktigt och det var för att lära man kom till skolan, gick gymnasiet och studerade på högskolan. Forskare forskade för att förklara och förstå och belönades med akademiska titlar om och när deras kunskaper ansågs hålla hög klass. Jag vet att det är en idealiserad bild, men detta är inte en historielektion utan en text om samtidens väsensskilda syn på utbildning, akademisk karriär i allmänhet och lögnen i synnerhet. Poängen med inledningen är att visa på skillnaden mellan nu och då, inte att tala om hur det egentligen var (för det råder det delade meningar om, och det beror på vilket sammanhang man talar om).

Det finns alltid ett före och efter och vattendelaren jag tänker på här är Donald Trump. Jag vill inte ge honom större betydelse än han förtjänar och det är inte hans fel att sanning och lögn idag är två ord vars innebörd förändrats. Det är varken Trumps fel att kunskapen förlorat sitt värde eller att allt fler politiker idag far med osanning och använder lögnen som vapen, det är istället den förlorade respekten för kunskap i samhället som helhet som banade väg för politiker som Trump och andra populister. Trump är inte postmodern och det är inte postmodernisternas fel att kunskapens värde devalveras, det finns nämligen ingen syndabock som går att identifiera och eliminera för att allt ska återgå till hur det var en gång. Först när kunskapen anses ha ett egenvärde i samhället som helhet, och när skolan handlar om vad man faktiskt lär sig och verkligen kan, går det att hoppas på en vändning av dagens djupt problematiska utveckling. Utan en allmän respekt för universitet som institution och förståelse för kunskapens unika kvalitet går det inte att tala om ett kunskapssamhälle och så länge det ser ut som det gör är demokratin och den långsiktiga hållbarheten på livets och tillvarons alla områden hotad; det går nämligen inte att få det ena utan respekt för det andra.

Den viktigaste frågan är inte vad vi vet, utan vad kunskap är och hur vetande fungerar. Mänskligheten förfogar idag över vidare och djupare kunskap om fler aspekter av verkligheten än någonsin tidigare i historien och vetandet är dessutom mer spritt och tillgänglig för fler, så det är inte mer kunskaps som behövs, tvärtom är det dagens syn på kunskap (som förkroppsligas i den nyckeltalsfixering som New Public Management bygger på) som banat väg för kunskapskrisen. Problemet är dels att kunskapen idag försvinner i informationsflödet på nätet, dels att den späds ut till homeopatiska koncentrationer när forskare tvingas konkurrera med varandra om vem som fått flest publikationer publicerade, vilket är något annat än vem som vet bäst och har den mest utvecklade intellektuella förmågan. 

Resultatet av drygt trettio år i den akademiska världen och konsekvensen av mina snart sextio år som kunskapsintresserad människa är att jag idag vet enormt mycket mer än jag gjorde för bara några år sedan och mina kunskaper växer snabbare för varje år som går, dels eftersom jag blir bättre på att identifiera mönster, dels eftersom likheterna mellan olika kunskapsområden ofta inte är så stor som man kanske tror. Men, och det är själva poängen och ämnet jag vill reflektera över här, den viktigaste kunskapen jag förfogar över handlar mer om vad jag INTE vet än om vad jag faktiskt kan. Det viktigaste jag lärt mig genom åren är dels hur lite jag vet (i relation till allt som går att veta), dels hur lite som faktiskt går att veta något om. Trots att det är den kanske viktigaste insikten har den problematiskt nog svårt att nå spridning i samhället. Den som säger sig veta blir bara lyssnad på om hen uttrycker sig tvärsäkert och framförallt om hen säger det människor vill höra, och intresset för verklighetens oöverblickbarhet och tillvarons enorma komplexitet är högst begränsad. Utan ödmjukhet och respekt för dessa facts of life kommer kunskapens användbarhet i samhället att minska med tiden. Ju mer vi vet om om hur lite vi faktiskt vet desto mindre kommer de som skaffar sig en examen för att få makt att bry sig om högskolan som institution och än mindre dess klassiska bildningambitioner, och risken finns att populistiska politiker, som redan som det är föraktar kunskap, om de får makt kommer att strypa tillförseln av pengar till utbildning och forskning, alternativt kontrollera i detalj vilka kunskaper (eller i praktiken, vilken propaganda) som sprids.

För att ha en chans att motarbeta en sådan utveckling behöver tiden som finns att tänka tankar till slut värnas. Det finns ingen möjlighet att effektivisera tiden som krävs för att (lära sig) läsa analytiskt, kritiskt och kunskapsorienterat. Det går inte att ge några snabbkurser i kritisk förmåga och förståelse för kreativitet och hur den kan komma till användning i arbetet med att utveckla kunskap om det som går att veta något om tar tid och kräver respekt för det faktum att kunskapen alltid är mindre än okunskapen.

Det är en minst sagt oroväckande utveckling att allt fler av dagens politiker, både internationellt och här hemma utnyttjar osäkerheten om vad som går att veta något säkert om för att driva igenom en demokratividrig och kunskapsignorant politik vars enda syfte är att stärka deras egen makt. Ett av vapnen som används i den kampen är lögnen, inte bara de egna lögnerna, halvsanningarna och glidningarna utan även (och kanske främst) anklagelserna om lögner riktade mot andra, vilket gör det svårt att veta vem som faktiskt talar sanning. Lögnare har liksom rasist och nazist blivit ett slags skällsord som riktas mot allt och alla man inte gillar, för att underminera motståndarens makt och relativisera ordens betydelse, vilket leder till att det blir svårt för den som värnar och talar med stöd i kunskap att få gehör. Det blir därför den som låter mest och bryr sig minst om vad som är sant får makt och inflytande. Därifrån sluttar det brant utfört. Tragiskt nog har vi rört oss en bra bit ut på det sluttande planet, hur långt vet ingen och vi kan mycket väl ha nått en punkt varifrån det inte finns någon återvändo. Jag väljer att utgå från att det fortfarande finns hopp och gör vad jag kan för att värna kunskapen, även om eller just därför att det ser mörkt ut just nu.

Medförfattarskap på en artikel har högre meriteringsvärde än att vara ensamförfattare till fyra läroböcker

Vad är en akademisk merit egentligen? Och vad är syftet med Högskolesveriges system för meritering? Kunskap, kunskapsutveckling och spridande av vetenskapliga insikter, är mitt svar; det är så jag tolkar skrivningarna i Högskolelagen. Det är utgångspunkt för hur jag tänker när jag väljer vad jag ska lägga min tid på och rikta min intellektuella energi mot. Anledningen till att jag skriver läroböcker är dels att det är en intellektuell utmaning som jag själv lär mig massor av, dels att jag får möjlighet att hjälpa studenter att utveckla kunskaper och bli bättre på att lära. Jag är stolt över mina läroböcker. Den fjärde kom från tryck i förrgår, och den handlar om teori.

Jag är i full gång med nästa bok, om metod. Och jag har tankar om åtminstone två läroböcker till. Parallellt skriver jag dessutom på en bok om akademisk kvalitet och när den är klar, senare under året är planen att jag ska ta tag i mitt livsverk om mellanrummen. På datorn finns även ett utkast till en bok om Nietzsche. Det känns tryggt att ha projekt som ligger och väntar för det ger stadga åt vardagen och trygghet i tillvaron. Ett liv utan intellektuella utmaningar och möjlighet att lära skulle kännas meningslöst. Därför är jag så tacksam för att jag hittade till akademin och att jag fått möjlighet och förtroende att arbeta som lärare och forskare. Jag ser det som en ära och att skriva för att sprida kunskap ser jag som en hederssak. Jag står på jättars axlar och bär arvet av mina lärares arbete vidare.

Att skriva böcker och vetenskapliga artiklar är nu en sak, och att bli läst en helt annan. Vi vet att en förkrossande majoritet av alla artiklar som publiceras i vetenskapliga journaler inte läses av någon annan än de som granskar texterna och antar dem för publicering, ändå är det den typen av texter som anses meriterande. Även läroböcker har svårt att nå igenom bruset och väldigt många blir inte lästa av särskilt många. Därför är jag så tacksam för att mina två första, och särskilt den andra läroboken (länk), finns med som kurslitteratur på några av landets högskolor och därmed blir läst. Det är en stor ära och ett ansvar jag tar på största allvar detta att få vara med och hjälpa studenter att hjälpa sig själva att lära och utvecklas som tänkande människor. Det är nämligen så jag försöker skriva, det är den typen av läroböcker jag valt att skriva. Jag vill inte bestämma hur det är eller hur man ska göra, jag vill visa vad man behöver ta hänsyn till och tipsa om saker man kan tänka på för att ens egna texter och kunskapsutveckling ska bli så bra som möjligt.

Igår fick jag det svart på vitt att det arbete jag utför inte anses vetenskapligt meriterande. Det enda som räknas är antalet Peer-reviewade artiklar, storleken på den summa pengar man vinnit i konkurrens och handledning av doktorander (vilka det är huggsexa om, dels för att det är meriterande, dels för att doktorander kan användas som medförfattare till artiklar som räknas som en merit för handledaren). Därför är det mer värt att stå som medförfattare till en artikel än att skriva fyra läroböcker på egen hand. Visst är jag besviken över att jag aldrig kommer att kunna bli professor, för jag vägrar göra något jag inte kan motivera med stöd i den kunskapssyn och det kvalitetsbegrepp jag anslutit mig till, som bygger på min tolkning av skrivningen i Högskolelagen. Jag har sett allt för många framgångsrika professorer som i relativt unga år, alltså med långt över tio år kvar i yrket, förlorat geisten och som bara fortsätter att allt mer mekaniskt producera artiklar och söker pengar eftersom det är detta de är bra på. En del skaffar sig intressen utanför akademin där de lägger ner sin själ medan andra verkar ha tappat livslusten, oavsett hur enskilda löser sin livssituation är allt annat än det som leder till KUNSKAP förkastligt eftersom det är högskolans uppdrag.

Jag vet vad jag gjorde när jag valde den väg jag valde på mina lärares inrådan och det var med öppna ögon jag höll fast vid mitt sätt att tänka och agera som lektor efter att jag blev docent, även om reglerna för vad som räknas meriterande ändrades strax efter. Visst är jag besviken, men jag är inte förvånad. Och jag klagar inte på att min karriär gått i stå, för jag älskar att undervisa och är stolt över mina böcker och tacksam över att de läses och får spridning. Jag har fortfarande ett arbete där jag kan prestera på min absoluta intellektuella topp, även om det arbetet allt oftare utförs på fritiden. Det är bara så sorgligt att det blivit så här, för vad ska vi med högskolan till om inte allt arbete som leder till kunskapsutveckling anses meriterande? Om formen räknas mer än innehållet, hur garanteras då kunskapskvaliteten?

Göra det man tror på, eller det man tror att andra tror på?

Under julhelgen kollade jag en kväll på uppföljaren till Top Gun, vilket var en intressant upplevelse på många olika sätt. Här väljer jag att fokusera på en av sakerna jag satt och funderade på; populärkulturens utarmning eller kanske snarare brist på nytänkande. Maverick, som filmen heter, var utan tvekan resultatet av ett gott hantverk och rent tekniskt var uppföljaren bättre än första filmen. Problemet, och det måste sägas vara ett problem eftersom jag satt och tänkte på det lika mycket som jag levde mig in i handlingen, är att båda filmerna är förvillande lika både i dramaturgin och intrigen. Det kändes som man lagt en karbonkopia på Top Gun, för i princip alla scener i den nya filmen är närmast identiska med den gamla. Som sagt, filmen är inte dålig, jag såg den med behållning, men det jag vill skriva om handlar om samtidens brist på visioner och rädslan för att tänka nytt. Genom att filmbolaget väljer att upprepa innehållet i Top Gun tillförs ingenting nytt, vilket vore oproblematiskt om det bara handlade om den filmen. Historien är fylld av uppföljare, några till och med bättre än den första, så det är heller inte problemet, men när filmbolagen bara storsatsar på det man uppfattar som säkra kort drabbas kulturen av inavel. Och det är problematiskt.

Utvecklingen är den samma inom bokbranschen där förlagen letar efter författare som kan skriva serier av böcker, snarare än unika verk. Idag är det bara genrelitteratur som säljer, alltså böcker som inte överraskar läsaren. Bokhandlarnas hyllor svämmar över av krim, feel good och kokböcker, och förlagen gör vad man kan för att få människor att prenumera på ljudbokstjänster eftersom man tjänar mer pengar på det och dessutom får större makt över författarna, som med milt våld tvingas skriva det som förlagen anser att det finns en efterfrågan på. Det blir allt svårare att skapa något nytt och unikt eller verk av bestående värde, alltså sådant som kommer att ge upphov till efterföljare, eftersom det kräver tid, talang, hantverksskicklighet och förståelse och respekt för risken att misslyckas. Konsekvensen av ekonomifokuseringen är att "ingen" gör något de tror på själva eftersom (den ekonomiska) risken att gå sin egen väg anses för hög, vilket leder till att kulturen sluter sig och blir en självrefererande bubbla.

Influencers är ett samtidsfenomen som aldrig hade kunnat existera utan internet och dess algoritmer. Vi vill gärna se antalet följare som en indikation på hur kompetent en människa är och den som har flest anses bäst. Men så är det inte för influensers gör inte vad de tror på, de skapar en persona som gör och tänker det hen tror att andra gillar, och den som är bäst på att spela det spelet får flest följare. Andrew Tate är tydligen av världens mest "framgångsrika" influencer. Han köper dyra bilar och hatar kvinnor som inte vill ligga med honom. Greta Thunberg däremot, är en människa som gör vad hon tror på, och hon är lika känd som Tate. Till skillnad från honom använder hon sitt kändisskap för att sprida kunskap och förändra världen till det bättre. Detta kunde han uppenbarligen inte acceptera och han använde sin plattform för att håna henne. När hon skrev till honom att han hade en liten penis kände han sig manad att spela in en video där han försökte ge igen, vilket ledde till att han fängslades misstänkt för trafficking och fick sina bilar beslagtagna. Jag beundrar Greta inte bara för det hon tror och kämpar för, utan lika mycket för att hon avslöjar tomheten och förljugenheten i den värld vi skapat.

Eftersom allt och alla påverkar och påverkas av varandra står inte vetenskapen över eller utanför kulturen. Forskningen följer tragiskt nog i stora drag samma utveckling. Där är det inte följare som leder till framgång, utan publikationer, citeringar och storleken på anslagen som vinns i konkurrens. Men för att bli publicerad, citerad och få anslag måste man anpassa sig efter rådande normer och säga det man tror att andra tycker är klokt och bra. Den forskare som går sin egen väg och liksom Greta Thunberg gör det hen själv tror på kanske blir framgångsrik, eftersom verklig kunskap och kvalitet alltid vinner, förr eller senare, men chansen är minimal, och eftersom det kostar på att sticka ut och vara annorlunda kommer det stora flertalet inte att försöka. Dagens forskningspolitik rör sig allt tydligare och allt snabbare i riktning mot tillämpad forskning som ger oss den kunskap vi vill ha, men eftersom kunskap inte handlar om vad man tycker är risken överhängande att vetenskapen snarare sluter sig inom en självrefererande bubbla utan kontakt med verkligheten den säger sig handla om. Grundforskning är nyfikenhetsdriven och handlar inte om att så effektivit som möjligt komma fram till ett resultat som kan antas för publicering, utan om sökandet efter den kunskap som är möjlig att få och som mänskligheten behöver.

Under året som kommer ska jag ägna mig åt grundforskning om kultur och akademisk kvalitet, och åt kritisk granskning av samhället och rådande kunskapssyn.

Gott Nytt Skrivarår!

Gott Nytt År kära läsare! Denna söndag tar jag ledigt, men vill ändå publicera något. Parallellt med mitt vetenskapliga skrivande och bloggandet håller jag på med ett skönlitterärt projekt som troligen blir klart och ska sändas till något förlag under våren. Det är en utvecklingsroman som handlar om vad mobbing kan göra med människor som utsätts, och eftersom allt skrivande förr eller senare handlar om att döda darlings är det där jag är just nu. Vissa passager har jag dock svårt att släppa taget om, och dagens bloggpost, årets första, får därför bli just en sådan. 

Utanförskap kan generera energi har jag märkt. Och att slå ur underläge är en egenskap jag utvecklat till fulländning. Min första triumf var visserligen inte mycket att hänga i julgranen, men om man ser den som inledningen på en annan utveckling, som ett tecken på att en tendens brutits, får händelsen en annan betydelse. Samtidigt blev det en påminnelse om att man inte så lätt kan kasta av sig sin tillskrivna identitet. Händelsen utspelade sig vid mönstringen till lumpen. Där mötte jag för första gången på länge några av mina skolkamrater. Till mönstringen åkte jag från ett sammanhang där jag var en självklar medlem och där jag trivdes, för när jag kom till gymnasiet fann jag riktiga vänner som respekterade mig. Väl framme i Säve på Hisingen insåg jag omgående att de forna klasskompisarna återigen hade makt över mig. På bara några minuter rasade allt jag byggt upp under åren på gymnasiet. Det var smärtsamt, även om jag visste att det var övergående. Triumfen kom den andra dagen då jag som den ende i min gamla klass kallades till telegrafistprovet, som de som hade bra resultat på intelligenstestet blev uttagna till. ”Va fan”, sa en av ”kamraterna” uppenbart förvånad. ”Ska du göra telegrafistprovet”. Idiot tänkte jag tyst, samtidigt som jag svarade att så var det. Visserligen gick provet åt skogen. Inte kunde jag höra några meningsbärande skillnader mellan de där pipen och blippen. Telegrafist blev jag alltså inte, men jag bevisade för mig själv och de där människorna att betygen i grundskolan inte på något sätt var en indikation på min kapacitet som människa.

Återkommer nästa söndag med en vanlig post.